Nialls perspektiv:

Jag kom fram till huset och fick se Izabella ligga ner på marken. Jag kände hur ilskan tog över kroppen och jag kunde inte längre tänka klart. Hade han rört min Izabella igen? Hade han slagit henne? Jag gick fram till mannen som stod någon meter från Izabella. När han fick se mig så tittade han förvånat på mig.
- Vem fan är du?
Jag skakade av ursinne. Jag gick närmare honom och det ända jag väste var;
- Du rör inte min flickvän! 
Han verkade först bli väldigt förvånad över att jag pratade engelska men han förtstod och han såg inte glad ut. Jag såg hur han höjde sin knytnäve men min kropp tog över och jag var snabbare. Jag kände hur min näve träffade mannens käke. Han fammlade bakåt med händerna för käken. Jag sprang snabbt tillbaka till Izabella. Hon låg fortfarande medvetslös. Det hade bildats en liten blodpöl vid hennes huvud. Jag satte mig panikslaget på knä bredvid henne. Jag tog hennes hand i min och kände att hon hade puls. Då var hon vid liv iallafall. Jag drog hennes hand mot mig och kysste den. Den började bli kall. Hon skulle kylas ner rejält om vi inte kom här ifrån. För in kunde vi inte gå. Jag hörde hur steg kom närmare. Jag vände mig om och såg hur Andreas eller vad han nu hette hade återfått kontrollen. Jag reste mig hastigt upp men inte tillräckligt hastigt för att hinna undan. Hans kyntnäve träffade min mage. Jag tappade andan och föll till marken chippandes efter luft. Jag tänkte för mig själv att jag var tvungen att andas lungt. Jag tittade på Izabella och såg hur hon sakta öppnade ögonen. Det gav mig styrka och jag ställde mig upp. Andreas stod och tittade på Izabella och var inte beredd på min axelknuff som kom från sidan. Han flög ner på golvet innan för dörren i hallen och jag sprang fram till Izabella som låg på trappan. Hon tittade skräckslaget på mig. Jag strök henne försiktigt över håret för att lugna henne. 
Plötsligt hördes det snabba steg innefrån huset och en kvinna syntes i dörröppningen. Det måste vara Izabellas mamma. 

Hon sa något på svenska som jag inte förstod och jag började få panik för Izabellas skull och det gjorde det svårare. Jag fick förklara för henne att jag inte pratade svenska och att hon fick säga om det. 

- Vem är du och vad har du gjort med min man och dotter? sa hon upprört och skrämt. 

Jag blev ännu argare. Skulle jag slå min flickvän? 

- Ursäkta, men att slå MIN flickvän har din man redan lyckats med och jag bara försvarde henne, fräste jag ilsket. Och vad jag vet har det hänt förut när du sett på. Vad är du för en mamma egentligen? 

Kanske tog jag i för mycket, men jag var rasande. 

Jag såg hur kvinnan fick tårar i ögonen och tittade på både sin man och dotter. 

Det hördes fler steg, men denna gången från trappan. Det var en kille som kom den här gången. Han hade brunt hår och Izabella hade samma anisktsdrag som honom så antgaligen var han hennes bror. 
Han såg förvirrad ut först men sedan skräckslagen när han fick se mig bredvid Izabella och hans mammas man i hallen. Izabellas mamma och hennes bror började prata med varandra. Jag förstod inte ett ord men konversationen blev högre och högre så antagligen var dom inte överens. 

Jag tittade mot Izabella hon såg så svag ut och hon hade stängt ögonen igen. Jag kände hur jag var nära till tårar. Jag måste ta henne till sjukhuset. Hon var svårt skadad. 

Killen fångade åter mitt intresse när han hade fått fram ett par bilnycklar trots sin mammas tydliga protester. Det var en självklarhet att hon inte tyckte om det för hon hade börjat gråta igen. 

Han frågade mig på engelska om jag hade körkort och det har jag ju. 

Han slängde bilnycklarna åt mig och skrek: 

- Spring och åk er väg. Andreas har planerat detta länge. Detta är ingen säker plats för Izabella, snälla ta henne här ifrån! det sista sa han med sorg i rösten. 

Jag nickade och kom snabbt på fötter. Jag lyfte upp Izabella i min famn och jag kände hur lealös hon var. Vi var tvungna att komma snabbt till sjukhuset. 

Jag hörde ett smärtsamt stön och vände mig om. Andreas hade rest sig upp och kollade hatsikt mot mig. Rädslan och ilskan vällde upp inom mig. Men jag tvekade bara en sekund sedan började jag springa ner mot bilen jag sett tidigare. Jag hörde rop och arga röster bakom mig. Jag hoppades att hennes bror skulle klara sig lindrigt undan. Det var ändå han som hjälpt mig i detta. Nu förstår jag varför hon inte ville hem. Lilla älsklingen.

Izabellas perspektiv:

Jag öppnade förvirrat ögonen och såg ett svart lädersäte. Jag försökte minnas hur jag hamnat här, vad som hänt och varför jag var här. Den starka lukten av läder blandat med gummi kände jag väl igen. Den var väldigt bekant men jag kunde inte placera den. Jag kände mig förrvirad. Jag drog in lukten igen och kände på lukten att det var något som inte stämde, det luktade blod. Jag försökte sätta mig upp och kände hur det tog imot i huvudet och hur allt började vingla. Jag la mig ner igen och bilder spelades framför mina ögonlock i samma stund som jag stängde mina ögon. Jag såg hur Andreas högra knytnäve komma imot mig, såg sedan hur jag föll til marken och hur hela världen snurrade omkring mig. Jag öppnade ögonen igen och mindes nu, allt. Från flyplatsen till hur jag fallit till marken. 

Jag slogs av panik, vart var Niall?!?!?!

Som hörd av mina tankar hörde jag en välbekant och lungnande röst.

- Hur mår du? Min lilla älskling, vi är snart framme vid sjukhuset nu! Håll ut, bara en liten bit kvar.

Jag suckade nöjt och försökte le vilket ledde till att jag fick väldigt ont i huvudet. Jag slutade genast le och fokuserade istället på att andas kontrollerat hela tiden.

Efter lite tänk så listade jag ut att vi faktiskt var i min mammas bil. Undrar hur det var med henne? Henne hade jag inte sett sedan innan London. Hoppas verkligen inte Andreas gått på henne också.
 - Hur är det med mamma? fick jag tillslut fram med en konstig och svag röst. 
Jag tittade upp och fick se Niall som var helt fokuserad med blicken på vägen. Vi måste köra fort eftersom han inte släppte vägen med blicken. 
- Jag tror det är bra med henne, jag hann inte direkt reflektera över det, sa han med en konstig ton på rösten. 
Jag blev lite förvånad. Vad hade hänt egentligen? Jag hann inte tänka mer förren det riktigt small till i mitt huvud och jag grimarserade av smärta. Niall måste ha sett det eftersom jag kände hur en hand la sig över min. 
- Så håll bara ut älskling, jag ser skylten här framme, sa Niall. Jag vet inte om han försökte lugna mig eller sig själv men inget utav det funka. 
Helt plötsligt stanna bilen. Jag kom på mig själv med att ha slutit mina ögon igen. En bildörr smälldes igen och kort där efter öppnades min. 
- Så Izabella, du är snart i trygghet nu, mummlade Niall medan han tog upp mig i sin famn. 
Jag kände hur han halvsprang och hans hjärta slog fort och hårt. Jag ville säga något som skulle få honom att lugna sig men jag fick inte fram ett ljud. Orden fastnade i halsen och jag kände hur allt blev dimmigt i huvudet. 
- Somna inte nu Izabella! Vi är snart framme, sa Niall med en lät desperat röst. 
Jag ville så gärna svara honom att det inte var någon fara men hur kunde jag veta det? Hur svårt skadad var jag? Jag mindes inte ens allt som hänt? Och vad har hänt med Niall? Har han råkat illa ut? 
Jag stönade till smärtsamt av den tanken, att Andreas skulle skada min Niall! 
Niall tolkade det fel. Han trodde nog att det var för att jag hade så ont så han ökade takten och fortsatte prata med mig med en mer och mer panikslagen röst. 

Jag suckade och drog mig närmare hans varma vältränade kropp. Han tog ett fastare grepp om mig och jag kände hur vi kom in i värmen. In i sjukhuset. Jag hörde hur folk pratade i mun på varandra så fort vi kom in. Jag hörde hur Niall pratade panikslaget så jag började slappna av och kände hur jag än en gång blev yr och allt blev svart igen.

 

---

Äntligen kapitel 42 uppe!
Hoppas ni gillar det! :D
Hur tror ni det kommer gå för Izabella?