Tårarna forsade ner, jag kände mig minst i hela världen. Jag kände en varm hand mot min kind och tittade upp på Nialls oroliga ansikte. Jag kände hur jag blev lung när jag såg han, om det inte vore för han så skulle jag brytit ihop för flera veckor sen.

- Lilla gumman då, viskade han och tryckte mig närmare i hans famn. Ta det lungt, jag är här.

Han torkade bort mina tårar med handen, och jag kände att det snart inte fanns några tårar kvar. Jag kände mig bara uttmattad och tom. 
Plötsligt hörde jag ett knäppande ljud och en blixt bländade mig. Jag blinkade till. Var det papparazzis?

- Vi går hem till min lägenhet, så får du berätta, sa Niall och la en skyddande arm omkring mig medan han ledde mig emellan papparazzis och fans. 
Jag tittade ner i marken och höll mig tätt intill Niall. Jag ville inte se deras ansikten. Dom kunde inte låta oss vara ifred och ikväll kommer bilderna finnans på löpsedlarna över hela staden. Tårarna började komma igen och Niall smekte ömt min kind medan vi gick upp för gatan mot hans lägenhet, jag kände att vi hade en tusentals blickar på oss men ingen kom fram till oss. Jag tror dom hade tillräckligt med respekt för att inte komma fram och fråga efter autografer nu när det var så illa. Niall låtsades som  om dom inte fanns och brydde sig bara om mig. Det värmde mig lite i det kalla och tomma som hade samlats inom mig. Plötsligt började min telefon ringa och jag var nära på att börja storgråta igen. Tänk om det var mamma som ringde igen?! Niall tittade oroligt på mig och jag mötte hans blick. Han verkade genast förstå att det var något med telefonen. Han lirkade upp den ur min jeansficka eftersom jag inte hade ork. Jag lutade mig mot hans bröst medan han tog upp telefonen. Han tittade på displayen och verkade tycka att det inte var någon fara för han visade sedan displayen för mig. Det var Johannas namn som stod på displayen. Jag tittade på Niall och han tryckte på svara och tog telefonen mot örat.

- Hej Johanna. Ja... jag mötte henne utanför... nej, vi är i min lägenhet.. nej det är ingen fara, jag tar hand om henne. Okej, det gör vi, vi kommer senare isåfall. Hälsa, hejdå.

Han la sedan på och kollade på mig.

- De var Johanna, de var oroliga för dig, men jag sa att du var i trygga händer. Han skrattade till och kysste min panna. Så, vi går upp till min lägenhet och sen så får du berätta allt.

Jag nickade långsamt. Jag kände mig helt tom och hade ingen ork kvar. Men jag ville prata med Niall om det som hänt. Han var tvungen att få veta allt, han var trots allt en del av mitt liv nu.

Niall fick hjälpa mig upp för trapporna upp till hans lägenhet. Han till och med bar mig den sista biten. När vi väl kom innanför dörren, tog han mig bort till hans stora soffa. Han la mig försiktigt ner och satte sig bredvid mig.

Han kollade på mig med sina blåa ögon. Han var fortfarande orolig, det såg jag. 
- Så berätta för mig nu, sa han allvarligt och tog min hand.

Jag tog ett djupt andetag och började med att berätta om när jag kommit tillbaks till Sverige, hur allt bara hade blivit fel och sämre och sämre. När jag kom till bråket jag och Andreas haft så pausade jag lite, var tvungen att samla mig lite. Jag fortsatte berätta om hur han slagit mig över kinden och såg hur Niall blev alldeles stel och chokad.

- Men varför har du inte sagt något?! Den idiot ska aldrig få röra dig igen, sa han högt och drog mig in i hans famn. Hur kom du att tänka på detta idag?

En tår föll ner på min kind men Niall torkade genast bort den.

- Mamma ringde, sa jag lågt.

- Min älskade Bella, sa han och vaggade mig i sin famn.

- Jag måste dit igen om några veckor, sa jag och min kind blev blöt igen.

- Då följer jag med dig! Aldrig att jag låter dig åka hem till idioten själv! sa han och jag hörde vredet i hans röst. Jag och grabbarna ska ändå till Sverige för att börja spela in våran skiva om några veckor så jag följer med dig! 
Det fick mig att fälla några tårar igen. Min underbar Niall ville frivilligt följa med mig till Sverige, hem till mig. 
- Ska ni till Sverige? sa jag förvånta med liten gråt i rösten. 
- Ja, det ska vi, sa han och såg fortfarande orolig ut. Han strök mig över kinden nästan som om han ville få allt ogjort. 
- Dom svenska fansen kommer älska det, sa jag och log sorgset. 
Han skrattade sitt underbara skratt. 
- Det hoppas jag, och jag hoppas att du också kommer älska det, sa han och kysste mig. 
Jag darrade till i kroppen. Varför gjorde han mig alltid så svag? 
- Jag kommer älska det, för jag vill inte tillbaka, sa jag med ånger i rösten. 
- Shh..Bella tänk inte på det nu, sa han och satte sitt finger på mina läppar. Allt kommer bli bra, jag lovar att han inte ska röra dig igen! Och gör han det så tvekar jag inte ens sekund på att försvara dig! 
Jag blev så lycklig över att han sa dom här orden så jag kunde inte låta bli att krama honom hårt. 
Jag kysste honom i nacken och han smekte mig över min rygg. 

Nialls perspektiv:

All orohet och ilska rann ur mig när hon kysste mig i nacken. Det var som om hon hade någon hemlig kraft över mig, hon gjorde mig svag och otroligt uppspelt bara genom en liten kyss.

Hon skrattade till och jag tittade förvånat på henne.

- Vad skrattar du åt?

- Nej, inget, sa hon och blev lite generad.

- Hahaha jo, säg! Annars kittlar jag dig tills du berättar! sa jag och började kittla henne.

- Jag ger mig! sa hon efter att skrattat en stund. Kommer du inte ihåg sist vi var i den här soffan?

Hon log lite generat mot mig. Och jag mindes mycket väl.

- Det minns jag mycket väl! sa jag och kysste hennes mjuka läppar. Jag kände hur de formades till ett leende.

- Men vad menar du med det? sa jag och la mig försiktigt ovanpå henne för att kunna titta in i hennes vackra ögon. 
Jag såg hur hon rodnade ännu mer och jag skrattade. Hon var så söt när hon rodna. 
- Ähm...ja..asså....om...du..vill, sa hon lågt. 
Jag kysste hennes hals. 
- Jag förstår vad du menar, och är det, det du vill så kör vi på det, sa jag och blinkade åt henne. 
Hon log stort och la sina armar runt min hals. Vi möttes i en het kyss och hela rummet började snurra och jag kände vill ha känslan. 
Jag la mina armar runt henne och kysste henne ner över halsen. Jag visste att hon gillade det där och snart hördes en liten suck. Jag kunde inte låta bli att skratta lite och hon gav mig en oskyldig blick innan hon drog in mig i en het kyss till. Min tunga letade sig snabbt in i hennes mun och jag kände hur hon började famla efter min tröja. Hon lyckades dra av mig den efter några desperata försök. Jag reste mig från soffan och drog desperat med mig henne till sovrummet. Jag hamnade ovanför henne i sängen. Hon smekte mig över min bara rygg, och jag kände att jag inte kunde få nog av henne. Jag drog av henne hennes t-shirt och slängde iväg den.
Hon skrattade medan hon kysste min mage. Det pirrade till och jag tittade på henne. 
- Vadå? andades jag fram och smekte hennes hår. 
- Du är som ett vilt djur, sa hon och tittade upp mot mig. 
- Jasså? sa jag och skrattade. Ska jag ta det positivt? 
- Positivt, avgjorde hon innan hon drog ner mig och kysste mig. 
Våra tungor möttes och jag kände begäret bli ännu större. Jag smekte hennes lår och jag kände hur hon trevade vid min byxkant. Jag andades fort och adrenalinet pumpades ut i min kropp. Jag kysste henne igen. 
Plötsligt ljöd en hög signal och både jag och Izabella ryckte till. Jag kände hur det började vibrera i fickan. Jag suckade och reste mig upp till sittande ställning. Jag satt på Izabellas mage medan jag försiktigt lirkade upp mobilen från jeansfickan.

Jag såg att det stod Louis på skärmen, så jag förökte desperat kontrollera min andning.