Jag bad chauffören släppa av mig hemma hos pappa. Niall tittade förvånat på mig. Jag drog till med att jag bara skulle fräscha till mig och byta kläder eftersom jag sovit i dom här. Han erbjöd sig att följa med mig upp till lägenheten men jag insisterade på att han skulle följa med killarna, Alexandra och Johanna till Liams lägenhet där vi skulle fira att Johanna och Alexandra kommit hit. Han tittade förvirrat och underligt på mig när jag sa det men han protesterade inte mer. Jag klev ur den svarta bilen och kände värmen stråla mot mig inombords kände jag mig mest tom. Niall var med i One Direction? Det hetaste pojkbandet just nu? Jag hade tatt det bra men jag kände att jag behövde lite tid för mig själv så att jag kunde smälta nyheten. Jag gissade att pappa var på jobbet så att jag skulle kunna vara ensam uppe i lägenheten.

Jag vände mig om mot bilen och såg hur den började rulla bort mot korsningen som ledde upp till Liams lägenhet. Det sista jag såg var Nialls oroliga blick, precis som om han kommit på varför jag ville vara själv. Jag ignorerade det och sprang snabbt upp till lägenheten. Jag öppnade dörren och sprang snabbt in till "mitt" rum, där jag inte spenderat någon tid alls. Jag gick in i den enorma garbedroben och letade fram min resväska. Jag öppnade resväskan och fann vad jag sökte, min dator. Jag tog snabbt upp den och startade den och gick sedan och satte mig vid skrivbordet. Jag skrev snabbt in "One Direction" i sökrutan och fick miljontals reslutat. Jag drog efter andan. Dom var verkligen kända över hela världen. Jag bläddrade ner och kom in på en blogg. Någon hade skrivit ett långt inlägg om dem och hur mycket hon älskade dem och att hon precis köpt deras skiva. Jag klickade bort bloggen och gick in på en annan sida. Sidan verkade vara en diskussion sajt om One Direction. Jag bläddrade ner och skum läste inläggen. Jag flämtade till. Ett av inläggen handlade om mig. Jag vågade nästan inte titta. Jag samlade mig och övervann min rädsla om vad som skulle stå. Jag läste långsamt varje rad hon skrivit. Jag blev mer och mer tårögd för varje mening. Hon skrev saker som: " Hon visste ju inte ens vilka dom var från början, hon förtjänar inte Niall ", " Hon passar verkligen inte med han " och " Har ni sett hennes hår? "

Jag drog några fingrar genom mitt bruna hår. Vad var det för fel på mitt hår? Och vad var det för fel på mig och Niall tillsammans? Jag kände hur det blev tjockt i halsen och flera tårar började rinna ner för mina kinder medan jag fortsatte läsa om killarna och allt hat mot mig. Vad hade jag gjort mot alla fansen? Några försvarade mig faktiskt och var lycklig för min skull, eller ja mest Nialls då men ändå, men dom flesta hatade mig och det gjorde så ont. Jag hade ju inte gjort något mot dom, eller?

Plötsligt hörde jag ytterdörren smällas upp och snabba steg hördes i trappan upp. Vem var det som kom nu? tänkte jag och försökte torka bort tårarna som envisades med att rinna.

Jag rusade in på Izabellas rum och fann henne gråtande framför datorn. Jag rusade fram till henne och gav henne en stor kram. Hon kramade inte tillbaka utan satt och tittade mot skärmen.

- Vad är det Izabella? frågade jag oroligt och släppte henne. Varför kramade hon mig inte tillbaka?

Någonting sa mig att detta int evar bra.

Hon vände sitt rödgråtna ansikte mot mig och stirrade på mig med en lidande blick.

- Ni är världens största pojkband, konstaterade hon och fortsatte titta på mig.

- Ja....? sa jag nervöst. Vad hade jag gjort nu?

Hon tittade ner i skrivbordet och jag såg hur några tårar föll ner.

- Niall, vi kan inte ha det så här. Vi kommer från helt olika platser. Jag är från Sverige där någon knappt vet om mig, medan du är från Irland och är världskänd! Varför har du inte berättat det här tidigare?! sa hon medan hon höjde rösten på sista meningen.

Jag började bli orolig. Had inte Izabella tagit det så bra ändå?

- Jag ville att du skulle lära känna mig, riktiga Niall, inte One Direction Niall, sa jag och tittade lidande på henne.

- Men det är ditt liv Niall! sa hon och reste sig hastigt upp från stolen. Du kan inte dölja något sådant stort! Det är hela ditt liv!

Jag såg hur hon började bli arg, eller kanske var hon besviken för hon grät fortfarande.

- Förlåt Izabella, jag menade inte att det skulle bli så här, stammade jag fram. Nu var inte heller jag långt från tårar. Jag trodde du tog det bra.

- Att jag tog det bra? Jo, det gjorde jag, hade jag något annat val? sa hon och spännde blicken i mig.

Jag såg hennes besvikelse men i hennes ögon så fanns det något mer. Kunde det vara en ledsamhet?

- Jag ville verkligen att detta skulle funka...och jag är så ledsen Izabella...sa jag försiktigt och försökte låta stadig på rösten. Jag älskar dig, och jag har redan lovat att jag aldrig vill utsätta dig för fara men det har jag väl redan gjort, la jag till på slutet och mina ögon tårades.

Min vackra Izabella var riktigt besviken på mig.

Det blev tyst ett tag och jag tittade ner i golvet för att dölja mina tårar.

- Jag älskar dig också Niall, sa hon tyst. Men jag vet inte hur detta ska kunna fungera, la hon till och tittade sorgset på mig.

Jag tittade upp mot henne och såg hennes tårfyllda ansikte.

Hur kunde mitt kändisskap skada den vackraste personen i världen? Den jag älskade som mest.

Jag funderade ett tag innan jag mötte hennes blick igen. Jag hade kommit på en liten idé.

- Izabella...sa jag mjukt och hon tittade upp mot mig med lite hopp i sin blick. Jag tror det bästa är att vi fortsätter som förut. Att vi inte låtsas om dom. Att du låtsas som jag bara är vanliga Niall som inte är känd, sa jag och bet mig i läppen.

Hon tittade på mig ett tag. Hon granskade mitt ansiktsuttryck. Jag tror att hon såg hur jag led. Jag skulle inte klara mig utan henne.

- Okej, sa hon tillslut. Vi försöker Niall. Men du måste förstå mig också när du har hållt hemligt en sådan stor sak. Det tar ju nästan upp hela ditt liv! Och jag som inte märkt nåt....hon avslutade meningen och kollade upp mot mig innan hon fortsatte. Men lova mig en sak?

- Vadå? sa jag och tog ett steg närmare henne. Jag tittade henne i ansiktet. Det hade faktiskt blivit brunare under dom veckorna vi vart ifrån varandra.

- Att du aldrig håller något hemligt för mig, jag blev verkligen chockad, jag är ju tillsammans med en kändis, sa hon och log ett litet leende. Hennes tårar hade slutat rinna.

Det pirrade till i kroppen på mig när hon sa tillsammans. Hon och jag. Vi.

- Jag lovar, att jag ska berätta allt för dig, sa jag högtidligt och la en hand över bröstet.

Hon skrattade lite och log snett.

Jag kunde inte hålla mig längre. Jag omfamnade henne och kysste hennes panna.

Lättnade sköljde över mig. Jag hade fått behålla den finaste personen i mitt liv.

Jag log igen, Vi kramades fortfarande och jag kunde inte släppa han. Han hade verkligen övertygat och fått mig att inse vad som var viktigt och inte. Jag hade fått flachbacks från veckorna utan han och hade verkligen kommit fram till att ett liv utan honom inte skulle bli så bra.

Han släppte mig och tog min hand istället. Jag stängde snabbt av datorn och hoppade snabbt in i duschen. Niall satt lugnt och väntade på mig när jag kom ut ur duschen och jag log mot honom. Något annat gick inte, jag såg så lycklig ut är han tittade på mig och bara det gjorde mig glad.

Jag bytte om till shorts och en glittrig lite finare tröja. Jag sminkade mig också lite och sedan så gick vi ur lägenheten. Påvägen ut så mötte vi pappa som undrade vart vi skulle och jag förklarade snabbt att vi skulle och fira att Johanna och Alexandra kommit. Pappa sa åt oss att ha trevligt och insisterade på att han skulle bjuda mig, Alxexandra och Johanna på middag dagen därpå. Jag tänkte att det kunde bli trevligt.

När vi pratat klart och bestämt tid klockan sex vid lägenheten så gick vi ut för att gå till Niall. Vi bestämde oss för att ta en promenad till Liam eftersom det bara var runt hörnet. Vi gick utan att snacka så mycket och var snart framme hos Liam.

När vi kom fram så fick vi se att det dukat upp med alltifrån cupcakes och läsk till potatisgratäng och kött. Jag log och tänkte att kvällen inte skulle bli så dum ändå. ALexandra och Johanna sprang fram till mig och det blev en hård och varm gruppkram som killarna gärna slängde sig in i. Vi skrattade allihopa.

Men jag kunde ändå inte låta bli att oroa mig över min och Nialls framtid. Det hade varit så bra länge nu, skulle allt förändras?

---

Nu är jag tillbaka igen! :D

Har läst igenom allt Frida skrivit och tycker verkligen hon har skrivit det jätte bra och vilka fina kommentarer ni skrivit! :D

Idag var det båda som skrev kapitlet! Hoppas ni gillar det! Kommentera gärna! (L)

Vad kommer hända med gänget i framtiden? :o