Jag tittade på Johanna och Alexandra och de tittade tillbaka på mig.

Vi var tillbaka där allt började. I Belém.

Jag tittade upp och möten en klar blå himmel och en lysande sol. Det var så konstigt att vara tillbaka här, så mycket hade hänt sedan sist.

Vi hade precis kommit ur taxin som tagit oss från flygplatsen till hotellet.

Jag kände igen hotellet och såg att inte så mycket hade förändras sedan sist.

Johanna och Alexandra slöt upp bakom mig. 

- Ja, här har inte mycket förändras sen sist, sa Johanna och tittade upp mot skylten som satt på hotellet. 

Jag och Alexadra höll med och vi alla gick in genom glasdörrarna som ledde in till receptionen.

 

                                                  *                              *                               *

 

Vi stod nere på stranden. Klockan började närma sig ett så solen stod högt på himmelen. 

- Men blir inte det här perfekt? Sa Alexandra och tittade på mig.

- Jo, det blir de allt, vi kan ju sätta alla bänkar där, sa jag och pekade på den stora en liten del av den stora stranden. Vigseln skulle äga rum framför havet i solnedgången. Och om allt skulle bli som tänkt så skulle det bli en magisk kväll, jag kunde riktigt se framför mig hur jag sa ja till Niall och hur vi blev man och hustru.

- Tänk att våran lilla Izabella ska gifta sig snart! utbrast plötsligt Alexandra. 

- Ja gud, du har blivit så stor, sa Johanna och dom båda tittade på mig med stora ögon. 

- Men kom igen tjejer, jag är fortfarande eran lilla dumma vän, sa jag och log mot dom. 

- Awww, sa dom båda i kör och kramade om dom. 

Detta skulle bli den bästa semestern någonsin eller i alla fall näst bästa. 

Den bästa var ju ändå då Niall och jag träffades första gången, och nu skulle det hela avslutas med ett underbart bröllop. 

Men vem vet hur det kommer sluta. Ingen vet ju hur framtiden kommer se ut.

Från kapitel 47:

 

  

 

- Älskling? hördes Nialls oroliga röst från sovrummet. 

- Jag är i köket! ropade jag tillbaka och log för mig själv. 

Alex hade ringt igår kväll och sagt att Andreas hade krävt att vi skulle ut ur huset eftersom det var hans hus. Han var förbannad över att jag hade satt dit honom. Så Alex hade helt enkelt handlöst fått titta på medan flyttgubbarna bärt ut deras och mammas saker. Mamma hade hamnat på sjukhus efter hennes chock. Hon hade ramlat av stolen och slått i huvudet i stengolvet i köket. Jag och Alex skulle dit i eftermiddag och besöka henne. Jag hade först varit helt förtvivlad om vart jag skulle ta vägen. Alex hade fått sova hos någon kompis men jag hade inte haft någon aning. Men då hade Niall bestämt sagt att jag skulle sova med honom på hans och killarnas hotell. Eller ja, hotell och hotell, det var som en lägenhet, tänkte jag medan jag kollade i kylskåpet om det fanns något att äta. Förvånansvärt fanns det faktiskt det, färdiga pannkakor med sylt och socker. Jag dukade fram på bordet medan jag hörde Nialls lätta steg komma allt närmare köket. Det pirrade till i magen på mig. 

- Jag gillar din stil, sa Niall och nickade mot mig medan han satte sig ner på en stol vid bordet. 

Jag tittade ner på mig själv och insåg att jag nog hade det mest genomskinliga nattlinnet man kunde hitta.

Jag rodnade och tittade ner i golvet medan jag satte mig mitt emot honom. 

- Hoppas bara inte killarna kommer nu, dom skulle bli så avundsjuka på att jag har en sån fin tjej, sa Niall och blinkade åt mig. 

Jag skrattade åt honom och skakde på huvudet. Den pojken fick mig alltid att skratta. 

Jag sträckte mig efter en pannkaka. Det gällde att vara snabb om man skulle hinna få någon mat innan Niall åt upp allt. 

- Så vad händer idag då? frågade jag nyfiket. 

Jag hade vart instängd på sjukhuset i flera dagar. Och när jag nu äntligen fick åka hem bad dom mig att inte röra mig för mycket, för att jag måste vila huvudet. Jag fick praktiskt taget bara gå på toa och äta. 

- Tja...jag och killarna ska börja på vårat nya album, innan vi åker till U.S.A du vet, sa Niall med munnen full av mat. 

- Ja, just det ja, hur länge var det ni skulle stanna i Sverige? frågade jag. 

- Fem dagar eller något, men jag stannar nog längre, för att hjälpa dig med allt, sa han ödmjukt och nuddade lät min hand. 

Den lilla rörelsen fick mitt blod att rusa fram i venerna. 

- Du behöver inte hjälpa mig Niall, jag klarar mig allt är bra, sa jag och försökte låta övertygande. 

Det sista jag ville vara att han skulle försvinna ifrån mig en gång till.

- Du är ingen bra lögnare, konstaterade Niall och blinkade åt mig. 

Jag suckade och reste mig upp för att duka bort. Ingen gick på mina lögner längre. 

Jag ställde ner tallrikarna och glasen på diskbänken då jag plötsligt kände ett par armar som la sig kring min midja. 

- Om du vill så kan jag låtsas att jag tror dig och att detta är våran sista tid tillsammans, andades han mjukt fram i mitt öra. 

Jag skälvde till.

 

Jag kände hur Izabella skälvde till av mina ord. Jag kunde inte låta bli att le. Tänk att hon bara var min. 

Jag började kyssa henne ner för nacken och över skulderbladen. Hon suckade till av välbehag och vände sig emot mig. Jag tittade på henne och fick se att hennes ögon var tänd av samma glöd som den vart under vår första gång. Hon drog mig tätt intill sig och kysste mig i en lång och mjuk kyss. 

- Jag har saknat det här, mumlade hon mot mina läppar. 

Jag la mina händer över hennes svank och började smeka hennes rygg upp och ner. 

Jag kände hur hon försiktigt nafsade till i mitt öra och jag kunde inte hejda den djupa sucken som flöt ur mig. Jag hörde hur hon fnissade till och kysste mig fjäderlätt på halsen. 

- Och jag har saknat dig, viskade jag tillbaka och kysste hennes hals igen och började sakta kyssa henne neråt. 

- Hallå i stugan! hördes plötsligt en välbekant om inte något irriterande röst. 

Vi hoppade snabbt ifrån varandra så att vi hamnade på varsin sida av diskbänken men Louis hade tydligen redan kommit in i köket. 

- Åh, säg inte att det är andra gången jag kommer på er! sa han med spelade förskräckelse och tittade med stora ögon på mig i bara byxor och Izabella i sitt lilla nattlinne. 

- Håll tyst Louis, väste jag fram. 

Han hade förstört våran ensamma stund.

- Oj, förlåt mig så mycket då Charmören, sa Louis och flinade. 

Jag stirrade bara argt på han. 

- Hallå där! sa Harry som precis kommit in i köket.

- Ojdå, la han snabbt till när han fick se Izabella i hennes nattlinne. 

- Åh, nänänä, tänk inte alls tanken dirtyboy, sa Louis och satte en hand i Harrys bröst. 

- Men vadå? va? jag tänkte inget! protesterade Harry. 

- Nänä, loverboy, sa Louis och tittade strängt på Harry. 

- Inte genera flickorna, sa han sedan när han kollat på Izabella och sett hur hon rodande. 

- Okej, ni har haft kul nog på våran bekostnade, suckade jag irriterat. - UT NU!

- Hej, vad händer? sa plötsligt Liam som kommit in genom dörröppningen in till köket. 

- Vas happenin? hördes även Zayns glada röst. 

Båda ställde sig bara och glodde när dom såg mig och Izabella halvt nakna. 

- Ojdå, slank det ur Liam. 

- Stör vi? skrattade Zayn generat. 

- Du vet att du har ett väldigt snyggt och avslöjande märke på halsen va, Izabella? sa Louis och log flirtigt. 

Jag såg ur Izabellas flyttade sin hand till halsen och kände efter. 

- Okej killar! UT! Vi pratar senare om att det finns något som heter knacka på! sa jag argt. 

- Okej, ta det lugnt älskaren, vi ska inte störa era planer, sa Louis och höll upp armarna i en försvarande gest. 

Jag näst intill morrade åt honom som fick resten av killarna att skratta. 

- Ut nu! Snälla sa jag strängt medan jag näst intill putade dom mot dörren. 

- Okej, okej, sa Harry. Men vi ska ses nere vi entrén om en halvtimme. Vi ska ju spela in idag. 

Jag svarade med att smälla igen dörren. Jag gick tillbaka ut i köket medan deras skratt ekade bort i koridorren.

- Det är konstigt att vi aldrig ska kunna vara ifred från dom, muttrade jag medan jag tittade på Izabella som fortfarande var lite generad. 

- Men Harry, han...

- Nej,nej! Det är bara Louis som skojar! Harry är jätte lycklig med Johanna! sa Niall snabbt och tittade oroligt på mig. 

- Du vet han skulle aldrig göra något sånt!

- Jag vet, jag blev bara lite förvirrad, sa hon och log mot mig. 

Jag skrattade lite. 

- Det är så typiskt Louis att han alltid ska komma på oss, sa jag och blinkade åt henne. 

Hon skrattade också och sa:

- Skynda dig att duscha nu, dom väntar, jag tar hand om resten.

- Tack gumman, sa jag och kysste henne på pannan. 

Jag gick snabbt ut ur köket för att duscha. 

 

Som vanligt fick vi alltid vänta på Niall. Han var alltid sist. Denna gången var det kanske inte så konstigt. Jag var fortfarande lite generad över att vi kommit på dom mitt i deras privata stund. 

- Nej men se där, där kommer ju dirtyboy, ropade Louis och avbröt mina tankar. 

- Jätte rolig är du, sa Niall ironiskt och boxade till honom på armen när han kommit fram till oss.

- Förlåt, vi är verkligen ledsna för det där, sa jag skamset och tittade ärligt på han. 

- Ingen fara, men den här killen skulle ju kunna sluta med att genera min tjej, sa Niall och gnuggade Louis i håret. 

- Hjälp vakter! ropade Louis på skoj och boxade till Niall på axeln. Och så var dom igång. 

Det blev en brottningsmatch med mycket skoj. Hotellpersonalen tittade hela tiden oroligt bort mot oss för att verkligen vara säkra på att det bara var på skoj. 

- Okej, killar tagga ner, sa Harry och fixade till sitt hår. 

- Ska du säga jag-bryr-mig-bara-om-mitt-hår plus Zayn, sa Louis lite andfåd. 

- Vad har jag med detta och göra? protesterade Zayn. 

Hela brottningsmatchen slutade med att vi alla låg i en hög över varandra skrattandes. 

- Vad gör ni? sa en förvånad röst. 

Vi tittade upp och fick se att det var Paul. 

- Hej Paul, sa Louis glatt och vinkade. 

Paul bara skakade på huvudet och sa att bilarna väntade utanför. 

Han visste vad han hade att handskas med när det gällde oss i alla fall.

 

 Jag väntade utanför hotellet som Izabella hänvisat mig till. Jag tittade förvånt på den stora byggnaden. Det måste vara stans finaste hotell. Fast i för sig den grabben har väl råd med allt, tänkte jag medan jag såg min lillasyster komma ut från entrén. Jag log för mig själv hon såg ut att må mycket bättre sen jag pratade med Niall sist gång. 

Hon fick plötsligt syn på mig och vinkade. Jag vinkade tillbaka. 

- Hej, Alex, sa hon glatt när hon hoppade in i sättet bredvid mig. 

- Hur mår du idag? undrade jag oroligt. 

- Mycket bättre faktiskt, men jag får inte göra så mycket, mitt huvud behöver vila, suckade Izabella. 

Jag startade bilen. Det var svårt för Izabella att ta det lugnt. Hon hade alltid vart en livlig unge. Så jag förstod att hon tyckte det var svårt att ta det lugnt. 

- Hur är det med mamma då? frågade hon lite skamset. Jag har ju knappt pratat med henne sen jag åkte till pappa. 

- Ehm...var det första jag fick fram. Hon hade vart väldigt ledsen sen Izabella åkt och klandrat sig själv. Även ifall det var hennes fel tror jag inte att Izabella ville veta hur dåligt mamma mått. 

- Hon har klarar sig, fick jag fram tillslut men min röst lätt alldeles för konstig. 

Izabella kollade på mig med tvivlande blick men jag valde att inte säga något utan koncentrerade mig på vägen. 

Det tog inte lång tid fören vi var framme vid sjukhuset. Mamma låg på fjärde våningen i rum 467. 

- Hur hårt slog hon i huvudet? viskade Izabella när vi stod i hissen. Så lågt som om hon nästan inte ville att jag skulle höra frågan. 

- Inte så hårt, hon kommer hem idag, sa jag bestämt. 

Vi klev ut ur hissen och letade upp rum 467. Vi tvekade lite vid dörren innan vi gick in. Jag såg att Izabella var nervös.

- Det kommer gå bra, sa jag lugnande och klappade henne på axeln. 

Hon nickade spänt och jag öppnade dörren. 

Och där inne låg mamma med bandage runt huvudet men hon såg inte så dålig ut. Antagligen hade dom henne  bara inne för att kolla så att allt var som det ska. 

- Hej, min barn, sa mamma och hon fick tårar i ögonen. Antagligen för att hon inte träffat Izabella ordentligt sen hon flytt till pappa.

- Mamma, sa Izabella med gråt i rösten men hon rörde sig inte en centimeter. 

- Jag är så ledsen min dotter, jag är så ledsen, jag var för rädd för att göra något, jag är en sån dålig mamma, förlåt, sa mamma och hennes röst sprack. 

- Schhh..mamma det är okej, sa Izabella och en tår rann ner för henens kind. 

Jag sa inget. Jag ville inte lägga mig i. Det vore bara bra om dom löste detta. 

- Det är inte alls okej, jag har behandlat mina barn fel, ni skulle inte behöva växa upp med en idiot som skulle föreställa eran pappa, jag insåg inte det då men nu vet jag att han var fel person, sa mamma lågt och även hennes tårar började rinna. 

- Mamma...jag menade inte heller att jag hatar dig, sa Izabella skuldmedveten. 

- Jag älskar dig min dotter, sa mamma och dom båda brast i gråt. 

Izabella gick fram till mamma och kramade henne. 

Det var bra att dom äntligen fått löst allt, men vad skulle hända nu?

---

Kapitel 47 mina vänner! :D Hoppas ni gillar det! Vi kör på 7 kommentarer till nästa! :) <3

 

   

 

 

Jag hörde hur det raslade till i dörren. Nycklar som sattes in i låset och sedan de lilla klicket när dörren öppnades. 

 

Jag gick ut till hallen för att möta upp mamma.

- Hej, sa jag.

- Hejhej, sa hon och hängde av sig sin kappa på en krok.

- Kom ut till köket sedan, det är en sak vi behöver snacka om, sa jag och började strosa ut till köket.

Jag satte mig vid köksbordet och väntade. Hon kom snart in i köket och tittade skeptiskt på mig.

- Vad har du gjort av Andreas då?

- Det är just det mamma, sätt dig ner lite, sa jag lungnade och tittade menande på stolen mittemot.

Jag hade en känsla av att hon inte skulle ta nyheten bra, så de va bäst att göra de så lungt och säkert som möjligt.

Jag väntade tills hon satt sig ner och började:

- Polisen knackade på här idag.

- Mhm, mumlade hon avvaktande och tittade runt i rummet.

Jag berättade att dom tagit Andreas till häktet och hon verkade ta det bra. Men helt plötsligt blev hon helt vit i ansiktet, hennes ögon blev plötsligt suddig när hon tittade tillbaka mot mig och hon föll ihop i stolen och ramlade ner på golvet. 
Fan, tänkte jag och rusade upp från stolen för att hjälpa min mamma. 
Vad gör jag nu?

 

 

 

 - Niall? stönade Izabella frånvarande. 
Hennes huvud kändes som en tung sten och hon såg bara svart. Vad var det som hände? 
- Jag är här, hörde jag Nialls stämma säga och genast kände jag en hand i min. 
- Och det är vi också, hörde jag förvånads värt Alexandras röst säga. 
Jag försökte öppna ögonen och se på mina kompisar. Men mina ögon ville inte se. Jag trodde jag skulle börja gråta när som helst. Hade jag blivit blind? 
- Ta det lugnt Izabella, vi är kvar här, sa Johanna lugnade som antagligen såg mina försök till att öppna ögonen. 

- Jag kan inte se, viskade jag gråtfärdigt och kände hur en tår sakta trängde sig igenom mina stängda ögonlock. 

Jag kände hur Niall kysste bort den. Han fick mig alltid att bli varm i hela kroppen när han rörde mig. 

- Det kommer bli bra Bella, en läkare kommer alldeles strax och ska kolla till dig, sa Niall och försökte vara stadig på rösten. Han lyckades inte rikitgt. 

Jag kramde hans hand hårdare som svar. Jag älskade han över allt annat. Skulle jag inte kunna få se hans ansikte en gång till i hela mitt liv? Den tanken blev för mycket för mig. Jag bet mig hårt i läppen för att inte börja stor gråta. 

Plötsligt bröts tystnaden av en ringsignal. Jag kände igen den och förstod genast att det var Johannas. 

Hon svarade som vanligt men bytte helt plötsligt ut svenskan mot engelska. Var det killarna som ringde? Hon mummlade något och bara efter någon minut tog samtalet slut. 

- Dom är här om tio minuter! nästan skrek hon. 

- Va är dom?! ropade Alexandra förtjust. 

Jag fattade ingenting. Killarna här i Sverige? 

- Du kommer väl ihåg att vi ska spela in vårt andra album här? frågade Niall och strök mig över armen så att jag rös. 

- Ja, just det ja, mummlade jag något generat. Det hade jag heltr glömt bort. 

- Dom vill att vi möter dom på flygplatsen, dom har tydligen ordnat något så att det är säkert för oss att komma, sa Johanna men tystnade tvärt. Antagligen tittade hon bekymmrat på mig. 

- Ingen fara! Åk ni! sa jag och försökte låta glad. 

- Vi vill inte lämna dig här! sa Alexandra medlidsamt. 

_ Jag stannar varken du vill eller inte, sa Niall bestämt. 

- Men kom igen, hann jag bara börja innan Niall avbröt mig. 

- Alexandra och Johanna, ni åker till flygplatsen och möter upp killarna, så stannar jag här med min älskling. 

Jag rös till av välbehag när han kalla mig älskling. Smtidigt var jag sur över att han inte lystnade på mig. 

- Okej, sa Johanna. Vi säger så. Kpm Alexandra. 

- Vi kommer tillbaka, så fort vi kan, lovade Alexandra, antagligen menat åt mig. 

- Kom igen, åk du med Niall, sa jag bedjande. 

- Nej, jag har haft gått om tid att träffa dom och mer ska det bli, sa han med ett lågt skratt. 

- Jag stannar hellre med dig, la han till och kysste mig på pannan. 

- Vi ses då, sa både Alexandra och Johanna och dörren stängdes igen efter dom. 

Det var tyst ett tag. Bara Nialls och mina andetag hördes. Tills jag började gråta.

- Tänk om jag aldrig kan se igen? snyftade jag. 

- Det är klart du kommer Bella, lita på mig, sa Niall men hans röst var svår att tolka. 

Plötsligt öppnades dörren och jag hörde flera röster komma in. 

- Jaha, vi är här för att ta hand om Izabella Adamsson nu, så vi måste be dig lämna rummet, sa en vänlig mansröst till Niall. 

Jag förstod att Niall nickade för jag kände hans andedräkt mot min panna när han viskade:

- Allt kommer gå bra min prinsessa, om några timmar är du och jag ute här ifrån. 

Han kysste mig varsamt på pannan och sen var han borta.

Sverige var lika underbart som vanligt. Vackert väder och vackra människor. Vi hade precis landat och höll på att kränga oss ur planet. Jag suckade och kände på mitt ögonbryn. Man får absolut inte somna när man är med grabbarna. Dom hade rakat ett streck i mitt ögonbryn igen. Humor har dom ju i alla fall, tänkte jag ironiskt. 

- Jag tycker du passar väldigt bra i din nya ögonbryns frisyr, sa Louis och dunkade mig i ryggen innan han skuttade ut ur planet. 

Jag suckade och tog ner mitt handbagage från hyllan. 

Dags att träffa fansen!

 

Jag hoppade praktiskt taget ur planet. Jag älskade Sverige och våra svenska fans! 

Jag hoppade upp på Harrys rygg som gick framför mig. Det var han inte beredd på och vi ramlade ihop i en hög precis innan ankomsthallen där våra livvakter väntade för att hjälpa oss ut i fansskaran. 

- Du är hel knäpp, skrattade Harry och slog till mig på armen. Jag kunde ju slått i huvudet! 

- Naww, Harry jag vet att du älskar mig med! skrek jag och hoppade på honom och kysste honom över allt i hans krulliga hår. 

Han fortsatte att slå mig och gjorde förtvivlande försök till att rädda sin frisyr. 

- Ni är helt störda, hörde jag Zayns röst säga och hans hesa skratt hördes kort där efteråt.

 

 

När äntligen Harry och Louis hade slutat att brottas kunde vi äntligen gå ut och möta fansen. Jag hoppades verkligen på att vår smarta plan med att forsla in Johanna och Alexandra skulle funka. Alexandra. Hennes namn fick mig att le. Hon var så vacker. Mer hann jag inte tänka innan dörrarna for upp och vi klev rakt ut i fansgruppen och ett öronbedövande skrik spreds sig. Eller nej, jag var beredd på ett öronbedövande skrik men det kom inga. Förvånat tittade jag mig omkring. Det stod nog nästan femhundra personer runt omkring oss men inga skrek dom tittade bara på oss med glädjetårar i ögonen. Jag log stort och gjorde tummen upp mot dom. Det fick några att klämma ur sig ett litet skrik men inget mer. Jag blev förbryllad vad händer? 

Plötsligt började några ensakade röster sjunga. I början var det svårt att urskilja vad dom sjöng men ju mer som anslöt sig till sången desto starkare blev det. Jag tittade på killarna. Vi alla log stort. Det var Torn. 

 

Vi alla log stort när vi hörde att tjejerna började sjunga. Svenskarna var verkligen fantastiska! 

Jag sökte med blicken efter min svensk. Min alldeles egna Johanna. Vi hade försökt göra upp en smart plan så att dom skulle kunna komma fram till oss. Plötsligt stannade min blick på två personer som stod lite längre bort emellan två vakter. Hela jag sprack upp i ett lysande stort leende. Fansen såg det och följde genast min blick. Johanna och Alexandra vinkade glatt mot oss medan vakterna började forssla don emellan sig fram till oss. Jag hörde Zayn ta ett djupt andetag. Det var länge sedan vi sett dom. 

Så fort Johanna kommit fram till mig lyfte jag upp henne i en stor kram. Det fick fansen att bryta ut i skrik. Äntligen en normal reaktion, tänkte jag medan jag drog in doften av min älskling. Jag hade saknat henne så mycket. 

- Jag har längat i hjäl mig, viskade hon i mitt öra. 

- Du anar inte vad jag har gjort, sa jag, log mot henne och kysste henne på näsan. 

- Var är Niall och Izabella? frågade Liam samtidigt som han signerade några tjejers armar medan livvakterna förde oss sakta ut genom entren.

- Dom är kvar på sjukhuset, sa Alexandra ledsamt medan hon tog Zayns hand. 

- Vi måste dit, sa Louis bestämt. 

Jag nickade och kramde om Johannas hand. Izabella måste klara sig. 

 

 

Jag vilade huvudet i händerna. Läkare hade sprungit in och ut från Izabellas rum i två timmar nu men jag hade inte fått något besked om hur det skulle gå. Ingen ville säga något. Allt kändes så hopplöst. Utan Izabella kunde jag inte leva det var solklart. Och hon hade ju mått bättre innan hon somna. Varför hände detta nu? 

Jag var nära till tårar när jag plötsligt hörde igenkännade röster borta i korridoren. Jag tittade upp och fick se grabbarna komma springandes emot mig med Alexandra och Johanna tätt bakom sig. 

- Niall! skrek dom i kör och började springa ännu fortare när dom fick syn på mig. 

Jag sprack upp i ett litet leende. Jag älskade dom verkligen. Dom gjorde mina dagar. 

Jag överraskades av en stor och vildsint gruppkram. Vi hoppade och skrattade som barn på julafton. Tänk vad några dagar utan varandra gör. Alexandra och Johanna stod bredvid och bara skrattade åt oss innan Zayn och Harry drog in dom med. Det slutade med att vi alla fick varsin skratt attack. 

Plötsligt sköljde allvaret över oss igen och alla satte sig ner på bänken med en duns. 

- Hur är det med henne? frågade Liam försiktig och la en hand på min axel. 

- Ingen aning, jag har frågat flera gånger, ingen vill säga något, sa jag och suckade. 

Jag kände hur den där hopplösa känslan sköljde över mig igen. 

- Hon kommer klara sg, hon är stark, sa Louis rakt ut i tomma intet. 

Ingen svarade. Alla tänkte på det värsta som kunde hända.

Min Izabella. Varför? Var det inte redan bestämt att hon och jag skulle leva för alltid? För evigt, tillsammans. 

Liam märkte att jag sjönk längre och längre ner på bänken. Han tog in mig i en stor kram. Jag kramade tillbaka. Liam var bara bäst. Just när vi alla mådde som dåligast ochvar nära till gråt, öppnades äntligen dörren till Izabellas rum. 

Jag flög upp från bänken och stirrade intensivt på sjuksköterskan som kom ut. 

Hon såg en aning chockad ut över min reaktion men samlade sig snabbt. 

- Ni kan träffa Izabella nu. Hon kommer klara sig fint. Hon kan åka hem redan ikväll. Tacka doktorn för hans fina insats. Helst skulle jag vilja att ni gick in en i taget. Hon behöver verkligen vila. 

Mer hörde jag inte för jag var redan på väg in rusandes till Izabella. 

Det var läkare och sjuksköterskor överallt tyckte jag men dom hindrade inte min väg fram till sängen där hon låg. Min vackra prinsessa. Hennes vackra ögon lös som solen när hon såg mig och det pirrade till i hela kroppen. 

- Älskling, viskade jag när jag kom fram till hennes säng och tog hennes hand. 

- Niall, jag kan se dig, jag ser hur underbart vacker du är igen, sa hon nästa gråtfärdigt och hennes ögon tindrade ännu mer. 

- Och jag kan äntligen se dina vackra ögon igen, sa jag och log mot henne. 

Hon log tillbaka och jag böjde mig fram för att kyssa henne. 

Jag hade saknat hennes jordgubbs smakade läppar. Dom passade perfekt ihop med mina. Vi var som gjorde för varandra. 

- Jag älskar dig Izabella. Detta är över nu. Vi börjar om på nytt. Killarna är här, Alexandra och Johanna är lyckliga, du får åka hem..

- Och du? viskade hon tillbaka och tittade intensivt in i mina ögon. 

- Och jag....jag kommer för evigt älska dig, du och jag tills våra hjärtan slutar slå, viskade jag tillbaka.

SÅ hoppas ni gillar kapitel 46! :D Förlåt för felstavningar! Hinner inte kolla igenom texten! Men kommentera! Snälla kommentera vad ni tycker! <3 Tack alla våra trogna läsare! 

 

 

Jag satte mig ner på stolen bredvid Izabellas säng och pustade ut. Jag slöt ögonen och tänkte på vad killarna hade sagt. De hade varit så förstående. De hade sagt att jag skulle kunna spela in mina bitar av skivan sist, när de andra var klara så kanske Izabella hann bli bra innan. De var så omtänksama. Förresten skulle dom ju anlända till Sverige imorgon. Vad fansen måste bli förvånade över att jag inte kommer vara med killarna på flygplanet.

Det knackade på dörren och jag väcktes ur mina tankar.

Ett par gröna ögon tittade in följt av ett par bruna. 

- Hej Niall! 

Det var Johanna och Alexandra som redan var här. De hade med sig varsin bukett med blommor. Jag tog emot buketterna och satte dom i vasen som stod på det lilla bordet bredvid sängen. Antagligen avsedd för blommor. Alexandra och Johannas ansiktsutryck visade både oro och chock. 

- Hur är det med henne?! viskade Alexandra så inte Izabella skulle vakna.

- Det går åt rätt håll, sa jag. Och om det fortsätter så, så kommer hon kunna komma hem imorgon.

- Nästa problem alltså, sa Johanna och tittade tankspritt ut igenom fönstret.

- Mm, svarade jag och tänkte efter lite.

- Izabella får såklart bestämma hur hon vill göra, men jag har ett förslag, eller två faktiskt, sa jag och tittade klurigt från Johanna till Alexandra.

Jag berättade vad jag tänkt ut. Att vi kunde först bo på hotellet som killarna skulle bo på eller om hon ville bo hos någon av Alexandra och Johanna.

- Men sen då? När ni åker tillbaka, eller om hon inte vill bo hos oss?

- Jag har en ide för det med, sa jag och blinkade.

Dom tittade nyfiket på mig och jag log. 

- Men berätta då!! sa Johanna exhalterat.

- Jag tänkte att jag kunde köpa en lägenhet här. Som Izabella kunde bo i, och jag och killarna när vi är här, vad säger ni om det? sa jag och log nöjt åt deras chokade men glada ansikten.

- Så du menar att ni praktiskt taget kommer flytta hit? skrek nästan Alexandra medan Johanna försökte tysta ner henne. 
Mitt leende slocknade. 
- Nja, det kommer ju inte riktigt gå, vi jobbar ju mest i London, men så fort jag har ledig tid eller när vi är i Sverige så kommer vi bo där i så fall, sa jag och försökte nöja mig med det. 
Det var ju trots allt bättre än inget. Jag tänkte köpa en lägenhet till Izabella även ifall hon inte ville det. 
- Men det är ju helt underbart ändå, sa Johanna som försökte vara tyst. Hon tänkte väl antagligen på Harry. 
Jag log åt deras glädje. Detta skulle bli en nystart. Det gäller bara att det fortsätter i rätt riktning. 

Alex perspektiv: 

Det knackade hårt på dörren. Jag blev förvånad. Vem kommer nu? 
Jag öppnade försiktigt dörren. Jag ville inte att det skulle vara Izabella eller Niall. Andreas var helt utom sig av ilska och väntade bara på att få hämnas. Den natten Niall och Izabella hade åkt iväg var det jag som fått stryk. Men han hade inte kunnat få in några bra slag eftersom jag är både längre och starkare än han. Men ett slag på tinningen hade jag fått och det hade gjort så att jag haft en stark huvudvärk ett bra tag nu. 
Dom som stod utanför förvånade mig mycket. Två stora män i polisuniform tornade upp sig rakt framför mig. 
- Hej, du måste vara Izabellas storebror, sa en utav dom med dov mörk röst. 
- Ehm..ja, svarade jag avvaktande, vad hade hänt nu? Hade hon dött? Paniken spreds sig inom mig. 
- Har du din låtsaspappa här? Andreas Karlsson? 
- Ja! Ja! svarade jag snabbt och öppnade upp dörren helt så att dom kom in. Äntligen hade just gått upp för mig. Dom var här för att ta med Andreas till häktet. Poliserna marserade in i vardagsrummet. 
Efter några ljudliga skrik och protester kom dom utsläppandes med Andreas i ett polisgrepp. 
Han spottade och fräste. Han var högröd i ansiktet och hans blick var svart. Han hade förstått vad som hänt. Helt dum i huvudet var han trots allt inte. Jag tackade gud för att mamma inte var hemma nu. 
- Det här är ditt fel Alex och jag kommer hämnas, väste Andreas fram mellan tänderna medan poliserna ledde ut honom genom dörren. 
Jag bara log överlägset mot honom och vinkade. 
Det fick honom att få ett av sina utbrott. Han var nära på att komma loss och komma rakt emot mig men det satte den andra polisen stopp för. Motvilligt fick dom in honom i polisbilen och låste den utifrån. 
Dom gick tillbaka till mig och förklarade häktningstiden och rättegången. 
Jag nickade åt informationen och försökte lägga allt dom sa på minnet. 
Tillslut gav dom isg ändå av och jag tittade bort mot polisbilen när den lämnade grusgången. 
Äntligen var detta över. Äntligen var han borta.

 

Jag suckade hopplöst och la ner mobilen i fickan igen. Det hade varit ett jobbigt samtal från Niall. Jag suckade och öppnade dörren till vardagsrummet där killarna satt. När jag kom tillbaks tittade Louis upp på mig. De andra satt och spelade xbox. 

- Var de Danielle eller? sa han och granskade mitt ansikte.

Han måste ha sett att jag såg orolig ut för han ändrade snabbt ansiktsuttryckt till ett lite mer undrande och höjde på högonbrynen.

- Det var Niall, sa jag och satte mig på sidan av fotöljen som Louis satt på.

- Vad ville han då? sa Zayn och tjöt till när hans gubbe på spelet dog.

- Det har hänt allvarliga grejer, sa jag och berättade hela historien som Niall dratt för mig.

 Alla tittade häpet på mig.

- Så du menar att Niall slått Andreas? sa Zayn chokat.

Jag nickade.

De såg helt tomma ut, som om de inte fann de rätta orden.

- Hur mår Izabella nudå? frågade Harry tillslut.

- Hon mår bättre, om allt går som de ska så skrivs hon ut imorgon, sa jag och gick ut i köket för att hämta något att dricka. 

När jag kom tillbaka med en cola i handen satt killarna fortfarande helt tysta. 
- Jag kan inte fatta att det hänt, sa Louis helt plötsligt och stirrade tomt framför sig. 
- Inte jag heller, Niall lät rätt lugn, men det är ju Niall vi pratar om, han tar det som en självklarhet att försvara Izabella, sa jag och log lite åt Nialls beskyddande sätt.
- Jag går bara och ser över min packning för imorgon, sa jag sedan och gick iväg mot mitt sovrum.

Jag kikade snabbt över min packning och kompletterade med de jag missat. När jag var klar så stängde jag väskan och bärde ut den i hallen. Jag gick tillbaka till killarna som börjat spela xbox igen.

- Jag tar bara och ringer Paul och berättar om allt, sa jag och gck ut i köket för att prata ostört.
Niall och Izabella kunde inte lämna mitt huvud. Jag tror att killarna var lika förvånade och oroliga som jag. 
Paul måste få veta detta så att vi kan ta ett tidigare flyg och se hur det är med dom. 
Jag hörde hur Zayn och Harry pratade om att ringa Alexandra och Johanna. Det skulle nog vart bra om dom också visste att vi kom imorgon. Jag slog Pauls nummer och flera toner gick fram.
Varför kunde inte den mannen svara i telefonen när det behövdes? 

---

Ännu ett kapitel uppe! Nu är det inte långt kvar tills den är slut! :) Skulle väl räkna med till kapitel 50 ungefär! :)

 

 

 

   

 

 

Jag vaknade av en hemsk dröm, jag kände på mina kinder och kände att dom var alldeles våta. Jag hade drömt att Izabellas hjärta slutat slå. Jag tittat förskräckt omkring och kände inte igen mig, jag tittade bredvid mig för att se det blonda hår som skulle ligga där. Platsen var tom och nybäddad och kudden var orörd. Det gick upp för mig att Izabella låg på sjukhus. Att min dröm kunde vara sann, bara tanken fick mig att känna mig svag. Jag sträckte mig efter mina kläder och letade snabbt fram mobilen ur fickan. Klockan var redan tio. Jag skyndade mig ur sängen och  tog snabbt på mig mina kläder. Jag ville se henne. Jag ville inte tro att min dröm var sann, jag var tvungen att se henne, levande. Jag tog snabbt upp bilnycklarna och plånboken från ett bord på hotellrummet medan jag snabbt rusade ut ur rummet. Det var knappt så jag hann låsa, jag ville bara till henne så snabbt som möjligt. Jag storamde genom hotelllobbyn och kände både nyfikna och irriterade blickar i nacken. Men just nu brydde jag mig inte. Jag var så orolig över Izabella. 
Jag hittade bilen snabbt, eftersom jag memorerat vart jag ställt den igår. 
Jag körde snabbt till sjukhuset. Jag brydde mig inte om hastighetsmätaren som pep hela tiden. Den gjorde mig bara irriterad. Att saker inte kunde fatta när det var allvar!
Jag smällde igen bildörren hårt och började springa mot sjukhus entrén. Mitt hjärta pumpade hårt i bröstet. Och den enda tanken som ekade i mitt huvud medan jag öppnade dörren var: Låt henne klara det här, snälla gud!! 
Kvinnan i receptionen såg förskräckt ut när jag gick mot henne med snabba steg. 
- Kan jag få träffa Izabella Adamsson? frågade jag snabbt och väntade otåligt på svar. 
Kvinnan som hade mörkt hår gjorde några snabba klick på sin dator och kollade sedan upp mot mig. 
- Det går bra, hon har precis blivit kollade av läkarna. 
- Tack, sa jag och log snabbt innan jag började gå mot hissarna. Jag kom ihåg exakt vilken våning och rum det var. Jag hoppades bara att inte den där sura sjuksköterskan skulle komma med fler frågor idag. Hon trodde inte ett dugg på min historia om stenar och snubblingar. Men det brydde jag mig inte om, jag tyckte att Izabella skulle få det valet att välja hur hon ville göra. Om hon ville säga att hon blivit misshandlad eller inte. Jag vet vilket jag skulle tyckt vart bäst, men det är upp till henne. Jag kände hur jag blev varm i kroppen och mina käkar spändes när jag tänkte på misshandeln. Vilken jävla idiot. 
Precis när hissdörrarna öppnades plingade det till och jag ryckte förvånat till. Det var inte min meddelande signal men det lät som det kom från en mobil. Jag kände förvånat i fickan medan jag skyndade bort igenom korridoren. Och då kom jag på det, jag hade ju Izabellas telefon med mig! Jag tog upp den försiktigt och kunde läsa Johannas namn på skärmen men texten var på svenska så jag fattade inget men jag antog att det var om att ses idag. Jag fick inte glömma att ringa henne sen. Jag la ner mobilen igen och skyndade vidare. Jag möttes även här av irriterande blickar när jag råkat knuffa till någon av personalen. Jag log bara ursäktande tillbaka. Jag hade bråttom. 
Tillslut var jag framme vid Izabellas rum och jag tog ett djupt andetag. Jag knep ihop ögonen och bad till varje gud att hon fortfarande levde. Kvinnan i receptionen hade inte sagt något mer om det. Jag öppnade sakta dörren medan mitt hjärta slog hårt. Jag vände direkt min uppmärksamhet åt min ängel som låg alldeles stilla och blek i sjukhussängen. 

 

Jag hörde hur någon kom in i rummet men orkade inte öppna ögonen. Antagligen var det en till läkare som skulle kolla hur jag mådde. Ända sen jag fick reda på att Niall inte var här när jag vaknade runt fyra tiden har jag legat i mellan koma och verkligheten. Hade han lämnat mig? Varför nu? När jag behövde han som mest? Det gjorde ont i mig. 
- Izabella, hörde jag en försiktig men väl igenkännade röst säga. 
Mitt hjärta slog ett extra slag och jag blev ännu varmare än vad jag redan var. Han var kvar i alla fall! 
Jag öppnade sakta ögonlocken rädd för att ljuset skulle blända mig. Mitt huvud värkte. 
- Niall? svarade jag frågande och kisade mot dagsljuset. Jag kunde urskilja en vacker figur som stod längre bort i rummet. 
Jag hörde hur han flämtade till. 
- Du lever Izabella! skrek han nästan och jag hörde att han hade gråt i rösten. 
Jag kände ett par försiktga armar omfamna mig så att han inte skulle skada mig där jag hade ont. 
Jag skrattade hest. 
- Ja, jag lever Niall, tack vare dig, jag älskar dig, sa jag och sökte mig efter hans mun. Det var fortfarande för ljust för mina ögon. Dom hade inte vant sig än. 
Han skrattade och tryckte sin mun mot min. Det var den härligaste känslan jag haft på länge. Blodet rusade igenom mig, fast att jag hade ont i varje rörelse jag gjorde så ville jag ha mer. Mer av den vackraste killen i världen. Men han drog sig tillbaka lite. 
- Vi borde ta det lugnt Izabella, jag vill inte att du skadar dig mer, sa han och smekte mig över håret. 
Jag rös till av beröringen. Jag hade saknat honom.
Plötsligt öppnades dörren en gång till och Niall flyttade sig lite längre bort. Jag fick en känsla av att peronen som kom in i rummet inte gillade honom. 
- Jaså du har redan kommit hit, sa en kvinnoröst på engelska. Antagligen hade hon redan träffat Niall. 
- Ja, jag ville se så att Izabella var okej, svarade han kort. 
Nu hade mina ögon äntligen vant sig vid ljustet. Så jag såg att det var en rätt kort kvinna med mörkt hår. 
När hon tittade mot Niall såg hon väldigt sur ut. Vad har hänt medan jag vart borta? 
Men plötsligt vände hon blicken mot mig och sprack upp i ett leende som var mitt emellan falskt och äkta när hon såg att jag hade vaknat. 
- Jaså, du har vaknat nu, vad bra, jag har några frågor att ställa, som din pojkvän här inte kan svara så bra på, det sista sa hon och tittade surt på Niall. 
Han bara log lite generat och ryckte på axlarna. Jag blev lite orolig.
- Vadå för frågor? frågade jag misstänksamt. 
- Om vad som egentligen hände, sa hon och betonade egentligen väldigt starkt. Antagligen ännu en pik mot Niall. 
Jag svalde hårt. Minnen från gårdagen, eller var det längre sedan? spelades upp framför mig. Hans första slag, som hade träffat mig så jag föll till marken, rop och skrik, bilen och Nialls panikslagna röst. Jag började skaka. 
Sjuksköterskans röst fick mig tillbaka till verkligheten.

 - Ja, inte var det några stenar i alla fall, muttrade hon surt. Så kan du vänligen lämna rummet, så jag kan prata ostört med Izabella? 
Niall nickade kort och kysste mig på pannan. 
- Berätta vad du vill, jag vet att du gör det rätta, viskade han i mitt öra innan han lämnade rummet. 
Sjuksköterskan tittade surt efter honom innan dörren smälldes igen. Hon riktade sin uppmärksamhet mot mig igen. 
- Ja, då så, då sätter vi igång, sa hon och tog upp ett papper och en penna. 
Jag svalde hårt igen. Detta kommer inte bli smärtfritt. 

Jag lämnade motvilligt Izabella ensam med kvinnan. Jag satte mig precis utanför dörren och kände att jag var riktigt hungrig. Jag hade inte fått i mig någon frukost. Jag suckade och reste mig upp, jag gick längs den vita kooridoren mot hissen. Förhoppningsvis så hade dom någon kiosk eller liknande där nere.

När jag kom ut ur hissen så kände jag genast doften av mat, en lukt jag kunde spåra på mils avstånd. När jag kom närmare så såg jag en skylt med vad som fanns. Dom hade inte så mycket att erbjuda så det fick bli två frallor och en juice. Jag betalade och tog med mig min frukost. Jag hissen tillbaka upp och när jag kom upp till våningen Izabella låg på så fick jag se att dörren fortfarande var stängd. Jag satte mig på stolen precis utanför Izabellas dörr och började mumsa i mig av mina frallor.

Snart var det uppättet och jag kände mig mätt och nöjd. Izabella pratade fortfarande med kvinnan så jag bestämde mig för att ringa till Alex, jag hade ju trots allt Izabellas mobil så de skulle inte va så krånligt att få tag på nummret. Jag fiskade upp Izabellas mobil ur fickan och gick in på senaste samtalen. Jag såg att det stod Alex och klickade på ring upp. Efter ett par signaler svarade han.

- Hej? Izabella?!? 

- Hej, nej det är bara jag, men Izabella har vaknat och mår bra, för tillfället snackar hon med en sjuksköterska om hela händelsen.

- Aokej, men hur gör hon? Säg hon sanningen? Det är jätte konstig stämning hör hemma, varken mamma eller Andreas har snackat något om det, det är som om dom inte snackar om det så har det inte hänt.

- Jag tror det, men jag står bakom henne i vilket val hon än gör, de lär ju inte bli ogjort om man säger så, särskilt med tanke på att det hänt två gånger!

- Jag med, inte direkt, svarade han. Jag kommer förbi senare!

Vi fortsatte snacka en stund innan jag hörde hur dörren bredvid mig öppnades. Jag sa snabbt hejdå till Alex ch vände mig mot den öppnade dörren. I dörröppningen stod sjuksköterskan som pratat med Izbella, hon log nöjt mot mig och jag anade att hon fått vad hon ville. Jag skyndade mig in till Izabella och såg att hon log mot mig. Hon såg trött ut där hon satt i den vita sjukhussängrn. 

- Hur är det? frågade jag och kysste henne på pannan innan jag satte mig bredvid henne på sängen. 

- Lite ont här och var bara, svarade hon och log beklagligt. 

- Förstår det, sa jag. Jag pratade med Alex förut, han kommer förbi senare idag.

- Okej. Vad bra. Jo du, jag sa sanningen till henne, det kändes lixom bäst så.

- Bra gjort, sanningen vara längst! Som man brukar säga.

 - Det är sant, men jag är rädd, när han får reda på att jag satte dit honom så vet man inte vad han kan göra!

- Oroa dig inte för det nu älskling, jag fixar det. Litel livvakter bara, skrattade jag.

- Haha kanske det, svarade hon gäspade stort.

-  vila du, jag stannar, sa jag och satte mig på stolen bredvid sjukhussängen medan Izabella la sig ner på sängen. 

Hon log trött mot mig och jag såg hur utmattad hon var. 

Hon somnade strax därefter och jag funderade på vad jag skulle göra så länge. Jag kom på att jag nog behövde ringa samtal. Jag fiskade upp Izabellas mobil ur fickan och gick in på kontakter, jag bläddrade ner till Johanna och  klickade på ring upp. Jag berättade hela storyn för henne, och hon var helt chokad och insisterade på att komma till sjukhuset på en gång. Jag tänkte ringa Alexandra också men det sa Johanna att hon skulle fixa så jag bestämde mig för att ringa killarna istället. Jag la ner Izabellas mobil i fickan och fiskade upp min egen istället. Det här skulle bli ett långt samtal.

 

---

 

 

---

- Johanna?! är du klar snart? frågade jag irriterat. 
Planet skulle gå klockan nio och klockan var sju nu. Det skulle vart bra om vi kunde åka till flygplatsen nu så vi slapp stressa, men Johanna hade haft med sig så mycket kläder och även shoppat hur mycket som helst så det tog ett tag för henne att packa. 
- Ge mig bara några minuter, svarade Johanna stressat och försökte trycka ner alla kläderna i väskan. 
Alexandra skrattade åt Johanna. 
Jag suckade och tittade ut genom fönstret. Nere på gatan stod den svarta bilen som vi skulle åka med till flygplatsen. Och Niall. Jag såg att fler och fler personer började samlas runt bilen. Antagligen hade dom märkt att det var Niall Horan som satt där inne. Vi hade sagt att det bara skulle ta några minuter så han behövde inte följa med upp, men snart hade det gått en halvtimme. 
Jag suckade tungt. Jag ville verkligen inte hem till Sverige. Men skolan började om en vecka och jag hade lovat mamma att komma hem en vecka innan. Niall och killarna skulle som tur var börja spela in sin nästa skiva i Stockholm denna veckan efter några veckors sommarlov. Därför hade Niall kunnat åka med mig hem några dagar tidigare. Han ville fortfarande inte att jag skulle åka hem ensam och jag ville heller inte åka hem utan honom så det hade löst sig bra. Varje gång vi pratade om min familj hemma i Sverige eller Sverige överhuvudtaget såg jag hur hans blick mörknade. Jag tror han tänkte på Andreas. Min låtsaspappa. Som slog mig.

Hemska minnen började spelas upp i huvudet på mig men jag trängde bort dom. Jag hade inte tid med det nu. 
- Så! äntligen är jag klar tjejor! Nästa station flygplatsen! sa Johanna med överdriven röst medan hon drog igen den sista väskan. 
- Äntligen, suckade Alexandra och tog upp sin väska ute i hallen. Komer du Bella? 
Jag ryckte till men fann mig snabbt och log mot dom. 
- Självklart, sa jag och tog upp mina väskor. 

Jag tog upp nyckeln ur jeansfickan och satte den i låset. Pappa hade sagt att jag skulle få behålla den. Man visste aldrig när jag skulle vilja komma hit igen hade han sagt. Jag log åt tanken på pappa. Gud vad jag skulle sakna honom! Nästa gång hade jag tänkt ta med Alex hit, han skulle gilla London, med alla fester och gå på. 

Vi gick ut genom porten och fick se ett tjugotal fans stå och lyssna på något som Niall berättade. Så han hade alltså gått ur bilen tillslut. 
När han såg oss sken han upp i ett leende och han vinkade. Fansen vände sig om och fick se oss. 
Deras ögon blev stora av förvåning. Ajdå, nu fick dom reda på att vi skulle till flygplatsen i alla fall. 
- Hej älskling, sa Niall glatt och kysste mig lätt på munnen.

Det fick alla fansen att sucka romantiskt. 
Jag skrattade åt dom och blinkade. 
- Hej sötnos. 
Han log stort. 
- Redo för att åka? 
- Självklart, det har vi vart länge det är Johanna som inte kan skynda sig, suckade Alexandra och la in sina väskor i bagaget. 
- Jaja, skyll på mig, sa Johanna irriterat som också slängde in sina väskor i bagaet. 
Jag skrattade. 
- Det var ju dig vi fick vänta på Johanna. 
Niall skrattade åt oss och tog mina väskor. Jag protesterade först men jag hade inget val. Han var så envis. 
Vi satte oss i bilen och väntade på att Niall skulle säga hej då till fansen. 
- Han är en bra kille, sa Johanna helt plötsligt och kollade på mig. 
- Ja det är han, sa jag och rodnade lite smått. 
- Och ni är söta tillsammans! fnissade Alexandra. 
- Jasså? tack tror jag, sa jag precis när Niall kom in i bilen. Det gjorde mig ju inte mindre röd i ansiktet. 
Han tittade nyfiket på oss med sina blåa ögon. 
- Vad skrattar ni åt? 
- Ingenting, sa jag snabbt. Nu måste vi åka så att vi inte missar planet! 
Johanna och Alexandra skrattade åt mig. Jag lipade åt dom och då började Niall också skratta. 
Kul att man kan roa några, tänkte jag och tittade ut på fansen som snart skulle försvinna bakom gatuhörnet. 
Nu var vi på väg mot flygplatsen, och hur skulle det gå när vi kom hem? 
Det knöt sig i magen på mig. Jag ville verkligen inte hem. Fast jag saknade min bror otroligt mycket.

Jag och tjejerna satt i bilen påväg till flygplatsen. Det var första gången på länge som jag reste utan mina fyra bästa kompisar. Det skulle bli lite konstigt, men å andra sidan skönt, man slapp oroa sig för vad dom gjorde ifall man somnade, också hade jag ju Izabella med mig den här gången, vilket var underbart. Jag tittade på Izabella. Hon och Johanna satt och småtjafsade om något. Jag skrattade åt dom, dom levde sig in i samtalet med största allvar. Alexandra satt tyst och tittade ut genom fönstret, hon såg ledsen ut.

- Hur är det? frågade jag henne och hon tittade förvånat upp på mig.

- Nä, bra. Kommer bara sakna London, och killarna så mycket, sa hon och suckade.

Jag tittade medlidande på henne och svarade:

- Du är snart tillbaka i London igen, och killarna får du ju träffa om några dagar igen!

Det ryckte i mungiporna på henne och jag kunde skymta ett leende.

Jag kände mig glad inombords, det kändes lika bra varje gång man gjorde någon glad.

Det plingade till i min mobil och jag drog upp den ur fickan. Det var från Liam, jag öppnade smset och läste:

Jag skrattade för mig själv, Liam var alltid så beskyddande. Jag skickade ett snabbt svar om att vi var lite försenade men att allt gick som det skulle.

Vi svängde in på flygplatsparkeringen där taxin stannade. Som tur var så hade inte så många fans fått reda på att jag skulle iväg tidigare än de andra så det var bara några få tal utanför.

Vi gick ur taxin och tog våra väskor. Jag gick emellan Izabella och Alexandra så fansen vågade inte komma fram. Jag brydde mig heller inte om att stanna och hälsa på dem eftersom jag var här för Izabella och inte dem. Vi drog med oss väskorna och gick direkt in till inchekningen. Det tog inte så lång tid utan vi var snabbt klara med att lämna in våra väskor. Vi gick vidare in igenom säkerhetskontollen och kom sedan in i självaste flygplatsen där det fanns affärer och fik. Vi gick och satte oss vid ett runt bord nära fönstret på ett fik. I fönstret kunde man se hur orangeklädda gubbar gick på marken och viftade med olika flaggor att plan skulle landa och var de skulle parkera. För tillfället så var det fem stora flygplan som stod parkerade utanför.

Vi satt och pratade om allt vi gjort i London. Det blev många skratt. Vi hade haft en kul tid tillsammans och vi alla hoppades på att vi snart skulle få tid för det igen. Men eftersom jag och killarna började jobba nu så var jag osäker på om vi skulle kunna träffas på länge. Jag sneglade på Izabella som satt bredvid mig och skrattade. Hur skulle jag kunna klara mig i två månader utan att se henne? Kanske skulle hon kunna komma och hälsa på? Men hon hade ju skolan som hon var tvungen och gå i. På så sätt var det lättare för Danielle och Eleanor. Dom hade ju ingen skola att tänka på utan kunde komma och hälsa på Liam och Louis så ofta vi och dom hade tid. 
Jag avbröts av mina tankar av att Johanna knuffade till mig. 
- Kom nu drömpojken, vi ska kolla passen nu. 
Jag log lite generat. Jag hade inte ens märkt att dom sagt att vi kunde gå in i flygplanet. 

Vi fick platserna bakom varandra. Johanna och Alexandra satt bakom mig och Izabella. Jag satt längst in för att kunna dölja mig lite för alla fansen. 
Det gick faktiskt rätt bra jag satt i min Raybans och keps så det var inte så många som kände igen mig men några stannade och pratatde med mig och jag log glatt. Egentligen var det väldigt kul med alla fans. 
Kaptenens röst fyllde flygplanet. Det var dags att starta. Jag knäppte fast både mitt och Izabellas säkerhetsbälte. 
Hon log mot mig. 
- Inte glömma säkerhetsbältet, sa jag och tittade menande på henne. 
Hon skrattade och pussade mig på näsan. 
- Tur att någon har koll på mig då, sa hon och hennes ögon lyste av glädje men jag såg att det dolde sig rädsla bakom glädjen. 
Jag tog hennes hand och smekte den. 
- Var inte orolig Izabella, han ska inte få skada dig, viskade jag i hennes öra. 
Hon log lite sorgligt men nickade långsamt mot mig. 
- Jag är så glad att du kunde följa med, viskade hon tillbaka. 
- Det var självklart att jag kunde, sa jag. 
- Men tänk om dom kör iväg dig? sa hon med plötsligt rädsla i rösten och jag kunde se hur bilder spelades upp i hennes huvud. 
- Schh..tänk inte på det, det kommer gå bra, sa jag och kysste henne. 
Hon la sig med huvudet i mitt knä och jag strök henne lätt över håret. 
Hur kunde den mannen ens fått för sig att slå henne? Den tanken fick mig att bita ihop käkarna. 
Jag visste inte om jag kunde behärska mig när jag skulle se honom. 
Izabella hade inte sagt något till sin mamma om att jag skulle komma. Hon ville knappt prata med sin mamma. 
Jag förstod henne. En man som slår ens barn borde man lämna. 

Vi måste ha somnat tillslut för helt plötsligt var det bara tio minuter kvar till landing. 

Izabellas perspektiv:

Vi gick ut genom de stora glasdörrarna från Arlanda. Det hade tagit en timme att få väskorna. Våra hade kommit sist. Men nu äntligen hade vi väskorna, och det var bara att åka hem. Tyvärr. Medans vi väntade på väskorna så hade jag tänkt. Och kommit fram till att det var enbart Andreas som bestämde hur detta återseende skulle sluta. Allt hängde på hur han reagerade.

- Ska vi ta två taxibilar, så åker jag och Alexandra i en, och ni i en? frågade Johanna plötsligt.

Jag avbröts i mina tankar och tittade förvirrat på henne. Hon stod redan vid en taxi.

- Ehm, ja visst, så kan vi väl ses senare, eller imorgon? sa jag.

- Ja, självklart, vi kan väl höras. Du har väl antagligen en del att berätta om.

Det slog mig att Johanna och Alexandra, mina allrabästavänner inte hade en aning om att Andreas faktiskt hade slagit mig. Det var något jag fick berätta om någon annan gång, tänkte jag och vinkade mot Alexandra och Johanna som hoppade in i taxin.

- Där kommer en taxi som vi kan ta, sa Niall ch pekade mot vägen där en svart taxi kom körande.

Vi gick fram till vägen och vinkade in den. Den körde in och Niall la in väskorna medans jag nervöst hoppade in i baksätet.

- Vart ska ni? frågade taxichauffören och tittade på mig i backspegeln.

- Barkvägen 29, svarade jag snabbt och han knappade in på gps:en.

- I Södertälje alltså?

Jag nickade och dörren öppnades och Niall klev in i bilen. Han log mot mig och jag kände hur en värme spred sig i hela mig kropp.

- Då kör vi då, sa chauffören och vi lämnade flygplatsen bakom oss.

- Jag är rädd, viskade jag i Nialls öra.

- Va inte det, sa han. Han kommer inte göra dig illa. Jag är här med dig, vi klarar det tillsammans.

Jag kände mig lite tryggare men oron gnagde ändå i mig. Jag lutade mig mot Nialls axel och han la en beskyddande arm runt mina axlar.

Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och tillslut så slumrade jag till.

Jag kände hur någon puttade lite på mig. Jag öppnade ögonen och såg en hur vi var på en väldigt bekant gata. Trots att det börjat mörkna, kände jag väl igen mig.

Jag sträckte lite på mig och kände hur jag började bli väldigt nervös. Jag tittade lite oroligt på Niall men han såg helt lugn ut. Taxin stannade och chauffören vände sig om mot oss.

- Jag kan betala, sa Niall snabbt och sträckte fram sitt kort mot chauffören.

- Säkert? jag kan betala annars sa jag och tittade menande på Niall.

Han skakade bara på huvudet och chauffören tog emot kortet.

Vi hann bara vänta några sekunder innan vi fick tillbaka kortet och bakluckan flög upp. 
Tydligen ville han att vi skulle ta väskorna själva. 
- Jag kan ta väskorna älskling, går du upp och ringer på? sa Niall och gick mot bakluckan. 
- Okej, sa jag och började gå upp för grusgången mot huset. Det hade börjat mörkna ordenligt nu, men man såg att huset lyste, så någon var hemma. Jag började skaka. Vad kommer hända nu skulle han vara arg? Skulle han skrika åt mig? Eller skulle han ens vara hemma? 
Jag gick upp för trappan och knakade på. Pulsen ökade och jag började svettas. Detta kändes inte bra, inte alls bra. Jag hörde tunga steg röra sig mot dörren. Dörren öppnades lungt. Men när jag såg vem som stod där så tappade jag andan. Den jag mest fruktat,  Andreas. Jag backade ett steg av ren skräck.

- Våga inte rymma igen, unga dam! skrek han och tog tag i min arm med ett järngrepp. Han höll så hårt så att blodet inte kunde passera. Jag kände att tårarna inte var långt ifrån nu. Jag försökte rycka mig loss, men han höll fast stenhårt. Han flinade som om det här var vad han längtat efter. Jag gjorde yttligare ett försök att slita mig loss och kände att jag var nära på att komma ur hans grepp. Tårarna hade börjat rinna nu och jag föröskte ropa på hjälp, för jag visste ju att Niall var i närheten, men jag fick inte ut ett ljud, det var helt tjockt i halsen.

Jag försökte förtvivlat tänka ut en plan. Jag måste ju komma här ifrån! Jag sparkade till han på smalbenet och kände hur greppet om min arm lossnade. Jag tittade upp på honom och såg hur hans ögon lyste av hat och ilska. Jag backade förskräckt yttligare ett steg och såg inte hur Andreas lyfte sig höger arm fören det var försent. Jag hann inte ducka. Men jag såg hur hans högra knytnäve kom i en väldigt fart rakt mot mitt ansikte. Jag gav ifrån mig ett skrik av ren smärta när knytnäven träffade mig käke. Jag kände hur det svartnade för ögonen och jag sakta föll ihop.

Jag hade precis fått ut den sista väskan och var påväg upp mot huset. Jag såg knappt något framför mig. Det var ju kolsvart ute men jag hörde att taxin började åka tillbaka mot motorvägen till Stockholm. 
Plötsligt hördes ett hjärtskärande skrik som kunde få vems som helst blod att frysa till is. Jag spärrade upp ögonen och slängde ner väskorna på marken och började springa mot huset. 
Det var inte vilket skirk som helst. Det var min vackra Izabellas skrik. Hon skrek av ren smärta. 
Min puls ökade och jag kände hur mina käkar spändes. Om det var den mannen som slått henne igen, skulle han få med mig och göra, en gång för alla. Jag kunde inte tänka klart. Allt som fyllde mig bestod av hat och oro. 
Jag var tvungen att hitta henne och hjälpa henne. Och det var fort...

---

Så äntligen kapitel 41 uppe! :D

Blev ett riktigt långt kapitel!!

Hoppas ni gillar det :D

Väldigt spännande nu! Vad tror ni kommer hända? Hur kommer det gå för Izabella? Och vad kommer hända med Andreas?

Vad sägs om 20 kommentarer till nästa?

Det borde ni väl klara?

Kom igen, kommentera nu!

Tack för alla kommentarer hittills och alla som stöttar oss! ♥

och vad tycker ni om den nya headern? :D

---

Niall knackade på hos Harry och vi stod spänt utanför och väntade. Jag tittade upp på Niall och han tittade på mig och log.
Vi hörde steg innanför dörren och några minuter senare öppnades dörren.

- Nämen tjenare, turturduvor, sa Harry och log så man såg hans smilegropar.
Jag rodnade lite. 
- Hej på dig med Harry, sa Niall glatt som han inte visste vad Harry menade. Bra skådespelare var han i alla fall. 
- Så hur är det med dig nu Izabella? sa Harry och såg lite allvarligare ut. Men jag såg att det döljde sig något i hans ögon. Han såg busig ut på något sätt. 
- Jo det är rätt bra faktiskt, sa jag medan jag tog av mig min converse so jag använt stenhårt ända sedan jag kommit till London. 
- Vad bra! sa han lite gladare. Dom andra är i köket men ni kan gå direkt till vardagsrummet, så hämtar jag dom, la han till och blinkade åt oss. 
Niall nickade och tog min hand. Vi gick mot Harrys vardagsrum medan vi hörde honom säga något om Louis till dom andra. 
När vi kom in till vardagsrummet fick vi en chock. Där låg Louis på soffan...över Zayn?! 
- Åh, Izabella, du är så bra på det här! sa Louis med en tillgjord röst och smekte Zayn över håret. 
Jag blev genast knallröd i anisktet och visste inte vart jag skulle ta vägen. 
Zayn härmade helt plötsligt en ringsignal. Exakt den som Niall har. 
- Åh, vem fan är det som ringer nu? muttrade Louis. Helt inne i sitt skådespel. 
Han låtsades titta på telefonen och suckad. 
- Det är ju såklart att det är Louis som ska ringa och störa mitt i allt! 
Jag tittade på Niall och såg att han också var generad men han hade en blick som sa att han inte skulle låta Louis komma undan med det här. 
Medan Louis låtasades tysta ner Zayn som låg och fnittrade som antagligen skulle låta som mig, smög Niall upp bakom dom och kastade sig på dom så alla tre ramlade ner på golvet.
- Kom igen killar det var inte kul! Det är normalt, sa han medan dom låg och småbrottades. 
- Åh, Izabella kom och rädda mig! skrek Louis med tillgjord röst. 
Det fick Niall att reagera ännu mer så dom låg där och brottades. Zayn kunde knappt hålla sig för skratt när Louis höll på att reta Niall. 
Jag bara stod som förstelnad. Vad skulle jag göra? Detta var ytterst pinsamt men jag kunde ändå inte låta bli att se humorn i det. 
Plötsligt kom Harry, Alexandra, Johanna och Liam in i rummet. Dom flinade åt mig och började skratta åt Louis och Niall som fortsatte brottas medan Zayn hade dragit sig tillbaka. Och då förstod jag, Harry hade lurat oss, alla var med på skämtet. Jag rodnade ännu mer när jag såg hur Johanna och Alexandra tittade på mig med en blick som sa " Ikväll har vi tjejsnack, vi vill höra allt! ". Dumma Louis som inte kunde hålla tyst.

När vi efter ett tag lugnat oss och jag motvilligt släppt Louis så var fortfarande stämningen lite konstig.
- Jag.... 
- Du säger inget mer, sa Niall småsurt och tittade hotfullt mot Louis. 
Louis började skratta och blinkade menade mot Izabella och hon himlade med ögonen mot honom. 
Izabella kom fram och tog min hand. Louis skrattade ännu mer. Jag lipade åt honom. 
- Okej, allihopa ska vi få detta överstökat nu? sa Izabella lugnt men jag såg hur hon rodnade lätt. 
- Ja, ni kan gärna berätta allt för oss, sa Louis högt och glatt. 
Jag slog till honom på armen. Han började irritera mig. 
- Nej men kom igen guys, detta är faktiskt normalt och vi ska låta dom ha sitt privatliv ifred, sa Liam och jag tittade tacksamt på honom. 
- Precis, instämde Johanna och jag såg hur Izabella log mot henne. 
- Och det var faktiskt Louis idé så skyll inte på mig, sa Zayn och försvarade sig med armarna. 
Vi alla skrattade. Stämningen började lätta. 
- Okej, okej, men jag ville bara skoja, sa Louis halvt surt eftersom alla skyllde på honom. 
- Jag förlåter dig bror, sa jag och boxade till honom lekfullt på armen. 
Louis slog tillbaka och genast var dom igång igen. 
- Okej, killar! Det räcker nu vi skulle faktiskt prata allvar! och kycklingen är klar, sa Alexandra medan hon gick mot köket. Harry följde efter och tog hennes hand. 
Jag tittade upp från Louis som laddade för en ny knuff. 
- Okej, vi sluter fred? sa jag och sträckte fram handen. 
- Okej, men bara för den här gången, sa Louis och blinkade åt mig. 
Jag skrattade och tog Izabellas hand som fortfarnde stod bredvid mig. 
- Du och dina påhitt Louis, sa jag. 
Han log stort och hoppade sedan upp bakom Johanna så att hon skrek till. 
Han skrattade ännu mer när han såg hennes sura blick och försvann sedan ut i köket.

- Lämna inte Izabella och Niall ensamma bara, då får vi se på en tvåmansshow till maten! hörde jag han skrika ut ifrån köket.
Jag skakade på huvudet. Inte kunde man tro att han var äldst i alla fall.

- Ja Louis kommer i alla fall att ha något att reta oss för ett tag framåt, sa Izabella och skrattade lite generat.

- Ja det kommer han ha, men spelar vi med i hans retsamhet slutar han snart, sa jag och log mot henne.

Hon skrattade lite för sig själv innan hon svarade:

- Förhoppnigsvis iallfall.

Vi gick ut till köket där de andra satt samlade runt köksbordet. En varm kycklingdoft fanns i hela rummet. Jag och Izabella satte oss ner på de lediga stolarna. Jag såg hur Louis öppnade munnen, som för att slänga en kommentar så jag tittade på honom med en blick som sa "käften". Han verkade förstå vinken för han stängde genast munnen och vände sig om för att ge sig in i någon diskussion son Harry och Liam höll igång.

Jag himlade med ögonen och lät min blick glida vidare runt bordet.

Jag såg hur Johanna och Izabella satt och småviskade om nåt. Så vem skulle jag prata med?

- Hur lång tid är det till er nästa tour? Frågade en obekant röst vis sidan om mig. Jag vände mig och såg att det var Alexandra som pratade med mig, jag hade inte hört henne prata så mycket eftersom varje gång hon var med så var Izabella i närheten och då var det svårt att ha ögon för någon annan.

- Asså Zayn sa att ni skulle iväg, lade hon till snabbt.

- Jo de stämmer, vi ska till USA om tre månader, svarade jag och kom att tänka på att vi skulle vara borta i ett halvår, eftersom vi skulle vidare direkt efter det.

Hur skulle det bli med Izabella då? Hon hade ju skolan i Sverige att tänka på, så hon kunde ju inte direkt följa med, eller? Jag funderade bekymrat en stund innan Alexandra avbröt mina tankar.

- Gud, vad vi kommer sakna er då! kommer bli konstigt att inte träffas på ett tag, sa hon och mina tankar kom tillbaka.

Det måste väl gå att lösa på något sätt, eller?

---

Inte så jäätte långt kapitel, o förlåt för usel uppdatering!!

Men vi har planerat för nästa kapitel, som ni inte vill missa, right? Så kommentera!!

Tårarna forsade ner, jag kände mig minst i hela världen. Jag kände en varm hand mot min kind och tittade upp på Nialls oroliga ansikte. Jag kände hur jag blev lung när jag såg han, om det inte vore för han så skulle jag brytit ihop för flera veckor sen.

- Lilla gumman då, viskade han och tryckte mig närmare i hans famn. Ta det lungt, jag är här.

Han torkade bort mina tårar med handen, och jag kände att det snart inte fanns några tårar kvar. Jag kände mig bara uttmattad och tom. 
Plötsligt hörde jag ett knäppande ljud och en blixt bländade mig. Jag blinkade till. Var det papparazzis?

- Vi går hem till min lägenhet, så får du berätta, sa Niall och la en skyddande arm omkring mig medan han ledde mig emellan papparazzis och fans. 
Jag tittade ner i marken och höll mig tätt intill Niall. Jag ville inte se deras ansikten. Dom kunde inte låta oss vara ifred och ikväll kommer bilderna finnans på löpsedlarna över hela staden. Tårarna började komma igen och Niall smekte ömt min kind medan vi gick upp för gatan mot hans lägenhet, jag kände att vi hade en tusentals blickar på oss men ingen kom fram till oss. Jag tror dom hade tillräckligt med respekt för att inte komma fram och fråga efter autografer nu när det var så illa. Niall låtsades som  om dom inte fanns och brydde sig bara om mig. Det värmde mig lite i det kalla och tomma som hade samlats inom mig. Plötsligt började min telefon ringa och jag var nära på att börja storgråta igen. Tänk om det var mamma som ringde igen?! Niall tittade oroligt på mig och jag mötte hans blick. Han verkade genast förstå att det var något med telefonen. Han lirkade upp den ur min jeansficka eftersom jag inte hade ork. Jag lutade mig mot hans bröst medan han tog upp telefonen. Han tittade på displayen och verkade tycka att det inte var någon fara för han visade sedan displayen för mig. Det var Johannas namn som stod på displayen. Jag tittade på Niall och han tryckte på svara och tog telefonen mot örat.

- Hej Johanna. Ja... jag mötte henne utanför... nej, vi är i min lägenhet.. nej det är ingen fara, jag tar hand om henne. Okej, det gör vi, vi kommer senare isåfall. Hälsa, hejdå.

Han la sedan på och kollade på mig.

- De var Johanna, de var oroliga för dig, men jag sa att du var i trygga händer. Han skrattade till och kysste min panna. Så, vi går upp till min lägenhet och sen så får du berätta allt.

Jag nickade långsamt. Jag kände mig helt tom och hade ingen ork kvar. Men jag ville prata med Niall om det som hänt. Han var tvungen att få veta allt, han var trots allt en del av mitt liv nu.

Niall fick hjälpa mig upp för trapporna upp till hans lägenhet. Han till och med bar mig den sista biten. När vi väl kom innanför dörren, tog han mig bort till hans stora soffa. Han la mig försiktigt ner och satte sig bredvid mig.

Han kollade på mig med sina blåa ögon. Han var fortfarande orolig, det såg jag. 
- Så berätta för mig nu, sa han allvarligt och tog min hand.

Jag tog ett djupt andetag och började med att berätta om när jag kommit tillbaks till Sverige, hur allt bara hade blivit fel och sämre och sämre. När jag kom till bråket jag och Andreas haft så pausade jag lite, var tvungen att samla mig lite. Jag fortsatte berätta om hur han slagit mig över kinden och såg hur Niall blev alldeles stel och chokad.

- Men varför har du inte sagt något?! Den idiot ska aldrig få röra dig igen, sa han högt och drog mig in i hans famn. Hur kom du att tänka på detta idag?

En tår föll ner på min kind men Niall torkade genast bort den.

- Mamma ringde, sa jag lågt.

- Min älskade Bella, sa han och vaggade mig i sin famn.

- Jag måste dit igen om några veckor, sa jag och min kind blev blöt igen.

- Då följer jag med dig! Aldrig att jag låter dig åka hem till idioten själv! sa han och jag hörde vredet i hans röst. Jag och grabbarna ska ändå till Sverige för att börja spela in våran skiva om några veckor så jag följer med dig! 
Det fick mig att fälla några tårar igen. Min underbar Niall ville frivilligt följa med mig till Sverige, hem till mig. 
- Ska ni till Sverige? sa jag förvånta med liten gråt i rösten. 
- Ja, det ska vi, sa han och såg fortfarande orolig ut. Han strök mig över kinden nästan som om han ville få allt ogjort. 
- Dom svenska fansen kommer älska det, sa jag och log sorgset. 
Han skrattade sitt underbara skratt. 
- Det hoppas jag, och jag hoppas att du också kommer älska det, sa han och kysste mig. 
Jag darrade till i kroppen. Varför gjorde han mig alltid så svag? 
- Jag kommer älska det, för jag vill inte tillbaka, sa jag med ånger i rösten. 
- Shh..Bella tänk inte på det nu, sa han och satte sitt finger på mina läppar. Allt kommer bli bra, jag lovar att han inte ska röra dig igen! Och gör han det så tvekar jag inte ens sekund på att försvara dig! 
Jag blev så lycklig över att han sa dom här orden så jag kunde inte låta bli att krama honom hårt. 
Jag kysste honom i nacken och han smekte mig över min rygg. 

Nialls perspektiv:

All orohet och ilska rann ur mig när hon kysste mig i nacken. Det var som om hon hade någon hemlig kraft över mig, hon gjorde mig svag och otroligt uppspelt bara genom en liten kyss.

Hon skrattade till och jag tittade förvånat på henne.

- Vad skrattar du åt?

- Nej, inget, sa hon och blev lite generad.

- Hahaha jo, säg! Annars kittlar jag dig tills du berättar! sa jag och började kittla henne.

- Jag ger mig! sa hon efter att skrattat en stund. Kommer du inte ihåg sist vi var i den här soffan?

Hon log lite generat mot mig. Och jag mindes mycket väl.

- Det minns jag mycket väl! sa jag och kysste hennes mjuka läppar. Jag kände hur de formades till ett leende.

- Men vad menar du med det? sa jag och la mig försiktigt ovanpå henne för att kunna titta in i hennes vackra ögon. 
Jag såg hur hon rodnade ännu mer och jag skrattade. Hon var så söt när hon rodna. 
- Ähm...ja..asså....om...du..vill, sa hon lågt. 
Jag kysste hennes hals. 
- Jag förstår vad du menar, och är det, det du vill så kör vi på det, sa jag och blinkade åt henne. 
Hon log stort och la sina armar runt min hals. Vi möttes i en het kyss och hela rummet började snurra och jag kände vill ha känslan. 
Jag la mina armar runt henne och kysste henne ner över halsen. Jag visste att hon gillade det där och snart hördes en liten suck. Jag kunde inte låta bli att skratta lite och hon gav mig en oskyldig blick innan hon drog in mig i en het kyss till. Min tunga letade sig snabbt in i hennes mun och jag kände hur hon började famla efter min tröja. Hon lyckades dra av mig den efter några desperata försök. Jag reste mig från soffan och drog desperat med mig henne till sovrummet. Jag hamnade ovanför henne i sängen. Hon smekte mig över min bara rygg, och jag kände att jag inte kunde få nog av henne. Jag drog av henne hennes t-shirt och slängde iväg den.
Hon skrattade medan hon kysste min mage. Det pirrade till och jag tittade på henne. 
- Vadå? andades jag fram och smekte hennes hår. 
- Du är som ett vilt djur, sa hon och tittade upp mot mig. 
- Jasså? sa jag och skrattade. Ska jag ta det positivt? 
- Positivt, avgjorde hon innan hon drog ner mig och kysste mig. 
Våra tungor möttes och jag kände begäret bli ännu större. Jag smekte hennes lår och jag kände hur hon trevade vid min byxkant. Jag andades fort och adrenalinet pumpades ut i min kropp. Jag kysste henne igen. 
Plötsligt ljöd en hög signal och både jag och Izabella ryckte till. Jag kände hur det började vibrera i fickan. Jag suckade och reste mig upp till sittande ställning. Jag satt på Izabellas mage medan jag försiktigt lirkade upp mobilen från jeansfickan.

Jag såg att det stod Louis på skärmen, så jag förökte desperat kontrollera min andning.

Men jag kunde ändå inte låta bli att oroa mig över min och Nialls framtid. Det hade varit så bra länge nu, skulle allt förändras?

---

Nialls perspektiv:

Vi fick ett varmt välkomnande och jag såg att Izabella uppskattade det. Det gjorde mig glad, bara att se henne glad gjorde mig lycklig.

- Ska vi börja eller?

Det var Liam som frågade. Jag log och nickade för jag var jätte hungrig, som vanligt.

Vi satte oss ner runt Liams köksbordet som var uppdukat med massor av godsaker.

Äntligen var vi samlade hela gänget. Jag såg hur både Zayn och Harry såg lyckligare ut. Jag hade inte tänkt på det förut, men nu insåg jag att Alexandra och Johanna spelade en stor roll i deras liv också.

Plötsligt skrek alla till och jag väcktes upp ur mina tankar och såg att Louis hade öppnat en dricka och det hade sprutat dricka över hela Louis kläder. Som tur var hade han stått framför bordet när han öppnade den så maten klarade sig, till min förtjusning. Jag såg hur Harry inte kunde hålla sig för skratt och förstod snabbt läget.

Harry hade skakat drickan! Louis skrek någonting om Titanic medan han skvätte med händerna på Zayn som satt närmast som ryggade tillbka. Jag började skratta och allas blickar vändes mot mig. Jag pekade på Harry och såg oskyldig ut. Louis fattade vad som hänt och började gå mot Harry som skrattade men satte fram händerna som skydd för ansiktet.

- Harry, var det du som skvätte ner mig? sa Louis med pippig röst.

- Varför skulle det vara jag? sa Harry oskyldigt men hans leende avslöjade allt.

Louis slängde sig i knät på Harry och han skrek till. Nu var både Harry och Louis blöta.

Vi andra skrattade och skakade på huvudet. Harry och Louis var bara för mycket ibland.

Jag vände mig mot Izabella och mötte hennes blåa ögon. Hon sken upp och jag blinkade åt henne.

Jag tog hennes hand under bordet.

Jag tittade på Louis som precis rest sig upp från Harry. Han rufsade till Harrys lockiga hår med sina läskstänkda händer och Harrys hår blev helt kladdigt. Han putade bort Louis och försökte förtvivlat fixa till sin frisyr igen.

Louis gick oberört där ifrån med ett leende på läpparna. Han verkade glömt bort att han var helt blöt för han tog drickan och började servera oss andra. Plötsligt kände jag något mot mitt lår.

Jag tittade ner och fick se en hand. Jag tittade upp och mötte dom vackraste bruna ögon jag någonsin sett. Zayn.

Jag log mot honom och hans ansikte sken upp. Gud vad jag hade saknat honom! Äntligen fick jag träffa honom igen. Jag la min hand på hans och jag såg hur han blev ännu gladare. Han blinkade åt mig och jag kände hur jag rodnade lite. Så underbar han är!

Jag såg hur Harry febrilt försökte fixa till sitt hår som blivit helt nedstänkt. Han tittade på mig och log så att hela hans ansikte lyste och man såg hans urgulliga smilegropar.

Jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Vilken skön kille det var!

Han slog sig ner bredvid mig igen och jag studerade hans ansikte när han skrattade och argumenterade med Louis. Det slog mig att dem var som ert gammalt gift par. Jag avbröts i mina tankar av en ringande mobiltelefon. Izabella fiskade snabbt upp sin och svarade. Alla blev knäpptysta när de såg att hon pratade i telefon. Jag fnissade till, det var en så komisk tystnad.

- Vad är det som är så roligt?

Hörde jag hur Harry viskade i mitt öra. Det kittlades är hans bruna lockar snuddade min kind.

- inget, det är bara så ovanligt tyst, viskade jag tillbaka.

Han nickade och började också småskratta.

Izabella la på luren och alla började gapskratta. Izabella tittade förvånat på oss. Jag samlade mig och frågade;

- Vem var det?

- Det var pappa, svarade hon snabbt. Han påminde om middagen klockan sex.

- Ska du lämna oss? Frågade Alexandra chokat och slog ut med armarna.

- Nej, för VI ska äta middag, sa hon och tittade på mig och Alexandra.

- Så ni ska lämna oss! Sa Louis och tittade besviket på Izabella.

- Ta det lungt, vi ses imorgon igen, sa jag och rufsade till hans hår.

Klockan gick snabbt och den närmade sig snart halv sex. Vi var tvungna att lämna killarna, men till min tröst så visste jag att vi skulle ses imorgon igen. De följde med oss ut i hallen och kramades oss hej då. Harry gav mig en lång kram och jag kände hur jag blev varm i hela kroppen, även fast jag visste att jag inte visade det. Han gav mig en kindpuss och jag log mot honom. Jag gick ut genom dörren och kände hur mina kinder började rödna. Alexandra och Izabella tittade chokat på mig.

- Rodnar du Jo? Frågade de i kör.

- Nej!! Sa jag och tittade bort.

De skrattade åt mig.

Vi skyndade oss till resturangen, pappa stod inte utanför så vi gick in. Vi möttes av en hårt sminkad servitris, hon visade oss till bordet där min pappa satt och väntade. Han tittade upp precis när vi kom fram till bordet. Han sken upp och hans skrattrynkor syntes.

- Hejsan, tjejer, det var länge sedan, sa han och kramade om Johanna och Alexandra.

- Ja, det var inte igår, sa Johanna och skrattade.

- Så du bor här nu då? frågade Alexandra och satte sig ner på en utav dom fyra stolarna som stod runt bordet.

- Ja, jag blev erbjuden ett så bra jobb, så jag tog chansen att flytta hit, jag menar mina barn är ju så stora nu så att dom kan åka själva och hälsa på mig, sa han och kollade på mig med ett leende.

Jag skrattade åt han och satte mig bredvid han.

- Så vad vill ni ha tjejer? frågade pappa glatt. Jag bjuder, det är ju trots allt eran första kväll här i London.

- Åh, nej det behövs inte Kevin, jag har fått massa pengar av mamma och pappa, insisterade Johanna.

Men pappa hade redan bestämt sig för att bjuda oss, så det slutade med att vi alla beställde en jätte god kyckling rätt men chokladmousse till efterrätt.

Vi hade en väldigt trevlig middag med många skratt och jag fick reda på vad pappa jobbade med mer ingånende som jag pinsamt nog inte brytt mig så mycket om eftersom jag träffat killarna. Men plötsligt hördes det en ringsignal. Jag blev förvånad, var det någon som ringde till mig här i London så var det pappa men han satt ju mitt emot mig. Jag tog upp telefonen ur fickan och såg på displayen att det var mamma. Alla minnen sköljde över mig och jag rörde försiktigt vid min kind. Svullnaden hade gått ner men den var fortfarande öm. Mina ögon tårades fast jag försökte dölja det. Varför skulle hon ringa nu? Med en darrande hand satte jag telefonen mot örat.

- Ja, hej? sa jag tillbakadragande.

- Hej, gumman! Snälla kom hem, jag saknar dig så, hörde jag mamma säga. Hon var helt hysterisk och inte långt ifrån tårar kunde jag höra.

Jag stålsatte mig. Detta var precis det jag hade varit rädd för ända sen jag kom till London.

- Jag vill inte komma hem, sa jag kort och känslolöst fast mina känslor var omskakande inom mig.

- Snälla, jag klara inte av detta, ända sen du åkte har allt vart dåligt, vi saknar dig! Alex också, sa hon med gråtfylld röst.

Alex. Plötsligt insåg jag hur mycket jag saknade min bror som alltid ställde upp för mig. Han fanns alltid där. 
Jag kände hur tårarna snart skulle börja rinna. Alexandra, Johanna och pappa tittade på mig med orolig min.

- Mamma, skolan börjar inte än, sa jag bestämt. Jag kommer hem helgen innan, som jag bestämde innan jag åkte.

- Snälla, Izabella...sa hon med svag röst.

Det skar till i mitt hjärta. Jag ville inte såra min mamma, samtidigt som jag inte vill hem till Andreas. Minnen från slaget över kinden spelades upp framför ögonen på mig och jag kände mig yr.

Jag måste här ifrån, tänkte jag hysteriskt.

- Mamma, jag lovar jag kommer hem då, du behöver inte sakna mig, men jag måste gå nu hej då, sa jag med lite mildare ton. På något sätt tyckte jag synd om mamma fast hon hade sårat mig djupt.

- Okej, sa hon utdraget. Hon förstod nog att hon inte kunde övertala mig. Ta hand om dig gumman, jag älskar dig!

- Hej då mamma, sa jag. Jag klarade inte av att säga dom tre orden tillbaka till henne.

Jag avbröt samtalet och la ner mobilen i fickan. Jag stirrade tomt framför mig.

- Hur är det gumma? sa pappa med orolig röst och la sin hand över min.

Johanna och Alexandra tittade på mig med oroliga ansikten. Jag måste se hemsk ut eftersom dom tittar så mycket.

- Jag behöver bara gå på toa, sa jag stelt och drog åt mig handen.

Jag gick med skakande ben mot toaletterna. Jag kände deras oroliga blickar i nacken. Men precis innan toaletterna var det en vägg. Väggen var i vägen för att dom skulle kunna se om jag gick ut på gatan eller fortsatte till toaletterna. Det kändes som om jag skulle sprängas. Alla känslorna bombade mig inifrån och det kändes som jag skulle kvävas. Jag ville bara fly. Fly, bort från den här världen.

Det tog en sekund innan jag bestämt mig. Jag kunffade upp restaurangens dörr och rusade ut på gatan.

Jag gick långsamt ner för gatan. Jag skulle möta Johanna, Alexandra och Izabella vid restaurangen. Izabellas pappa skulle tillbaka till jobbet efter restaurangbesöket. Han jobbade tydligen natt idag.

Jag gick förbi dom stora affärerna medan jag tänkte på Izabella. Jag hade äntligen fått henne tillbaka och nu var hon bara min. Ingen kunde ta henne ifrån mig. Jag gick och småskrattade lite för mig själv när jag kom och tänka på alla fina och roliga stunder vi haft tillsammans som den kvällen för två dagar sedan. En het känsla kom upp inom mig. Jag rodnade lite. Just den kvällen hade varit speciell. Då visste jag att hon verkligen var min.

Jag blev stoppade av några fans som ville ha autografer och kort. Det ställde jag gärna upp på. Våra fans betyder allt för oss. Men jag var snart tvungen att gå eftersom jag inte ville bli försenad. Jag ursäktade mig och sa någonting om att jag var tvungen att möta min flickvän och det tyckte dom var så sött. Jag log mot dom och dom önskade mig lycka till.

Jag fortsatte gå och insåg att det var en halvtimme kvar tills vi hade bestämt att jag skulle möta dom.

Jag suckade. Jag som redan var på samma gata som restaurangen. Jag tittade bort mot det stora lyxiga huset där restaurangen låg och plötsligt såg jag hur en tjej med långt brunt hår kastade sig ut ifrån restaurangen. Och den tjejen kunde jag inte se fel på. Det var Izabella. Men vad hade hänt nu? Oron bubblade upp i mig och jag började springa efter henne. Izabella var aldrig ledsen i onödan, något måste ha hänt.

Jag kom närmare henne. Vi var nu nära parken som vi blev fotograferade i utan att vi märkt något.

- Izabella, ropade jag och ökade farten.

Hon vände sig om och jag såg genast att något var fel. Hennes ögon var rödgråtna och tårarna bara rann ner.

Det tog någon sekund innan hon fattade att det var jag men när hon förstode det började hon springa mot mig.

Vi mötes i en kram och jag hörde hur hon började snyfta högre.

- Vad är det som har hänt älskling? sa jag oroligt och kollade in i hennes isblå ögon som var fyllda av smärta.

Hon bara skakade på huvudet och borrade in sitt ansikte i mitt bröst. Jag strök henne lugnande över kinden fast jag var hur orolig som helst. Plötsligt kände jag hur hennes kind var lite svullen och allt kom tillbaka till mig. Jag hade ju frågat henne för flera dagar sen vad det var som hade hänt och då hade hon inte velat svara.

- Izabella, sa jag försiktigt och hon kollade upp mot mig. Har det någonting med din kind att göra?

Jag såg hur känslorna skiftade i hennes ögon. Sorg, rädsla, ilska och förtvivlan blandades med tårar i hennes ögon.

Hon brast ihop och började storgråta. Jag hade antagligen träffat rätt.

- Såja, Izabella, jag finns här, sa jag så lugnade jag kunde fast jag var orolig och en ilska började komma upp inom mig. Hade någon slagit min vackra prinsessa?

Jag tog upp henne i min famn och kramade om henne. Hon la sina armar kring min hals och fortsatte gråta.

Jag strök henne försiktigt över ryggen medan en miljon tankar brottade i min hjärna.

Vad var det som hade hänt?

---

Jag bad chauffören släppa av mig hemma hos pappa. Niall tittade förvånat på mig. Jag drog till med att jag bara skulle fräscha till mig och byta kläder eftersom jag sovit i dom här. Han erbjöd sig att följa med mig upp till lägenheten men jag insisterade på att han skulle följa med killarna, Alexandra och Johanna till Liams lägenhet där vi skulle fira att Johanna och Alexandra kommit hit. Han tittade förvirrat och underligt på mig när jag sa det men han protesterade inte mer. Jag klev ur den svarta bilen och kände värmen stråla mot mig inombords kände jag mig mest tom. Niall var med i One Direction? Det hetaste pojkbandet just nu? Jag hade tatt det bra men jag kände att jag behövde lite tid för mig själv så att jag kunde smälta nyheten. Jag gissade att pappa var på jobbet så att jag skulle kunna vara ensam uppe i lägenheten.

Jag vände mig om mot bilen och såg hur den började rulla bort mot korsningen som ledde upp till Liams lägenhet. Det sista jag såg var Nialls oroliga blick, precis som om han kommit på varför jag ville vara själv. Jag ignorerade det och sprang snabbt upp till lägenheten. Jag öppnade dörren och sprang snabbt in till "mitt" rum, där jag inte spenderat någon tid alls. Jag gick in i den enorma garbedroben och letade fram min resväska. Jag öppnade resväskan och fann vad jag sökte, min dator. Jag tog snabbt upp den och startade den och gick sedan och satte mig vid skrivbordet. Jag skrev snabbt in "One Direction" i sökrutan och fick miljontals reslutat. Jag drog efter andan. Dom var verkligen kända över hela världen. Jag bläddrade ner och kom in på en blogg. Någon hade skrivit ett långt inlägg om dem och hur mycket hon älskade dem och att hon precis köpt deras skiva. Jag klickade bort bloggen och gick in på en annan sida. Sidan verkade vara en diskussion sajt om One Direction. Jag bläddrade ner och skum läste inläggen. Jag flämtade till. Ett av inläggen handlade om mig. Jag vågade nästan inte titta. Jag samlade mig och övervann min rädsla om vad som skulle stå. Jag läste långsamt varje rad hon skrivit. Jag blev mer och mer tårögd för varje mening. Hon skrev saker som: " Hon visste ju inte ens vilka dom var från början, hon förtjänar inte Niall ", " Hon passar verkligen inte med han " och " Har ni sett hennes hår? "

Jag drog några fingrar genom mitt bruna hår. Vad var det för fel på mitt hår? Och vad var det för fel på mig och Niall tillsammans? Jag kände hur det blev tjockt i halsen och flera tårar började rinna ner för mina kinder medan jag fortsatte läsa om killarna och allt hat mot mig. Vad hade jag gjort mot alla fansen? Några försvarade mig faktiskt och var lycklig för min skull, eller ja mest Nialls då men ändå, men dom flesta hatade mig och det gjorde så ont. Jag hade ju inte gjort något mot dom, eller?

Plötsligt hörde jag ytterdörren smällas upp och snabba steg hördes i trappan upp. Vem var det som kom nu? tänkte jag och försökte torka bort tårarna som envisades med att rinna.

Jag rusade in på Izabellas rum och fann henne gråtande framför datorn. Jag rusade fram till henne och gav henne en stor kram. Hon kramade inte tillbaka utan satt och tittade mot skärmen.

- Vad är det Izabella? frågade jag oroligt och släppte henne. Varför kramade hon mig inte tillbaka?

Någonting sa mig att detta int evar bra.

Hon vände sitt rödgråtna ansikte mot mig och stirrade på mig med en lidande blick.

- Ni är världens största pojkband, konstaterade hon och fortsatte titta på mig.

- Ja....? sa jag nervöst. Vad hade jag gjort nu?

Hon tittade ner i skrivbordet och jag såg hur några tårar föll ner.

- Niall, vi kan inte ha det så här. Vi kommer från helt olika platser. Jag är från Sverige där någon knappt vet om mig, medan du är från Irland och är världskänd! Varför har du inte berättat det här tidigare?! sa hon medan hon höjde rösten på sista meningen.

Jag började bli orolig. Had inte Izabella tagit det så bra ändå?

- Jag ville att du skulle lära känna mig, riktiga Niall, inte One Direction Niall, sa jag och tittade lidande på henne.

- Men det är ditt liv Niall! sa hon och reste sig hastigt upp från stolen. Du kan inte dölja något sådant stort! Det är hela ditt liv!

Jag såg hur hon började bli arg, eller kanske var hon besviken för hon grät fortfarande.

- Förlåt Izabella, jag menade inte att det skulle bli så här, stammade jag fram. Nu var inte heller jag långt från tårar. Jag trodde du tog det bra.

- Att jag tog det bra? Jo, det gjorde jag, hade jag något annat val? sa hon och spännde blicken i mig.

Jag såg hennes besvikelse men i hennes ögon så fanns det något mer. Kunde det vara en ledsamhet?

- Jag ville verkligen att detta skulle funka...och jag är så ledsen Izabella...sa jag försiktigt och försökte låta stadig på rösten. Jag älskar dig, och jag har redan lovat att jag aldrig vill utsätta dig för fara men det har jag väl redan gjort, la jag till på slutet och mina ögon tårades.

Min vackra Izabella var riktigt besviken på mig.

Det blev tyst ett tag och jag tittade ner i golvet för att dölja mina tårar.

- Jag älskar dig också Niall, sa hon tyst. Men jag vet inte hur detta ska kunna fungera, la hon till och tittade sorgset på mig.

Jag tittade upp mot henne och såg hennes tårfyllda ansikte.

Hur kunde mitt kändisskap skada den vackraste personen i världen? Den jag älskade som mest.

Jag funderade ett tag innan jag mötte hennes blick igen. Jag hade kommit på en liten idé.

- Izabella...sa jag mjukt och hon tittade upp mot mig med lite hopp i sin blick. Jag tror det bästa är att vi fortsätter som förut. Att vi inte låtsas om dom. Att du låtsas som jag bara är vanliga Niall som inte är känd, sa jag och bet mig i läppen.

Hon tittade på mig ett tag. Hon granskade mitt ansiktsuttryck. Jag tror att hon såg hur jag led. Jag skulle inte klara mig utan henne.

- Okej, sa hon tillslut. Vi försöker Niall. Men du måste förstå mig också när du har hållt hemligt en sådan stor sak. Det tar ju nästan upp hela ditt liv! Och jag som inte märkt nåt....hon avslutade meningen och kollade upp mot mig innan hon fortsatte. Men lova mig en sak?

- Vadå? sa jag och tog ett steg närmare henne. Jag tittade henne i ansiktet. Det hade faktiskt blivit brunare under dom veckorna vi vart ifrån varandra.

- Att du aldrig håller något hemligt för mig, jag blev verkligen chockad, jag är ju tillsammans med en kändis, sa hon och log ett litet leende. Hennes tårar hade slutat rinna.

Det pirrade till i kroppen på mig när hon sa tillsammans. Hon och jag. Vi.

- Jag lovar, att jag ska berätta allt för dig, sa jag högtidligt och la en hand över bröstet.

Hon skrattade lite och log snett.

Jag kunde inte hålla mig längre. Jag omfamnade henne och kysste hennes panna.

Lättnade sköljde över mig. Jag hade fått behålla den finaste personen i mitt liv.

Jag log igen, Vi kramades fortfarande och jag kunde inte släppa han. Han hade verkligen övertygat och fått mig att inse vad som var viktigt och inte. Jag hade fått flachbacks från veckorna utan han och hade verkligen kommit fram till att ett liv utan honom inte skulle bli så bra.

Han släppte mig och tog min hand istället. Jag stängde snabbt av datorn och hoppade snabbt in i duschen. Niall satt lugnt och väntade på mig när jag kom ut ur duschen och jag log mot honom. Något annat gick inte, jag såg så lycklig ut är han tittade på mig och bara det gjorde mig glad.

Jag bytte om till shorts och en glittrig lite finare tröja. Jag sminkade mig också lite och sedan så gick vi ur lägenheten. Påvägen ut så mötte vi pappa som undrade vart vi skulle och jag förklarade snabbt att vi skulle och fira att Johanna och Alexandra kommit. Pappa sa åt oss att ha trevligt och insisterade på att han skulle bjuda mig, Alxexandra och Johanna på middag dagen därpå. Jag tänkte att det kunde bli trevligt.

När vi pratat klart och bestämt tid klockan sex vid lägenheten så gick vi ut för att gå till Niall. Vi bestämde oss för att ta en promenad till Liam eftersom det bara var runt hörnet. Vi gick utan att snacka så mycket och var snart framme hos Liam.

När vi kom fram så fick vi se att det dukat upp med alltifrån cupcakes och läsk till potatisgratäng och kött. Jag log och tänkte att kvällen inte skulle bli så dum ändå. ALexandra och Johanna sprang fram till mig och det blev en hård och varm gruppkram som killarna gärna slängde sig in i. Vi skrattade allihopa.

Men jag kunde ändå inte låta bli att oroa mig över min och Nialls framtid. Det hade varit så bra länge nu, skulle allt förändras?

---

Nu är jag tillbaka igen! :D

Har läst igenom allt Frida skrivit och tycker verkligen hon har skrivit det jätte bra och vilka fina kommentarer ni skrivit! :D

Idag var det båda som skrev kapitlet! Hoppas ni gillar det! Kommentera gärna! (L)

Vad kommer hända med gänget i framtiden? :o

---

En stund senare hörde vi Harry ropa;
- Vi åker iförväg då! ropade han innan vi hörde ytterdörren smällas igen.
Jag drog upp mobilen för att kolla klockan, den var redan kvart över elva.
- Vi måste nog lägga på ett koll, sa jag och tittade på Izabella som precis stoppat in resten av en macka i munnen.
Hon nickade och vi plockade undan frukosten. När vi var på väg ut i hallen gick vi förbi en spegel och det slog mig att jag inte gjort mig iordning än. Jag funderade en stund innnan jag gick in i Harrys sovrum. Jag öppnade hans garderob och hittade en skjorta som jag snabbt drog på mig innan jag gick vidare till badrummet för att fixa till håret lite. Medans jag hade gjort det så hade Izabella kammat igenom håret med en borste hon hittat. När vi kom till hallen igen och jag såg mig i spegeln så var jag mycket nöjdare med mitt resultat.
Vi skyndade oss att leta upp en taxi som vi snabbt hoppade in i.
Antagligen så såg jag lite nervöst för Izabella tittade oroat på mig och la en hand på mitt ben.
- Jo, Bella jag måste nog berätta en sak för dig, innan du får reda på det på annat sätt.
Jag såg hur hon stelnade till men hon nickade långsamt. Jag fortsatte:
- Andledning till att folk tittade på oss igår, om du la märke till det, är för att jag och killarna, lixom, inte bara är dom där fem killarna i London.
Jag såg hur hon tittade konstigt på mig men jag fortsatte, för jag ville verkligen få sagt det.
- Vi är One Direction.


Izabellas perspektiv:

Jag funderade en stund. Vilka var One Direction? Namnet var bekant, men jag kunde verkligen inte placera det. Med tanke på att Niall såg så orolig ut när han tittade på mig efter min reaktion så verkade det som om dom var värsta maffia gänget.

- Jaha, var allt jag fick ur mig och han tittade konstigt på mig.

- Du har antagligen hört What makes you beautiful någon gång, fortsatte han och började nynna på en låt.

Jag kunde inte hålla mig för skratt utan började gapskratta.

- Vvvad är det? Stammade han chockat fram.

- Haha, på dig verkade det som ni var värsta maffia gänget, Hahah, fick jag fram mellan skratten.

Han började också skrattade men slutade genast. Han tittade ut igenom fönstret och jag följde hans blick. Utanför taxi fönstret kunde vi se hur flera 100människor stod uppradade precis utanför flygplatsen.

- Antagligen någon kändis som landar, sa jag och tittade på Niall.

-Ehm, antagligen så har de fått reda på att vi skulle hit, sa Niall och tittade besvärat ut igenom rutan.

Jag tittade funderat på honom men förstod inte riktigt, One Direction, var det så kända att 100tals fans skulle komma för att se dom hämta upp några på flygplatsen?

- Du får nog förklara det här för mig igen, sa jag och kliade mig i pannan.

Taxin hade stannat men vi satt kvar och Niall började berätta om X-factor och hur de vuxit i världen och om deras debutalbum som sålt hur mycket som helst.

Jag såg chokat på honom och kände att jag gapade. Jag stängde snabbt munnen och granskade Niall. Han såg besvärad ut men jag så att han talade 100% sanning.

- Men hur har jag inte märkt något?!? Sa jag fortfarande chokad.

- Vi har försökt hålla det hemligt, för ditt bästa och för att jag ville inte bli behandlad som Niall från One Direction utan bara som Niall för en gåns skull. Men jag är rädd att paparazzis snart får se oss tillsammans och då kommer det skrivas ganska mycket om det, och jag vill bara att du ska veta att det är inte alltid snälla saker som dom skriver, Niall såg oroat på mig.

- Men Niall, du ska veta att jag älskar dig mer än allt, och om det vill skriva om mig så får de väl göra det, jag tänker inte lämna dig för det, sa jag bestämt men kom genast på att det kanske inte var så smart att lova för mycket.

Han gav mig en kyss och fortsatte sedan:

- Ska vi gå in och möta Johanna och Alexandra då?

Jag nickade och tog ett djupt andetag innan vi gick ut och mötte öronedövade skrik.

Niall tog min hand och vi trängde oss in i flygplatsen. När vi kom in så upptäckte vi att det var minst lika mycket folk där inne.

Vi gick mot ankomst hallen och såg att den var avspärrad. Vi hittade genast Harry, Zayn, Liam och Louis som stod och väntade på Johanna och Alexandra i ankomst hallen. De letade upp en vakt och sa att vi var med dom. Vi kom snabbt in och fick se att planet hade landat så de skulle komma när som helst.

- Galet, eller hur? sa Harry och tittade på fansen som stod utanför ankomst hallen.

- Kan man säga, svarade jag och tittade mot gaten igen.

Jag såg hur två stora glasdörrar öppnades och ut strömadde folk. De flesta tittade chokat på avspärrningarna men fann sig snabbt och tog sig ut. Johanna och Alexandra kom ut nästan sist och de sken upp när de fick syn på oss.

Vi gick mot dom och det blev världens kramkalas. Jag kände hur det blixtrade till bakom oss och jag suckade. Johanna och Harry kramades länge och jag såg även hur Johanna fick en puss av honom. Samma sak var det med Zayn och Alexandra som länge kramades.

Jag kramade om Niall och kände mig som världens lyckligaste. Både världens bästa pojkvän och världens bästa vänner på samma ställe. Gud vilka underbara veckor detta skulle bli!

Min tankar avbröts av Johanna som kom fram till mig med en tidning i handen.

- Vad är det här? frågade hon och tittade menande på mig och Niall.

Jag läste på tidningens förstasida. " Vem är Nialls nya stora kärlek?"

- Du har nog en del att berätta för mig! Som varför ni är på tidningens förstasida! sa Johanna och jag öppnade tidningen för att läsa resten av artikeln.

Jag bläddrade fram och fick se massor av bilder på när vi kramades och pussades.

Niall suckade och såg besvärat på mig.

- Hur kunde jag vara så jävla dum? Och inte tänkt på det här.

- Det är inte ditt fel, sa jag och försökte se oberörd ut.

Resten av killarna kom upp bakom oss och jag såg hur det tystnade när de såg vad jag tittade på.

- Det var inte så bra, sa Louis tillslut efter en evighets tystnad.

- Men Bella, låna dem här så länge, så får vi ta itu med det där sedan, sa Harry och räckte fram sina svarta rayban solglasögon.

Jag nickade och tog imot dom och vi rörde oss ut från avgångshallen.

Niall höll hårt runt mina axlar och jag försökte att le åt kamerorna och göra det bästa av situationen.

När vi kom ut så hoppade vi snabbt in i två taxibilar som stod utanför. Jag, Niall, Louis och Harry hamnade i en och Johanna, Alexandra, Liam och Zayn i den andra.

Jag räckte över solglasögonen till Harry och tackade för lånet, han log och nickade och satte fast dom i t-shirten.

- Pappeazzina kommer lunga sig efter ett tag, sa Louis tröstande.

Jag nickade och såg hur vi rullade ifrån flygplatsen. Jag kände hur Niall lutade sig mot mig och viskade:

- Jag älskar dig, vi ska nog lösa detta på bästa sätt, och tack för att du inte hatar mig för att jag inte berättade innan.

Jag log och vände mig om och kysste han rakt på munnen.

---

Ikväll så kommer Felicia hem, antagligen med tusen idéer så håll utkik! :)

---

Jag vaknade till och blev förskräckt, var var jag?!

Jag tittade runt i rummet och fick se att det låg kläder överallt, jag fick syn på en blond kalufs bredvid mig och kände hur jag blev varm i hela kroppen av välbehag. Minnena från gårkvällen kom upp i mitt huvud, jag log för mig själv och kysste försiktigt Niall på pannan. Jag orkade inte resa på mig så jag låg kvar och bara tittade på när Niall sov, något vackrare fick man leta efter.

Han mumlade något och jag skrattade för mig själv.

Om jag mindes rätt så skulle Niall vara hungrig när han vaknade så jag bestämde mig för att överaska honom med frukost på sängen.

Jag drog på mig min vita klänning som jag hittade på golvet bredvid sängen sedan gick jag ut till det vita köket för att överraska den jag älskade mest.

Jag tog fram juice, mackor och fil. Jag åt själv innan jag letade fram en bricka och la allt på och gick in till sovrummet där Niall fortfarande låg och sov.

- Godmorgon älskling, sa jag och satte mig i sängen bredvid honom med brickan i knät.

Jag såg hur Niall gäspade innan han öppnade ögonen och tittade glatt på mig.

- Men vad är det här? frågade han och satte sig upp i sängen.

- Frukost på sängen, log jag och räckte över honom brickan.

- Min ängel, sa han och gav mig en kyss innan han började äta.

Jag tittade på han medan han åt. Han åt som om han inte sett mat på flera veckor.

- Var det gott? frågade jag och småskrattade åt hans glupskhet.

- Utsökt, verkligen! sa han och log mot mig med ett leende som var värt att dö för. Är inte du hungrig?

- Bra de sötnos, nej jag åt när jag tog fram till dig, sa jag och reste mig från sängen.

- Vart ska du? frågade Niall och tog tag i min arm.

- Tänkte bara göra i ordning lite här, innan någon får syn på det här, skrattade jag och började plocka i kläderna som låg utspridda i hela lägenheten.

När jag var klar så la jag mig i soffan, utmattad.

- Men gud vad fint du gjort det, jag borde anlita dig som städerska, hörde jag hur Niall säga innan han la sig bredvid mig i soffan. Vad ska vi hitta på idag då?

- Ingen aning, vi kan väl bara slappa? Grabbarna skulle väl titta förbi sen?

- Som du vill, sa han och kysste mjukt mina läppar. Jag tror de, vi får väl se.

Precis när han pratat klart hörde vi hur någon låste upp ytterdörren.

- Vi är tillbaks! Hoppas ni inte sover ännu somntutor, hörde vi Louis ropa.

- Vart har ni fått tag på min nyckel? frågade Niall som genast rest sig upp och gått bort mot ytterdörren.

- Ehmm... vi fick den för flera månader sen Niall, kommer du inte ihåg? Då när vi skulle ha nyckel hit ifall du försov dig igen, som du gjorde hela den veckan, skrattade Liam.

- Ehm, jaha, svarade Niall lite osäkert och kliade sig i nacken.

- Så vad ska vi hitta på idag? frågade Louis som satt sig bredvid mig i soffan.

- Vi kan väl bara slappa, sa jag och tittade på Louis som desperat försökte sätta på tv:n med tvkontrollen.

- Jaså, är ni trötta eller? Vad gjorde ni igår egentligen? sa Louis och hånskrattade.

Niall blängde på honom. Louis tittade ursäktande och återgick till att få på tv:n. Helt plötsligt hörde vi hur tv:n startade och nyheterna kom fram.

- Snart är det dags för One Directions nya turné.

Hörde vi hur tjejen i tvrutan sa innan Louis hastigt bytte kanal. Han tittade konstigt på Niall och sen på mig. Jag tittade frågande på honom men han vek bort blicken och jag brydde mig inte om att fråga för just då kom låten jag lyssnat på de senaste månaderna upp, Titanium. Jag log och började nynna med samtidigt som jag kollade på musikvideon.

Låten påminde mig om Johanna och Alexandra då vi alltid brukade dansa loss till låten. Jag kom på att jag hade lovat dom att jag skulle ringa så fort jag hittade Niall.

- Har du en dator här någonstans? frågade jag Niall och reste mig ur soffan för att leta fram en.

- Jag ska ha min dator, här någonstans, svarade han och funderade en stund innan han fortsatte;

- Den ligger nog i gästrummet, på skrivbordet där.

Jag gick genast mot gästrummet som låg bredvid det stora sovrummet.

Jag hämtade datorn och gick tillbaka till min plats i soffan. Jag loggade snabbt in på skype och fick genast se att Johanna var online. Jag ringde genaste upp henne.

Killarna kände igen uppringningssingnalen och ställde sig runt mig.

- Är det Johanna som i Johanna, den Johanna? svamlade Harry fram?

- Haha ja, sa jag och hörde hur Johannas och Alexandras röster ekade i andra änden.

- Hej tjejen, hur är det i London? sa de i kör.

- Underbart, och ni kan ju bara gissa vilka jag har runt mig, skrattade jag och satte på webbkameran.

När de fick se mig med Niall, Harry, Zayn, Louis och Liam så började de skika.

- Skojar du med mig?!?!? ropade Johanna.

- Hej, hej ropade Louis och vinkade.

- Hej Louis, sa Alexandra som hade samlat sig.

- Bella, vi kommer! Det är flera veckor kvar av sommarlovet, och vi kan inte sitta här när du är där nere och roar dig! sa Johanna och såg avundsjuk ut i webbkameran.

- Ni är välkomna, svarade Harry genast.

Jag log för mig själv, Johanna och Alexandra skulle komma hit i övermorgon. Jag längtade faktiskt över att se dom, för då skulle det bli som när vi var i Belém. Kanske så kunde Eleanor och Danielle också vara med så kunde de få lära känna varandra. Det skulle äntligen bli så att det var en till varje, och inte att den hade tjej men inte den. Även om det kanske inte var något seriöst mellan Zayn och Alexandra och Harry och Johanna så var det iallafall sällskap ifall alla vi andra ville va själva med våra tjejer för en stund.

- Niall, jag måste nog dra hem och hämta grejer och byta om och sånt, men jag kan ju komma tillbaka senare om jag får? sa Izabella och gav datorn till Louis och reste sig från soffan.

- Jag kommer sakna dig för mycket om du går, sa jag och gav henne en kyss.

- Följ med då, skrattade hon och blinkande flirtigt mot mig.

- Absolut, sa jag. Men vad ska vi göra av dom här galningarna då?

- Dom kan va kvar så kan vi köpa mat påvägen tillbaka?

- Låter bra, så kan vi snacka med Johanna och Alexandra så länge, sa Zayn från soffan.

- Då gör vi så då, sa Izabellea och gav mig en snabb puss, innan hon gick ut till hallen och snörade på sig sina vita converse.

När vi kom ut ur lägenheten så möttes vi av ett regnoväder.

- Vi tar taxi, tycker jag, sa jag och tittade frågande på Izabella. Eller?

Hon nickade.

Vi gick ut på den blöta gatan och jag fick genast syn på en svart taxi.

Jag vinkade till mig den och vi hoppade snabbt in.

Vi satte oss tillrätta och taxin började rulla. Vi åkte förbi ett regnigt välbekant London, och det dröjde inte långa stunden innan vi stannade utanför ett stort höghus. Vi hoppade ur och gick in genom porten, innanför satt en man som hejade på mig och Izabella när vi kom hand i hand. Jag gissade att det var portvakten.

Vi tog hissen upp och gick mot en lägenhet. Izabella låste snabbt upp och vi kom in i en stor fin lägenhet som påminde lite om lägenheten Zayn hade här i London.

Vi tog snabbt av oss skorna och gick vidare in i lägenheten. När vi kom till vardagsrummet så möttes vi av ett "hej". Jag vände mig snabbt om och fick se Izabellas pappa sitta i en fotölj.

- Hej pappa, vi är bara förbi för att hämta lite grejer, sedan drar vi tillbaka till Niall om det är okej? sa Izabella och gav sin pappa en puss på kinden innan hon gick där ifrån.

Jag gick fram till han och hälsade artigt innan jag sprang efter Izabella.

Vi gick in ett ganska stort rum med vita väggar och en fondvägg. Jag gissade på att det var hennes rum. Hon fortsatte snabbt in i en stor garderob. Jag tittade storögt på garderoben.

- Jag har inte riktigt haft tid att fylla den än, ursäktade hon sig.

Jag skrattade.

- Kommer du någonsin fylla den? Den är ju enorm!

- Jadå, vänta o se, skrattade hon.

Jag log och satte mig i en fotölj inne i den enorma garderoben.

- Jag ska bara packa i lite här, sa Izabella och började springa fram och tillbaka i garderoben.

När hon var klar så satte hon sig och pustade ut i en fotölj bredvid mig. Jag log mot henne och reste mig upp från fotöjen. Jag drog upp henne från fotäljen och ställde henne mot väggen.

- Jag älskar dig av hela mitt hjärta, eller rättare sagt, du är mitt hjärta, sa jag och böjde mig fram för att kyssa henne. Hon särade försiktigt på läpparna och det avslutades med vilt hångel.

Hon lutade mig bakåt och sa:

- Vi ska nog åka tillbaks till de andra nu, så det inte undrar vad vi gör.

Jag log åt hennes söta ursäktande leende.

- Sure, sa jag och vi gick ut ifrån garderoben.

Jag gick ut för att ta på mig skorna men Izabella stannade kvar för att prata lite med sin pappa. Jag hörde det pratade om Johanna och Alexandra och att de skulle komma på besök.

Hon kom snabbt tillbaka och vi gick ut igen för att leta upp en taxi.

---

Hoppas ni gillar det! :)

Vad tycker ni om designen föresten? :D

Ny header kommer oxå inom kort ;) ♥

Kommentera gärna! Då blir jag peppad och då kommer nästa del fortare :)

Love

Frida

Izabellas perspektiv:

Jag kände hans varma andedräkt mot min. Hela jag snurrade. Jag hade träffat han! Min Niall. Efter alla dessa veckor av sorg hade jag äntligen fått träffa min prins igen. Solstrålen i mitt liv. 
Vi avslutade kyssen och bara stod och tittade på varandra lyckligt. Jag var helt förtrollade av hans vackra utseende. Han var perfekt. Min Niall.

- Hur kommer det säg att du är i London? frågade han glatt och tog min hand.

Det pirrade till i mig när han rörde vid mig.

- Min pappa har flyttat hit, svarade jag. Jag hade inte träffat honom på tre månader också fick jag reda på från min bror att han hade flyttat hit och då tänkte jag direkt på dig, sa jag och log ett snett leende.

Han log mot mig och kramade hårt om min hand.

- Vad bra att du åkte hit! Både att du fick träffa din pappa och så fick jag en chans att få träffa den ända för mig, sa han och tittade med leende ögon på mig.

Jag fick glädje tårar i ögonen av hans vackra ord.

- Dig var den jag ville träffa mest Niall. Även ifall jag saknade min pappa, så kommer det alltid vara du som snurrar min värld.

Han sprack upp i det största leendet jag sett och drog in mig i hans famn.

Jag kände hans underbar lukt och tänkte att det var där ville jag stanna för evigt.

Plötsligt kom jag tillbaka till verkligheten och kom på att jag skulle möta pappa på restaurnagen klockan sex.

Jag tittade upp på Niall och frågade.

- Vad är klockan?

Han tog upp sin mobil ur fickan och kollade på skärmen.

- Kvart över sex, svarade han med ett leende. Hurså?

- Oj, jag skulle möta pappa vid den italienska restaurangen några kvarter bort, klockan sex, sa jag och gick ur hans famn.

- Ojdå, då följer jag med dig dit, sa han med ett stort leende och tog min hand.

Vi började gå ner för gatan och jag såg hur flera personer vände sig om och tittade konstigt på oss.

Det gjorde mig fundersam. Brukade inte folk i London gå och hålla varandra i handen?

Jag såg också att dom kollade storögt på Niall. Var han en lokalkändis eller vad var det här?

Jag avbröts i mina tankar när Niall plötsligt tog tag i ett dörrhandtag. Vi var tydligen redan framme vid restaurangen.

Vi gick in i den stora matsalen och jag såg direkt att det var en lyxig restaurang. Hur hade pappa råd med det här?

Jag tittade mig omkring i den stora matsalen tills jag tillslut fick syn på min pappa som satt vi ett bord längre in.

Jag ryckte i Niall så han skulle följa med mig bort till pappas bord.

Han tittade upp när vi närmade oss och såg förvånad ut när han såg mig och en kille hålla varandra i handen eftersom Niall hade envisats med att inte släppa den.

- Hejsan, sa min pappa både glatt och fundersamt. Vem är den här unge mannen då?

- Jo, alltså.....vi....började jag förklara men Niall avbröt mig med:

- Jag är Izabellas pojkvän, sa han och räckte fram handen mot min pappa.

Pappa såg väldigt chockad och förvånd ut på samma gång men tog Nialls hand.

- Trevligt att råkas, sa han och tittade lite förvånat på mig.

- Jag kan förklara senare, sa jag och log mot han.

Min pappa begärde ingen större förklaring än så utan erbjöd genast Niall att äta med oss.

Niall hämtade genast en stol från ett annat bord och slog sig ner.

Tiden flög förbi och vi småpratade mest. Mitt uppe i ett samtal om resten av killarna så ringde Nialls mobil. Han ursäktade sig och gick iväg för att prata ostört.

Jag log mot min pappa och tackade hjärtligt för den goda maten han bjudit på.

- Det var Liam som ringde, han undrade vart jag har tagit vägen, jag sprang ju bara iväg när jag såg dig, sa han och tittade på mig. Men vill du hänga med och möta upp dom när du är klar, dom skulle gärna vilja träffa dig igen.

- Gärna, om inte du har något imot det, sa jag och tittade på min pappa.

- Absolut inte, du får gärna sova över där om du vill det också, jag ska ändå upp tidigt imorgon och jobba, sa han och tittade uppmuntrande på mig.

- Låter bra, sa Niall och fäste sin blick på mig. Om du vill så får du gärna stanna hos mig.

- Gör jag gärna, men ska vi dra nu? frågade jag.

- Om du är klar, sa han och hans blåa ögon tindrade av lycka.

- Tack så jätte mycket för den goda maten, jag går med Niall då, så hörs vi imorgon, sa jag och gav min pappa en kindpuss.

- Ja tack så hjärtligt, sa Niall coh tog min hand.

Vi gick ut från resturangen och jag kunde knappt bärga mig, en hel natt med min älskade Niall, kunde det bli bättre? Antagligen inte.

Niall stannade en taxi för oss och vi hoppade in. Han satt och lekte med mitt hår. Jag tittade upp på han och gav han en snabb puss på munnen innan jag la drog tillbaka huvudet. Niall greppade min nacke för att sakta dra tillbaka mitt huvud mot han.

- Men älskling, vad har du gjort!? frågade Niall skräckslaget när han såg min skadade käke.

- Ehm..lång historia, jag inte orkar tänka på just nu, sa jag och vände bort blicken.

Han tittade oroat på mig men kysste ändå försiktigt min käke innan han sa:

- Säg till om du vill berätta, jag lovar, detta ska inte ske igen!

Taxin stannade. Vi var nu utanför ett höghus i samma stil som min pappas fast ännu lite högre. Vi gick in igenom en stor port och tog hissen upp till våning fem. Niall öppnade dörren till en stor lägenhet. Vi gick in och satte oss i den vita soffan han hade i det stora vardagsrummet. Vi han precis sätta oss innan det knackade hårt på dörren.

- Sitt kvar här, så öppnar jag, sa Niall och småsprang iväg mot den knackande dörren.

- Hej Niall, vart fasen har du varit egentligen, hörde jag en välbekant röst säga. Jag log åt minnet av Louis ljusa röst.

- Ni kommer förstå när ni kommer in i vardagsrummet, hörde jag Niall svara dom.

- Okey, let's go! hörde jag Harry säga och en halv minut senare kom han ingående i vardagsrummet.

- Nä men det var ett tag sen vad gör du här?!? sa Harry förvånat.

- AA, skrek Louis när han kom in i rummet och fick se mig. Han sprang snabbt fram till soffan och gav mig en bamsekram.

- Hej på dig med Louis, skrattade jag när han släppt taget om mig.

Alla hade nu kommit in i rummet och de såg alla likna häpna ut.

- Vad roligt, sa Liam.

- Äntligen, sa Zayn. Han har varit helt förstörd, du skulle bara sett, skrattade han.

De pratade i mun på varandra. Jag log för mig själv, alla minnen från dessa fem underbara killar kom upp i mitt huvud och jag skrattade till för mig själv.

- Men killar, sa Niall och alla tystnade. Ska vi inte hitta på något istället?

- Vi kan se på film, sa Louis och lös upp över att han kommit med idén.

- Sure, vilken vill ni se? Fråga Niall och gick fram till en hylla som stod bredvid tv:n. Det finns ganska många att välja på om man säger så.

- Jag tycker Izabella kan välja, sa Zayn och alla riktade blicken mot mig.

Jag rodnade och svarade att det inte spelade så stor roll för mig.

De började dividera om vilken film som skulle ses men till slut så bestämde de sig för In Time. Jag log nöjt åt valet för jag hade sett den minst 100 gånger så det gjorde inget om jag missade lite av den. Niall satte på filmen och satte sig sedan bredvid mig i soffan. Jag log mot honom och gav honom en puss på munnen innan jag la mig tillrätta i hans knä.

Jag tror jag somnade på slutet för klockan var över tolv när killarna började röra på sig för att gå hem.

Efter att killarna tillslut gått hem blev det bara jag och Izabella kvar i soffan.

Jag la min arm runt Izabella och hon kollade upp på mig.

- Vet du Niall, sa hon plötsligt och jag kollade in i hennes ögon.

- Nej, vadå? sa jag som höll på att drunkna i hennes ögon.

- Jag har aldrig haft en pojkvän som dig förut, med dig är allting annorlunda och jag har verkligen saknat dig så himmla mycket, sa hon helt ärligt medan hon tittade på mig intensivt. Precis som om det döljde sig någon annan känsla bakom ärligheten.

- Bella, du är mitt allt, min prinsessa, jag har saknat dig med, så att det har gjort ont i hela mig, sa jag medan jag omfamnade henne. Jag fick tårar i ögonen av hennes fina ord. Hon är verkligen den jag vill ha. Min älskling för evigt.

Jag kände hennes leende mot tinningen.

- Jag älskar dig, viskade hon i mitt öra.

- Jag älskar dig med, sa jag och böjde mig fram för att kyssa hennes nyckelben.

En djup suck av njutning hördes från henne.

Jag tittade upp och skrattade.

- Izabella Moa Adamsson, inte trodde jag att du var så snuskig, sa jag och såg hur en rodnad spred sig över hennes kinder.

- Nej, asså jag....

Jag avbröt hennes generade stammande med en lång mjuk kyss.

- Det gör inget Bella, jag känner på samma sätt, sa jag och blinkade åt henne.

Hon log lättat och jag kysste henne på halsen.

Jag kände hur hon lekfullt nafsade mig på örat.

Jag kände hur jag suckade till och jag hörde henne små skratta.

Jag drog mina läppar fram och tillbaka över hennes skadade käke.

Jag hörde henne sucka igen.

Plötsligt kände jag hur hennes hand lyfte upp mitt huvud och jag tittade förvånat upp.

Jag såg att det hade tänts en glöd i hennes ögon som jag inte sett förut.

Hon la sina armar omkring min hals och pressade sina läppar mot mina. Jag var inte beredd på hennes kraft så vi ramlade baklänges i soffan.

Jag kände hur min kropp reagerade på hennes kyssar och jag började kyssa henne tillbaka.

Min hand trevade sig in under hennes tröja och hon böjde sig fram mot mig.

Jag tittade frågande på henne och mötte hennes blick. Hon nickade svagt.

Det tog ett tag att ta sig till sovrummet när vi var omslingrade runt varandra. Men tillslut ramlade vi ner på min sängkant. Jag hamnade över henne.

På något sätt hade vi lyckats få av oss tröjorna på vägen till sovrummet.

Jag kollade ner på Izabella och mötte hennes isblåa ögon.

- Niall, sa hon lugnt medan hon tittade på mig.

- Ja, andades jag fram.

- Jag älskar verkligen dig.

Jag log och böjde mig ner för att kyssa henne igen. Hon var så vacker!

VIKTIG FAKTA ALLIHOPA! LÄÄÄS!

Izabellas perspektiv:

Vi stannade utanför ett stort vitt tegel höghus. Jag gissade att det var lägenheter och att det var här jag skulle spendera de närmaste veckorna. Pappa tog min väska och vi gick in genom den vita porten och kom in i en minilobby som bestod av ett litet bord, några fotöljer och ett skrivbord. Bakom skrivbordet satt en man som såg ut att vara i femtioårsåldern.

- Det är portvakten, Steve, viskade pappa i mitt öra som svar på mina tankar.

Jag nickade och log mot honom han hälsade vänligt tillbaks. Pappa förklarade för honom att jag var hans dotter och att jag skulle bo här ett tag, så han inte skulle undra vem jag var. Sedan gick vi vidare och tog hissen upp till tredje våningen som min pappa bodde på.

Min första tanke när jag kom in igenom den vita trädörren till lägenheten var att det var väldigt ljus och mordern. Det förvånade mig för jag visste att min pappa inte var så mycket för inredning.

- Vad fint du har det, sa jag och satte mig på en vit trä pall för att ta av mig mina vita converse.

- Du får bo i gästrummet, om det är okej, sa pappa och gick vidare in i lägenheten.

- Det blir jätte bra! svarade jag och följde efter honom in i lägenheten. Jag kom in i ett stor ljust rum med en stor vit soffa, plasma tv och stora fönster så man såg ut över London. Jag gick facinerat fram till de stora fönstrena och tittade ut. Någonstans där ute fanns Niall tänkte jag och tittade ut över staden. Frågan var bara vart. Jag tittade om jag kunde se något blont huvud, men det var omöjligt att säga, det kryllade verkligen av folk på gatorna.

- Vill du inte se ditt rum? frågade pappa och väckte mig från mitt drömande.

- Jo självklart, blev bara så facinerad av utsikten, sa jag och vände mig snabbt om och gick mot han.

- Det kan jag förstå, jag föll för London med en gång, sa han och öppnade dörren till mitt rum. Du får gå ut på upptäcksrunda sedan, jag måste åka en sväng till jobbet så det passar bra.

Jag tappade hakan. Rummet var dubbelt så stort som rummet jag hade hos mamma och det var intrett i vitt och rött. Vita väggar med en fondvägg med röd mönstrad tapet. Det fanns också en tv och två stora fönster.

- Det är jätte fint! sa jag och gick in rummet för att titta närmare. Men finns det ingen garderob?

- Jo det gör det allt, sa han och gick mot en dörr bredvid det vita skrivbordet. Han öppnade och jag var han hack i häl.

Han öppnade dörren och gick, jag häpnades, det kunde inte annat än att bli bra när man kunde gå in i garderoben. Han tände lampan och jag kunde se att det var en byrå, två klädställ och tre inbyggda garderober.

- Men pappa, walk-in-closet är ju en tjejs högsta dröm! skrattade jag.

- Haha den fanns faktiskt redan när jag flyttade in, men känn dig som hemma, sa han och gjorde en gest som att "ta för dig".

Jag gick ut till hallen och bar in min väska i rummet. Jag packade upp och hängde in i min nya garderob som såg väldigt tom ut. Jag bestämde mig för att gå ut på en shoppinrunda och upptäcka stan.

Jag gick stolt ut från bowling hallen. Jag hade vunnit med fem poäng över Zayn som kommit tvåa.

- Jag skulle ju vinna! sa Louis surt och tittade på poängtavlan där han till och med kommit efter Harry.

- Du kom ju till och med efter Harry! sa jag och skrattade.

Harry tittade surt på mig.

- Vadå till och med? snäste han.

- Jamen, Harry, vi alla vet ju att du inte är så bra på bowling, sa Liam både tröstsamt och retsamt.

Harry blängde surt på oss alla när vi brast ut i skratt.

- Okej, jag kanske inte är den bästa på bowling då, sa Harry och log snett.

- Nej, det stämmer, sa Zayn och la en arm omkring Harrys axlar.

- Så vad tycker ni vi ska göra nu? sa Louis och sken upp i ett stort leende.

- Ja....sa jag tveksamt. Vi kanske skulle ta och äta något?

Alla skrattade åt mig.

- Vadå? sa jag oskyldigt och tittade förvånat på mina skrattande kompisar.

- Du och mat Niall, sa Liam och tittade på mig med road min.

- Jag kan inte hjälpa att jag är hungrig ofta, sa jag och räckte ut tungan åt dom som ett småbarn, vilket fick dom att skratta ännu mer.

Efter deras skrattattack sa Zayn.

- Men kom då, vi kan dra till Nandos, sa han och tittade på mig. Lilla Nialls favorit ställe ju!

Jag log stort och svarade ett glatt ja.

Vi samlade ihop oss och gick ut för att gå till Nandos.

Vi gick i tio minuter för att komma till min favorit restaurang.

- Så Niall, vad vill du äta idag då? sa Harry och log mot mig.

- Jag tror nog jag vill ha kycklingsallad idag, sa jag och gick fram till disken för att beställa. Vad vill ni ha?

Det tog ett tag innan alla bestämt sig för vad dom ville ha men till slut satt vi ändå ner vid ett bord med våra beställningar.

En del fans kom fram till vårt bord som vi småpratade med.

- Hur går det med Izabella? sa plötsligt en utav dom.

Det högg till i mitt hjärta. Izabella. Jag hade förträngt henne för en stund men nu kom allt tillbaka.

- Vi jobbar på det, sa Louis till dom och log.

Grabbarna fortsatte snacka med dom ett tag med jag var i min egen värld.

Hela kvällen blev deppig och jag mådde inte bra.

Gud vad jag saknade min Izabella!

Jag hälsade på Steve innan jag öppnade porten och gick ut. Det varma eftermiddagssolen lyste så jag tog på mig mina rayban som jag hade haft på huvudet. Jag gick sakta ner för gatan. Jag skulle möta upp pappa för att äta middag på en resturang direkt efter han slutet jobbet. Vi hade bestämt tid klockan sex men jag kände för att gå ut lite i för väg och bara strosa runt på Londons mysiga gator.

Min vita klänning svängde i vinden när jag svängde vid ett gathörn. Jag hade inte haft på mig klänningen sedan jag fick den av Niall. Det var den ända fina klänning jag hade hunnit packat ner så jag hade tagit på mig den. Det kändes sorgligt att ha på mig den utan att Niall var med men jag ville ändå klä upp mig när pappa var så snäll och bjöd ut mig.

Jag svängde ännu en gång och kom in på en större gata fullt med affärer. Jag tittade in genom skyltfönstret och bestämde mig för att gå in. Jag gick runt och kikade lite och bestämde mig sedan för att gå mot resturangen och komma tbx imorgon när jag hade pengar med.

- Niall! hörde jag alla killarna skrika från dörren.

Jag tittade förvånat upp från köksbänken där jag höll på med att göra en smörgås. Hur kom dom in?

- Ja? ropade jag tillbaka och gick ut i hallen.

- Varför svarar du inte på din mobil? sa Liam lite smått irriterat.

Jag tittade fundersamt på dom och sa:

- Va? Jag har inte hört något, sa jag och ryckte på axlarna.

- Så typiskt dig Niall, sa Zayn och himlade med ögonen.

- Vad ville ni då? sa jag och ignorerade Zayns kommentar.

- Om du ville följa med ner till stan, sa Louis och log mot mig.

- Klart jag vill! sa jag glatt och tog på mig mina sneakers.

- Bra det! sa Harry och vände sig om för att gå ner i för väg.

__________

När vi kom ner till stan såg vi att det var väldigt mycket folk där och fansen stoppade oss överallt.

Vi rörde oss knappt framåt.

Plötsligt kom vi fram till ett skyltfönster som killarna var väldigt intresserade av och stod och diskuterade om olika saker man kunde köpa där. Jag var inte så intresserad av det och började titta mig omkring.

Gatorna hade om möjligt blivit ännu mer fulla med folk. Jag tittade på mobilen.

Det var inte så konstigt att det var mycket folk, det var middags tid och folket i London gillade att äta ute.

Jag tittade längre ner mot gatan, längst bort där byggnaderna svängde av åt olika håll.

Plötsligt såg jag något som fick mitt hjärta att stanna och jag blev alldeles kallsvettig.

Längst bort såg jag hur en person med långt brunt hår och en vit klänning som var väldigt lik den jag gett Izabella nere i Belem.

När jag tänkte hennes namn gick det en stött genom hela kroppen.

Izabella här?! I London?!

Jag kände mitt hjärta börja slå hårdare. Jag måste se om det är hon!

Jag började springa längs gatan. Jag kom knappt fram genom allt folk men jag slutade inte försöka.

Jag hörde killarnas rop efter mig men jag tänkte inte mer på det.

Det ända jag tänkte på var Izabella.

Min Izabella. Det måste vara hon! Snälla gud! Säg att det är hon!

---

Så gott folk! Ett nytt kapitel ute! Vad händer i nästa? :o

Ett väääääldigt långt kapitel denna gången! Hoppas ni gillar det!