Izabellas perspektiv:

 

- Är du klar älskling? ropade Niall.

- Strax klar! ropade jag tillbaka och la ner min mobil och plånbok i en mörkblå handväska som matchade den mörkblå klänning jag hade på mig. 

Jag gick ut till hallen av vårt hotellrum där Niall stod och väntade på mig. När han fick syn på mig sprack han upp i ett leende och granskade mig från topp till tå.

- Siken snygging! sa han och drog in mig i hans famn och kysste mig på näsan.

- Du får inte förstöra sminket, skojade jag och han skrattade åt mig.

- Ska vi gå då? sa han och öppnade dörren.

- Sure, sa jag och vi gick ut i hotellkooridoren.

Vi följde korridoren och tog sedan hissen ner till hotellobbyn. När vi kom ut så såg jag hur det stod en taxi och väntade och kollade frågande på Niall, han nickade mot mig och vi gick fram mot taxin.

Vi satte oss i taxin som skulle ta oss till resturangen där vi skulle möta upp mamma och Alex. Mamma hade ringt på förmiddagen då jag varit ute med Johanna och Alexandra och shoppat. Hon hade bjudit ut mig, Niall och Alex på middag. Vilket jag tyckte var jätte trevligt, med tanke på att Niall knappt träffat henne.

När vi kom fram så hoppade Niall snabbt ur taxin och som den gentleman han är så sprang han över till min sida och öppnade min dörr. Jag log mot honom och gick ut på trottoaren.

När vi kom in såg vi direkt var mamma och Alex hade satt sig, så vi gick dit.

Dom sken upp när dom såg oss.

- Hej! sa mamma glatt och reste sig upp för att krama mig och hälsa på Niall.

- Vad kul att ni kunde komma, sa mamma när alla hälsat och vi satt oss. Vilken fin klänning du har föresten!

- Tack, sa jag. Jag köpte den idag, när jag shoppade med Johanna och Alexandra.

Vi fick in menyer och beställde snabbt vad vi ville ha. 

Jag såg hur vissa tittade snett på Niall, men ignorerade det.

- Så hur går det med skivinspelningen? frågade Alex för att bryta tystnaden som uppstått.

- Det går faktiskt jätte bra! Vi har spelat in två hela låtar redan, så det rullar allt på, svarade Niall och log.

Vi fick snart in förätten och den såg jätte god ut. Medans vi hög i passade jag på att fråga hur allting gick, vart mamma bodde och så.

Hon sa att hon bodde hos en vännina tills vidare. 

- Men hur ska du göra gumman? Hur länge stannar Niall? Kan du verkligen bo på hotell hela tiden?

- Jag kan bo hos Johanna eller Alexandra, sa jag och ryckte på axlarna innan jag tog sista tuggan av min förrätt.

- Men det kan jag inte begära, jag får se till att fixa något snabbt, så får du väl sova där några nätter bara, sa mamma och såg bekymrad ut.

- Jag skulle kunna hjälpa till o betala, så slipper ni lån och sånt. Om ni sparar ett gästrum så tjänar vi ju på det för då slipper jag och killarna bo på hotell när vi kommer till Sverige.

Jag såg hur mamma blev helt mållös och letade efter något att säga.

- Men lilla vän, det ska du inte behöva, sa mamma och man såg hur hon blev lite tårögd.

- Jag gör det gärna, för då vet jag att Bella är trygg när jag är iväg, svarar han och tittar kärleksfullt på mig.

Jag tar hans hand under bordet, gud vad jag älskade den här killen. Hur kunde man vara så söt?

- Och föresten så kan säkert mangementet betala lite, eftersom vi inte behöver betala hotell när vi kommer hit, lägger han till och ler mot mamma.

- Men herregud inte ska du behöva stå för en lägenhet till oss tre! utbrast mamma rört. 

- Två i alla fall, jag ser detta som min chans att flytta ut, sa Alex och flinade. 

Mamma gav honom en lång blick som sa att det skulle dom allt diskutera om. 

- Men jag vill ge min prinsessa och hennes familj det jag kan, sa Niall och smekte min hand under bordet. 

Jag kände hur jag började rodna. Att han vågade prata sådär om mig med mamma. 

Mamma såg så rörd ut när hon tittade på mig och Niall. Det gick en lång stund innan hon sa något. 

- Okej...men vi gör en avbetalning! sa mamma bestämt. Jag menar en lägenhet är inte billig här omkring!

- Äh, jag har pengar att slösa, sa Niall och skrattade. Och det är en självklarhet att jag gör detta för er. 

- Tusen tack! sa mamma och såg ut som om hon skulle börja gråta. 

- Det var så lite så Miss Adamsson, svarade Niall. 

Helt plötisligt stormades restaurangen av skrikande tjejer och papparazzis dom hade antagligen sett att Niall inte varit med vid landningen och letat ihjäl sig efter honom. 

- Shit vi måste ut nu! sa Niall stressat och nästan slet upp mig från stolen. 

- Spring ni! kommenderad mamma. Jag och Alex tar hand om det här!

Niall nickade frånvarande medan han skyndade bort till en servitris som såg förvånad ut över allt folk. Han frågade om det fanns en bakväg vi kunde ta oss ut igenom. 

- Självklart, den här vägen! sa hon och började små springa framför oss. Hon hade väl antagligen sett att det var Niall.

 

Jag var super stressad. Detta var inte så jag tänkt att middagen skulle sluta. Jag ville lära känna Izabellas mamma bättre och hennes bror. Det ända jag hade i tankarna nu var att få ut Izabella här ifrån med säkerhet. Jag tog snabbt upp min telefon och ringde akut nummret till Paul. 

- Paul, vi behöver en bil nu! sa jag stressat. 

Jag förklarade vilken gata vi behövde bilen till och han lovade att den skulle vara framme om endas några minuter. 

Jag stoppade ner telefonen i fickan igen och drog Izabella närmare mig. Vi skyndade igenom köket i restaurangen. Kockarna såg inte ut att bli glada över besöket och jag ursäktade mig snabbt. 

Jag hörde tjejskriken bakom oss innan dörren slog igen. Hoppas dom bara inte hittar bakdörren. Även ifall jag älskade våra fans kunde jag inte bara lämna Izabella så utsatt. Man visste aldrig om dom hade något emot henne eller inte, även ifall dom flesta fansen var underbara. 

- Så här har ni bakdörren, sa servitrisen och pekade på en stor järndörr. 

Jag tackade och drog med mig Izabella ut genom dörren. 

Luften var kylig och det hade redan börjat mörkna. 

- Är du okej? frågade jag Izabella och tittade oroligt in i hennes blåa ögon. 

- Ja, det var bara väldigt mycket människor, svarade hon lite chockat. 

- Ja, förlåt, vill inte att du ska råka illa ut, sa jag och skruvade lite på mig. 

- Niall, hörde jag Izabellas stämma säga bestämt.

Jag tittade upp, förvånad av hennes ton. 

- Jag har valt att leva mitt liv med dig, då får jag också ta konsekvenserna, sa hon ännu mer bestämt och hennes ögon glödde klart. 

Jag blev alldeles varm och kunde inte låta bli att le. Sa denna vackra människa precis att hon valt att leva sitt liv med mig? 

Jag kunde inte hålla mig så jag drog in henne i en hård kram och kysste henne på panna och över halsen. 

- Jag älskar dig, du är mitt liv, viskade jag i hennes öra. 

Precis då kom bilen som jag hade bett Paul skicka. Den slirade in på den mörka bakgården och chauffören öppnade automatiskt dörrarna. 

- Skynda er, jag tror att tjejerna är på väg, sa en man i femtioårs åldern lugnt. 

Jag drog med mig Izabella in i baksättet och smällde igen dörren efter oss. 

- Nu kan inget hindra mig, jag köper lägenheten åt dig och din familj, och jag tänker tillbringa resten av mitt liv med dig, sa jag till Izabella och tittade oroligt på henne. Hade jag sagt för mycket? 

Jag såg hur hon långsamt sprack upp i ett leende och hennes ögon lyste klart. 

- Du och jag för evigt, viskade hon. 

Äntligen färdiga! :D Bara några få kapitel kvar nu! Enjoy!