Jag gick nöjdt ut från läkarrummet till min väntade mamma. Allt hade gått bra, jag hade fått veta att barnet var friskt och växte som det skulle. Jag hade även fått lite info om abort, och att om jag ska göra det måste det göras denna veckan.

- So, should we grab a coffee? frågade mamma och tittade frågande på mig, jag nickade till svar medans vi passerade den långa vita sjukhuskorridoren. 

Vi gick ur den stora byggnaden för att hitta tillbaka till bilen som var parkerad på den stora parkeringen. Efter bara några minuters bildfärd parkerade mamma bilen på en liten bakgata. 

- Where do you wanna go?

- Maybe starbucks? svarade jag och hon skrattade till lite.

- Do you ever get enough of starbucks?

- No, flinade jag.

VI gick ut på en större gata och fick se att det inte var så värst mycket folk ute, vilket var skönt. Efter att vi promenerat en stund på gatan fick vi syn på den bekanta starbucks skylten. Jag tittade på mamma och hon nickade till svars, hon hade också sett den. Vi gick in och satte oss vid ett litet fönsterbord. Mamma frågade vad jag ville ha och gick sedan för att beställa.

Medan hon var borta pasade jag på att ta upp min mobil, inget nytt. Jag bestämde mig för att skicka iväg ett sms till Harry, för att se hur de gått med mangementet och berätta att det gått bra hos doktorn. 

MInuten senare kom mamma tillbaks med en bricka med två kaffe och två smörgåsar på. Jag stoppade ner mobilen i fickan igen och började äta. 

- What did the doctor say? Is the baby alright? frågade mamma medans hon smuttade på sitt svarta kaffe.

- Yes, everything is going like planned, svarade jag och värmde fingrarna på min chailatte mugg. 

Det vibrerade till i min ficka och sekunden efter hördes min smssignal. 

Mamma tittade menande på min ficka och jag fiskade snabbt upp mobilen. Det var ett sms från Harry. Bara några få ord långt.

 Jag tittade skeptiskt på min iPhone skärm, nu? Jag knappade in ett snabbt svar innan jag la ner mobilen igen och tittade upp på mamma. Hon tittade frågande på mig.

- It was just Harry, svarade jag och hennes frågande uttryck försvann.  

Det plingade till igen. Jag drog upp mobilen igen och såg yttligare ett sms från Harry.

"Yes, as soon as possible. It's really importante!"

Jag suckade. Jag kunde ju inte direkt gå nu? Och hur viktigt var det egentligen?

- What did he say? frågade mamma nyfiket och försökte läsa över bordet.

- He said that he need to meet, and it's importante. 

- Go and meet him then! sa mamma glatt. 

- But, I can't just go now, and I don't think it's that importante, kontrade jag med.

- Do what you have to, it doesn't matter for me.

Jag tvekade. Det var inte schyst att bara lämna henne när hon varit så snäll och ställt upp och kört mig. Men enligt Harry var det viktigt, så de kanske var bäst att snacka med han trots allt.

- Thanks mum, sa jag och reste mig upp. Jag gav henne en kram och en puss på kinden innan jag tog upp mobilen och ringde upp Harry. Medan de envisa tonerna i luren tjöt gick jag ut från starbucks och möttes av ett kallt mörknande London.

Precis innan jag tänkte ge upp och lägga på svarade han.

- Erhm.. hello.

- Hi, I can talk to you, where should we meet? frågade jag och jag genom telefonen hur han reste sig från något.

- Great, maybe I can pick you up? Where are you?

- I'm at  st. James street, svarade jag efter att kollat på skylten som stod vid vägkanten.

- Okay, stay there and I'll be there in 2, svarade han och jag hörde strax därefter ett klick.

 Jahapp..tänkte jag. Inte mycket jag kunde göra så länge. Jag kände i min ficka och kände till min lättnad att min hörlurar låg intrasslade där. Jag tog upp dom, trasslade ur dom och pluggade in dom i öronen. Jag satte på första bäta låt och började smått nynna med. Medan jag lyssnade på musiken tittade jag runt, det såg ut som om alla rörde sig till musiken, som om allt var en ända stor musikvideo. Det var en häftig känsla. Jag stod och bara tittade runt under hela låten och när den va slut började en ny. Det var ingen bra så jag tog upp mobilen för att byta. När jag bytt tittade jag upp och fick se en svart bil med tonade rutor stå framför mig på gatan. Jag tittade lite osäkert på den, var det Harry? Det kunde det va men det skulle vara lite pinsamt om det inte var det, gå in och sätta sig i en främmande mans bil. Nä, jag stod hellre kvar. 

Rutan vevades ner och jag såg hur ett stort lockigt hår visade sig innanför. 

- Are you going to stay there all day or? frågade han och skrattade.

Jag rodnade lite och hoppade in. Jag spännde fast mig och såg hur han började prata med mig.

- Huh? fick jag fram och tog ur hörlurarna ur öronen.

- I just asked if it's okay for you to come to my place, because it's a lot of people out today, and I need to talk to you alone. Han tittade frrågande på mig för att få en bekräftelse.

- Sure, nickade jag och han trampade på gasen. 

- So, what were you listen at? han nickade menande på min hölurar som låg i knät.

 - We'll coming back by Calvin Harris, svarade jag och han började nynna på låten. Jag fnissade.  That's right. 
Han skrattade också.

- That's a good song, sa han sedan. 

- Agree, svarade jag kort. What was it you needed to talk about?

- Can we take it when we we are at my place, we are soon there, just around the corner, svarade han med sin hesa stämma.

Jag nickade bara kort till svar.

Och som han sagt så var det det bara runt hörnet innan han stannade bilen. Vi hoppade båda ur och han visade mig upp till hans lägenhet. 

Då var det dags för det här viktiga snacket, men hur illa kunde det va...eller?

 

 

 

Haha ja ni, blev ni besvikna?, ni fick varken reda på om det är en tjej eller kille eller om hon ska behålla det. Men det får ni reda på snart ska ni se! 

Vi har fått in många fina teorier om vad mangementet har bestämt, och vad som kommer hända! Vad tror ni Harry säger till Caitlyn och hur kommer hon reagera?

Klarar ni 12+ till nästa?

Tack för alla kommentarer och kram på er fina läsare!

 

Jag satt ensam kvar vardagsrummet. Harry hade åkt ganska hastigt efter maten, men det gjorde inte mig något då jag kände att jag behöde vila. Jag satte på tven och zappade en stund mellan kanalerna innan jag hittade Love Actually. Jag hade sett filmen hundra gånger och kunde därför filmen nässtan utantill. Efter en stund in i filmen kände jag hur jag blev riktigt sömnig och tillslut sommnade jag.

 

                                              *                                *                                 *

 

Jag tittade mig nervöst i spegeln. Magen hade knappt växt någonting. Idag hade jag beställt tid hos doktorn. Doktorn skulle kolla hur barnet mådde och även om det var en tjej eller kille. Jag drog ner tröjan igen och satte mig på sängen. Jag tog upp lappen och kollade på datumet. 29 november. Det var idag det. Jag hade redan föreberett och ringt min mamma som skulle följa med mig till doktorn. Jag ville inte besvära Jessica och ta med henne, hon hade hjälp mig så mycket ändå. 

Jag packade ner det jag behövde i min väska och hördde hur det ringde på dörren. Jag tog min väska och gick ut och öppnade. Jag möttes av min mammas stora leende och svarta hår. Hennes bruna ögon tittade glatt på mig. 

- Hola! sa hon och tog in mig i hennes famn.

- Hi mum, sa jag och släppte taget om henne moderliga trygga famn. När jag var i hennes famn fick jag lite skuldkänslor för att jag knappt haft kontakt med henne sedan jag flyttade ut.

- Nice to see you again my little girl, sa hon och tog bort en hårslinga från mitt ansikte. 

Jag log mot henne. Min fina och omtänksama mamma. Som jag egentligen visste att jag kunde lita på och prata med allt om. Trots det hade vi glidit ifrån varandra. När jag tänker efter så var det när jag träffade Michael som det blev så. 

- So are you ready to go? 

Jag nickade till svar och tog på mig mina svarta höstkängor.

Vi gick ut till hennes lilla röda bil. Bilen hon köpt för tre år sen och varit så stolt över sedan dess.

Jag hoppade in i bilen och satte mig i det svarta passargerarsätet.

Mamma startade bilen och körde ut från min gata. 

- So, now you need to tell me honey. Who is the lucky one? Is it Michael? You only told me you were pregnant on the phone.

Jag tittade osäkert på henne.

- Yeah, that's a long story. But it's not Michael, it was over with him near a year ago. 

Jag tittade försiktigt på min mamma Beatriz för att se hennes reaktion. Hon såg ut att fundera en stund innan hon svarade med ett lätt "oh".

Jag kände hur jag började bli lite svettig, jag gillade inte den här sistsen. Jag hade inte varit den perfekta ungen men jag tror aldrig hon väntat sig att jag skulle göra ett sånt här stort misstag, bli på smällen. Jag kände hur nervositeten steg yttligare eftersom hon inte sa något mer.

Mamma hade alltid varit barnvänlig, i henne spanska släkt var det vanligt med många barn, hon själv hade sju syskon. Som tur var hade jag bara en äldre bror. Simon. Som jag inte hller hade snackat med  på ett tag.

Tillslut tog jag ett djupt andetag, lika bra att berätta.

- But the father know, I've told him. His name is Harry Styles, he is from Holmes Chapel and he is in a band called...

- Not the guy from x-factor, right? avbröt mamma mig och jag förbarmades över att hon alltid varit en sådan sång fantast. Hon tittade alltid på alla sång program som sändes.

- Yep, the guy from x-factor.

- But aren't he out touring all the time? He can't take care of your babe honey! Hon såg lite skräckslagen ut när hon sa det.

- I know, but I can do it by myself.

- I think he need to choice between you and his band, sa mamma bestämt.

- But mum! I can't let hm choice.

- But he's cute, a nice smile if I remember right.

- Haha, jag skrattade till. Snacka om att byta samtalsämne.

Vi svängde in på parkeringen till sjukhuset. Vi hittade snabbt en parkering som vi ställde oss på och gick sedan in till receptionen på sjukhuset för att anmäla oss att vi var här. Vi fick sätta oss ner i ett väntrum och efter en stund kom en doktor och sa att det var min tur. Vi bestämde att mamma skulle vänta utanför så doktorn kunde få prata med mig. 

Det var en kvinnlig läkare, vilket var väldigt ovanligt men kändes skönt för min skull.

- So, började hon och kollade vänligt på mig med sina ljusgråa ögon. In which month are you?

- I'm in month two, soon three, sa jag och tittade på henne. 

Hon nickade och knappade in något på datorn. 

- Are you sure you gonna keep the baby or are you thinking of abort?

- I'm still thinking, sa jag och hon knappade in yttligare något på datorn. 

- Okay, but let us check how the it's going. If you lay down here please, sa hon och klappade på den vita britsen. 

Jag la mig på britsen och drog upp tröjan så magen visades. Hon kletade på någon goja på mini mage och tog sedan fram en apparat som hon tog mot min mage. På en skärm bredvid kunde man se hur det var något litet i min mage. Hon förklarade vad som var vad på skärmen och pekade ut att där var armar och ben. Om hon inte skulle sagt vad som var vad så skulle jag inte sett det. Men när hon pekade på allt kändes det så levande. Det var verkligen ett barn i mig! Skulle jag klara av att göra som Harry ville och ta bort det?

- It looks good, sa hon och tog bort apparaten från min mage. Do you want to know if it's a girl or a boy?

Jag nickade nyfiket. Det ville jag. 

 

 

Nu fick ni veta lite mer om Caitlyns familj! :) 

Vad tycker ni om Beatriz, Caitlyns mamma?

Och vad tror ni, tjej eller kille?! o den eviga frågan, kommer hon behålla barnet??

kram på er älskade läsare! ♥

 

 

Vi satt och åt under tystnad medan känslorna slogs inom mig. En del utav mig ville bara ta till flykten och springa ut genom dörren och aldrig komma tillbaka igen. Medan en del tyckte synd om den här tjejen som satt mitt emot mig och ville hjälpa henne. Mest av allt ville jag att hon skulle klara av och ta abort. Jag skulle inte kunna klara av att vara en bra pappa just nu. Jag menar om det var två månader sen vi hade sex med varandra...skulle barnet ungefär komma i Juni. Alltså mitt uppe i våran Europa turné. Det skulle inte funka. Jag känner ju ingenting för Caitlyn heller? Visst hon är vacker och så. Men kärlek innebär ju inte bara hur vacker någon är utan man borde ju känna något pirr imagen. I alla fall något. Jag kände inget när jag tittade på Caitlyn. Samtidigt så visste jag att paparazzisarna skulle göra en väldigt stor grej utav det här. 
Min hjärna snurrade och det kändes som om hela jag skulle sprängas av tankar. Jag visste inte vad jag skulle göra. Helst hade jag velat spola tillbaka tiden och fixat så det här aldrig hänt. 
- Harry, how do you feel? frågade Caitlyn helt plötsligt och kollade på mig med sina stora rådjursögon. 
- Ehm...I don't know, svarade jag ärligt. This was just to much. 
- I know I also get choked, sa hon tyst. 
Jag kunde inte se henne som mamma. Jag hoppades fortfarande på att hon hade fel. Jag menar hennes mage var inte alls uppsvälld och det hade ändå gått två månader. 
- Are you sure that you are pregnant? frågade jag hoppfullt. 
- Yes, I'm. I have take the test two times this month, sa hon och såg hur hela jag sjönk ihop. 
Detta var bara för mycket. Jag behövde vara ifred och jag behövde killarna. 
- I'm sorry Caitlyn, but I need to go, sa jag och reste mig upp.
- But you coming back? right? frågade hon oroligt och hon reste sig också upp. 
- Yes, I have no choice, sa jag och tog upp en bit papper ifrån fickan. 
- I'm sorry, but this is my choice, sa hon ledsamt och tittade ner i golvet. 
Jag kladdade ner mitt telefonnummer snabbt på lappen och gav henne det. 
- You have to promise that my number not coming out, it's private, sa jag allvarligt. 
- I promise, nickade hon. 
Jag gick ut i hallen och tog på mig skorna. Jackan hade jag fortfarande på mig. 
- Well..text me if you need something, I need to help you with this, sa jag och tittade rakt in i hennes ögon. 
Hon rodnade lite grann av ögonkontakten. 
- I will, I just need to ask, what happen now? 
Jag suckade. Jag ville inte prata om det här egentligen. Men hon förtjänade ju att veta. 
- I need to talk with the mangementet, and they need to decide what we have to do, I'm sorry.

 Jag tittade ner i golvet. Jag hatade att jag inte kunde ta det här beslutet själv. Dom påstod ju att dom gjorde det bästa för oss i bandet och att allt skulle bli bra. Men det värsta var ju att dom bara ville ljuga ihop historier hela tiden. 
- So everything can happen? sa hon och såg lite rädd ut. 
Jag kliade mig i huvudet. 
- Almost...but if you not want to take abort, I will make sure that you don't need to, sa jag ärligt. 
Hon log lite smått mot mig. 
- Thank you Harry.
- You're welcome, sa jag och gick ut genom dörren. 

Eftersom jag inte hade med mig min bil eller ville ringa Paul bestämde jag mig för att ta en taxi som jag inte gjort på hundra år. Vi fick nästan aldrig åka taxi. Men idag kände jag att jag behövde det. 
Jag stannade en gul taxibil som körde förbi mig på gatan nedanför Caitlyns lägenhet. 
Jag rabblade upp adressen till Louis lägenhet och hoppades på att killarna skulle vara där. 
För säkerhetskull skickade jag iväg ett sms. 
" Hey, I need to talk to you guys, can we meet in your apartment for about 40 minutes? x " 
Svaret kom nästan direkt. 
" Yes, sure dude, we'll be waiting on you x "
Jag log lite smått. Tänk att man hade dom mest underbar vännerna i världen som alltid ställer upp för en. 

Det tog ett tag att komma igenom stan på grund av lång kö. Jag trummade otåligt med fingrarna mot mitt knä. Jag hade inte tid med det här. Jag var tvungen att rådfråga grabbarna och sen tyvärr prata med mangementet så fort som möjligt. Jag avskydde dom personerna som jobbade där. 
Tillslut var vi äntligen framme på gatan utanför Louis lägenhet. Jag tackade chauffören och gav han pengar. 
Jag sprang upp för trapporna till Louis lägenhet.
Jag öppnade dörren utan att knacka, dom borde förstå att det var jag som kom. 
- Hi? ropade jag lite frågande för att det var så tyst i lägenheten. 
- In the livingroom, ropade Liam tillbaka. 
Vad bra. Då var dom alla samlande. 
Jag gick lite tveksamt in i vardagsrummet. Jag visste inte rikitgt vart jag skulle börja eller hur jag skulle framföra det jag hade att säga. 
Killarna satt uppradade i soffan och tittade på mig när jag klev in i rummet. 
Dom hade ställt fram chips och dricka. Dom hade till och med satt på lugnande musik. Allt för att lugna ner mig så mycket som möjligt. 
- Hi guys, sa jag och satte mig i fåtöljen mitt emot dom. 
- Hi, svarade dom i kör och tittade orolig på mig. 
- So what did she said? frågade Niall. 
Jag tog ett djupt andetag. 
- She's pregant and I'm the father, sa jag rakt ut. 
Killarna drog efter andan och det såg ut som om dom inte visste vart dom skulle ta vägen. 
- Yeah..I know, funny isn't it? sa jag och log. 
- That's crazy, sa Zayn när han fått tillbaka talförmågan. 
- But she going to take abort? sa Louis och tittade lite hoppfullt mot mig. 
Jag skakade sakta på huvudet. 
- Oh god..kved Liam fram. 
Jag satte händerna för ansiktet. 
- I don't know what I should do, I need to help her with the baby, she have to live close me, do you know how much scary people it lives there? malde jag på. 
- Harry, harry, calm down, we need to think clear, sa Niall och la en arm runt mig. 
- You need, to talk with mangementet, sa Zayn och gav mig en forskande blick. 
- I know, viskade jag fram. 
- They will help us to fix this, sa Liam uppmuntrande.
- I hate them, väste jag fram och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. 
- I know Harry, but we need to figured this out, sa Louis och kramade mig. You will see. 

Jag hoppades att killarnas lugnande ord verkligen kunde hjälpa mig. Det kändes inte som om något betydde mer i världen. Detta skulle sabba för våran karriär, det skulle sabba Caitlyns liv och det skulle sabba barnets framtid. Vad hade jag gjort? Skulle jag verkligen klara det här? Det bästa var nästan om hon tog abort...

 

 

Kapitel 19! :)

Hoppas ni gillade det! Det börjar bli lite spännande nu! ;)

15 + på kommentarer? :D 
Tack för alla fina och stöttande kommentarer! Vi tar till oss varenda ord! Tack!
Men vad kommer hända nu? Kommer Harry hålla sitt ord? Kommer han hjälpa Caitlyn?

Och äntligen fick ni se hur Caitlyn ser ut, ser hon ut som ni föreställt er? :) 

 

Jag såg hur Harry stelnade till när dörren gick upp. Han stod helt stilla och bara stirrade på den öppnade dörren, som om någon stannat tiden. Jag gick försiktigt förbi honom och öppnade den halvöppnade dörren och gick in.

- Are you coming with me, or are you gonna stand there all day?

Jag såg hur han ryckte till av att någon pratade med honom.

- Ehmm.. sa han förvirrat och skakade huvudet för att vakna till liv.

Jag gick in i hallen och började hänga av mig. Strax därefter kom Harry men han såg fortfarande ut att vara i chock. 

- I can take your jacket, sa jag vänligt och han tog långsamt av sig den. Jag hängde upp den på en krok bredvid dörren. Sedan gick jag jag in till vardagsrummet med honom i släptåg. Vi satte oss i soffan och det uppstod en lång pinsam tystnad. Det var så tyst så man skulle kunna höra en knappnål falla. Harry verkade dock inte besväras av tystnaden då han fortfarande satt och bara tittade tomt framför sig. Jag var inget stort fan och långa tystnaden oh hade heller aldrig varit. 

- So... Are you hungry, försökte jag för att bryta tystnaden. 

Han tittade upp på mig för första gången på väldigt länge. Han tittade in i mina ögon och jag kunde se hur hans kristallgröna ögon var tårade. 

- Is it really true? Började han med gråten i halsen. 

Jag blev chokad, innan hade han varit så glad och jobbig, jag hade aldrig kunnat föreställa mig honom så här ledsen, så ärlig och  orolig.

- Yes, svarade jag och suckade. Jag såg hur han föll ihop. Som om mitt svar hade varit avgörande, som om det varit svar på om det bara varit en mardröm.

Han tog tag i sitt lockiga hår och drog i det i hopp om att komma på en bra lösning, något som skulle lösa allt. Trots att jag visste att det va lönlöst sa jag inget.

efter en stund tittade han på mig med hopp i ögonen. 

- You can do abort! sa han och log hoppfullt mot mig.

- No, absolutly not, that's like kill a life! I can't do that! halvskrek jag med irritation i rösten. 

Han såg rädd och häpen ut, antagligen hade han inte väntat sig ett så snabbt och bestämt svar. Men jag tänkte inte ta abort. 

- But I don't know how to fix this, I'm just 18, I can't take care of a baby! Espacially not now, I'm away all the time on tours and stuff.

Han så verklgien helt krossad och förstörd ut, trots att det var lika mycket hans fel som mitt så kunde jag inget annat än att känna medlidande med honom.

- I don't force yo to take care of the baby with me, I just want you to know. I can make this on my own. if we just make out what we gonna say to him or her about her dad and maybe you can help my with some money every month, sa jag med så stadig röst jag kunde. Trots att den skärde sig lite verkade han inte notera det utan satt istället och funderade en stund innan han svarade:

- But I feel that this is my fault and I need to take care of my mistakes, I don't want this child to grow up without a father. But I don't know how often I can meet him or her either. I mean, I'm 18 and not in mood for this, right now I have to focus on my careere.

Jag täntke efter. Jag ville inte heller att mitt barn skulle behöva leva utan pappa. Men som han själv sa så verkar han inte mogen för det här. Jag visste inte vad jag skulle svara så jag försökte byta samtalsämne för tillfället.

- So, were you hungry?

Jag behövde mer tid att tänka igenom det här.

Han tittade misstroget på mig men förstod nog att jag behövde tid att tänka så han nickade.

Jag gick ut till köket för att se vad jag kunde skrapa fram. Medan jag tog fram köttfärs ur frysen och en stekpanna försökte jag reda ut allt, hur jag ville ha det, vad som skulle bli bäst. Jag stekte köttfärsen och satte på färsk pasta. 

När maten var klar och det var dukat gick jag ut till vardagsrummet där jag lämnat Harry. Han låg i soffan med hörlurar ipluggade i öronen och ögonen stängda. Jag gick fram till honom och petade försiktigt på hans axel. Han ryckte till och vände sig genast om.

- Was it a dream? sa han hoppfullt.

Jag skakade på huvudet och kollad olyckligt på honom.

- You just fall asleep I think.

Han nickade och gäspade, sedan reste han sig upp i soffan och sträckte lite på sig. Då insåg jag hur lång han var. Över 1.80 meter måste han vara. Trots mina 1,73 skulle jag vara kort bredvid honom.

- I'm done with the food, sa jag och pekade ut mot köket. 

Han tittade först lite förvirrat på mig innan han nickade och reste sig upp. Han följde efter mig in i köket.

- Smells good, sa han uppmuntrade.

- Hope it taste it too, svarade jag och tog fram kastrullerna till bordet.

Vi började äta under den pinsamma tystnaden som varit förut.

- Don't feel like you need to do anything, because it's my decision to keep the baby and..

- No, I'm the father, I think I need to help you, abröt han. I atleast can by you a house closer to me so I know you and the baby are safe when I'm away.

Jag tittade chokat på honom, menade han verkligend det där? Skulle han köpa mig ett hus bara för att veta att jag var säker? Eller barnet, det var inte mig han brydde sig om utan barnet ändra jag snabbt mina tankar.

- You don't have to, I can live hear in my flat.

- No, is the least thing I can do, svarade han och tryckte is sig av maten.

Skulle jag ens känna något på att argumentera imot? Jag visste ju hur det gick förra gången. Jag tittade på det bruna självlockiga håret framför mig och det oemotståndliga leendet. Dom gröna, intensivt tindrande ögonen. Hur mycket positivt jag än tänkte om honom så kände jag ingenting. Inte ens ett pyttelitet pirr i magen.

Hur jag än skulle göra, skulle jag stå ut med honom resten av mitt liv om jag inte ens kände något för honom?

 

 

 

 

Jag såg hur Caitlyn vaknade när jag smällde igen bildörren. Hon hade sovit nästan hela vägen. Hon var rätt söt när hon sov. Jag och Jessica hade pratat och pratat. Dom verkade vara rätt sköna tjejer båda två. Även ifall Caitlyn gick mig på nerverna. Vi var framme hos mig och jag var tvungen att gå in till mig för att hämta nyckeln. Jag var nervös, jag ville inte att nyckeln skulle passa. Jag menar jag var 18 år. Jag var inte mogen för att ta hand om ett barn. Och hur skulle det funka med min karriär och alla fans? Det var bara några av dom tankar som for runt i mitt huvud medan jag gick upp för trappan för att låsa upp min egen dörr.
Jag gick rakt igenom hallen till mitt nyckelskåp som jag fått av mamma när jag flyttade. 
Jag öppnade det försiktigt. Nästan rädd för vad som skulle finnans där inne. Precis innan jag kunde se in i det hoppades jag att nycklen skulle vara försvunnen och att allt bara vart en dröm. Naturligtvis så slog inte min önskan in utan där hängde den precis som förr. En blank nyckel av stål, rund och inte speciellt stor. Utan det var en helt vanlig nyckel. En helt vanlig nyckel som kunde förändra mitt liv. För alltid. 
Jag skakade på huvudet. Jag hade inte tid med att stå här och tänka. Jag var tvungen att åka vidare till Caitlyns lägenhet. Jag ville få det här överstökat. Även ifall jag var skit rädd. 
Jag stoppade ner nyckeln i jackfickan och gick ut genom dörren. Jag smällde igen den hårt och låste. 
Mitt hjärta bankade hårt i halsgropen. Jag var livrädd. Jag var verkligen det. Det var den här nyckeln som skulle visa min framtid. 
Jag försökte skjuta undan rädslan och öppnade bildörren. 
- How did you sleept? frågade jag Caitlyn och mötte hennes blick i backspegeln medan jag körde ut från gatan. 
- Wonderful, sa hon ironiskt och tittade ut genom rutan. 
Både jag och Jessica kollade lite oroligt åt Caitlyns håll. Vad menade hon? 

Det tog ett tag innan vi kom till utkanten av London eftersom det är en stor stad. Men plötsligt började jag känna igen mig och jag gillade det inte. Absolut inte. Jag började kallsvettas en aning men försökte att inte visa det. 
- Hey, you can stop here, I think you two need to be alone, sa Jessica plötsligt. 
Jag stannade vid vägkanten. Vi hade kommit till ett stort område med hyreshus. 
- Are you sure? You don't want to come with us? sa jag och kollade tvekande på Caityn i backspegeln. 
Hon såg ut att vara i sin egen lilla värld. 
- Yes, I'm sure, this is between you two, sa hon bestämt och klev hur bilen. Thanks for everything. 
- You're welcome, sa jag och log lite snett mot henne. 
Caitlyn fnös och jag kollade oförstående på henne. Jessica skrattade lite lätt och smällde igen bildörren. 
Då var det alltså bara jag och Caitlyn kvar. 
- So, where do you live Caitlyn? sa jag och svängde ut på gatan igen.
- You don't remember that? sa hon kyligt och mötte min blick. 
- Well, not really, sa jag och struntade i hennes tonläge. 

Efter en stunds virrande bland små gator var vi äntligen framme. 
- You can stay here, it's free, sa hon kort och öppnade bildörren. 
Jag nickade till svar och stängde av motorn. Inte för att hon skulle se min nick men ändå. 
- But it's Jessica's car, what should we do witth it? sa jag och tittade frågande på Caitlyn. 
- Don't worry, she will come and pic it up later, sa Caitlyn och fångade min blick. 
Jag blev helt fast. Hon hade så vackra bruna ögon. Det var som om hon kunde se rakt igenom en med dom ögonen. Dom var gyllene bruna längst ut i kanten och dom blev mörkare och mörkar ju längre in mot mitten man kollade. 
- So..you wnat to stay here the whole day? sa hon och flinade åt mig. 
Jag rodnade lite grann. Jag visste inte riktigt hur länge jag stått och tittat in i hennes ögon. 
- No, lets go and test the key, sa jag och började gå mot porten till hennes lägenhet. 
- Well...it's this way, sa hon med en underton av skratt och började gå åt motsats håll. 
Jag började rodna ännu mer men som tur var kunde hon inte se det eftersom hon gick med ryggen emot mig. 

Det var inte så många trappor upp till hennes lägehet och till slut stod vi utanför hennes dörr. 
Jag tror vi båda var nervösa. Jag kollade på henne och hon kollade på mig. 
Jag såg hur rädslan och nervositeten spreds i henens ögon. I en sekund såg jag henne som någon jag behövde beskydda och ta hand om men lika fort som den känslan kommit, försvann den. 
- So, do you have the key? sa hon tillslut väldigt tyst. 
- Yes, svarade jag kort och tog försiktigt upp den ur fickan. 
Hon kollade på den och drog efter andan men sa ingenting. Antagligen kände hon igen den. 
Mitt hjärta bultade hårt och jag kände hur min hand skakade lite när jag förde nyckeln närmare nyckelhållet. Om bara en sekund skulle jag få veta sanningen. Om en sekund skulle jag få veta om mitt första barn var på väg mot världen. 
Jag satte in nyckeln i nyckelhållet och vred om. Det var helt tyst i trappuppgången. Som om hela vrälden höll andan. 
Jag kände på dörrhandtaget. Det var fortfarande låst. All luft gick ur mig och jag fylldes på med ny, ren luft. En bubblande känsla kom upp inom mig. 
Jag vände mig om mot Caitlyn för att säga att det inte gjorde något men att jag hoppas att hon aldrig lurar en kille så igen. 
Precis när jag skulle säga det sa hon: 
- Harry, it's the other side, sa hon tyst men bestämt. 
Jag tappade hakan. Jag som hade vart så glad över att jag inte skulle bli pappa. 
Det var inte mitt barn som var på väg utan att det hade varit någon annan idiot som gjort henne gravid. 
Ja tog ett djupt andetag och vred om nyckeln snabbt den här gången. Allt för att få det överstökat. 
Jag kände på dörrhandtaget och dörren gled sakta, sakta upp. 
Just i den sekunden stannade hela världen. Jag tror jag hörde Caitlyn flämta till men jag var inte säker. 
Jag bara försvann in i en annan värld. Jag kände mig helt tom. Var detta allt? Var detta slutet på One Direction? Harry Styles, pappa?
Jag kunde se tidnings rubriker, kort från paparazzis, bloggar på internet. Allt handlade om Harry Styles som klantat till sig och gjort en tjej på smällen. 
Plötsligt skölde alla minnen över mig. 
Tjejen vid baren, dom mörka glada ögonen, pratet, skrattet, spriten, dansen innan baren stängde, när jag inte visste hur jag skulle komma hem, när hon hade bjudit hem mig, hur vi kommit hem till henne, druckit mer vin, börjat fnissa, hur hon hade börjat smeka min mage, hur jag hade kysst henne djupt, hur vi hade krängt av oss kläderna snabbt för att få känna varandras hud, hur jag hade hållt henne tätt intill mig, och hur vi hade kunnat glömma kondomen. 
Vad fan skulle jag göra nu? Var detta slutet på allt? Var detta slutet på One Direction? 

Hoppas ni gillade kapitlet! Tack för alla kommentarerna! Ni klarade ju kommentar gränsen väldigt snabbt! :D 
Vågar vi chansa på 15 + till nästa kapitel? :D Ni är guldvärda <3

 

 

 

- C'mon guys! look out! hördes det en väldigt glad Niall säga. 
Vi tittade trött ut och fick se att vi anlänt till Skottland. Vi hade åkt i flera timmar nu och vi var riktigt trötta. Eller ja i alla fall dom flesta utav oss. Niall var den ända som var riktigt pigg och glad. Han som oftast var tröttast av oss. 
- Hey, Niall, calm down, skrattade Liam. 
- But it's only a few hours until we going to sing, sa Niall lika exalterat som förut. 
- We know that, sa Zayn menade och tittade ut genom fönstret. 
Niall räckte ut tungan åt honom och fortsatte att pladdra om hur kul det skulle bli. 
Jag satt mest och tänkte på Caitlyn. Jag kunde inte få henne ur mitt huvud. Det var omöjligt. 
Hur kunde en människa irritera en så mycket men ändå vara så intressant? 
Det var absolut omöjligt att får ut henne ur huvudet. Även när vi gick igenom hur vi skulle stå och dansa på scenen. Helt omöjligt. 
- So, take a rest guys and after that we have to chek the sound, sa Paul och gav oss varsin vattenflaska. 
Jag tog en stor klunk vatten och försökte lugna mig. Hon var en tjej jag inte behövde oroa mig för. Hon hade förhoppningsvis hittat på hela historien. 
Precis när jag skulle följa efter killarna bakom scenen fick jag se något i ögonvrån som förvånade mig väldigt mycket. Jag vände mig helt om och kunde inte tro mina ögon. 
In på gig området kom inte någon annan än Caytlin och hennes kompis. 
Det började bubbla inom mig. Varför följde hon efter mig?! Kunde hon inte bara lämna mig ifred?! 
Jag stormade ner för scen trappan och gick med snabba steg förbi killarnas undrande miner. 
- Hey, Harry, what happen? hörde jag Liams röst bakom mig. 
Jag snurrade runt snabbt och tittade på dom med vilda ögon. 
- Guess who is here?! She follow me! nästan skrek jag. 
Jag var irriterad för att hon inte kunde lämna mitt huvud eller mitt liv. 
Killarna tittade på mig med uppspärrade ögon. 
- You must be kidding?! andades Niall fram. 
- No! but I wish I did, sa jag och försökte andas regelbundet. 
- You should talk with her, sa Louis från ingen stans och tittade rakt in i mina ögon. 
- What?! skrek jag och tappade nästan hakan så förvånade jag blev. 
- Are you crazy? sa Zayn och tittade bistert på Louis. 
- She follow you becuase the story is true, sa han lugnt och sansat. Or you need to figure out if it's true. 
Jag bara stod och tittade på honom. Menade han att jag skulle snacka med en galen tjej som säger att hon är gravid med mitt barn?! 
- Are you serious? frågade jag. 
- Yes, he is, svarade Liam i Louis ställe. I think it's a good idea. 
- You mean that I need to go out there, and talk with her?! sa jag upprört. 
- Yes Harry, sa Louis allvarligt. 
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag ville verkligen inte prata med henne. Hon hade bara förvirrat mitt liv. Hon hade inte direkt vart särsklit trevlig heller. 
- Well...Louis and Liam have a point there, sa Niall som också tittade på mig. 
- Zayn? sa jag bedjande och hoppades på att han fortfarande skulle hålla med mig. 
Det tog ett tag innan han svarade. Man såg hur han riktigt tänkt på vad han skulle svara.
- Harry...I think it's a good idea to talk to her, sa han tillslut. 
Jag bara stirrade på mina bästa vänner. Det kändes som min hjärna skulle explodera så fort gick tankarna runt. 
- Okey, muttrade jag tillslut. Call the police, this girl is crazy, la jag till men började gå upp för scentrappan. 
- Good luck, hörde jag röster säga efter mig men jag ignorerade det.
Jag var fortfarande irriterad när jag gick upp på scen och fick se henne sitta längs bak på raden av stolar man satt upp för konserten. Det var inte många som kommit än men ett lågt sus hördes när jag visade mig på scenen. 
Jag försökte vinka glatt åt alla fansen men jag hade bara blicken på Caytlin. Hon hade inte upptäckt mig än.
Jag gick ner för scenen och fortsatte fram på gräsmattan. Jag var lite nervös också eftersom jag inte visste hur hon skulle reagera. 
När jag var tio meter ifrån henne fick hon syn på mig. Det såg hur skiftande känslor drog förbi hennes ansikte och hon reste sig hastigt upp. Hennes kompis ryckte till och kollade med stora ögon på mig. 
Jag försökte le men jag tror det mest såg sammanbitet ut. 
- What do you want? fräste hon lågt. 
Orden träffade mig hårt rakt i ansiktet. 
- Well...nice to see you too, sa jag iskallt. 
Tänkte inte hon vara vänlig behövde inte jag heller vara det. 
Jag såg hur hon chockades av min kyla. 
- I think we should go Jessica, sa hon och drog i sin kompis arm. 
- I want to talk to you, sa jag hårt. 
Hon tittade med sina ilskna ögon rakt in i mina. 
- But I don't want to talk with you, sa hon och böjde sig ner för att ta upp sin väska. 
Jag tog ett lätt tag om hennes arm och kände hur hennes värme spreds sig i min arm runt i kroppen. 
- Please, listen to me, sa jag och försökte att inte visa ilskan som bubblade inom mig. 
Jag kände också blickarna i nacken från fansen. Det gällde att inte göra något dumt eller impulisvt nu. 
- I don't want to! skrek hon högt och drog åt sig armen. 
Där var det kört att verka diskret i alla fall. Nu hade väl hela området hört hennes skrik. 
- Give me a chance, to talk to you! sa jag lite högre. 
Det var svårt att kontrollera ilskan.

- No, you are just an idiot, sa hon och började gå mot utgången. 

Hennes kompis satt kvar. Hon ville väl att jag och Caytlin skulle lösa detta själva. 
- You can't say so when you don't give me a chance to explain, kontrade jag med och slöt upp bredvid henne. 
Hon började gå fortare. Envis var vad hon va. 
- I don't want you to explain, please go. 
- But I listened to you, now you need to listen on me, sa jag och kände hur min kropp började koka av vrede. 
- No! sa hon och började springa längs grusvägen som fortsatte bort mot en gräsmatta. 
Jag blev förvånad och visste inte om jag skulle springa efter henne eller inte. 
Men varför inte? Hon måste ge mig en chans att förstå! tänkte jag och började springa efter henne. 
- Please wait! sa jag när hon vek av mot gräsmattan. 
- Leave me alone! skrek hon tillbaka. 
Jag skulle precis skrika att jag behövde prata med henne när hon snubblade på något och föll mjukt på gräset. Då såg jag min chans och ökade takten. Hon hade inte en chans att hinna resa sig upp föränn jag satt gränsle över henne. 
- What are you doing your idiot?! skrek hon ilsket och försökte ta sig upp. 
Men det var lönlöst jag var mycket starkare än henne. 
Jag flinade hånfullt mot henne. 
- So are you ready to listen now? sa jag spydigt. 
Jag såg hur ilskan kokade inom henne. Hon hatade att känna sig hjälplös. 

- Let me go, väste hon fram och kollade ilsket på mig.
- Never sa jag och flinade igen. Jag älskade att se henne så här. Nu var hon inte så tuff längre.
Då kom första knytnäven emot mig. Den träffade min käke och jag blev först lite yr. Jag insåg just vad hon gjort och tog tag i hennes händer.
- You are really bad, sa jag och kände hur min mun fylldes av blodsmak.
- Yeah, and you like to rape girls, sa hon irriterat tillbaka och försökte ta sig loss från mitt grepp. 
Jag låtsades som jag inte hört det där. 
- Okey, can you let me talk now? sa jag och ilskan inom mig började tona ner sig. 
- I don't think I have a choice, sa hon och tittade surt på mig. 
- Good, sa jag tog ett djupt andetag. 
- So you think that I'm the father of your child? 
Jag gick rakt på sak. Det var ju ändå den här frågan som plågat mig i dagar. 
Hon tittade länge på mig. Både med irritation men ändå en viss nyfikenhet. 
- No, I know that you are the father, sa hon tillslut. 
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Det chockade mig att hon lät så ärlig och det såg inte ut som om hpn ljög heller. 
- I'm sorry, but I can't be the father, I haven't have sex for a long time, sa jaG lite generat. 
Det var ju lite pinsamt att säga det till henne. 
- You don't remeber, why not? sa hon och tittade ner. 
Hon lät mer sorgsen nu. Jag kände hur hennes kropp slappnade av under mig så jag släppte hennes händer. 
- What do you mean? sa jag en aning förvirrad. 
- We where att Wayne's club, and after that we went home to me, and we had sex, but something went wrong, so now I'm pregnant, sa hon och tittade rakt in i mina gröna ögon. 
Det kom som en chock för mig. Hennes ögon var underbart vackra men jag kände ingenting. 
Jag mindes att jag hade vart på en bar och dansat med en tjej, den natten jag inte minns något från. 
Men jag kunde omöjligt avgöra om det var hon eller någon annan och det irriterade mig. 
Samtidigt så brukade jag inte vara den typen som ligger med någon man träffat på en bar. 
- I'm sorry for that too, but I don't think I'm the father of your child, I don't remeber anything, sa jag ärligt. 
Det var väl bäst att säga sanningen. Det var tyst ett tag och jag kände hur hon granskade mitt aniskte. Det kändes som om hon tog in varje detalj av mitt ansikte. Som om hon ville spara det i minnet. Något som hon kunde tänka på senare. 
Efter något som kändes som en evighet sa hon plötsligt: 
- But the key? I know it was you who took it, sa hon och tittade djupt in i mina ögon. 
Jag stelnade till. Jag mindes plötsligt nyckeln som jag hade hängande hemma i min hall. Det var ju inte min nyckel. Jag hade undrat över den efter jag vaknat nästa morgon. Jag visste ju att den tillhörde någon annan. Men var det säkert att det var hennes. 
- Ehm...the key...I...I, hann jag börja säga innan det hördes en hög signal. 
Det vibrerade i min byxficka och jag fiskade snabbt upp den. Hon iakttog varje rörelse jag gjorde.
- Hey? sa jag frånvarande.

Jag kunde inte släppa blicken från hennes fylliga läppar.
- Where are you Harry? hördes Pauls röst. Your concert start soon.
Jag hade helt glömt bort det och rycktes plötsligt tillbaka till verkligheten.
- Yeah, I'm on my way back, ljög jag.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara detta.
Hon tittade sarkastiskt på mig.
- Good, Hurry up! sa Paul och la på luren.
Jag tryckte ner mobilen i fickan igen.
- I need to go back, sa jag och reste mig upp från henne.
- I heard that, sa hon entonigt.
Jag räckte fram min hand som för att hjälpa henne upp men hon tog inte emot den utan reste sig upp själv.
- We can talk about this later, sa jag och började gå tillbaka mot scenen.
- Yeah sure, sa hon och det var svårt att tolka hennes röst.
Jag vände mig om och tittade på henne. Hon var medel lång, hade brunt vacker hår och bruna gnistrande ögon. Hon var vacker. Det skulle nog vilken kille som helst tycka. Men jag kände inget mer än det.
Jag tittade ner mot hennes mage och undrade om det verkligen kunde finnas ett barn där inne.
- What do you looking at? sa hon hårt och började gå mot mig.
Jag blev förvånade över hennes kraftiga humörsvägning.
- Nothing, mummlade jag. Can we meet after the concert?
- Okey, sa hon kort och gick om mig.
Jag kollade efter henne och skakade på huvudet.
Hon gjorde mig alltid så förvirrad och irriterad. Hur skulle detta sluta?

Äntligen är kapitel 15 uppe! :D skrivet av Felicia :)
Vad tror ni Caytlin och Harry kommer fram till? Och är hon verkligen gravid?  
ps: Ni är underbara läsare!