---

Niall knackade på hos Harry och vi stod spänt utanför och väntade. Jag tittade upp på Niall och han tittade på mig och log.
Vi hörde steg innanför dörren och några minuter senare öppnades dörren.

- Nämen tjenare, turturduvor, sa Harry och log så man såg hans smilegropar.
Jag rodnade lite. 
- Hej på dig med Harry, sa Niall glatt som han inte visste vad Harry menade. Bra skådespelare var han i alla fall. 
- Så hur är det med dig nu Izabella? sa Harry och såg lite allvarligare ut. Men jag såg att det döljde sig något i hans ögon. Han såg busig ut på något sätt. 
- Jo det är rätt bra faktiskt, sa jag medan jag tog av mig min converse so jag använt stenhårt ända sedan jag kommit till London. 
- Vad bra! sa han lite gladare. Dom andra är i köket men ni kan gå direkt till vardagsrummet, så hämtar jag dom, la han till och blinkade åt oss. 
Niall nickade och tog min hand. Vi gick mot Harrys vardagsrum medan vi hörde honom säga något om Louis till dom andra. 
När vi kom in till vardagsrummet fick vi en chock. Där låg Louis på soffan...över Zayn?! 
- Åh, Izabella, du är så bra på det här! sa Louis med en tillgjord röst och smekte Zayn över håret. 
Jag blev genast knallröd i anisktet och visste inte vart jag skulle ta vägen. 
Zayn härmade helt plötsligt en ringsignal. Exakt den som Niall har. 
- Åh, vem fan är det som ringer nu? muttrade Louis. Helt inne i sitt skådespel. 
Han låtsades titta på telefonen och suckad. 
- Det är ju såklart att det är Louis som ska ringa och störa mitt i allt! 
Jag tittade på Niall och såg att han också var generad men han hade en blick som sa att han inte skulle låta Louis komma undan med det här. 
Medan Louis låtasades tysta ner Zayn som låg och fnittrade som antagligen skulle låta som mig, smög Niall upp bakom dom och kastade sig på dom så alla tre ramlade ner på golvet.
- Kom igen killar det var inte kul! Det är normalt, sa han medan dom låg och småbrottades. 
- Åh, Izabella kom och rädda mig! skrek Louis med tillgjord röst. 
Det fick Niall att reagera ännu mer så dom låg där och brottades. Zayn kunde knappt hålla sig för skratt när Louis höll på att reta Niall. 
Jag bara stod som förstelnad. Vad skulle jag göra? Detta var ytterst pinsamt men jag kunde ändå inte låta bli att se humorn i det. 
Plötsligt kom Harry, Alexandra, Johanna och Liam in i rummet. Dom flinade åt mig och började skratta åt Louis och Niall som fortsatte brottas medan Zayn hade dragit sig tillbaka. Och då förstod jag, Harry hade lurat oss, alla var med på skämtet. Jag rodnade ännu mer när jag såg hur Johanna och Alexandra tittade på mig med en blick som sa " Ikväll har vi tjejsnack, vi vill höra allt! ". Dumma Louis som inte kunde hålla tyst.

När vi efter ett tag lugnat oss och jag motvilligt släppt Louis så var fortfarande stämningen lite konstig.
- Jag.... 
- Du säger inget mer, sa Niall småsurt och tittade hotfullt mot Louis. 
Louis började skratta och blinkade menade mot Izabella och hon himlade med ögonen mot honom. 
Izabella kom fram och tog min hand. Louis skrattade ännu mer. Jag lipade åt honom. 
- Okej, allihopa ska vi få detta överstökat nu? sa Izabella lugnt men jag såg hur hon rodnade lätt. 
- Ja, ni kan gärna berätta allt för oss, sa Louis högt och glatt. 
Jag slog till honom på armen. Han började irritera mig. 
- Nej men kom igen guys, detta är faktiskt normalt och vi ska låta dom ha sitt privatliv ifred, sa Liam och jag tittade tacksamt på honom. 
- Precis, instämde Johanna och jag såg hur Izabella log mot henne. 
- Och det var faktiskt Louis idé så skyll inte på mig, sa Zayn och försvarade sig med armarna. 
Vi alla skrattade. Stämningen började lätta. 
- Okej, okej, men jag ville bara skoja, sa Louis halvt surt eftersom alla skyllde på honom. 
- Jag förlåter dig bror, sa jag och boxade till honom lekfullt på armen. 
Louis slog tillbaka och genast var dom igång igen. 
- Okej, killar! Det räcker nu vi skulle faktiskt prata allvar! och kycklingen är klar, sa Alexandra medan hon gick mot köket. Harry följde efter och tog hennes hand. 
Jag tittade upp från Louis som laddade för en ny knuff. 
- Okej, vi sluter fred? sa jag och sträckte fram handen. 
- Okej, men bara för den här gången, sa Louis och blinkade åt mig. 
Jag skrattade och tog Izabellas hand som fortfarnde stod bredvid mig. 
- Du och dina påhitt Louis, sa jag. 
Han log stort och hoppade sedan upp bakom Johanna så att hon skrek till. 
Han skrattade ännu mer när han såg hennes sura blick och försvann sedan ut i köket.

- Lämna inte Izabella och Niall ensamma bara, då får vi se på en tvåmansshow till maten! hörde jag han skrika ut ifrån köket.
Jag skakade på huvudet. Inte kunde man tro att han var äldst i alla fall.

- Ja Louis kommer i alla fall att ha något att reta oss för ett tag framåt, sa Izabella och skrattade lite generat.

- Ja det kommer han ha, men spelar vi med i hans retsamhet slutar han snart, sa jag och log mot henne.

Hon skrattade lite för sig själv innan hon svarade:

- Förhoppnigsvis iallfall.

Vi gick ut till köket där de andra satt samlade runt köksbordet. En varm kycklingdoft fanns i hela rummet. Jag och Izabella satte oss ner på de lediga stolarna. Jag såg hur Louis öppnade munnen, som för att slänga en kommentar så jag tittade på honom med en blick som sa "käften". Han verkade förstå vinken för han stängde genast munnen och vände sig om för att ge sig in i någon diskussion son Harry och Liam höll igång.

Jag himlade med ögonen och lät min blick glida vidare runt bordet.

Jag såg hur Johanna och Izabella satt och småviskade om nåt. Så vem skulle jag prata med?

- Hur lång tid är det till er nästa tour? Frågade en obekant röst vis sidan om mig. Jag vände mig och såg att det var Alexandra som pratade med mig, jag hade inte hört henne prata så mycket eftersom varje gång hon var med så var Izabella i närheten och då var det svårt att ha ögon för någon annan.

- Asså Zayn sa att ni skulle iväg, lade hon till snabbt.

- Jo de stämmer, vi ska till USA om tre månader, svarade jag och kom att tänka på att vi skulle vara borta i ett halvår, eftersom vi skulle vidare direkt efter det.

Hur skulle det bli med Izabella då? Hon hade ju skolan i Sverige att tänka på, så hon kunde ju inte direkt följa med, eller? Jag funderade bekymrat en stund innan Alexandra avbröt mina tankar.

- Gud, vad vi kommer sakna er då! kommer bli konstigt att inte träffas på ett tag, sa hon och mina tankar kom tillbaka.

Det måste väl gå att lösa på något sätt, eller?

---

Inte så jäätte långt kapitel, o förlåt för usel uppdatering!!

Men vi har planerat för nästa kapitel, som ni inte vill missa, right? Så kommentera!!