- Snälla, ni måste göra något fort, skrek jag panikslaget när jag kom innan för sjukhusdörrarna. 
Sjukhuspersonalen såg först väldigt förvånade ut med tanke på att det var en engelsk kille som stod och skrek panikslaget och höll en medvetslös tjej i famnen. Men dom insåg snabbt allvaret och tog Izabella ifrån mig. 
Jag försökte förtvivlat följa med dom. Jag ville inte förlora henne igen. Inte efter alla dom veckorna vi var ifrån varandra. En doktor kom och tvingade ner mig i en soffa som stod i väntrummet. Han förklarade för mig att dom är tvungna att se till så att Izabella inte hade några allvarliga skador och då fick inte jag vara där. 
Jag suckade missnöjt och kände hur oron spred sig i kroppen. Tänk om det var försent? Tänk om Izabella inte klarade sig eller att hon skulle vara skadad för livet? Ju mer jag tänkte på det, desto mer rädd blev jag. Jag tror att läkaren såg hur orolig jag var för han sa några lugnade ord till mig och sedan att en sjuksköterska skulle prata med mig om vad som hänt. Jag nickade stumt. Jag tror inte ens att jag förstod allt han sa. 
Efter ett långt förhör som inte ledde fram till något eftersom jag var osäker på vad Izabella ville att jag skulle säga, fick jag äntligen gå in till henne. Den irriterade sjuksköterskan sa surt till mig att det var rum 7 på tredje våningen. Jag tror hon var sur för att hon inte fått ur mig den informationen hon ville ha. Men det brydde jag mig inte om nu. Jag störtade upp för trapporna upp till våning sju och in i rummet där Izabella låg. Två doktorer satt inne i rummet och pratade lågt. När jag kom in slutade dom tvärt och tittade på mig. 
Jag tittade på min Izabella som låg i den vita sjukhussängen. Det högg till i mitt hjärta. Hon såg så liten ut, så sårbar. Det var en slang som gick från näsan och ut till en ställning med dropp i. Hon hade bandage runt huvudet och hennes ansikte var svullet och skiftade i blått och lila. Jag ville bara gråta. Min stackars Izabella. Jag gick fram till sängen och sjönk ner på knä. Jag brydde mig inte om att läkarna stirrade på mig. Jag tog hennes hand och smekte den sakta. Jag stod knappt ut med att se henne så här. Jag var nära till tårar när en utav doktorerna plötsligt harklade sig. Jag vände upp blicken mot honom. 
- Hon kommer klara sig, hon har fått en ganska så lindrig hjärnskakning och flera sår i ansiktet, vi vill behålla henne här över natten, så att vi ska kunna se om det är något annat, och du kan tyvärr inte stanna över natten, vi vill att hon ska ha det lugnt, sa han med en mörk och stadig röst och tittade menade på mig.  
Jag nickade till svar. Jag var rädd att min röst skulle brista om jag sa något. Jag tittade länge på henne. Hon såg så oskyldig ut, hur kunde en man göra så här mot henne? Fick jag inte stanna här hos henne i natt? Det var ju redan kväll nu?

Jag vaknade plötsligt av att en mobil ringde. Jag tittade mig nyvaket omkring och mindes händelserna en efter en, Jag satt i en gammal trästol vid sidan om Izabellas sjukhussäng. Hon andadades djupt och såg ut att sova. Jag drog upp telefonen som fortfarande ringde. Jag såg att det var Izabellas mobil och tvekad lite innan jag såg på displayen att det var Alex, då svarade jag. 

- Hej det är Alex, hur är det med Bella? Hon lever väl? sa Alex panikslaget i telefonen. 
Jag tog med mig mobilen och gick ut ur rummet för att inte väcka Izabella.

- Hej,tja hon ligger fortfarande i koma och doktorerna vill ha kvar henne ett dygn för observation, svarade jag.

- Ajdå, jävla Andreas! Men hur gör du? Tar du in på hotell? Det är nog tyvärr inte så säkert här med tanke på..ja, du vet vem.

- Jag.. vet faktiskt inte, jag har inte ens någon anning om vad klockan är för tillfället, jag slocknade på stolen bredvid Izabella och vaknade av att du ringde. 

- Oj förlåt, men var tvungen att höra hur det gått för er. Klockan är två på natten, hehe. Men vad sa ni om Andreas? Frågade dom inte vad som hänt?

Jag gäspade och tänkte efter innan jag svarade.

- Det frågade typ 1000 frågor när vi kom in och jag försökte svara så gott jag kunde, men jag visste inte hur du och Izabella ville så jag svarade att hon hade ramlat och slått i stenar. De trodde mig inte riktigt men nöjde sig med svaret så länge. Det kommer ju se att det var ett slag, men jag gjorde så så länge.

- Okej, tack! Vi får ta tag i det senare när Bella har vaknat och mår bättre, hon får helt enkelt bestämma tycker jag!

- Jag håller med! Men jag hör av mig när hon vaknar då, okej? 

- Låter bra.

- Har du föresten något hotell i närheten som du rekomenderar? 

Det lät som om han funderade en stund för det var tyst i någon minut innan han svarade.

- Royal, det ligger cirka en kilometer från sjukhuset och det är riktigt fint.

- Okej , tack jag letar upp det. 
Jag tryckte på knappen som avslutade samtalet. Det hade blivit riktigt mörkt i rummet nu och jag såg att klockan visade kvart över två. Då var alltså klockan lver två på natten och snart skulle väl dom otrevliga läkarna komma och skicka iväg mig. Jag sträckte lite på mig och tittade på Izabella. Hon låg fortfarande i koma och jag blev lite orolig. Läkarna hade sagt att hon kunde göra det tills imorgon. Men jag var fortfarande orolig. Tänk om dom hade fel? Tänk om det inte var så bra som dom trodde? Jag strök Izabella över kinden och jag kände ojämnheterna. Både ilska och sorg sköljde över mig. Vilken idiot den Andreas var! Tur att jag fick slått till honom! Annars skulle jag vart ännu argare nu. Plötsligt öppnades dörren in till rummet och den irriterade sjuksköterskan sa att det var dags att jag skulle lämna Izabella. Jag reste mig sakta upp och tittade på min tjej. Jag böjde mig ner och kysste henne på hennes skadade panna. 
- Jag kommer snart tillbaka, jag lovar, viskade jag till henne och strök henne en sista gång över kinden innan jag gick ut ur rummet. 
Så fort jag kom ut ur rummet bländades jag av ljuset från lamporna. Det var näst intill tomt i korridoren. När det inte fanns något som distraherade mig växte min oro och saknad. Ja, jag saknade henne. Även ifall jag var där inne för två sekunder sen, så kunde jag inte låta bli att sakna henne. 
Jag tog trapporna ner till receptionen. Tanten i receptionen tittade på mig glatt. Jag log ett svagt leende tillbaka. Hur kunde hon se så glad ut, när det dog massa personer på hennes arbetsplats dagligen? 
Jag kom ut i den friska luften och försökte lokalisera mig till bilen. Jag hade inte haft en tanke på vart jag parkerade sen jag kom till sjukhuset så det tog ett tag innan jag såg den svarta bilen som jag hade fått låna. Men tillslut hittade jag den och då var det bara att hoppa in och leta sig till hotellet. 

Det var inga svårigheter för Alex hade beskrivit bra och sedan så stod det Royal på skyltar nästan hela vägen från sjukhuset. Jag parkerade bilen på en stor parkeringsplats och noterade den här gången var jag ställde den så jag slapp leta nästa gång. Jag gick över den mörka parkeringsplatsen mot det lysande hotellet. Jag gick in genom en stor port och fortsatte fram till receptionen där en halvsovande tjej med svart hår satt. 

- Ursäkta, sa jag lite försiktigt när jag kom fram till receptionen.

Hon vaknade genast till och tittade på mig med ögon stora som jordglober.

- Men,men du är ju Niall Horan!?!?!? sa hon och reste yrvaket på sig.

Jag nickade och gäspade. 

- Ett rum för mig, tack.

Hon nickade och slet blicken från mig och in i dataskärmen.

Jag tittade runt i hotellentren. Det var en ganska fin och mysig entré. Mitt emot receptionen fanns en brun soffgrupp som stod framför en sprakande brasa. Hela entrén gick i mörkbrunt och rött och det var riktigt fint.

- Här har du nyckeln, mr Horan, sa receptionisten och räckte fram en nyckel till mig. Våning 3, sedan fortsätter du bara längs kooridoren så kommer du till rum 321 som är ditt rum.

Jag tackade och började gå mot glashissen som låg vänster om receptionen.

Jag tog hissen upp till våning 3 som hon sagt och följde en lång röd kooridor tills jag kom till dörr nummer 321. Jag tog nyckeln och låste upp.

Jag kom in i ett ljust rum med en dörr till vänster och en stor öoppen yta längre fram. Jag tog av mig skorna och stängde dörren. Dörren till vänster var en toalett och i den öppna ytan så fanns en dubbelsäng som stod lite avlägset och en soffa med en matchande fotölj och såklart en tv. Jag gick mot sängen och tog av mig mina kläder och la dom på stolen som stod intill sängen. Jag gick sedan till badrummet för att tvätta rent mig och få bort blodet jag fåt på mina armar, jag hade inte haft tillfälle att få göra rent mig innan. När jag var klar så kröp jag ner i den renbäddade sängen och slocknade med nästan en gång. Men hemska minnen spelades fortfarande upp i mitt huvud om och om igen. Oron över Izabella värkte i mig. 

---

Äntligen är kapitlet uppe! Förlåt för dålig uppdatering men det är svårt att hinna med allt nu när det ä sommarlov! Man vill ju hinna göra massa saker! Hoppas ni förstår! Vi ska försöka skriva så fort vi kan! xx