Kapitel 32 - I wanna be with you

Från förra kapitlet:

Det gick ganska så fort och jag begav mig mot utgången. Jag letade runt efter min pappas bruna kalufs. Jag fick synpå han samtidgt som han fick syn på mig och han sken upp. Han hade ett solbrunt ansikte och hans bruna ögon fickmig att påminnas om Alex hemma i Sverige. Alex var pappa upp i dagen. Jag såg också att han hade fått solrynkorsen vi sågs sist.  Jag sprang mot han så gott det gick med min stora väska i släpptåg och möttes av en stor varmkram och jag kände hans varma armar runt min rygg.

- Jag har saknat dig, var det första jag sa och en tår föll ner från min kind.

---

Izabellas perspektiv:

Vi stannade utanför ett stort vitt tegel höghus. Jag gissade att det var lägenheter och att det var här jag skulle spendera de närmaste veckorna. Pappa tog min väska och vi gick in genom den vita porten och kom in i en minilobby som bestod av ett litet bord, några fotöljer och ett skrivbord. Bakom skrivbordet satt en man som såg ut att vara i femtioårsåldern.

- Det är portvakten, Steve, viskade pappa i mitt öra som svar på mina tankar.

Jag nickade och log mot honom han hälsade vänligt tillbaks. Pappa förklarade för honom att jag var hans dotter och att jag skulle bo här ett tag, så han inte skulle undra vem jag var. Sedan gick vi vidare och tog hissen upp till tredje våningen som min pappa bodde på.

Min första tanke när jag kom in igenom den vita trädörren till lägenheten var att det var väldigt ljus och mordern. Det förvånade mig för jag visste att min pappa inte var så mycket för inredning.

- Vad fint du har det, sa jag och satte mig på en vit trä pall för att ta av mig mina vita converse.

- Du får bo i gästrummet, om det är okej, sa pappa och gick vidare in i lägenheten.

- Det blir jätte bra! svarade jag och följde efter honom in i lägenheten. Jag kom in i ett stor ljust rum med en stor vit soffa, plasma tv och stora fönster så man såg ut över London. Jag gick facinerat fram till de stora fönstrena och tittade ut. Någonstans där ute fanns Niall tänkte jag och tittade ut över staden. Frågan var bara vart. Jag tittade om jag kunde se något blont huvud, men det var omöjligt att säga, det kryllade verkligen av folk på gatorna.

- Vill du inte se ditt rum? frågade pappa och väckte mig från mitt drömande.

- Jo självklart, blev bara så facinerad av utsikten, sa jag och vände mig snabbt om och gick mot han.

- Det kan jag förstå, jag föll för London med en gång, sa han och öppnade dörren till mitt rum. Du får gå ut på upptäcksrunda sedan, jag måste åka en sväng till jobbet så det passar bra.

Jag tappade hakan. Rummet var dubbelt så stort som rummet jag hade hos mamma och det var intrett i vitt och rött. Vita väggar med en fondvägg med röd mönstrad tapet. Det fanns också en tv och två stora fönster.

- Det är jätte fint! sa jag och gick in rummet för att titta närmare. Men finns det ingen garderob?

- Jo det gör det allt, sa han och gick mot en dörr bredvid det vita skrivbordet. Han öppnade och jag var han hack i häl.

Han öppnade dörren och gick, jag häpnades, det kunde inte annat än att bli bra när man kunde gå in i garderoben. Han tände lampan och jag kunde se att det var en byrå, två klädställ och tre inbyggda garderober.

- Men pappa, walk-in-closet är ju en tjejs högsta dröm! skrattade jag.

- Haha den fanns faktiskt redan när jag flyttade in, men känn dig som hemma, sa han och gjorde en gest som att "ta för dig".

Jag gick ut till hallen och bar in min väska i rummet. Jag packade upp och hängde in i min nya garderob som såg väldigt tom ut. Jag bestämde mig för att gå ut på en shoppinrunda och upptäcka stan.

Nialls perspektiv:

Jag gick stolt ut från bowling hallen. Jag hade vunnit med fem poäng över Zayn som kommit tvåa.

- Jag skulle ju vinna! sa Louis surt och tittade på poängtavlan där han till och med kommit efter Harry.

- Du kom ju till och med efter Harry! sa jag och skrattade.

Harry tittade surt på mig.

- Vadå till och med? snäste han.

- Jamen, Harry, vi alla vet ju att du inte är så bra på bowling, sa Liam både tröstsamt och retsamt.

Harry blängde surt på oss alla när vi brast ut i skratt.

- Okej, jag kanske inte är den bästa på bowling då, sa Harry och log snett.

- Nej, det stämmer, sa Zayn och la en arm omkring Harrys axlar.

- Så vad tycker ni vi ska göra nu? sa Louis och sken upp i ett stort leende.

- Ja....sa jag tveksamt. Vi kanske skulle ta och äta något?

Alla skrattade åt mig.

- Vadå? sa jag oskyldigt och tittade förvånat på mina skrattande kompisar.

- Du och mat Niall, sa Liam och tittade på mig med road min.

- Jag kan inte hjälpa att jag är hungrig ofta, sa jag och räckte ut tungan åt dom som ett småbarn, vilket fick dom att skratta ännu mer.

Efter deras skrattattack sa Zayn.

- Men kom då, vi kan dra till Nandos, sa han och tittade på mig. Lilla Nialls favorit ställe ju!

Jag log stort och svarade ett glatt ja.

Vi samlade ihop oss och gick ut för att gå till Nandos.

Vi gick i tio minuter för att komma till min favorit restaurang.

- Så Niall, vad vill du äta idag då? sa Harry och log mot mig.

- Jag tror nog jag vill ha kycklingsallad idag, sa jag och gick fram till disken för att beställa. Vad vill ni ha?

Det tog ett tag innan alla bestämt sig för vad dom ville ha men till slut satt vi ändå ner vid ett bord med våra beställningar.

En del fans kom fram till vårt bord som vi småpratade med.

- Hur går det med Izabella? sa plötsligt en utav dom.

Det högg till i mitt hjärta. Izabella. Jag hade förträngt henne för en stund men nu kom allt tillbaka.

- Vi jobbar på det, sa Louis till dom och log.

Grabbarna fortsatte snacka med dom ett tag med jag var i min egen värld.

Hela kvällen blev deppig och jag mådde inte bra.

Gud vad jag saknade min Izabella!

~TVÅ DAGAR SENARE~

Izabellas perspektiv:

Jag hälsade på Steve innan jag öppnade porten och gick ut. Det varma eftermiddagssolen lyste så jag tog på mig mina rayban som jag hade haft på huvudet. Jag gick sakta ner för gatan. Jag skulle möta upp pappa för att äta middag på en resturang direkt efter han slutet jobbet. Vi hade bestämt tid klockan sex men jag kände för att gå ut lite i för väg och bara strosa runt på Londons mysiga gator.

Min vita klänning svängde i vinden när jag svängde vid ett gathörn. Jag hade inte haft på mig klänningen sedan jag fick den av Niall. Det var den ända fina klänning jag hade hunnit packat ner så jag hade tagit på mig den. Det kändes sorgligt att ha på mig den utan att Niall var med men jag ville ändå klä upp mig när pappa var så snäll och bjöd ut mig.

Jag svängde ännu en gång och kom in på en större gata fullt med affärer. Jag tittade in genom skyltfönstret och bestämde mig för att gå in. Jag gick runt och kikade lite och bestämde mig sedan för att gå mot resturangen och komma tbx imorgon när jag hade pengar med.

Nialls perspektiv:

- Niall! hörde jag alla killarna skrika från dörren.

Jag tittade förvånat upp från köksbänken där jag höll på med att göra en smörgås. Hur kom dom in?

- Ja? ropade jag tillbaka och gick ut i hallen.

- Varför svarar du inte på din mobil? sa Liam lite smått irriterat.

Jag tittade fundersamt på dom och sa:

- Va? Jag har inte hört något, sa jag och ryckte på axlarna.

- Så typiskt dig Niall, sa Zayn och himlade med ögonen.

- Vad ville ni då? sa jag och ignorerade Zayns kommentar.

- Om du ville följa med ner till stan, sa Louis och log mot mig.

- Klart jag vill! sa jag glatt och tog på mig mina sneakers.

- Bra det! sa Harry och vände sig om för att gå ner i för väg.

__________

När vi kom ner till stan såg vi att det var väldigt mycket folk där och fansen stoppade oss överallt.

Vi rörde oss knappt framåt.

Plötsligt kom vi fram till ett skyltfönster som killarna var väldigt intresserade av och stod och diskuterade om olika saker man kunde köpa där. Jag var inte så intresserad av det och började titta mig omkring.

Gatorna hade om möjligt blivit ännu mer fulla med folk. Jag tittade på mobilen.

Det var inte så konstigt att det var mycket folk, det var middags tid och folket i London gillade att äta ute.

Jag tittade längre ner mot gatan, längst bort där byggnaderna svängde av åt olika håll.

Plötsligt såg jag något som fick mitt hjärta att stanna och jag blev alldeles kallsvettig.

Längst bort såg jag hur en person med långt brunt hår och en vit klänning som var väldigt lik den jag gett Izabella nere i Belem.

När jag tänkte hennes namn gick det en stött genom hela kroppen.

Izabella här?! I London?!

Jag kände mitt hjärta börja slå hårdare. Jag måste se om det är hon!

Jag började springa längs gatan. Jag kom knappt fram genom allt folk men jag slutade inte försöka.

Jag hörde killarnas rop efter mig men jag tänkte inte mer på det.

Det ända jag tänkte på var Izabella.

Min Izabella. Det måste vara hon! Snälla gud! Säg att det är hon!

---

Så gott folk! Ett nytt kapitel ute! Vad händer i nästa? :o

Ett väääääldigt långt kapitel denna gången! Hoppas ni gillar det!

Hahaha jag skulle gärna ha ett ännu längre kapitel! :3 Men jätte bra! :D<3

Åhh, skitbra!

asbra, spännande ;>

Mera snälla!!<3

Sjukt bra! Måste ha mer

aaah mer !!!!

GAAASH SPÄNNANDE !:D

Super! Men skriver ni mer kapitel innan Felicia drar? :) xx

älskar den meeeeer! :D

skitbra, mer!

Du får gärna göra så långa kapitel du orkar för jag bara älskar denna fanficsen :D

MER! MER!

MER!! Nu!

Meeera!

Ni/du är sjukt duktiga! :D

Ni/du är gryyym!mer:D

Måste ha mer!