- Älskling? hördes Nialls oroliga röst från sovrummet. 

- Jag är i köket! ropade jag tillbaka och log för mig själv. 

Alex hade ringt igår kväll och sagt att Andreas hade krävt att vi skulle ut ur huset eftersom det var hans hus. Han var förbannad över att jag hade satt dit honom. Så Alex hade helt enkelt handlöst fått titta på medan flyttgubbarna bärt ut deras och mammas saker. Mamma hade hamnat på sjukhus efter hennes chock. Hon hade ramlat av stolen och slått i huvudet i stengolvet i köket. Jag och Alex skulle dit i eftermiddag och besöka henne. Jag hade först varit helt förtvivlad om vart jag skulle ta vägen. Alex hade fått sova hos någon kompis men jag hade inte haft någon aning. Men då hade Niall bestämt sagt att jag skulle sova med honom på hans och killarnas hotell. Eller ja, hotell och hotell, det var som en lägenhet, tänkte jag medan jag kollade i kylskåpet om det fanns något att äta. Förvånansvärt fanns det faktiskt det, färdiga pannkakor med sylt och socker. Jag dukade fram på bordet medan jag hörde Nialls lätta steg komma allt närmare köket. Det pirrade till i magen på mig. 

- Jag gillar din stil, sa Niall och nickade mot mig medan han satte sig ner på en stol vid bordet. 

Jag tittade ner på mig själv och insåg att jag nog hade det mest genomskinliga nattlinnet man kunde hitta.

Jag rodnade och tittade ner i golvet medan jag satte mig mitt emot honom. 

- Hoppas bara inte killarna kommer nu, dom skulle bli så avundsjuka på att jag har en sån fin tjej, sa Niall och blinkade åt mig. 

Jag skrattade åt honom och skakde på huvudet. Den pojken fick mig alltid att skratta. 

Jag sträckte mig efter en pannkaka. Det gällde att vara snabb om man skulle hinna få någon mat innan Niall åt upp allt. 

- Så vad händer idag då? frågade jag nyfiket. 

Jag hade vart instängd på sjukhuset i flera dagar. Och när jag nu äntligen fick åka hem bad dom mig att inte röra mig för mycket, för att jag måste vila huvudet. Jag fick praktiskt taget bara gå på toa och äta. 

- Tja...jag och killarna ska börja på vårat nya album, innan vi åker till U.S.A du vet, sa Niall med munnen full av mat. 

- Ja, just det ja, hur länge var det ni skulle stanna i Sverige? frågade jag. 

- Fem dagar eller något, men jag stannar nog längre, för att hjälpa dig med allt, sa han ödmjukt och nuddade lät min hand. 

Den lilla rörelsen fick mitt blod att rusa fram i venerna. 

- Du behöver inte hjälpa mig Niall, jag klarar mig allt är bra, sa jag och försökte låta övertygande. 

Det sista jag ville vara att han skulle försvinna ifrån mig en gång till.

- Du är ingen bra lögnare, konstaterade Niall och blinkade åt mig. 

Jag suckade och reste mig upp för att duka bort. Ingen gick på mina lögner längre. 

Jag ställde ner tallrikarna och glasen på diskbänken då jag plötsligt kände ett par armar som la sig kring min midja. 

- Om du vill så kan jag låtsas att jag tror dig och att detta är våran sista tid tillsammans, andades han mjukt fram i mitt öra. 

Jag skälvde till.

 

Jag kände hur Izabella skälvde till av mina ord. Jag kunde inte låta bli att le. Tänk att hon bara var min. 

Jag började kyssa henne ner för nacken och över skulderbladen. Hon suckade till av välbehag och vände sig emot mig. Jag tittade på henne och fick se att hennes ögon var tänd av samma glöd som den vart under vår första gång. Hon drog mig tätt intill sig och kysste mig i en lång och mjuk kyss. 

- Jag har saknat det här, mumlade hon mot mina läppar. 

Jag la mina händer över hennes svank och började smeka hennes rygg upp och ner. 

Jag kände hur hon försiktigt nafsade till i mitt öra och jag kunde inte hejda den djupa sucken som flöt ur mig. Jag hörde hur hon fnissade till och kysste mig fjäderlätt på halsen. 

- Och jag har saknat dig, viskade jag tillbaka och kysste hennes hals igen och började sakta kyssa henne neråt. 

- Hallå i stugan! hördes plötsligt en välbekant om inte något irriterande röst. 

Vi hoppade snabbt ifrån varandra så att vi hamnade på varsin sida av diskbänken men Louis hade tydligen redan kommit in i köket. 

- Åh, säg inte att det är andra gången jag kommer på er! sa han med spelade förskräckelse och tittade med stora ögon på mig i bara byxor och Izabella i sitt lilla nattlinne. 

- Håll tyst Louis, väste jag fram. 

Han hade förstört våran ensamma stund.

- Oj, förlåt mig så mycket då Charmören, sa Louis och flinade. 

Jag stirrade bara argt på han. 

- Hallå där! sa Harry som precis kommit in i köket.

- Ojdå, la han snabbt till när han fick se Izabella i hennes nattlinne. 

- Åh, nänänä, tänk inte alls tanken dirtyboy, sa Louis och satte en hand i Harrys bröst. 

- Men vadå? va? jag tänkte inget! protesterade Harry. 

- Nänä, loverboy, sa Louis och tittade strängt på Harry. 

- Inte genera flickorna, sa han sedan när han kollat på Izabella och sett hur hon rodande. 

- Okej, ni har haft kul nog på våran bekostnade, suckade jag irriterat. - UT NU!

- Hej, vad händer? sa plötsligt Liam som kommit in genom dörröppningen in till köket. 

- Vas happenin? hördes även Zayns glada röst. 

Båda ställde sig bara och glodde när dom såg mig och Izabella halvt nakna. 

- Ojdå, slank det ur Liam. 

- Stör vi? skrattade Zayn generat. 

- Du vet att du har ett väldigt snyggt och avslöjande märke på halsen va, Izabella? sa Louis och log flirtigt. 

Jag såg ur Izabellas flyttade sin hand till halsen och kände efter. 

- Okej killar! UT! Vi pratar senare om att det finns något som heter knacka på! sa jag argt. 

- Okej, ta det lugnt älskaren, vi ska inte störa era planer, sa Louis och höll upp armarna i en försvarande gest. 

Jag näst intill morrade åt honom som fick resten av killarna att skratta. 

- Ut nu! Snälla sa jag strängt medan jag näst intill putade dom mot dörren. 

- Okej, okej, sa Harry. Men vi ska ses nere vi entrén om en halvtimme. Vi ska ju spela in idag. 

Jag svarade med att smälla igen dörren. Jag gick tillbaka ut i köket medan deras skratt ekade bort i koridorren.

- Det är konstigt att vi aldrig ska kunna vara ifred från dom, muttrade jag medan jag tittade på Izabella som fortfarande var lite generad. 

- Men Harry, han...

- Nej,nej! Det är bara Louis som skojar! Harry är jätte lycklig med Johanna! sa Niall snabbt och tittade oroligt på mig. 

- Du vet han skulle aldrig göra något sånt!

- Jag vet, jag blev bara lite förvirrad, sa hon och log mot mig. 

Jag skrattade lite. 

- Det är så typiskt Louis att han alltid ska komma på oss, sa jag och blinkade åt henne. 

Hon skrattade också och sa:

- Skynda dig att duscha nu, dom väntar, jag tar hand om resten.

- Tack gumman, sa jag och kysste henne på pannan. 

Jag gick snabbt ut ur köket för att duscha. 

 

Som vanligt fick vi alltid vänta på Niall. Han var alltid sist. Denna gången var det kanske inte så konstigt. Jag var fortfarande lite generad över att vi kommit på dom mitt i deras privata stund. 

- Nej men se där, där kommer ju dirtyboy, ropade Louis och avbröt mina tankar. 

- Jätte rolig är du, sa Niall ironiskt och boxade till honom på armen när han kommit fram till oss.

- Förlåt, vi är verkligen ledsna för det där, sa jag skamset och tittade ärligt på han. 

- Ingen fara, men den här killen skulle ju kunna sluta med att genera min tjej, sa Niall och gnuggade Louis i håret. 

- Hjälp vakter! ropade Louis på skoj och boxade till Niall på axeln. Och så var dom igång. 

Det blev en brottningsmatch med mycket skoj. Hotellpersonalen tittade hela tiden oroligt bort mot oss för att verkligen vara säkra på att det bara var på skoj. 

- Okej, killar tagga ner, sa Harry och fixade till sitt hår. 

- Ska du säga jag-bryr-mig-bara-om-mitt-hår plus Zayn, sa Louis lite andfåd. 

- Vad har jag med detta och göra? protesterade Zayn. 

Hela brottningsmatchen slutade med att vi alla låg i en hög över varandra skrattandes. 

- Vad gör ni? sa en förvånad röst. 

Vi tittade upp och fick se att det var Paul. 

- Hej Paul, sa Louis glatt och vinkade. 

Paul bara skakade på huvudet och sa att bilarna väntade utanför. 

Han visste vad han hade att handskas med när det gällde oss i alla fall.

 

 Jag väntade utanför hotellet som Izabella hänvisat mig till. Jag tittade förvånt på den stora byggnaden. Det måste vara stans finaste hotell. Fast i för sig den grabben har väl råd med allt, tänkte jag medan jag såg min lillasyster komma ut från entrén. Jag log för mig själv hon såg ut att må mycket bättre sen jag pratade med Niall sist gång. 

Hon fick plötsligt syn på mig och vinkade. Jag vinkade tillbaka. 

- Hej, Alex, sa hon glatt när hon hoppade in i sättet bredvid mig. 

- Hur mår du idag? undrade jag oroligt. 

- Mycket bättre faktiskt, men jag får inte göra så mycket, mitt huvud behöver vila, suckade Izabella. 

Jag startade bilen. Det var svårt för Izabella att ta det lugnt. Hon hade alltid vart en livlig unge. Så jag förstod att hon tyckte det var svårt att ta det lugnt. 

- Hur är det med mamma då? frågade hon lite skamset. Jag har ju knappt pratat med henne sen jag åkte till pappa. 

- Ehm...var det första jag fick fram. Hon hade vart väldigt ledsen sen Izabella åkt och klandrat sig själv. Även ifall det var hennes fel tror jag inte att Izabella ville veta hur dåligt mamma mått. 

- Hon har klarar sig, fick jag fram tillslut men min röst lätt alldeles för konstig. 

Izabella kollade på mig med tvivlande blick men jag valde att inte säga något utan koncentrerade mig på vägen. 

Det tog inte lång tid fören vi var framme vid sjukhuset. Mamma låg på fjärde våningen i rum 467. 

- Hur hårt slog hon i huvudet? viskade Izabella när vi stod i hissen. Så lågt som om hon nästan inte ville att jag skulle höra frågan. 

- Inte så hårt, hon kommer hem idag, sa jag bestämt. 

Vi klev ut ur hissen och letade upp rum 467. Vi tvekade lite vid dörren innan vi gick in. Jag såg att Izabella var nervös.

- Det kommer gå bra, sa jag lugnande och klappade henne på axeln. 

Hon nickade spänt och jag öppnade dörren. 

Och där inne låg mamma med bandage runt huvudet men hon såg inte så dålig ut. Antagligen hade dom henne  bara inne för att kolla så att allt var som det ska. 

- Hej, min barn, sa mamma och hon fick tårar i ögonen. Antagligen för att hon inte träffat Izabella ordentligt sen hon flytt till pappa.

- Mamma, sa Izabella med gråt i rösten men hon rörde sig inte en centimeter. 

- Jag är så ledsen min dotter, jag är så ledsen, jag var för rädd för att göra något, jag är en sån dålig mamma, förlåt, sa mamma och hennes röst sprack. 

- Schhh..mamma det är okej, sa Izabella och en tår rann ner för henens kind. 

Jag sa inget. Jag ville inte lägga mig i. Det vore bara bra om dom löste detta. 

- Det är inte alls okej, jag har behandlat mina barn fel, ni skulle inte behöva växa upp med en idiot som skulle föreställa eran pappa, jag insåg inte det då men nu vet jag att han var fel person, sa mamma lågt och även hennes tårar började rinna. 

- Mamma...jag menade inte heller att jag hatar dig, sa Izabella skuldmedveten. 

- Jag älskar dig min dotter, sa mamma och dom båda brast i gråt. 

Izabella gick fram till mamma och kramade henne. 

Det var bra att dom äntligen fått löst allt, men vad skulle hända nu?

---

Kapitel 47 mina vänner! :D Hoppas ni gillar det! Vi kör på 7 kommentarer till nästa! :) <3