---

- Johanna?! är du klar snart? frågade jag irriterat. 
Planet skulle gå klockan nio och klockan var sju nu. Det skulle vart bra om vi kunde åka till flygplatsen nu så vi slapp stressa, men Johanna hade haft med sig så mycket kläder och även shoppat hur mycket som helst så det tog ett tag för henne att packa. 
- Ge mig bara några minuter, svarade Johanna stressat och försökte trycka ner alla kläderna i väskan. 
Alexandra skrattade åt Johanna. 
Jag suckade och tittade ut genom fönstret. Nere på gatan stod den svarta bilen som vi skulle åka med till flygplatsen. Och Niall. Jag såg att fler och fler personer började samlas runt bilen. Antagligen hade dom märkt att det var Niall Horan som satt där inne. Vi hade sagt att det bara skulle ta några minuter så han behövde inte följa med upp, men snart hade det gått en halvtimme. 
Jag suckade tungt. Jag ville verkligen inte hem till Sverige. Men skolan började om en vecka och jag hade lovat mamma att komma hem en vecka innan. Niall och killarna skulle som tur var börja spela in sin nästa skiva i Stockholm denna veckan efter några veckors sommarlov. Därför hade Niall kunnat åka med mig hem några dagar tidigare. Han ville fortfarande inte att jag skulle åka hem ensam och jag ville heller inte åka hem utan honom så det hade löst sig bra. Varje gång vi pratade om min familj hemma i Sverige eller Sverige överhuvudtaget såg jag hur hans blick mörknade. Jag tror han tänkte på Andreas. Min låtsaspappa. Som slog mig.

Hemska minnen började spelas upp i huvudet på mig men jag trängde bort dom. Jag hade inte tid med det nu. 
- Så! äntligen är jag klar tjejor! Nästa station flygplatsen! sa Johanna med överdriven röst medan hon drog igen den sista väskan. 
- Äntligen, suckade Alexandra och tog upp sin väska ute i hallen. Komer du Bella? 
Jag ryckte till men fann mig snabbt och log mot dom. 
- Självklart, sa jag och tog upp mina väskor. 

Jag tog upp nyckeln ur jeansfickan och satte den i låset. Pappa hade sagt att jag skulle få behålla den. Man visste aldrig när jag skulle vilja komma hit igen hade han sagt. Jag log åt tanken på pappa. Gud vad jag skulle sakna honom! Nästa gång hade jag tänkt ta med Alex hit, han skulle gilla London, med alla fester och gå på. 

Vi gick ut genom porten och fick se ett tjugotal fans stå och lyssna på något som Niall berättade. Så han hade alltså gått ur bilen tillslut. 
När han såg oss sken han upp i ett leende och han vinkade. Fansen vände sig om och fick se oss. 
Deras ögon blev stora av förvåning. Ajdå, nu fick dom reda på att vi skulle till flygplatsen i alla fall. 
- Hej älskling, sa Niall glatt och kysste mig lätt på munnen.

Det fick alla fansen att sucka romantiskt. 
Jag skrattade åt dom och blinkade. 
- Hej sötnos. 
Han log stort. 
- Redo för att åka? 
- Självklart, det har vi vart länge det är Johanna som inte kan skynda sig, suckade Alexandra och la in sina väskor i bagaget. 
- Jaja, skyll på mig, sa Johanna irriterat som också slängde in sina väskor i bagaet. 
Jag skrattade. 
- Det var ju dig vi fick vänta på Johanna. 
Niall skrattade åt oss och tog mina väskor. Jag protesterade först men jag hade inget val. Han var så envis. 
Vi satte oss i bilen och väntade på att Niall skulle säga hej då till fansen. 
- Han är en bra kille, sa Johanna helt plötsligt och kollade på mig. 
- Ja det är han, sa jag och rodnade lite smått. 
- Och ni är söta tillsammans! fnissade Alexandra. 
- Jasså? tack tror jag, sa jag precis när Niall kom in i bilen. Det gjorde mig ju inte mindre röd i ansiktet. 
Han tittade nyfiket på oss med sina blåa ögon. 
- Vad skrattar ni åt? 
- Ingenting, sa jag snabbt. Nu måste vi åka så att vi inte missar planet! 
Johanna och Alexandra skrattade åt mig. Jag lipade åt dom och då började Niall också skratta. 
Kul att man kan roa några, tänkte jag och tittade ut på fansen som snart skulle försvinna bakom gatuhörnet. 
Nu var vi på väg mot flygplatsen, och hur skulle det gå när vi kom hem? 
Det knöt sig i magen på mig. Jag ville verkligen inte hem. Fast jag saknade min bror otroligt mycket.

Jag och tjejerna satt i bilen påväg till flygplatsen. Det var första gången på länge som jag reste utan mina fyra bästa kompisar. Det skulle bli lite konstigt, men å andra sidan skönt, man slapp oroa sig för vad dom gjorde ifall man somnade, också hade jag ju Izabella med mig den här gången, vilket var underbart. Jag tittade på Izabella. Hon och Johanna satt och småtjafsade om något. Jag skrattade åt dom, dom levde sig in i samtalet med största allvar. Alexandra satt tyst och tittade ut genom fönstret, hon såg ledsen ut.

- Hur är det? frågade jag henne och hon tittade förvånat upp på mig.

- Nä, bra. Kommer bara sakna London, och killarna så mycket, sa hon och suckade.

Jag tittade medlidande på henne och svarade:

- Du är snart tillbaka i London igen, och killarna får du ju träffa om några dagar igen!

Det ryckte i mungiporna på henne och jag kunde skymta ett leende.

Jag kände mig glad inombords, det kändes lika bra varje gång man gjorde någon glad.

Det plingade till i min mobil och jag drog upp den ur fickan. Det var från Liam, jag öppnade smset och läste:

Jag skrattade för mig själv, Liam var alltid så beskyddande. Jag skickade ett snabbt svar om att vi var lite försenade men att allt gick som det skulle.

Vi svängde in på flygplatsparkeringen där taxin stannade. Som tur var så hade inte så många fans fått reda på att jag skulle iväg tidigare än de andra så det var bara några få tal utanför.

Vi gick ur taxin och tog våra väskor. Jag gick emellan Izabella och Alexandra så fansen vågade inte komma fram. Jag brydde mig heller inte om att stanna och hälsa på dem eftersom jag var här för Izabella och inte dem. Vi drog med oss väskorna och gick direkt in till inchekningen. Det tog inte så lång tid utan vi var snabbt klara med att lämna in våra väskor. Vi gick vidare in igenom säkerhetskontollen och kom sedan in i självaste flygplatsen där det fanns affärer och fik. Vi gick och satte oss vid ett runt bord nära fönstret på ett fik. I fönstret kunde man se hur orangeklädda gubbar gick på marken och viftade med olika flaggor att plan skulle landa och var de skulle parkera. För tillfället så var det fem stora flygplan som stod parkerade utanför.

Vi satt och pratade om allt vi gjort i London. Det blev många skratt. Vi hade haft en kul tid tillsammans och vi alla hoppades på att vi snart skulle få tid för det igen. Men eftersom jag och killarna började jobba nu så var jag osäker på om vi skulle kunna träffas på länge. Jag sneglade på Izabella som satt bredvid mig och skrattade. Hur skulle jag kunna klara mig i två månader utan att se henne? Kanske skulle hon kunna komma och hälsa på? Men hon hade ju skolan som hon var tvungen och gå i. På så sätt var det lättare för Danielle och Eleanor. Dom hade ju ingen skola att tänka på utan kunde komma och hälsa på Liam och Louis så ofta vi och dom hade tid. 
Jag avbröts av mina tankar av att Johanna knuffade till mig. 
- Kom nu drömpojken, vi ska kolla passen nu. 
Jag log lite generat. Jag hade inte ens märkt att dom sagt att vi kunde gå in i flygplanet. 

Vi fick platserna bakom varandra. Johanna och Alexandra satt bakom mig och Izabella. Jag satt längst in för att kunna dölja mig lite för alla fansen. 
Det gick faktiskt rätt bra jag satt i min Raybans och keps så det var inte så många som kände igen mig men några stannade och pratatde med mig och jag log glatt. Egentligen var det väldigt kul med alla fans. 
Kaptenens röst fyllde flygplanet. Det var dags att starta. Jag knäppte fast både mitt och Izabellas säkerhetsbälte. 
Hon log mot mig. 
- Inte glömma säkerhetsbältet, sa jag och tittade menande på henne. 
Hon skrattade och pussade mig på näsan. 
- Tur att någon har koll på mig då, sa hon och hennes ögon lyste av glädje men jag såg att det dolde sig rädsla bakom glädjen. 
Jag tog hennes hand och smekte den. 
- Var inte orolig Izabella, han ska inte få skada dig, viskade jag i hennes öra. 
Hon log lite sorgligt men nickade långsamt mot mig. 
- Jag är så glad att du kunde följa med, viskade hon tillbaka. 
- Det var självklart att jag kunde, sa jag. 
- Men tänk om dom kör iväg dig? sa hon med plötsligt rädsla i rösten och jag kunde se hur bilder spelades upp i hennes huvud. 
- Schh..tänk inte på det, det kommer gå bra, sa jag och kysste henne. 
Hon la sig med huvudet i mitt knä och jag strök henne lätt över håret. 
Hur kunde den mannen ens fått för sig att slå henne? Den tanken fick mig att bita ihop käkarna. 
Jag visste inte om jag kunde behärska mig när jag skulle se honom. 
Izabella hade inte sagt något till sin mamma om att jag skulle komma. Hon ville knappt prata med sin mamma. 
Jag förstod henne. En man som slår ens barn borde man lämna. 

Vi måste ha somnat tillslut för helt plötsligt var det bara tio minuter kvar till landing. 

Izabellas perspektiv:

Vi gick ut genom de stora glasdörrarna från Arlanda. Det hade tagit en timme att få väskorna. Våra hade kommit sist. Men nu äntligen hade vi väskorna, och det var bara att åka hem. Tyvärr. Medans vi väntade på väskorna så hade jag tänkt. Och kommit fram till att det var enbart Andreas som bestämde hur detta återseende skulle sluta. Allt hängde på hur han reagerade.

- Ska vi ta två taxibilar, så åker jag och Alexandra i en, och ni i en? frågade Johanna plötsligt.

Jag avbröts i mina tankar och tittade förvirrat på henne. Hon stod redan vid en taxi.

- Ehm, ja visst, så kan vi väl ses senare, eller imorgon? sa jag.

- Ja, självklart, vi kan väl höras. Du har väl antagligen en del att berätta om.

Det slog mig att Johanna och Alexandra, mina allrabästavänner inte hade en aning om att Andreas faktiskt hade slagit mig. Det var något jag fick berätta om någon annan gång, tänkte jag och vinkade mot Alexandra och Johanna som hoppade in i taxin.

- Där kommer en taxi som vi kan ta, sa Niall ch pekade mot vägen där en svart taxi kom körande.

Vi gick fram till vägen och vinkade in den. Den körde in och Niall la in väskorna medans jag nervöst hoppade in i baksätet.

- Vart ska ni? frågade taxichauffören och tittade på mig i backspegeln.

- Barkvägen 29, svarade jag snabbt och han knappade in på gps:en.

- I Södertälje alltså?

Jag nickade och dörren öppnades och Niall klev in i bilen. Han log mot mig och jag kände hur en värme spred sig i hela mig kropp.

- Då kör vi då, sa chauffören och vi lämnade flygplatsen bakom oss.

- Jag är rädd, viskade jag i Nialls öra.

- Va inte det, sa han. Han kommer inte göra dig illa. Jag är här med dig, vi klarar det tillsammans.

Jag kände mig lite tryggare men oron gnagde ändå i mig. Jag lutade mig mot Nialls axel och han la en beskyddande arm runt mina axlar.

Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och tillslut så slumrade jag till.

Jag kände hur någon puttade lite på mig. Jag öppnade ögonen och såg en hur vi var på en väldigt bekant gata. Trots att det börjat mörkna, kände jag väl igen mig.

Jag sträckte lite på mig och kände hur jag började bli väldigt nervös. Jag tittade lite oroligt på Niall men han såg helt lugn ut. Taxin stannade och chauffören vände sig om mot oss.

- Jag kan betala, sa Niall snabbt och sträckte fram sitt kort mot chauffören.

- Säkert? jag kan betala annars sa jag och tittade menande på Niall.

Han skakade bara på huvudet och chauffören tog emot kortet.

Vi hann bara vänta några sekunder innan vi fick tillbaka kortet och bakluckan flög upp. 
Tydligen ville han att vi skulle ta väskorna själva. 
- Jag kan ta väskorna älskling, går du upp och ringer på? sa Niall och gick mot bakluckan. 
- Okej, sa jag och började gå upp för grusgången mot huset. Det hade börjat mörkna ordenligt nu, men man såg att huset lyste, så någon var hemma. Jag började skaka. Vad kommer hända nu skulle han vara arg? Skulle han skrika åt mig? Eller skulle han ens vara hemma? 
Jag gick upp för trappan och knakade på. Pulsen ökade och jag började svettas. Detta kändes inte bra, inte alls bra. Jag hörde tunga steg röra sig mot dörren. Dörren öppnades lungt. Men när jag såg vem som stod där så tappade jag andan. Den jag mest fruktat,  Andreas. Jag backade ett steg av ren skräck.

- Våga inte rymma igen, unga dam! skrek han och tog tag i min arm med ett järngrepp. Han höll så hårt så att blodet inte kunde passera. Jag kände att tårarna inte var långt ifrån nu. Jag försökte rycka mig loss, men han höll fast stenhårt. Han flinade som om det här var vad han längtat efter. Jag gjorde yttligare ett försök att slita mig loss och kände att jag var nära på att komma ur hans grepp. Tårarna hade börjat rinna nu och jag föröskte ropa på hjälp, för jag visste ju att Niall var i närheten, men jag fick inte ut ett ljud, det var helt tjockt i halsen.

Jag försökte förtvivlat tänka ut en plan. Jag måste ju komma här ifrån! Jag sparkade till han på smalbenet och kände hur greppet om min arm lossnade. Jag tittade upp på honom och såg hur hans ögon lyste av hat och ilska. Jag backade förskräckt yttligare ett steg och såg inte hur Andreas lyfte sig höger arm fören det var försent. Jag hann inte ducka. Men jag såg hur hans högra knytnäve kom i en väldigt fart rakt mot mitt ansikte. Jag gav ifrån mig ett skrik av ren smärta när knytnäven träffade mig käke. Jag kände hur det svartnade för ögonen och jag sakta föll ihop.

Jag hade precis fått ut den sista väskan och var påväg upp mot huset. Jag såg knappt något framför mig. Det var ju kolsvart ute men jag hörde att taxin började åka tillbaka mot motorvägen till Stockholm. 
Plötsligt hördes ett hjärtskärande skrik som kunde få vems som helst blod att frysa till is. Jag spärrade upp ögonen och slängde ner väskorna på marken och började springa mot huset. 
Det var inte vilket skirk som helst. Det var min vackra Izabellas skrik. Hon skrek av ren smärta. 
Min puls ökade och jag kände hur mina käkar spändes. Om det var den mannen som slått henne igen, skulle han få med mig och göra, en gång för alla. Jag kunde inte tänka klart. Allt som fyllde mig bestod av hat och oro. 
Jag var tvungen att hitta henne och hjälpa henne. Och det var fort...

---

Så äntligen kapitel 41 uppe! :D

Blev ett riktigt långt kapitel!!

Hoppas ni gillar det :D

Väldigt spännande nu! Vad tror ni kommer hända? Hur kommer det gå för Izabella? Och vad kommer hända med Andreas?

Vad sägs om 20 kommentarer till nästa?

Det borde ni väl klara?

Kom igen, kommentera nu!

Tack för alla kommentarer hittills och alla som stöttar oss! ♥

och vad tycker ni om den nya headern? :D

---

Niall knackade på hos Harry och vi stod spänt utanför och väntade. Jag tittade upp på Niall och han tittade på mig och log.
Vi hörde steg innanför dörren och några minuter senare öppnades dörren.

- Nämen tjenare, turturduvor, sa Harry och log så man såg hans smilegropar.
Jag rodnade lite. 
- Hej på dig med Harry, sa Niall glatt som han inte visste vad Harry menade. Bra skådespelare var han i alla fall. 
- Så hur är det med dig nu Izabella? sa Harry och såg lite allvarligare ut. Men jag såg att det döljde sig något i hans ögon. Han såg busig ut på något sätt. 
- Jo det är rätt bra faktiskt, sa jag medan jag tog av mig min converse so jag använt stenhårt ända sedan jag kommit till London. 
- Vad bra! sa han lite gladare. Dom andra är i köket men ni kan gå direkt till vardagsrummet, så hämtar jag dom, la han till och blinkade åt oss. 
Niall nickade och tog min hand. Vi gick mot Harrys vardagsrum medan vi hörde honom säga något om Louis till dom andra. 
När vi kom in till vardagsrummet fick vi en chock. Där låg Louis på soffan...över Zayn?! 
- Åh, Izabella, du är så bra på det här! sa Louis med en tillgjord röst och smekte Zayn över håret. 
Jag blev genast knallröd i anisktet och visste inte vart jag skulle ta vägen. 
Zayn härmade helt plötsligt en ringsignal. Exakt den som Niall har. 
- Åh, vem fan är det som ringer nu? muttrade Louis. Helt inne i sitt skådespel. 
Han låtsades titta på telefonen och suckad. 
- Det är ju såklart att det är Louis som ska ringa och störa mitt i allt! 
Jag tittade på Niall och såg att han också var generad men han hade en blick som sa att han inte skulle låta Louis komma undan med det här. 
Medan Louis låtasades tysta ner Zayn som låg och fnittrade som antagligen skulle låta som mig, smög Niall upp bakom dom och kastade sig på dom så alla tre ramlade ner på golvet.
- Kom igen killar det var inte kul! Det är normalt, sa han medan dom låg och småbrottades. 
- Åh, Izabella kom och rädda mig! skrek Louis med tillgjord röst. 
Det fick Niall att reagera ännu mer så dom låg där och brottades. Zayn kunde knappt hålla sig för skratt när Louis höll på att reta Niall. 
Jag bara stod som förstelnad. Vad skulle jag göra? Detta var ytterst pinsamt men jag kunde ändå inte låta bli att se humorn i det. 
Plötsligt kom Harry, Alexandra, Johanna och Liam in i rummet. Dom flinade åt mig och började skratta åt Louis och Niall som fortsatte brottas medan Zayn hade dragit sig tillbaka. Och då förstod jag, Harry hade lurat oss, alla var med på skämtet. Jag rodnade ännu mer när jag såg hur Johanna och Alexandra tittade på mig med en blick som sa " Ikväll har vi tjejsnack, vi vill höra allt! ". Dumma Louis som inte kunde hålla tyst.

När vi efter ett tag lugnat oss och jag motvilligt släppt Louis så var fortfarande stämningen lite konstig.
- Jag.... 
- Du säger inget mer, sa Niall småsurt och tittade hotfullt mot Louis. 
Louis började skratta och blinkade menade mot Izabella och hon himlade med ögonen mot honom. 
Izabella kom fram och tog min hand. Louis skrattade ännu mer. Jag lipade åt honom. 
- Okej, allihopa ska vi få detta överstökat nu? sa Izabella lugnt men jag såg hur hon rodnade lätt. 
- Ja, ni kan gärna berätta allt för oss, sa Louis högt och glatt. 
Jag slog till honom på armen. Han började irritera mig. 
- Nej men kom igen guys, detta är faktiskt normalt och vi ska låta dom ha sitt privatliv ifred, sa Liam och jag tittade tacksamt på honom. 
- Precis, instämde Johanna och jag såg hur Izabella log mot henne. 
- Och det var faktiskt Louis idé så skyll inte på mig, sa Zayn och försvarade sig med armarna. 
Vi alla skrattade. Stämningen började lätta. 
- Okej, okej, men jag ville bara skoja, sa Louis halvt surt eftersom alla skyllde på honom. 
- Jag förlåter dig bror, sa jag och boxade till honom lekfullt på armen. 
Louis slog tillbaka och genast var dom igång igen. 
- Okej, killar! Det räcker nu vi skulle faktiskt prata allvar! och kycklingen är klar, sa Alexandra medan hon gick mot köket. Harry följde efter och tog hennes hand. 
Jag tittade upp från Louis som laddade för en ny knuff. 
- Okej, vi sluter fred? sa jag och sträckte fram handen. 
- Okej, men bara för den här gången, sa Louis och blinkade åt mig. 
Jag skrattade och tog Izabellas hand som fortfarnde stod bredvid mig. 
- Du och dina påhitt Louis, sa jag. 
Han log stort och hoppade sedan upp bakom Johanna så att hon skrek till. 
Han skrattade ännu mer när han såg hennes sura blick och försvann sedan ut i köket.

- Lämna inte Izabella och Niall ensamma bara, då får vi se på en tvåmansshow till maten! hörde jag han skrika ut ifrån köket.
Jag skakade på huvudet. Inte kunde man tro att han var äldst i alla fall.

- Ja Louis kommer i alla fall att ha något att reta oss för ett tag framåt, sa Izabella och skrattade lite generat.

- Ja det kommer han ha, men spelar vi med i hans retsamhet slutar han snart, sa jag och log mot henne.

Hon skrattade lite för sig själv innan hon svarade:

- Förhoppnigsvis iallfall.

Vi gick ut till köket där de andra satt samlade runt köksbordet. En varm kycklingdoft fanns i hela rummet. Jag och Izabella satte oss ner på de lediga stolarna. Jag såg hur Louis öppnade munnen, som för att slänga en kommentar så jag tittade på honom med en blick som sa "käften". Han verkade förstå vinken för han stängde genast munnen och vände sig om för att ge sig in i någon diskussion son Harry och Liam höll igång.

Jag himlade med ögonen och lät min blick glida vidare runt bordet.

Jag såg hur Johanna och Izabella satt och småviskade om nåt. Så vem skulle jag prata med?

- Hur lång tid är det till er nästa tour? Frågade en obekant röst vis sidan om mig. Jag vände mig och såg att det var Alexandra som pratade med mig, jag hade inte hört henne prata så mycket eftersom varje gång hon var med så var Izabella i närheten och då var det svårt att ha ögon för någon annan.

- Asså Zayn sa att ni skulle iväg, lade hon till snabbt.

- Jo de stämmer, vi ska till USA om tre månader, svarade jag och kom att tänka på att vi skulle vara borta i ett halvår, eftersom vi skulle vidare direkt efter det.

Hur skulle det bli med Izabella då? Hon hade ju skolan i Sverige att tänka på, så hon kunde ju inte direkt följa med, eller? Jag funderade bekymrat en stund innan Alexandra avbröt mina tankar.

- Gud, vad vi kommer sakna er då! kommer bli konstigt att inte träffas på ett tag, sa hon och mina tankar kom tillbaka.

Det måste väl gå att lösa på något sätt, eller?

---

Inte så jäätte långt kapitel, o förlåt för usel uppdatering!!

Men vi har planerat för nästa kapitel, som ni inte vill missa, right? Så kommentera!!

Hej allihopa!

Tänkte bara säga att jag (Felicia), Har startat en annan novellblogg som INTE handlar om one direction, där jag lägger upp andra noveller som jag skriver! Skulle vara sjukt kul om ni ville läsa den och slänga in en kommentar om vad ni tycker om första kapitlet! Kanske följa den också? :) Ska fösöka uppdatera varje dag! :D annars blir den nog några i veckan! :) Men jag kommer absoult inte sluta med den här! Utan fortsätter på båda! :D

Länken: