Jag hörde hur det raslade till i dörren. Nycklar som sattes in i låset och sedan de lilla klicket när dörren öppnades. 

 

Jag gick ut till hallen för att möta upp mamma.

- Hej, sa jag.

- Hejhej, sa hon och hängde av sig sin kappa på en krok.

- Kom ut till köket sedan, det är en sak vi behöver snacka om, sa jag och började strosa ut till köket.

Jag satte mig vid köksbordet och väntade. Hon kom snart in i köket och tittade skeptiskt på mig.

- Vad har du gjort av Andreas då?

- Det är just det mamma, sätt dig ner lite, sa jag lungnade och tittade menande på stolen mittemot.

Jag hade en känsla av att hon inte skulle ta nyheten bra, så de va bäst att göra de så lungt och säkert som möjligt.

Jag väntade tills hon satt sig ner och började:

- Polisen knackade på här idag.

- Mhm, mumlade hon avvaktande och tittade runt i rummet.

Jag berättade att dom tagit Andreas till häktet och hon verkade ta det bra. Men helt plötsligt blev hon helt vit i ansiktet, hennes ögon blev plötsligt suddig när hon tittade tillbaka mot mig och hon föll ihop i stolen och ramlade ner på golvet. 
Fan, tänkte jag och rusade upp från stolen för att hjälpa min mamma. 
Vad gör jag nu?

 

 

 

 - Niall? stönade Izabella frånvarande. 
Hennes huvud kändes som en tung sten och hon såg bara svart. Vad var det som hände? 
- Jag är här, hörde jag Nialls stämma säga och genast kände jag en hand i min. 
- Och det är vi också, hörde jag förvånads värt Alexandras röst säga. 
Jag försökte öppna ögonen och se på mina kompisar. Men mina ögon ville inte se. Jag trodde jag skulle börja gråta när som helst. Hade jag blivit blind? 
- Ta det lugnt Izabella, vi är kvar här, sa Johanna lugnade som antagligen såg mina försök till att öppna ögonen. 

- Jag kan inte se, viskade jag gråtfärdigt och kände hur en tår sakta trängde sig igenom mina stängda ögonlock. 

Jag kände hur Niall kysste bort den. Han fick mig alltid att bli varm i hela kroppen när han rörde mig. 

- Det kommer bli bra Bella, en läkare kommer alldeles strax och ska kolla till dig, sa Niall och försökte vara stadig på rösten. Han lyckades inte rikitgt. 

Jag kramde hans hand hårdare som svar. Jag älskade han över allt annat. Skulle jag inte kunna få se hans ansikte en gång till i hela mitt liv? Den tanken blev för mycket för mig. Jag bet mig hårt i läppen för att inte börja stor gråta. 

Plötsligt bröts tystnaden av en ringsignal. Jag kände igen den och förstod genast att det var Johannas. 

Hon svarade som vanligt men bytte helt plötsligt ut svenskan mot engelska. Var det killarna som ringde? Hon mummlade något och bara efter någon minut tog samtalet slut. 

- Dom är här om tio minuter! nästan skrek hon. 

- Va är dom?! ropade Alexandra förtjust. 

Jag fattade ingenting. Killarna här i Sverige? 

- Du kommer väl ihåg att vi ska spela in vårt andra album här? frågade Niall och strök mig över armen så att jag rös. 

- Ja, just det ja, mummlade jag något generat. Det hade jag heltr glömt bort. 

- Dom vill att vi möter dom på flygplatsen, dom har tydligen ordnat något så att det är säkert för oss att komma, sa Johanna men tystnade tvärt. Antagligen tittade hon bekymmrat på mig. 

- Ingen fara! Åk ni! sa jag och försökte låta glad. 

- Vi vill inte lämna dig här! sa Alexandra medlidsamt. 

_ Jag stannar varken du vill eller inte, sa Niall bestämt. 

- Men kom igen, hann jag bara börja innan Niall avbröt mig. 

- Alexandra och Johanna, ni åker till flygplatsen och möter upp killarna, så stannar jag här med min älskling. 

Jag rös till av välbehag när han kalla mig älskling. Smtidigt var jag sur över att han inte lystnade på mig. 

- Okej, sa Johanna. Vi säger så. Kpm Alexandra. 

- Vi kommer tillbaka, så fort vi kan, lovade Alexandra, antagligen menat åt mig. 

- Kom igen, åk du med Niall, sa jag bedjande. 

- Nej, jag har haft gått om tid att träffa dom och mer ska det bli, sa han med ett lågt skratt. 

- Jag stannar hellre med dig, la han till och kysste mig på pannan. 

- Vi ses då, sa både Alexandra och Johanna och dörren stängdes igen efter dom. 

Det var tyst ett tag. Bara Nialls och mina andetag hördes. Tills jag började gråta.

- Tänk om jag aldrig kan se igen? snyftade jag. 

- Det är klart du kommer Bella, lita på mig, sa Niall men hans röst var svår att tolka. 

Plötsligt öppnades dörren och jag hörde flera röster komma in. 

- Jaha, vi är här för att ta hand om Izabella Adamsson nu, så vi måste be dig lämna rummet, sa en vänlig mansröst till Niall. 

Jag förstod att Niall nickade för jag kände hans andedräkt mot min panna när han viskade:

- Allt kommer gå bra min prinsessa, om några timmar är du och jag ute här ifrån. 

Han kysste mig varsamt på pannan och sen var han borta.

Sverige var lika underbart som vanligt. Vackert väder och vackra människor. Vi hade precis landat och höll på att kränga oss ur planet. Jag suckade och kände på mitt ögonbryn. Man får absolut inte somna när man är med grabbarna. Dom hade rakat ett streck i mitt ögonbryn igen. Humor har dom ju i alla fall, tänkte jag ironiskt. 

- Jag tycker du passar väldigt bra i din nya ögonbryns frisyr, sa Louis och dunkade mig i ryggen innan han skuttade ut ur planet. 

Jag suckade och tog ner mitt handbagage från hyllan. 

Dags att träffa fansen!

 

Jag hoppade praktiskt taget ur planet. Jag älskade Sverige och våra svenska fans! 

Jag hoppade upp på Harrys rygg som gick framför mig. Det var han inte beredd på och vi ramlade ihop i en hög precis innan ankomsthallen där våra livvakter väntade för att hjälpa oss ut i fansskaran. 

- Du är hel knäpp, skrattade Harry och slog till mig på armen. Jag kunde ju slått i huvudet! 

- Naww, Harry jag vet att du älskar mig med! skrek jag och hoppade på honom och kysste honom över allt i hans krulliga hår. 

Han fortsatte att slå mig och gjorde förtvivlande försök till att rädda sin frisyr. 

- Ni är helt störda, hörde jag Zayns röst säga och hans hesa skratt hördes kort där efteråt.

 

 

När äntligen Harry och Louis hade slutat att brottas kunde vi äntligen gå ut och möta fansen. Jag hoppades verkligen på att vår smarta plan med att forsla in Johanna och Alexandra skulle funka. Alexandra. Hennes namn fick mig att le. Hon var så vacker. Mer hann jag inte tänka innan dörrarna for upp och vi klev rakt ut i fansgruppen och ett öronbedövande skrik spreds sig. Eller nej, jag var beredd på ett öronbedövande skrik men det kom inga. Förvånat tittade jag mig omkring. Det stod nog nästan femhundra personer runt omkring oss men inga skrek dom tittade bara på oss med glädjetårar i ögonen. Jag log stort och gjorde tummen upp mot dom. Det fick några att klämma ur sig ett litet skrik men inget mer. Jag blev förbryllad vad händer? 

Plötsligt började några ensakade röster sjunga. I början var det svårt att urskilja vad dom sjöng men ju mer som anslöt sig till sången desto starkare blev det. Jag tittade på killarna. Vi alla log stort. Det var Torn. 

 

Vi alla log stort när vi hörde att tjejerna började sjunga. Svenskarna var verkligen fantastiska! 

Jag sökte med blicken efter min svensk. Min alldeles egna Johanna. Vi hade försökt göra upp en smart plan så att dom skulle kunna komma fram till oss. Plötsligt stannade min blick på två personer som stod lite längre bort emellan två vakter. Hela jag sprack upp i ett lysande stort leende. Fansen såg det och följde genast min blick. Johanna och Alexandra vinkade glatt mot oss medan vakterna började forssla don emellan sig fram till oss. Jag hörde Zayn ta ett djupt andetag. Det var länge sedan vi sett dom. 

Så fort Johanna kommit fram till mig lyfte jag upp henne i en stor kram. Det fick fansen att bryta ut i skrik. Äntligen en normal reaktion, tänkte jag medan jag drog in doften av min älskling. Jag hade saknat henne så mycket. 

- Jag har längat i hjäl mig, viskade hon i mitt öra. 

- Du anar inte vad jag har gjort, sa jag, log mot henne och kysste henne på näsan. 

- Var är Niall och Izabella? frågade Liam samtidigt som han signerade några tjejers armar medan livvakterna förde oss sakta ut genom entren.

- Dom är kvar på sjukhuset, sa Alexandra ledsamt medan hon tog Zayns hand. 

- Vi måste dit, sa Louis bestämt. 

Jag nickade och kramde om Johannas hand. Izabella måste klara sig. 

 

 

Jag vilade huvudet i händerna. Läkare hade sprungit in och ut från Izabellas rum i två timmar nu men jag hade inte fått något besked om hur det skulle gå. Ingen ville säga något. Allt kändes så hopplöst. Utan Izabella kunde jag inte leva det var solklart. Och hon hade ju mått bättre innan hon somna. Varför hände detta nu? 

Jag var nära till tårar när jag plötsligt hörde igenkännade röster borta i korridoren. Jag tittade upp och fick se grabbarna komma springandes emot mig med Alexandra och Johanna tätt bakom sig. 

- Niall! skrek dom i kör och började springa ännu fortare när dom fick syn på mig. 

Jag sprack upp i ett litet leende. Jag älskade dom verkligen. Dom gjorde mina dagar. 

Jag överraskades av en stor och vildsint gruppkram. Vi hoppade och skrattade som barn på julafton. Tänk vad några dagar utan varandra gör. Alexandra och Johanna stod bredvid och bara skrattade åt oss innan Zayn och Harry drog in dom med. Det slutade med att vi alla fick varsin skratt attack. 

Plötsligt sköljde allvaret över oss igen och alla satte sig ner på bänken med en duns. 

- Hur är det med henne? frågade Liam försiktig och la en hand på min axel. 

- Ingen aning, jag har frågat flera gånger, ingen vill säga något, sa jag och suckade. 

Jag kände hur den där hopplösa känslan sköljde över mig igen. 

- Hon kommer klara sg, hon är stark, sa Louis rakt ut i tomma intet. 

Ingen svarade. Alla tänkte på det värsta som kunde hända.

Min Izabella. Varför? Var det inte redan bestämt att hon och jag skulle leva för alltid? För evigt, tillsammans. 

Liam märkte att jag sjönk längre och längre ner på bänken. Han tog in mig i en stor kram. Jag kramade tillbaka. Liam var bara bäst. Just när vi alla mådde som dåligast ochvar nära till gråt, öppnades äntligen dörren till Izabellas rum. 

Jag flög upp från bänken och stirrade intensivt på sjuksköterskan som kom ut. 

Hon såg en aning chockad ut över min reaktion men samlade sig snabbt. 

- Ni kan träffa Izabella nu. Hon kommer klara sig fint. Hon kan åka hem redan ikväll. Tacka doktorn för hans fina insats. Helst skulle jag vilja att ni gick in en i taget. Hon behöver verkligen vila. 

Mer hörde jag inte för jag var redan på väg in rusandes till Izabella. 

Det var läkare och sjuksköterskor överallt tyckte jag men dom hindrade inte min väg fram till sängen där hon låg. Min vackra prinsessa. Hennes vackra ögon lös som solen när hon såg mig och det pirrade till i hela kroppen. 

- Älskling, viskade jag när jag kom fram till hennes säng och tog hennes hand. 

- Niall, jag kan se dig, jag ser hur underbart vacker du är igen, sa hon nästa gråtfärdigt och hennes ögon tindrade ännu mer. 

- Och jag kan äntligen se dina vackra ögon igen, sa jag och log mot henne. 

Hon log tillbaka och jag böjde mig fram för att kyssa henne. 

Jag hade saknat hennes jordgubbs smakade läppar. Dom passade perfekt ihop med mina. Vi var som gjorde för varandra. 

- Jag älskar dig Izabella. Detta är över nu. Vi börjar om på nytt. Killarna är här, Alexandra och Johanna är lyckliga, du får åka hem..

- Och du? viskade hon tillbaka och tittade intensivt in i mina ögon. 

- Och jag....jag kommer för evigt älska dig, du och jag tills våra hjärtan slutar slå, viskade jag tillbaka.

SÅ hoppas ni gillar kapitel 46! :D Förlåt för felstavningar! Hinner inte kolla igenom texten! Men kommentera! Snälla kommentera vad ni tycker! <3 Tack alla våra trogna läsare!