Kapitel 52 - One mistake can change your life
Från kapitel 51 (Harry perspektiv):
Caitlyn hade tydligen märkt min hastiga rörelse.
- Nothing, I'm just so chocked about this, it's so fantastic, ljög jag mummlandes och tittade in i dom vita gardinerna som hängde framför fönstrena.
- Okey, sa hon och gäspade.
Hon var antagligen för trött för att genomskåda min dåliga lögn.
Jag försjönk in i mina egena tankar igen. Kunde det verkligen vara samma känsla jag känt?
Men det är ju omöjligt? Inte kan det ske så här sent? Det måste varit en inbillning?
Eller?..
Jag pustar ut och packar ihop mina grejer. Dom senaste dagarna har jag, Harry och Melanie på sjukhuset. Melanie har undersökts och allt är bra.
- Do you have everything? frågar Harry med Melanie i famnen. Jag nickar och tar mina påsar. Jag går fram och pussar Melanie på pannan innan vi beger oss ut från sjukhuset.
Dagen innan hade vi fått fullt med besök. Både mina och Harrys föräldrar hade varit på besök. De hade varit uppspelta och glada. Tyvärr hade Melanie varit så trött att hon hade sovit nästan hela deras besök. Efter att de hade gått hade killarna kommit på besök. Allihopa såg jätte glada ut. De var verklige barnkära och vid den tiden hade Melanie vaknat, man såg att hon uppskattade deras närvo, för hon skrek inte en enda gång.
Efter bara tre dagar hade både jag och Harry märkt hur glad och sprallig lilla Melanie var. Hon lyste verkligen upp runtom kring sig.
Vi lämnade rummet vi spenderat det senaste dygnet på och gick mot receptionsdisken för att skriva ut oss. Vi fick ut lite papper om Melanie och exakt tid för födsel den 17 juni. Vi begav oss mot utgången och påvägen ut gick vi förbi sjukhuskiosken. På framsidan av skvaller tidningarna stod det "HARRY'S BABY IS BORN". Jag gick närmare för att läsa artikeln och vad de skrivit om oss. Jag öppnade tidningen och fick se en stor bild på mig och Harry i hans bil. Man såg smärtan i mitt ansikte och paniken i Harrys. Antagligen var bilden tagen påväg till sjukhuset. Under den stora bilden stod det att det var den senaste bilden som var tagen på oss och att vi inte synts till sedan den 17 juni, och då utanför sjukhus. Jag suckade. Att dom inte ens kunde låt oss vara nu...
Jag tittade på Harry som stod bredvid mig med Melanie i famnen. Han hade en orolig rynka i pannan.
- Are you okay? Frågar han försiktigt.
Jag nickar och ler.
Vi tar oss ut till bilen som Harry parkerat på den enorma parkeringen.
Det känns skönt att få byta miljö. Slippa de obekvämma sjukhussängarna och få komma hem till sköna sängar och inte helt vita rum. Lite mer möblerat och hemtrevligt helt enkelt.
När vi ska svänga in framför Harrys eller vår lägenhet står där ett tiotal fotografer. Jag spärrar upp ögonen och ser på Harry.
- What are we going to do? There are a lot of papz!
Han det lite fundersam ut innan han svarar.
- I call Paul and after that we try to go the back way.
Jag nickar till svar och ser samanbitet på Melanie som sover i sin barnstol i framsätet bredvid Harry. Om hon bara visste vad som pågick utanför fönstret på henne.
Efter att Harry lagt på åker vi runt området i omkring 10 minuter. Sedan ringer Paul. Uppenbarligen är han vid lägenheten för Harry tar raka vägen dit. Han parkerar en bit ifrån och hjälper sedan mig och Melanie ut. jag tar Melanie i famnen och han leder oss men väg jag aldrig gått. Ju närmare vi kommer desto mer hör vi folkmassan. Uppenbarligen har fler fått nos om att vi lämnat sjukhuset för det låter som väldigt många fler än förut. Vi går in genom en tjock grå dörr och går längs en källargång. Melanie sover fortfarande i min famn och snart är vi framme vid ännu en dörr. Harry öppnar den och vips så är vi utanför hans lägenhetsdörr. Han låder upp och vi går in och när jag tittar ut ser jag hur ett femtiotal papparazzis och även flertal fans samlats för att få en skymt av oss. Det går då upp för mig att Harry lurat dom. Han tog bara dit Paul för att dom skulle tro att vi va påväg. Att Paul va där fick dem att inte leta någon annanstans. Harry gick för att ringa och säga att vi var i säkerhet och jag tittade noga på hur Paul svarade, sa något till folksamlingen som sedan skingrades. Bara två stod kvar fastbeslutna om att vi faktiskt skulle komma.
- what did he say so they leave so Fast?
- He told them that we were save and won't be talking to them today. AnD he Said that we will talk about it on the interview next week.
- good, svarade jag och gick för att för första gången lägga Melanie i sin spjälsäng.
vår uppdatering är inte bra nu asså...
men kan meddela att detta var näst sista kapitlet! dock kommer det en epilog oxå c;
Kapitel 51 - One Mistake Can Change Your Life
Från kapitel 50:
Hon ligger mot mitt bröst och har slutat skrika. Jag känner hur hon andas och jag tittar mot Harry som ler. Han strycker henne över ryggen och lägger en hand på min kind. Sedan pussar han mig på pannen och viskar;
- You made it.
- We made it, rättar jag honom och ler.
Känslan jag fick när jag fick se vår dotters huvud var enorm. Hela jag fylldes av lycka. Det kändes som om mitt bröst skulle sprängas av lycka och stolthet när jag sedan såg Caitlyn hålla vår lilla dotter i sin famn. Visst hade jag vetat att nyfödda bebisar var små. Men inte hade jag trott att dom skulle vara så här små. Även ifall vår dotter var född för tidigt tyckte jag att hon var liten. Vår dotter. Min dotter. Jag kunde inte förstå att hon äntligen var född. Att vi helt plötsligt var tre i familjen nu. Tur att vi hunnit färdigt med hennes rum.
- She's just amazing, andades jag fram och strök hennes lilla huvud.
Hon hade äntligen tystnat och somnat på Caitlyns bröst.
Sjukhuspersonalen hade kollat så allt var bra med henne i en halvtimme nu och äntligen kunde vi få vara i fred med vår nyfödda dotter.
Caitlyn kollade trött men lyckligt på mig.
- Yes, I can't believe this is our daughter, it's sick, and she's so beautiful.
Dom sista orden sa hon medan hon kollade ner på vår sovande flicka.
Plötsligt slog det mig att vi inte hade diskuterat så mycket om något namn som vi skulle döpa henne till.
- What should we call her? frågade jag och Caitlyn riktade sin uppmärksamhet mot mig igen.
- Hmm..we haven't thought about that, sa hon fundersamt.
- But I know that you like the name Darcy.
Jag nickade.
- Yes, that's a wonderful name, sa jag och log stort.
- But I like Melanie or Sophie more, sa Caitlyn och kollade på mig.
Jag kollade tillbaka och insåg att jag inte skulle få min vilja igenom hur lätt som helst.
- But common, you know that I always have wanted that my daughter's name will be Darcy.
- I know, but I don't think the name will fit on her, sa Caitlyn bestämt.
Jag började bli irriterad. Varför var inte det namnet bra nu då?
- Aha, why not? sa jag kort och lite stött.
- Because she doesn't look like a Darcy, sa Caitlyn enkelt och spände blicken i mig.
Tydligen hade jag inget att komma med när det gällde namn. Det var tydligen hennes jobb som med allt annat.
- So you think that she looks like an Melanie or Sophie?
Caitlyn nickade kort och jag skulle precis säga något spydigt till svar när ett namn plötsligt ploppade fram i huvudet på mig.
Melanie Sophie Darcy Styles. Så skulle hon heta! Det var ett perfekt namn. Alla våra namnförslag var inräknade och självklart skulle hon ha mitt efternamn eftersom jag inte fick min vilja igenom.
- Okey, you're right, maybe she looks like a Melanie, sa jag och log stort.
Jag såg att Caitlyn blev förvånad. Hon var nog inställde på att jag skulle gnälla mer om namnet.
- I think we should give her the names: Melanie Sophie Darcy Styles, sa jag och kände hur enkelt det la sig i munnen. Som rinnande vatten. Som om det var den självklaraste saken i världen.
Caitlyn tänkte en stund. Jag såg hur hon prövade namnet i huvudet för sig själv. Tillslut nickade hon gillande och sa:
- Yeah, that's a good name, I think it will work, good job Harry.
Hon log mot mig och jag skrattade lite grann.
- Yeah, so now is our little daughter Melanie finally born, sa jag och satte mig ner på stolen bredvid sjukhussängen så jag kunde se Melanies lilla ansikte medan hon sov.
Caitlyn strök Melanie försiktigt över kinden med ett finger och log stolt.
- So it's now our new life begins, sa hon och kollade ner på mig.
Jag log upp mot henne och rufsade till mitt hår.
- Yes, it will be hard but a really fun time, sa jag glatt.
Hon nickade mot mig och jag log tillbaka.
- Melanie, viskade Caitlyn och log åt namnet.
Jag tror hon blev väldigt fäst vid namnet direkt.
Jag kunde inte låta bli att fastna vid hennes ansikte när hon pussade Melanie. Det lös riktigt om henne. Hon var lika vacker som vanligt bara att hon såg lite tröttare ut än vanligt. Inte direkt konstigt efter en födsel.
Men denna gången kände jag något annat än dom andra gångerna jag brukade studera hennes ansikte. Det kittlade liksom till i magen på ett okontrollerat sätt.
Jag blev chockad och vände bort blicken hastigt. Genast när jag tittade bort släppte känslan.
Vad var det här? Jag hade bara upplevt det några gånger förut. Men så sent kunde det väl inte hända?
- What's wrong Harry?
Caitlyn hade tydligen märkt min hastiga rörelse.
- Nothing, I'm just so chocked about this, it's so fantastic, ljög jag mummlandes och tittade in i dom vita gardinerna som hängde framför fönstrena.
- Okey, sa hon och gäspade.
Hon var antagligen för trött för att genomskåda min dåliga lögn.
Jag försjönk in i mina egena tankar igen. Kunde det verkligen vara samma känsla jag känt?
Men det är ju omöjligt? Inte kan det ske så här sent? Det måste varit en inbillning?
Eller?..
Kapitel 51! Blev ett rätt kort kapitel eftersom det ska börja hända saker nu ;D hoppas ni gillar det!
Vad är det Harry är så förvirrad över? Och vad tycker ni om barnets namn? 8 kommentarer till nästa! :)
Vad är det Harry är så förvirrad över? Och vad tycker ni om barnets namn? 8 kommentarer till nästa! :)
Kapitel 50 - One mistake can change your life
Från kapitel 49 (Harrys perspektiv):
Jag och Caitlyn hjälptes åt med att plocka undan resten av maten och dukade av bordet.
Efter att det var färdigt la jag mina armar omkring hennes tjocka mage och lutade mitt huvud mot hennes axel.
- I still can't believe that we going to be parents, sa jag och kysste hennes hals mjukt.
Hon skrattade lite.
- No, that's amazing, sa hon och la sina händer ovanpå mina.
Det var fortfarande helt sjukt. Det var bara ett par få veckor kvar tills vi inte bara skulle vara två personer i lägenheten. Vi skulle vara tre.
Dagarna gick och allt eftersom kände jag hur värkarna började komma mer regelbundet. En dag när jag och Harry tänkt oss en härlig slappdag gick vattnet. Jag har gått innan och funderat på om jag verkligen kommer känna när vattnet går. Men det var ingen tveka om saken, en sån sak kan man inte missa. Jag och Harry skyndade oss iväg till sjukhuset. Eftersom abulanserna i stan inte är dom snabbaste tog vi Harrys bil. Han körde långt över hastighetsbegränsningen men tillslut var vi framme. Harry hjälpte och stötte upp mig medan vi tog oss in. När vi kom in skrek Harry på hjälp och det kom genast sköterskor till oss. De la mig på en bår och tog mig genast från ingången. Harry sprang vid min sida, hårt hållande i min hand. Jag försökte andas normalt men smärtan tog över och jag började snart kippa efter luft. Vi kom till ett vitt rum där dom stannade båren. Någon kom med lustgas som dom sa åt mig att andas i. Jag andades djupt och Harry satt och pratade med mig. Han pratade utan att jag lyssnade. Men att höra hans röst gjorde mig lugnare.
- You have only opened a few centimeters, so the only thing we can do now is to wait for you to open more, sa barnmorskan efter att ha undersökt mig. Jag nickade stelt och kände hur lustgasen hjälpte.
Barnmorskan och sköterskorna lämnade oss och Harry pustade ut.
- This can take hours, right?
Jag nickade. Han tog fram fotöljen som stod i hörnet av rummet och drog den mot min säng. Han satte sig och tog min hand i sina igen. Han kyssde den innan han la ner den i sina händer på britsen. Han tittade runt i rummet och upptäckde en tv som stod avstängd mittemot.
- Do you wanna watch?
- Why not, svarde jag. Det skadar inte att döda några timmar framför tv:n.
Han satte på och zappade mellan kanalerna. Han hittar en filmkanal som visar en gammal bondfilm. En klassiker. Halva filmen har redan gått och bond är mitt uppe i en biljakt. Vi sitter och kollar i den och efter en stund kände jag hur jag blev sömnig. Jag bestämmde mig för att det va lika bra att ge efter för sömnen och snart sussade jag sött.
Jag vaknade några timmar senare av något som kändes som en förfärlig mensvärk. Tv:n var avstängd och Harry satt och halvslumrade men han öppnade ögonen när han hörde att jag rörde mig. Jag satte mig upp och tänkte att jag skulle ta mig en promenad eftersom jag läst att det hjälpte. Harry reste sig snabbt och var snart vid min sida för att hjälpa mig om det behövdes.
Vi tog oss ur rummet och började gå runt i den avlånga korridoren. Efter ännu en värk gick vi tillbaka till rummet för att vila.
Åtta timmar senare när värkarna är mer regelbundna sa barnmorskan att jag var öppnad 10 centimeter och att det var dags. Det gjorde så ont att jag inte kunde hålla inne skriket. De kom med mer lustgas och jag andades väldigt oregelbundet. Harry stod vid min sida och höll min hand hårt medan barnmorskan och sköterskorna sa åt mig att krysta. Jag kände hur mitt underliv utändes ut och det kändes som om jag skulle avlida. De fortsatte att heja på mig och uppmuntrade mig att krysta och ta i. Det brändes och sved och gjorde så ont att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Harry gjorde en ansatts att titta vad sköterskorna höll på med men jag drog honom tillbaka.
- I can see the head Cailtyn, sa han upphetsat. It's close now, you can do it, come on.
Jag kämpade det sista för att verkligen trycka ut, men det gjorde så ont att jag skrek som jag aldrig skrikit förut. Efter en stund blev jag förlamad av smärta. Jag kände inte längre smärtan och de sa åt mig att forsätta krysta så jag tar i för allt jag har kvar. Jag kände hur smärtan kom tillbaka men inte som innan. Och sköterskorna sa till Harry att komma men jag ville inte släppa hans hand. TIllslut lämnade Harry min sida ändå men löftet att vara tillbaka inom en minut. Jag följde noga Harry och såg att han tog sig fram till sköterskorna som stod vid mina ben.
Dom gav honom en sax och paniken for inom mig. Ska han sprätta upp mig för att hon inte kommer ut? Ska han klippa i mig?
Paniken var onödig för utan det kändes något lämnar han tillbaka saxen och var snart tillbaka bredvid mig.
Jag tittade frågande på honom, men hans blick var inte riktad mot mig utan om andra sidan av mig. Jag vred blicken och fick se en röd skrikande liten varelse. Allt annat försvann och jag kände inte längre någon smärta. Att denna lilla varelse var min och Harrys, som vi skapat och jag fött ut bedövade allt. Barnmorskan la henne i min famn och där har hon nu legat i fem minuter. Tanken slår mig att det inte alls var mig Harry klippa, utan navelsträngen.
Hon ligger mot mitt bröst och har slutat skrika. Jag känner hur hon andas och jag tittar mot Harry som ler. Han strycker henne över ryggen och lägger en hand på min kind. Sedan pussar han mig på pannen och viskar;
- You made it.
- We made it, rättar jag honom och ler.
BADAM. I'm really sorry för att de tatt så lång tid... massa nationella o annan skit ivägen!! buhuhu...
men nu är hon äntligen ute :'D
nu är bara frågan vad hon heter, e ni spända? ni får reda på de i nästa! ;)
Kapitel 49 - One Mistake Can Change Your Life
Från kapitel 48 (Caitlyns perspektiv) :
Det var en perfekt kyss. Fylld med känslor. Inte en fyllekyss eller något i den stilen. Det här var en käsnloladdad mjuk kyss. Jag ler och Harry lägger handen på min mage. Jag känner hur det sparkar till och han måste känt det också för han lyser upp.
Vår dotter verkar gilla sin pappas sång.
Snart somnar jag och när jag vaknar har Harry pratat med sköterskorna och det är dags för oss att ge oss hemåt. Hem till oss och inte till min lägenhet.
'
- Harry? Are you ready? You are so slow! hörde jag Caitlyn skrika från köket där hon stod och hackade grönskaker till salladen.
- Yes! Take it easy! You know that I like to take long showers! skrek jag tillbaka och virade en handuk runt höfterna.
- Yeah, I know that now but we need to hurry, they're here soon, hörde jag Caitlyn sucka i lägre ton eftersom jag precis kommit ut i köket.
- Common, they have seen me like this before, sa jag och skrattade lite eftersom jag inte tyckte det var någon större fara.
Caitlyn snurrade runt och hennes tjocka mage guppade.
- Yes I know, but I want this dinner to be good, and you know that Niall has a speciall guest with him tonight, sa hon och pekade mot mig med knivspetsen som hon skar gurka med just nu.
Jag log mot henne och sträckte mig snabbt efter en gurkskiva som hon skurit upp och kysste henne snabbt på kinden medan jag nästintill hoppade genom köket till sovrummet.
- I know, and everything will be great! I promise, sa jag och öppnade sovrums dörren.
Jag hörde hur hon suckade djupt efter mig och kunde se framför mig hur hon skakade på huvudet och log så där som hon alltid brukade göra.
Jag tog på mig ett par svarta jeans och en ljusblå skjorta och knäppte fast min armaniklocka runt handleden och tittade mig i spegeln som hängde på den créam färgade väggen framför mig och rufsade om mitt hår.
Jag fyrade också av ett stort leende mot min spegelbild. I kväll skulle allt vara perfekt. Det var längesen vi träffades alla killarna och deras flickvänner. Niall hade nyss träffat en tjej. Det hade man märkt tydligt. Han hade vart riktigt glad. Det liksom lös runt om honom och man såg att han var riktigt kär.
Jag suckade lite. Jag önskade att jag kunde hitta någon att älska. Men det skulle bli komplicerat med tanke på det konstiga förhållandet jag och Caitlyn har.
- Harry! I need help with the dinner! ropade Caitlyn plötsligt i från köket och jag hörde hur hon slamrade med kastrullerna.
Antagligen var hon redan färdig med salladen.
- I'm coming! skrek jag tillbaka och tittade mig i spegeln en sista gång innan jag skyndade ut i köket som en gentleman.
Efter 45 minuter var hela middagen förberedd och kycklingen stod äntligen i ugnen och gästerna skulle inte komma förrän om en halvtimme, så allt var färdig i god tid.
Jag satte mig ner i soffan och pustade ut. Jag kunde inte förstå varför vi behövde laga så mycket mat nät vi bara skulle bli 10 personer. Fast i för sig. Vi hade ju bjudit in Niall. Han kunde ju få för sig att äta fyra portioner.
Caitlyn damp ner bredvid mig och lutade sig tillbaka.
- Finally, suckade hon och blundade.
Jag studerade hennes ansikte en stund. Hon hade väldigt vackra drag. Man såg att hon var halv spansk. Hon var alltid mörk i huden även på vintern. Eller ja ungefär som om hon var solbränd året runt. Hon hade också långa, svarta ögonfransar.
Mer hann jag inte tänka förrän hon slog upp ögonlocken och mötte min bilck.
- What's the matter? frågade hon och kollade förvirrat på mig.
Jag rodnade lite.
- No, no...nothing, I just..looked...at you, sa jag lite generat.
Hon lyste upp en aning och skrattade lite.
- And..do..you like what you see? sa hon också lite generat.
Dom orden fick mig att rodna ännu mer men jag nickade efter en stund.
Det fick henne att också rodna mer. Det avlöstes med en pinsam tystnad där jag och Caitlyn bara satt och tittade ner i golvet när det plötsligt plingade på dörren och en smäll hördes.
- Haaaaaaaarrrrryyyyy! hördes det en ljus och gäll röst från hallen.
Louis. Såklart.
- Loooooouuuuiiiiissss! skrek jag tillbaka och hoppade upp ur soffan.
Vi möttes på halva vägen, i köket. Där omfamnade vi varandra och skrattade. Detsamma gjorde Eleanor och Caitlyn som också kommit ut i köket.
Caitlyn öppnade ugnen och tog ut kyckligen som äntligen var färdig.
- Welcome home to us, sa jag och log stort mot dom båda när jag och Louis släppt varandra.
- Thanks, this will be a great night, sa Louis och kramade om Eleanors axlar.
- Yes, you're right, and thanks Harry, sa Eleanor och log stort.
Kort efter det kom Liam och Danielle. Vi stod och småpratade i köket medan jag och Caitlyn fixade i ordning med det sista på middagsbordet och maten när det äntligen plingade på dörren för tredje gången.
- I take it! sa jag och gick mot hallen medan jag hörde hur Caitlyn sa till våra gäster att sätta sig ner.
Jag öppnade dörren med ett stort leende och fick se Niall stå utanför dörren med en blond tjej i handen.
- Hi Niall! hälsade jag glatt och log mot dom båda två.
- And who are you? la jag till artigt och mötte hennes isblåa ögon.
- I'm Ellie, sa hon och log tillbaka.
- Nice to meet you, sa jag och släppte in dom i hallen så dom kunde ta av sig.
- I've heard a lot of you, drog jag till med och jag såg hur Ellie tittade förvånat på Niall dom rodnande kollade på mig.
Jag flinade bara.
Vi slog oss ner vid middagsbordet med dom andra och alla hälsade och presenterade sig för Ellie och alla tog del av den goda maten.
Maten smakade underbart bra och vi hade det trevligt vid bordet och många skratt blev det.
- So Harry and Caitlyn, where are you going to live when the baby is born? frågade plötlsigt Niall och alla blickar riktades nyfiket mot oss.
Jag log lite.
- Well, I think we going to stay here because we have a room for the baby now and it's much space here, sa jag och tittade frågande på Caitlyn men hon nickade instämande.
- Oh, okey, sa Louis och log stort.
Vi pratade inte så mycket mer om babyn. Vi pratade mest om dom kommande intejuverna vi skulle ha och våran turné som vi skulle åka på efter Caitlyns födelsedag som jag lyckats ordna.
Jag ville ju inte att hon skulle behöva fira sin födelsedag ensam. Eller i alla fall inte utan mig.
Jag tror att vi satt där och prata och åt till någonstans efter midnatt innan dom tackade för sig och sa att vi behövde träffas snart igen.
Vi kramade om varandra och sa hejdå. Efter dörren smälts igen kändes det riktigt tomt och tyst.
Jag och Caitlyn hjälptes åt med att plocka undan resten av maten och dukade av bordet.
Efter att det var färdigt la jag mina armar omkring hennes tjocka mage och lutade mitt huvud mot hennes axel.
- I still can't believe that we going to be parents, sa jag och kysste hennes hals mjukt.
Hon skrattade lite.
- No, that's amazing, sa hon och la sina händer ovanpå mina.
Det var fortfarande helt sjukt. Det var bara ett par få veckor kvar tills vi inte bara skulle vara två personer i lägenheten. Vi skulle vara tre.
HEJ! Äntligen är kapitel 49 ute! Ursäkta dröjningen! Men jag har klarat mitt moppeprov så jag har pluggat och vart ute och kört med den! Men nu är det uppe iaf!
Hoppas ni gillar det! Själv tycker jag att det blev lite sådär! :p
Kapitel 48 - One mistake can change your life
Från kapitel 47 (Harrys perspektiv):
- Yes, I think that's a great idea Harry, sa hon lugnade. We end this now.
- Good, sa jag. Bye Jessica, we see us soon.
- Yes, bye Harry, take care of Caitlyn, I must meet her soon and make things clear.
- Yes, I will, and I know that you will be friends again, sa jag som försökte släta över det hela.
Jag kunde riktigt se framför mig hur hon log åt orden.
- Yes, I hope so too, goodbye Harry, sa hon en sista gång.
- Goodbye Jessica, sa jag och la på.
Jag lutade mig tillbaka mot väggen bakom mig. Det ända jag var orolig över nu var över Cailtyn. Vad kunde vara fel? Vad var det som höll på att hända? Var bebisen på väg eller var det något annat?
Något hemskt? Något som gått fel?
Harry bär in mig på sjukhuset. Värkarna är olidliga. Det känns som om hela magen ska sprängas. Sedan försvinner det lika fort som det kom. Jag läggs på en båt och körs in i ett vitt rum. Det är folk överallt och mitt i tumultet försvinner Harry. En sjuksköterska trär en syrgasmask över huvudet på mig och Jag försöker andas djupt i den. Efter en stund försvinner alla från rummet och en medelålders kvinna kommer in i rummet med näsan i en pärm.
- Hello, I'm mrs. Claine. You're in your seven month, right?
Jag nickar. Hon antecknar något i pärmen och lägger den sedan på den tomma sängen höger om min.
Hon lägger sina händer på min mage och nickar. Sedan drar hon upp min tröja och lägger på en geléliknande gega. Hon tar en kall manick på min mage som är kopplad till en skärm. På skärmen ser jag hur barnet rör sig. Jag känner igen allt från de andra gångerna jag varit här, då har de också kollat. Ändå skillnaden är att barnet är mycket större. Hon förklarar för mig att allt ser bra ut. Det är som det ska vada helt enkelt. Hon förklarar att värkarna jag haft är helt naturliga och att anledningen att de blivit så hektiska var försiktighetsåtgärd ifall barnet var på väg.
Hon förklarar också att eftersom värkarna redan kommit så kan barnet komma tidigare än planerat.
Jag lugnar ner mig och märker att det inte alls gör ont i magen längre. Sköterskan säger att hon vill ha kvar mig i några timmar för att övervaka och se att allt går som det ska. Jag börjar fundera på vart Harry tog vägen.
- Do you know where Harry is? The curly haired one?
Han skakar på huvudet men svarar vänligt att hon ska höra med sina kollegor.
Jag nickar och sedan lämnar hon mig ensam i rummet.
Jag tittar runt i rummet och ser att alla väggar är vitklädda. Mitt på ena vägen finns ett stort fönster. Gardinerna är rosablekta och ser väldigt gamla ut. Resten av rummet är inget märkvärdigt, det finns en säng bredvid min och två sletna fotöljer i en rosa nyans i hörnet av rummet.
Jag lägger mig och tittar upp i taket. Taket är vitt men här och där finns det små bristningar. Lampan är ganska stor.
När jag ligger och studerar lampan hör jag hur dörren öppnas och in kommer Harry.
- How are you? Frågar han och tar en av fotöljerna och sätter den bredvid min säng.
- I'm good, nothing is wrong with me or the babe, svarar jag mjukt. Where have you been by the way? Frågar jag lite skarpare.
Jag sätter mig upp i sjukhussängen och studerar Harry.
- I've talked to Jessica, börjar han men säger inget mer. Han studerar mig för att se min reaktion men jag visar ingenting. Jag tittar bara skeptiskt, lite frågande på honom. Hade vi inte redit ut det här redan?
- We talked and both of us know it was a big mistake, it won't happend again, she's just a friend and a very good lisenar, fortsätter han.
Det ända jag kan få ur mig är ett enkelt:
- okey.
Han överrumplas av det enkla svaret och granskar mitt ansikte för att försöka få en uppfattning om vad jag tycker. Men jag vet inte vad jag känner. Allt känns bara som ett enda stort tumult.
- Just promise me you won't lie to me again, we need trust. And I can handle the truth, säger jag bestämt och han nickar.
- Are you hungry? frågar han plötsligt efter en stunds tystnad. Jag känner efter och känner att magen kurrar.
Harry reser sig och går ut för att leta efter någon restaurang eller café som kan ha något vi kan stoppa i oss.
Han är borta i dryga kvarten och kommer tillbaka med en bricka i ena handen och en sliten gitarr i andra. Han sätter ner brickan i mitt knä och ställer gitarren vid min säng kant.
På brickan ligger det två mackor och två glad juice. Det finns också två stora chokladbollar med kokos på brickan. Jag tittar på Harry och let. Perfekt.
Jag hugger i på mackan. Det är ost, skinka, sallad, gurka och paprika i den.
Harry sätter sig ner på fåtöljen vid min säng igen och tar sin macka och börjar äta. Trots att jag börjar före han är han klar före. Han sväljer mackan i ett svep.
När båda är klara tar smakar vi på chokladbollarna. Dom är perfekta. Inte för söta och inte för mycket kaffe smak.
När vi ätit upp frågar jag Harry om gitarren, varför han har den och var han fick den ifrån.
Han ler glatt och säger att han lånat den från sjukhusets sällskapsrum.
- Why? Frågar jag.
Och han förklarar att han tänkte underhålla mig med att spela en sång för mig.
Han spelar lite på gitarren och skruvar lite för att få den stämd. När han sedan känner sig nöjd tittar han upp på mig och börjar spela en melodi.
Han tar ton och ser mig djupt in i ögonen.
"Your hand fits in mine
Like it's made just for me"
Texten är mycket vacker och det låter som om han menar vartenda ord han sjunger.
"I know you've never loved the sound of your voice on tape
You never want to know how much you weigh
You still have to squeeze into your jeans
But,
You're perfect to me "
Hans röst är perfekt rispig och klingar som om låten var gjord för honom.
Allt är så fint att jag blir tårögd. Han ler för varje ord han sjunger och när tårarna börjar rulla ner för mina kinder ser jag hur han tar i mer och lägger ännu större vikt vid vartenda ord.
När sista raden är sjungen är mina kinder helt blöta. Vi sitter bara helt tysta och lyssnar fortfarande efter den sista tonen som dött ut.
Han lägger en han över min och ler från hjärtat.
Allt som hänt de senaste dagarna är som bortblåsta och det är bara jag och Harry kvar. Allt känns bra. Utan att tänka lutar jag mig framåt och möter hans varma läppar mot mina. Vi ler när våra läppar dras ifrån varandra. Det var en perfekt kyss. Fylld med känslor. Inte en fyllekyss eller något i den stilen. Det här var en käsnloladdad mjuk kyss. Jag ler och Harry lägger handen på min mage. Jag känner hur det sparkar till och han måste känt det också för han lyser upp.
Vår dotter verkar gilla sin pappas sång.
Snart somnar jag och när jag vaknar har Harry pratat med sköterskorna och det är dags för oss att ge oss hemåt. Hem till oss och inte till min lägenhet.
Ojoj, vad tror ni, betyder kyssen något? Vad kommer hända?
Regniga häslningar från Spanien!
VIKTIGT!
Hej på er!
Sitter på Landvetter flygplats och tänkte skriva lite på kapitel 48... Märker då att jag och Felicia har virrat ihop allt!
det är nu APRIL i fanficsen!!
Eftersom jag är på resandefot, först Prag och nu påväg t Spanien så har inte jag och Felicia kunnat haft så bra kontakt då mitt internet har laggat. men glöm allt om Juni.. Det är FORTFARANDE APRIL.
hoppas detta inte rör till det allt för mycket!
kapitel 48 kommer ut i kväll eller imorgon.
kram på er och hoppas ni haft en bra påsk!
/Frida ❤
