Jag tittade chokat på honom, jag visste svaret i huvudet men jag fick inte fram något. Han tittade oroligt på mig och jag kände hur jag tårar började tränga fram. Jag fick fortfarande inte fram ett ord men jag nickade. Klart jag ville gifta mig med honom. För mig fanns det inte nej. Han var allt jag någonsin önskat mig.

- Äär det ett ja? frågade Niall nervöst.

- Ja så klaart! fick jag tillslut ut och han log glatt mot mig och ställde sig upp.

Han tog ur diamantringen ur asken och tog min hand. Han trädde försiktigt på diamantringen på mitt ringfinger och kolla sedan på mig.

Jag kollade in i hans ögon och såg hur han också började få tårar i ögonen. 

- Jag älskar dig.

- Och jag dig, svarade han och jag böjde mig fram för att kyssa han.

- Jag var orolig för att du inte skule säga ja, sa han och log ett snett lennde samtidigt som han kysste mig.

- Varför skule jag inte säga ja? Jag älskar ju dig, sa jag och kollade förskräckt på han. 

- Men man vet aldrig om du skule tycka det var för tidigt, sa han och smekte min vänster hand över den nu stora diamantringen som satt där. 

Jag tittade ner på min hand och försökte förstå att jag nu var förlovad med världens underbaraste kille. 

- Jag tyckte det var en alldeles underbar tid, viskade jag i hans öra. 

Jag kände hur han rös till och la sina armar omkring mig. 

- Så snart kan jag kalla dig, Mrs Horan, sa han och log mot mig medan han smekte min rygg.

- Ja, snart, sa jag med drömande röst. 

Han skrattade åt mig och lyfte upp mig i sin famn. 

Jag skrek till av förvåning och skratt. 

Han bar mig till sängen och la ner mig försiktigt på sängen. 

- Så snart-mrs-Horan när ska vi beräta detta för din mamma? frågade han och kysste mig på nyckelbenet medan han smekte mig över min rygg. 

- Ja...så fort som möjligt antar jag? sa jag och log mot honom medan jag kysste han på halsen. 

- Men nu vill jag gärna ha min prinsessa i fred, protesterade han och blinkade mot mig medan han sakta drog av mig tröjan.

- Jasså, varför då? sa jag och skrattade medan jag började smeka hans mage. 

- För att jag älskar dig och vill fira att du vill gifta dig med mig, sa han och blinkade än en gång och började smeka min mage. 

- Så det är därför du vill det? frågade jag och drog tröjan över hans huvud. 

- Jag vill ju känna min Izabella, sa han och började kyssa mig på halsen ner mot min mage.

Jag stönade till och drog han närmare mig så att jag kunde känna hela hans kropp.

- Izabella, vad är det med dig? flinade han och började sakta dra av mig mina byxor.

Jag rodnade lite men svarade ärligt.

- Jag vill bara ha dig, sa jag och kysste hans mage och utforskade hans konturer med mina fingrar. 

Han skrattade och tryckte mig närmare han och jag kände hur hans nedre del hårdnade mot mit lår. 

- Det är visst inte bara jag som vill ha någon, sa jag och blinkade åt honom. 

Han skrattade men tystnade tvärt när min hand vandrade ner från hans mage till hans byxor.

Jag knäppte försiktigt upp hans byxknapp och drog ner hans gylff. 

Han tittade på mig sammanbitet, och såg hur han kämpade för att inte slita av mig resten med en gång. 

- Nialler, sa jag och skrattade. 

Han rodnade lite men började sedan smeka mina lår och då var det jag som blev tyst och drog av han byxorna. 

Han la sig tungt ner på mig och började kyssa mig passionerat. Båda stönade till och jag kände hur hans händer trevade vid min bh. Jag nafsade han över nacken och tryckte han närmare mig. 

- Vill du detta nudå? sa han andfått. 

- Ja! sa jag och stönade till när han rörde vid mina bröst. 

Han stönade till när jag rörde vid hans kalsonger.

Han lirkade av mig mina trosor och började smeka mig där nere. 

Jag tryckte mig närmare honom och tog av hans kalsonger. 

Vi log mot varandra och våra blickarna vi gav varandra sa mer än tusen ord.

 

                                             *                             *                            *

 

Jag suckade. Det här var det värsta som fanns. Att säga hejdå. Jag satt på flygplatsen med Niall, killarna, Johanna och Alexandra. Alla satt tysta. Vi visste hur de skulle bli. Vi skulle sakna varann så mycket. Jag kollade ner på min vänsterhand och såg diamantringen. Det var min tröst. Vi hade bestämt att när dem var borta på deras USA tour så skulle vi här hemma börja planera. Vi hade bestämt att det skulle bli ett strandbröllop. Vi skulle ha det i Belém, där vi träffades för första gången. Det skulle bli magiskt. Men först, så väntades tre månaders saknad. Jag var inte säker på att jag skulle klara av det. Vi hade varit med varandra hela sommaren och nu helt plötsligt skulle vi inte ses på jätte länge. Det knäcker mig att bara tänka tanken.

- Hur är det? viskade Niall i mitt öra och smekte min arm. 

Jag suckade och tog hans hand.

- Kommer inte klara mig tre månader utan dig. Det är omöjligt, det går bara inte. 

Han tog bort sin hand från mig och började rota i sin väska som han skulle ha som handbagage. 

- Vad letar du efter?

- Vänta ska du se, sa han och log stort. Jag förrstår inte hur han kunde le så, allt kändes så hemskt för tillfället.

Han tog fram några papper.

- Titta här vad jag fixat till dig, det är en överraskning! sa han och gav mig papprena. 

Jag tog förvirrat emot dom och skumade igenom.

- Skojar du med mig? sa jag och tittade lyriskt på honom.

- Absolut inte, älskling.

Papprena var biljetter. Tre stycken till New York. Det var som en dröm, New York är ett av de ställen jag vill besöka innan jag dör och nu skulle det slå in.

- Jag tänkte att du , Johanna och Alexandra kunde åka. När ni kommer dit så möter vi förstås upp er, och på en av kvällarna får ni komma och se våran konsert. 

Jag gav han en stor bamsekram.

- Tack älskling, nu behöver jag bara sakna dig i en månad, innan vi träffas igen.

Han skrattade och besvarade kramen.

Vi hörde hur de sprackade till i högtalarna och en mansröst började prata:

- Nästa avgång till bryssel om en halvtimme, gaten är nu öppen.

- Det är vårt flyg, ropade Louis.

- Till Bryssel? fråga Niall skeptiskt.

- Ja, vi ska mellanlanda där, dahh, svarade Louis med en tillgjord röst.

Killarna började plocka ihop sina grejer och alla reste sig upp.

- GRUPPKRAM, ropade Louis och alla kom till honom och det blev en stor gruppkram.

Jag började säga hejdå till Liam, sedan Zayn, Harry, Louis och tillsist blev de dags att säga hejdå till NIall.

Jag såg hur Johanna och Alexandra sa hejdå till Harry och Zayn. Dom såg inte heller särskilt muntra ut.

Jag och Niall stod bara och tittade på varandra med tårar i ögonen. På någotsätt kändes det som detta var slutet.

- Jag antar att vi måste säga hej då, sa Niall tyst och tittademig djupt i ögonen.

- Ja, viskade jag fram.

Han kramade mig hårt och jag kände hur mina tårar började rinna ner för kinderna.

- Jag älskar dig Izabella Moa Adamsson, det kommer inte gå en minut utan att jag tänker på dig, sa han med gråtfylld röst.

Jag kramade han håradre och brast ut i storgråt. Min Niall, min älskling.

Han tittade på mig och strök bort tårarna från mina kinder.

- Vi kommer snart ses igen älskling.

Jag nickade.

- Jag kommer sakna dig Niall.

- Jag kommer sakna dig med, sa han och jag han se att en tår rann ner för hans kind innan han tryckte sina läppar mot mina i en sista kyss.

Gud vad jag skulle sakna honom.

 

 

This is the end.

Epilog kommer i veckan oxå men sen äre sluut!

Lite sorligt faktiskt :'[

Stort tack till er som läst!!

 

Jag tog på mig min mörkblåa kappa och tittade mig i spegeln. Håret var uppsatt i en hård knut. Jag rättade till min lugg och gick sedan ut ur min väninnas hus. Jag tog några raska steg ner för grusgången. Taxin jag beställt stod och väntade på mig. Jag hoppade snabbt in och sa adressen som jag fått av Izabella. Både Niall, Izabella och Alex skulle möta mig där. Vi skulle kolla på ett hus som var till salu. Det var Niall som sett att huset var till salu och han sa att han trodde att vi skulle gilla det.

Plötsligt stannade taxin framför en stor villa. Jag tittade chokat ut igenom föntret. Villan var vit med stora panoramafönster. Jag frågade taxichauffören om det verkligen var adressen han fått och han bara nickade och sa att vi var framme. Men kunde Niall verkligen mena det här huset? Inte kunde han köpa detta åt oss? Huset var enormt. Det måste vara jätte dyrt, tänkte jag medan jag klev ur bilen. Jag gick tveksamt och chockad upp längs uppfarten mot huset. När jag kom närmare såg jag hur dörren öppnades och ut stack Izabellas huvud.

- Men mamma, varför står du där och tittar? Kom in, det är jätte fint!

Jag gick upp för den stora sten trappan och tittade chokat runt. Bara utsidan var sjukt vacker! När jag kom in genom dörren fick jag se att stort öppet rum med stora fönster ut mot en sjö. Det var trä golv och en fin ljusrosa tapet. 

Efter att ha gått runt i huset en stund kunde jag konstatera att huset var nyrenoverat. Både Izabella och Alex verkade stormförtjusta i huset och jag kunde inget annat än att håller med.

- Så vad tycker ni? Desto tidigare vi slår till desto bättre pris, sa Niall och log stort.

- Jag älskar det! Skulle kunna flytta in på studs om det är så! Sa Izabella enstuastiskt.

- Jätte fint o så men jag tror tyvärr inte att vi har ekonomi till det här för tillfället, sa jag och såg hur dom tittade besviket på mig. Jag vet att du kan tänka dig att betala Niall och det är jätte vänligt, men jag tror det är bättre om vi satsar på något mindre, särskilt eftersom Izabella snart flyttar och då får jag bo själv i det här stora huset och det orkar jag nog inte med.

- Tur att jag kollat på en lägenhet åt er då, sa Alex och vi tittade chokat på honom.

- Alex, har du tittat på en lägenhet? sa Izabella ironiskt till sin bror. 

- Ja, jag har faktiskt gjort det, svarade han och lipade åt henne. 

Niall började skratta 

- Ni beter er som småbarn, suckade jag tungt. Men Alex när kollade du ut den?

- Nah, jag åkte förbi en byggarbetsplats när jag skulle hit och blev nyfiken, så jag kollade in det och det visade sig att dom bygger nya hus mitt inne i stan. 

- Men det låter ju jätte bra! sa Niall som var lite förlägen efter husvisningen. 

- Men då åker vi väl dit och kollar en sväng? sa Izabella och tog Nialls hand. 

- Mhmm..visst, sa Niall som verkade vara någon helt annastans. 

- Niall..om det är något med huset, så ska du inte känna så, det var verkligen jätte fint, sa jag snabbt. 

Jag ville ju inte att han skulle känna sig obekäm på grund av det. 

- Nej, nej, det är inte alls det, jag förstår precis att det blev för stort, det var väl min känsla om att ge min tjej allt hon ville ha som tog överhand, sa han och blinkade mot Izabella som rodnade. 

Jag log stort. Tänk att Izabella hade fått en sån fin kille.

- Jaja, men ska vi åka dit nu då? sa Alex otåligt. 

Han verkade ha hittat något riktigt bra. 

- Visst brorsan, sa Izabella och drog med sig Niall ut från huset. 

 

 

Lägenheten låg egentligen inte så jätte långt från huset vi precis kollat på. Det var mer att lägenheten låg mer centralt och inte i ett bostadsområde. 

- Så, här är det, sa jag högt och svängde in på en parkering vid sidan av byggarbetsplatsen. 

Vi alla fyra hade trängt in oss i min lilla blåa bil som jag nyss köpt nu när jag flyttat hemifrån. 

- Wow, det ser riktigt fint ut, sa Izabella med stora ögon när hon fick se dom stora plancherna där dom visade hur lägenheterna skulle se ut när dom var klara. 

- Ja, det gör det verkligen, sa mamma med en beundrande röst. 

- Det verkar ju inte vara så dyrt heller, la Niall till. Bra hittat Alex! 

- Tack Niall, sa jag och log. 

Jag gillade verkligen den killen. Det syntes också väldigt väl att han inte skulle svika min syster. Fast dom andra killarna skulle också vara kul att träffa. 

- Man kan väl gå ut och titta närmare? frågade mamma. 

- Självklart, sa jag och stängde av motorn. 

Vi alla klev ur bilen och gick runt på byggplatsen. Vi var lite oroliga eftersom man egentligen inte fick gå där men det var ingen som jobbade idag så vi tog oss friheten att kolla närmare.

- Det ser verkligen ut att bli jätte fint och det ligger ju centralt och bra, sa mamma efter en stunds kollande. 

- Tyckte jag med därför jag ville visa den, sa jag och log mot henne. 

- Här kommer vi bo bra mamma, sa Izabella och log mot henne. 

- Ja, men detta var också lite dyrt för mig, sa mamma och fick en djup rynka i pannan.

- Ingen fara, jag betalar, sa Niall och tittade på oss. 

- Men det kan du inte göra, protesterade mamma. 

- Vi kan betala hälften var då? sa Niall och tittade på henne. 

- Det låter bättre, men jag vet inte, sa hon tveksamt. 

- Jag gör det för er, dom pengarna kommer inte ens märkas att dom försvinner, om ni fattar vad jag menar, sa han och log stort. 

Vi andra tre skrattade. 

- Okej, jag går väl med på det då, tack så hemskt mycket Niall, sa mamma och kramade om Niall. 

- Nu måste jag ju skriva på papper och sånt!

 

Det hade redan börjat mörkna när jag och Niall klev in genom hotellrummet. Vi hade haft en rolig dag. Vi hade gått och fikat med mamma och Alex efter att vi kollat på lägenheten och fyllt i alla papprena. Efter det hade killarna ringt och sagt att dom ville hitta på något kul med oss och Alexandra och Johanna. Det slutade med att vi alla åkt gocart. Harry och Louis hade kört som galningar. Dom hade krockat flera gånger. Deras bil var den pinsamaste att lämna tillbaka. Hela sidan var till plattad. Dom skämdes nog mycket också. 

Jag slängde mig ner på hotellsoffan och blundade. Jag hörde steg som kom närmare soffan och kunde inte låta bli att le. Soffan knakade till och jag kände hur någon lutade sig över mig. Ett par helt perfekta formade läppar trycktes mot mina för en sekund innan dom försvann. Jag öppnade förvånat ögonen och mötte ett par ljus blåa ögon. 

- Varför slutade du kyssa mig? sa jag lite förvirrat och ledsamt. 

- Älskling jag har något jag vill säga till dig, sa han och bet sig lite nervöst i läppen. 

Jag kände hur en klump landade i magen och fortsatte växa. 

- Berätta, vad har hänt? 

 

Jag ignorerade hennes fråga och drog bara upp henne lätt från soffan. Hon protesterade inte men jag kände hur hon stelnade till när jag inte svarade. Jag lyfte upp henne i min famn och ställde ner henne försiktigt på golvet några meter ifrån soffan. 

Jag tittade henne djupt in i ögonen och kände hur nervositeten kröp fram mer och mer. 

- Niall...vad är det som händer? frågade Izabella med darrig röst. 

Jag bara skakade på huvudet, tittade ner i golvet och försökte samla mig. 

- Niall..? hörde jag henne viska och tårar dolde sig innanför hennes röst. 

Jag tittade upp igen och mötte hennes oroliga och rädda ögon. 

- I hela mitt liv, har jag vetat att det saknats något i mitt liv, ända sen jag kom upp i tonåren har jag känt saknaden, alla mina kompisar tyckte jag var konstig som inte ville ligga runt och hålla på med tjejer.... 

Jag tog en paus och granskade hennes ansikte. 

Hon såg spänd ut och även lite förvånad. Nästan som om hon inte trodde på det jag sa.

- ...men jag har alltid vetat att tjejer behöver behandlas rätt och jag har inte haft någon anledning till att utforska mina alternativ. En efter en av mina kompisar hittade till slut en tjej som dom älskade mer än sitt eget liv. Jag kände mig så ensam eftersom jag inte trodde att jag skulle hitta den rätta för mig. Och så har det vart ända tills jag träffade dig. Jag kände direkt att du var den jag ville ha. Det pirrade till i min mage första gången jag såg dig och sen dess har pirret bara växt sig större. Som ett frö som slår ut till en vecker blomma. Så har min kärlek slått ut för dig, och nu vet jag vad jag vill Izabella, jag vill vara med dig resten av mitt liv. 

Jag tog en paus och tittade på henne. 

Hon stod och höll sig för munnen och tårar trillade ner för hennes kinder. 

Jag kysste bort dom, gick ner på knä, tog upp asken som jag köpt för ett tag sen med en äkta diamantring i och sa:

- Så....Izabella Adamsson, vill du gifta dig med mig

---

Så nu är kapitel 49 ute! :D Hoppas ni gillar det! Snart start på vår nästa fanfics! :D