Men jag kunde ändå inte låta bli att oroa mig över min och Nialls framtid. Det hade varit så bra länge nu, skulle allt förändras?

---

Nialls perspektiv:

Vi fick ett varmt välkomnande och jag såg att Izabella uppskattade det. Det gjorde mig glad, bara att se henne glad gjorde mig lycklig.

- Ska vi börja eller?

Det var Liam som frågade. Jag log och nickade för jag var jätte hungrig, som vanligt.

Vi satte oss ner runt Liams köksbordet som var uppdukat med massor av godsaker.

Äntligen var vi samlade hela gänget. Jag såg hur både Zayn och Harry såg lyckligare ut. Jag hade inte tänkt på det förut, men nu insåg jag att Alexandra och Johanna spelade en stor roll i deras liv också.

Plötsligt skrek alla till och jag väcktes upp ur mina tankar och såg att Louis hade öppnat en dricka och det hade sprutat dricka över hela Louis kläder. Som tur var hade han stått framför bordet när han öppnade den så maten klarade sig, till min förtjusning. Jag såg hur Harry inte kunde hålla sig för skratt och förstod snabbt läget.

Harry hade skakat drickan! Louis skrek någonting om Titanic medan han skvätte med händerna på Zayn som satt närmast som ryggade tillbka. Jag började skratta och allas blickar vändes mot mig. Jag pekade på Harry och såg oskyldig ut. Louis fattade vad som hänt och började gå mot Harry som skrattade men satte fram händerna som skydd för ansiktet.

- Harry, var det du som skvätte ner mig? sa Louis med pippig röst.

- Varför skulle det vara jag? sa Harry oskyldigt men hans leende avslöjade allt.

Louis slängde sig i knät på Harry och han skrek till. Nu var både Harry och Louis blöta.

Vi andra skrattade och skakade på huvudet. Harry och Louis var bara för mycket ibland.

Jag vände mig mot Izabella och mötte hennes blåa ögon. Hon sken upp och jag blinkade åt henne.

Jag tog hennes hand under bordet.

Jag tittade på Louis som precis rest sig upp från Harry. Han rufsade till Harrys lockiga hår med sina läskstänkda händer och Harrys hår blev helt kladdigt. Han putade bort Louis och försökte förtvivlat fixa till sin frisyr igen.

Louis gick oberört där ifrån med ett leende på läpparna. Han verkade glömt bort att han var helt blöt för han tog drickan och började servera oss andra. Plötsligt kände jag något mot mitt lår.

Jag tittade ner och fick se en hand. Jag tittade upp och mötte dom vackraste bruna ögon jag någonsin sett. Zayn.

Jag log mot honom och hans ansikte sken upp. Gud vad jag hade saknat honom! Äntligen fick jag träffa honom igen. Jag la min hand på hans och jag såg hur han blev ännu gladare. Han blinkade åt mig och jag kände hur jag rodnade lite. Så underbar han är!

Jag såg hur Harry febrilt försökte fixa till sitt hår som blivit helt nedstänkt. Han tittade på mig och log så att hela hans ansikte lyste och man såg hans urgulliga smilegropar.

Jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Vilken skön kille det var!

Han slog sig ner bredvid mig igen och jag studerade hans ansikte när han skrattade och argumenterade med Louis. Det slog mig att dem var som ert gammalt gift par. Jag avbröts i mina tankar av en ringande mobiltelefon. Izabella fiskade snabbt upp sin och svarade. Alla blev knäpptysta när de såg att hon pratade i telefon. Jag fnissade till, det var en så komisk tystnad.

- Vad är det som är så roligt?

Hörde jag hur Harry viskade i mitt öra. Det kittlades är hans bruna lockar snuddade min kind.

- inget, det är bara så ovanligt tyst, viskade jag tillbaka.

Han nickade och började också småskratta.

Izabella la på luren och alla började gapskratta. Izabella tittade förvånat på oss. Jag samlade mig och frågade;

- Vem var det?

- Det var pappa, svarade hon snabbt. Han påminde om middagen klockan sex.

- Ska du lämna oss? Frågade Alexandra chokat och slog ut med armarna.

- Nej, för VI ska äta middag, sa hon och tittade på mig och Alexandra.

- Så ni ska lämna oss! Sa Louis och tittade besviket på Izabella.

- Ta det lungt, vi ses imorgon igen, sa jag och rufsade till hans hår.

Klockan gick snabbt och den närmade sig snart halv sex. Vi var tvungna att lämna killarna, men till min tröst så visste jag att vi skulle ses imorgon igen. De följde med oss ut i hallen och kramades oss hej då. Harry gav mig en lång kram och jag kände hur jag blev varm i hela kroppen, även fast jag visste att jag inte visade det. Han gav mig en kindpuss och jag log mot honom. Jag gick ut genom dörren och kände hur mina kinder började rödna. Alexandra och Izabella tittade chokat på mig.

- Rodnar du Jo? Frågade de i kör.

- Nej!! Sa jag och tittade bort.

De skrattade åt mig.

Vi skyndade oss till resturangen, pappa stod inte utanför så vi gick in. Vi möttes av en hårt sminkad servitris, hon visade oss till bordet där min pappa satt och väntade. Han tittade upp precis när vi kom fram till bordet. Han sken upp och hans skrattrynkor syntes.

- Hejsan, tjejer, det var länge sedan, sa han och kramade om Johanna och Alexandra.

- Ja, det var inte igår, sa Johanna och skrattade.

- Så du bor här nu då? frågade Alexandra och satte sig ner på en utav dom fyra stolarna som stod runt bordet.

- Ja, jag blev erbjuden ett så bra jobb, så jag tog chansen att flytta hit, jag menar mina barn är ju så stora nu så att dom kan åka själva och hälsa på mig, sa han och kollade på mig med ett leende.

Jag skrattade åt han och satte mig bredvid han.

- Så vad vill ni ha tjejer? frågade pappa glatt. Jag bjuder, det är ju trots allt eran första kväll här i London.

- Åh, nej det behövs inte Kevin, jag har fått massa pengar av mamma och pappa, insisterade Johanna.

Men pappa hade redan bestämt sig för att bjuda oss, så det slutade med att vi alla beställde en jätte god kyckling rätt men chokladmousse till efterrätt.

Vi hade en väldigt trevlig middag med många skratt och jag fick reda på vad pappa jobbade med mer ingånende som jag pinsamt nog inte brytt mig så mycket om eftersom jag träffat killarna. Men plötsligt hördes det en ringsignal. Jag blev förvånad, var det någon som ringde till mig här i London så var det pappa men han satt ju mitt emot mig. Jag tog upp telefonen ur fickan och såg på displayen att det var mamma. Alla minnen sköljde över mig och jag rörde försiktigt vid min kind. Svullnaden hade gått ner men den var fortfarande öm. Mina ögon tårades fast jag försökte dölja det. Varför skulle hon ringa nu? Med en darrande hand satte jag telefonen mot örat.

- Ja, hej? sa jag tillbakadragande.

- Hej, gumman! Snälla kom hem, jag saknar dig så, hörde jag mamma säga. Hon var helt hysterisk och inte långt ifrån tårar kunde jag höra.

Jag stålsatte mig. Detta var precis det jag hade varit rädd för ända sen jag kom till London.

- Jag vill inte komma hem, sa jag kort och känslolöst fast mina känslor var omskakande inom mig.

- Snälla, jag klara inte av detta, ända sen du åkte har allt vart dåligt, vi saknar dig! Alex också, sa hon med gråtfylld röst.

Alex. Plötsligt insåg jag hur mycket jag saknade min bror som alltid ställde upp för mig. Han fanns alltid där. 
Jag kände hur tårarna snart skulle börja rinna. Alexandra, Johanna och pappa tittade på mig med orolig min.

- Mamma, skolan börjar inte än, sa jag bestämt. Jag kommer hem helgen innan, som jag bestämde innan jag åkte.

- Snälla, Izabella...sa hon med svag röst.

Det skar till i mitt hjärta. Jag ville inte såra min mamma, samtidigt som jag inte vill hem till Andreas. Minnen från slaget över kinden spelades upp framför ögonen på mig och jag kände mig yr.

Jag måste här ifrån, tänkte jag hysteriskt.

- Mamma, jag lovar jag kommer hem då, du behöver inte sakna mig, men jag måste gå nu hej då, sa jag med lite mildare ton. På något sätt tyckte jag synd om mamma fast hon hade sårat mig djupt.

- Okej, sa hon utdraget. Hon förstod nog att hon inte kunde övertala mig. Ta hand om dig gumman, jag älskar dig!

- Hej då mamma, sa jag. Jag klarade inte av att säga dom tre orden tillbaka till henne.

Jag avbröt samtalet och la ner mobilen i fickan. Jag stirrade tomt framför mig.

- Hur är det gumma? sa pappa med orolig röst och la sin hand över min.

Johanna och Alexandra tittade på mig med oroliga ansikten. Jag måste se hemsk ut eftersom dom tittar så mycket.

- Jag behöver bara gå på toa, sa jag stelt och drog åt mig handen.

Jag gick med skakande ben mot toaletterna. Jag kände deras oroliga blickar i nacken. Men precis innan toaletterna var det en vägg. Väggen var i vägen för att dom skulle kunna se om jag gick ut på gatan eller fortsatte till toaletterna. Det kändes som om jag skulle sprängas. Alla känslorna bombade mig inifrån och det kändes som jag skulle kvävas. Jag ville bara fly. Fly, bort från den här världen.

Det tog en sekund innan jag bestämt mig. Jag kunffade upp restaurangens dörr och rusade ut på gatan.

Jag gick långsamt ner för gatan. Jag skulle möta Johanna, Alexandra och Izabella vid restaurangen. Izabellas pappa skulle tillbaka till jobbet efter restaurangbesöket. Han jobbade tydligen natt idag.

Jag gick förbi dom stora affärerna medan jag tänkte på Izabella. Jag hade äntligen fått henne tillbaka och nu var hon bara min. Ingen kunde ta henne ifrån mig. Jag gick och småskrattade lite för mig själv när jag kom och tänka på alla fina och roliga stunder vi haft tillsammans som den kvällen för två dagar sedan. En het känsla kom upp inom mig. Jag rodnade lite. Just den kvällen hade varit speciell. Då visste jag att hon verkligen var min.

Jag blev stoppade av några fans som ville ha autografer och kort. Det ställde jag gärna upp på. Våra fans betyder allt för oss. Men jag var snart tvungen att gå eftersom jag inte ville bli försenad. Jag ursäktade mig och sa någonting om att jag var tvungen att möta min flickvän och det tyckte dom var så sött. Jag log mot dom och dom önskade mig lycka till.

Jag fortsatte gå och insåg att det var en halvtimme kvar tills vi hade bestämt att jag skulle möta dom.

Jag suckade. Jag som redan var på samma gata som restaurangen. Jag tittade bort mot det stora lyxiga huset där restaurangen låg och plötsligt såg jag hur en tjej med långt brunt hår kastade sig ut ifrån restaurangen. Och den tjejen kunde jag inte se fel på. Det var Izabella. Men vad hade hänt nu? Oron bubblade upp i mig och jag började springa efter henne. Izabella var aldrig ledsen i onödan, något måste ha hänt.

Jag kom närmare henne. Vi var nu nära parken som vi blev fotograferade i utan att vi märkt något.

- Izabella, ropade jag och ökade farten.

Hon vände sig om och jag såg genast att något var fel. Hennes ögon var rödgråtna och tårarna bara rann ner.

Det tog någon sekund innan hon fattade att det var jag men när hon förstode det började hon springa mot mig.

Vi mötes i en kram och jag hörde hur hon började snyfta högre.

- Vad är det som har hänt älskling? sa jag oroligt och kollade in i hennes isblå ögon som var fyllda av smärta.

Hon bara skakade på huvudet och borrade in sitt ansikte i mitt bröst. Jag strök henne lugnande över kinden fast jag var hur orolig som helst. Plötsligt kände jag hur hennes kind var lite svullen och allt kom tillbaka till mig. Jag hade ju frågat henne för flera dagar sen vad det var som hade hänt och då hade hon inte velat svara.

- Izabella, sa jag försiktigt och hon kollade upp mot mig. Har det någonting med din kind att göra?

Jag såg hur känslorna skiftade i hennes ögon. Sorg, rädsla, ilska och förtvivlan blandades med tårar i hennes ögon.

Hon brast ihop och började storgråta. Jag hade antagligen träffat rätt.

- Såja, Izabella, jag finns här, sa jag så lugnade jag kunde fast jag var orolig och en ilska började komma upp inom mig. Hade någon slagit min vackra prinsessa?

Jag tog upp henne i min famn och kramade om henne. Hon la sina armar kring min hals och fortsatte gråta.

Jag strök henne försiktigt över ryggen medan en miljon tankar brottade i min hjärna.

Vad var det som hade hänt?

---