Kapitel 39 - I wanna be with you
Från kapitel 38:
Hon brast ihop och började storgråta. Jag hade antagligen träffat rätt.
- Såja, Izabella, jag finns här, sa jag så lugnade jag kunde fast jag var orolig och en ilska började komma upp inom mig. Hade någon slagit min vackra prinsessa?
Jag tog upp henne i min famn och kramade om henne. Hon la sina armar kring min hals och fortsatte gråta.
Jag strök henne försiktigt över ryggen medan en miljon tankar brottade i min hjärna.
Vad var det som hade hänt?
Hon brast ihop och började storgråta. Jag hade antagligen träffat rätt.
- Såja, Izabella, jag finns här, sa jag så lugnade jag kunde fast jag var orolig och en ilska började komma upp inom mig. Hade någon slagit min vackra prinsessa?
Jag tog upp henne i min famn och kramade om henne. Hon la sina armar kring min hals och fortsatte gråta.
Jag strök henne försiktigt över ryggen medan en miljon tankar brottade i min hjärna.
Vad var det som hade hänt?
Izabellas perspektiv:
Tårarna forsade ner, jag kände mig minst i hela världen. Jag kände en varm hand mot min kind och tittade upp på Nialls oroliga ansikte. Jag kände hur jag blev lung när jag såg han, om det inte vore för han så skulle jag brytit ihop för flera veckor sen.
- Lilla gumman då, viskade han och tryckte mig närmare i hans famn. Ta det lungt, jag är här.
Han torkade bort mina tårar med handen, och jag kände att det snart inte fanns några tårar kvar. Jag kände mig bara uttmattad och tom.
Plötsligt hörde jag ett knäppande ljud och en blixt bländade mig. Jag blinkade till. Var det papparazzis?
Plötsligt hörde jag ett knäppande ljud och en blixt bländade mig. Jag blinkade till. Var det papparazzis?
- Vi går hem till min lägenhet, så får du berätta, sa Niall och la en skyddande arm omkring mig medan han ledde mig emellan papparazzis och fans.
Jag tittade ner i marken och höll mig tätt intill Niall. Jag ville inte se deras ansikten. Dom kunde inte låta oss vara ifred och ikväll kommer bilderna finnans på löpsedlarna över hela staden. Tårarna började komma igen och Niall smekte ömt min kind medan vi gick upp för gatan mot hans lägenhet, jag kände att vi hade en tusentals blickar på oss men ingen kom fram till oss. Jag tror dom hade tillräckligt med respekt för att inte komma fram och fråga efter autografer nu när det var så illa. Niall låtsades som om dom inte fanns och brydde sig bara om mig. Det värmde mig lite i det kalla och tomma som hade samlats inom mig. Plötsligt började min telefon ringa och jag var nära på att börja storgråta igen. Tänk om det var mamma som ringde igen?! Niall tittade oroligt på mig och jag mötte hans blick. Han verkade genast förstå att det var något med telefonen. Han lirkade upp den ur min jeansficka eftersom jag inte hade ork. Jag lutade mig mot hans bröst medan han tog upp telefonen. Han tittade på displayen och verkade tycka att det inte var någon fara för han visade sedan displayen för mig. Det var Johannas namn som stod på displayen. Jag tittade på Niall och han tryckte på svara och tog telefonen mot örat.
Jag tittade ner i marken och höll mig tätt intill Niall. Jag ville inte se deras ansikten. Dom kunde inte låta oss vara ifred och ikväll kommer bilderna finnans på löpsedlarna över hela staden. Tårarna började komma igen och Niall smekte ömt min kind medan vi gick upp för gatan mot hans lägenhet, jag kände att vi hade en tusentals blickar på oss men ingen kom fram till oss. Jag tror dom hade tillräckligt med respekt för att inte komma fram och fråga efter autografer nu när det var så illa. Niall låtsades som om dom inte fanns och brydde sig bara om mig. Det värmde mig lite i det kalla och tomma som hade samlats inom mig. Plötsligt började min telefon ringa och jag var nära på att börja storgråta igen. Tänk om det var mamma som ringde igen?! Niall tittade oroligt på mig och jag mötte hans blick. Han verkade genast förstå att det var något med telefonen. Han lirkade upp den ur min jeansficka eftersom jag inte hade ork. Jag lutade mig mot hans bröst medan han tog upp telefonen. Han tittade på displayen och verkade tycka att det inte var någon fara för han visade sedan displayen för mig. Det var Johannas namn som stod på displayen. Jag tittade på Niall och han tryckte på svara och tog telefonen mot örat.
- Hej Johanna. Ja... jag mötte henne utanför... nej, vi är i min lägenhet.. nej det är ingen fara, jag tar hand om henne. Okej, det gör vi, vi kommer senare isåfall. Hälsa, hejdå.
Han la sedan på och kollade på mig.
- De var Johanna, de var oroliga för dig, men jag sa att du var i trygga händer. Han skrattade till och kysste min panna. Så, vi går upp till min lägenhet och sen så får du berätta allt.
Jag nickade långsamt. Jag kände mig helt tom och hade ingen ork kvar. Men jag ville prata med Niall om det som hänt. Han var tvungen att få veta allt, han var trots allt en del av mitt liv nu.
Niall fick hjälpa mig upp för trapporna upp till hans lägenhet. Han till och med bar mig den sista biten. När vi väl kom innanför dörren, tog han mig bort till hans stora soffa. Han la mig försiktigt ner och satte sig bredvid mig.
Han kollade på mig med sina blåa ögon. Han var fortfarande orolig, det såg jag.
- Så berätta för mig nu, sa han allvarligt och tog min hand.
- Så berätta för mig nu, sa han allvarligt och tog min hand.
Jag tog ett djupt andetag och började med att berätta om när jag kommit tillbaks till Sverige, hur allt bara hade blivit fel och sämre och sämre. När jag kom till bråket jag och Andreas haft så pausade jag lite, var tvungen att samla mig lite. Jag fortsatte berätta om hur han slagit mig över kinden och såg hur Niall blev alldeles stel och chokad.
- Men varför har du inte sagt något?! Den idiot ska aldrig få röra dig igen, sa han högt och drog mig in i hans famn. Hur kom du att tänka på detta idag?
En tår föll ner på min kind men Niall torkade genast bort den.
- Mamma ringde, sa jag lågt.
- Min älskade Bella, sa han och vaggade mig i sin famn.
- Jag måste dit igen om några veckor, sa jag och min kind blev blöt igen.
- Då följer jag med dig! Aldrig att jag låter dig åka hem till idioten själv! sa han och jag hörde vredet i hans röst. Jag och grabbarna ska ändå till Sverige för att börja spela in våran skiva om några veckor så jag följer med dig!
Det fick mig att fälla några tårar igen. Min underbar Niall ville frivilligt följa med mig till Sverige, hem till mig.
- Ska ni till Sverige? sa jag förvånta med liten gråt i rösten.
- Ja, det ska vi, sa han och såg fortfarande orolig ut. Han strök mig över kinden nästan som om han ville få allt ogjort.
- Dom svenska fansen kommer älska det, sa jag och log sorgset.
Han skrattade sitt underbara skratt.
- Det hoppas jag, och jag hoppas att du också kommer älska det, sa han och kysste mig.
Jag darrade till i kroppen. Varför gjorde han mig alltid så svag?
- Jag kommer älska det, för jag vill inte tillbaka, sa jag med ånger i rösten.
- Shh..Bella tänk inte på det nu, sa han och satte sitt finger på mina läppar. Allt kommer bli bra, jag lovar att han inte ska röra dig igen! Och gör han det så tvekar jag inte ens sekund på att försvara dig!
Jag blev så lycklig över att han sa dom här orden så jag kunde inte låta bli att krama honom hårt.
Jag kysste honom i nacken och han smekte mig över min rygg.
Nialls perspektiv:
All orohet och ilska rann ur mig när hon kysste mig i nacken. Det var som om hon hade någon hemlig kraft över mig, hon gjorde mig svag och otroligt uppspelt bara genom en liten kyss.
Det fick mig att fälla några tårar igen. Min underbar Niall ville frivilligt följa med mig till Sverige, hem till mig.
- Ska ni till Sverige? sa jag förvånta med liten gråt i rösten.
- Ja, det ska vi, sa han och såg fortfarande orolig ut. Han strök mig över kinden nästan som om han ville få allt ogjort.
- Dom svenska fansen kommer älska det, sa jag och log sorgset.
Han skrattade sitt underbara skratt.
- Det hoppas jag, och jag hoppas att du också kommer älska det, sa han och kysste mig.
Jag darrade till i kroppen. Varför gjorde han mig alltid så svag?
- Jag kommer älska det, för jag vill inte tillbaka, sa jag med ånger i rösten.
- Shh..Bella tänk inte på det nu, sa han och satte sitt finger på mina läppar. Allt kommer bli bra, jag lovar att han inte ska röra dig igen! Och gör han det så tvekar jag inte ens sekund på att försvara dig!
Jag blev så lycklig över att han sa dom här orden så jag kunde inte låta bli att krama honom hårt.
Jag kysste honom i nacken och han smekte mig över min rygg.
Nialls perspektiv:
All orohet och ilska rann ur mig när hon kysste mig i nacken. Det var som om hon hade någon hemlig kraft över mig, hon gjorde mig svag och otroligt uppspelt bara genom en liten kyss.
Hon skrattade till och jag tittade förvånat på henne.
- Vad skrattar du åt?
- Nej, inget, sa hon och blev lite generad.
- Hahaha jo, säg! Annars kittlar jag dig tills du berättar! sa jag och började kittla henne.
- Jag ger mig! sa hon efter att skrattat en stund. Kommer du inte ihåg sist vi var i den här soffan?
Hon log lite generat mot mig. Och jag mindes mycket väl.
- Det minns jag mycket väl! sa jag och kysste hennes mjuka läppar. Jag kände hur de formades till ett leende.
- Men vad menar du med det? sa jag och la mig försiktigt ovanpå henne för att kunna titta in i hennes vackra ögon.
Jag såg hur hon rodnade ännu mer och jag skrattade. Hon var så söt när hon rodna.
- Ähm...ja..asså....om...du..vill, sa hon lågt.
Jag kysste hennes hals.
- Jag förstår vad du menar, och är det, det du vill så kör vi på det, sa jag och blinkade åt henne.
Hon log stort och la sina armar runt min hals. Vi möttes i en het kyss och hela rummet började snurra och jag kände vill ha känslan.
Jag la mina armar runt henne och kysste henne ner över halsen. Jag visste att hon gillade det där och snart hördes en liten suck. Jag kunde inte låta bli att skratta lite och hon gav mig en oskyldig blick innan hon drog in mig i en het kyss till. Min tunga letade sig snabbt in i hennes mun och jag kände hur hon började famla efter min tröja. Hon lyckades dra av mig den efter några desperata försök. Jag reste mig från soffan och drog desperat med mig henne till sovrummet. Jag hamnade ovanför henne i sängen. Hon smekte mig över min bara rygg, och jag kände att jag inte kunde få nog av henne. Jag drog av henne hennes t-shirt och slängde iväg den.
Hon skrattade medan hon kysste min mage. Det pirrade till och jag tittade på henne.
- Vadå? andades jag fram och smekte hennes hår.
- Du är som ett vilt djur, sa hon och tittade upp mot mig.
- Jasså? sa jag och skrattade. Ska jag ta det positivt?
- Positivt, avgjorde hon innan hon drog ner mig och kysste mig.
Våra tungor möttes och jag kände begäret bli ännu större. Jag smekte hennes lår och jag kände hur hon trevade vid min byxkant. Jag andades fort och adrenalinet pumpades ut i min kropp. Jag kysste henne igen.
Plötsligt ljöd en hög signal och både jag och Izabella ryckte till. Jag kände hur det började vibrera i fickan. Jag suckade och reste mig upp till sittande ställning. Jag satt på Izabellas mage medan jag försiktigt lirkade upp mobilen från jeansfickan.
Jag såg hur hon rodnade ännu mer och jag skrattade. Hon var så söt när hon rodna.
- Ähm...ja..asså....om...du..vill, sa hon lågt.
Jag kysste hennes hals.
- Jag förstår vad du menar, och är det, det du vill så kör vi på det, sa jag och blinkade åt henne.
Hon log stort och la sina armar runt min hals. Vi möttes i en het kyss och hela rummet började snurra och jag kände vill ha känslan.
Jag la mina armar runt henne och kysste henne ner över halsen. Jag visste att hon gillade det där och snart hördes en liten suck. Jag kunde inte låta bli att skratta lite och hon gav mig en oskyldig blick innan hon drog in mig i en het kyss till. Min tunga letade sig snabbt in i hennes mun och jag kände hur hon började famla efter min tröja. Hon lyckades dra av mig den efter några desperata försök. Jag reste mig från soffan och drog desperat med mig henne till sovrummet. Jag hamnade ovanför henne i sängen. Hon smekte mig över min bara rygg, och jag kände att jag inte kunde få nog av henne. Jag drog av henne hennes t-shirt och slängde iväg den.
Hon skrattade medan hon kysste min mage. Det pirrade till och jag tittade på henne.
- Vadå? andades jag fram och smekte hennes hår.
- Du är som ett vilt djur, sa hon och tittade upp mot mig.
- Jasså? sa jag och skrattade. Ska jag ta det positivt?
- Positivt, avgjorde hon innan hon drog ner mig och kysste mig.
Våra tungor möttes och jag kände begäret bli ännu större. Jag smekte hennes lår och jag kände hur hon trevade vid min byxkant. Jag andades fort och adrenalinet pumpades ut i min kropp. Jag kysste henne igen.
Plötsligt ljöd en hög signal och både jag och Izabella ryckte till. Jag kände hur det började vibrera i fickan. Jag suckade och reste mig upp till sittande ställning. Jag satt på Izabellas mage medan jag försiktigt lirkade upp mobilen från jeansfickan.
Jag såg att det stod Louis på skärmen, så jag förökte desperat kontrollera min andning.
- Hej, Louis!
- Hej, Niall var är du och Izabella vi börjar bli oroliga här!
- Jo, vi är hemma hos mig men allt är okej...
Jag flyttar mig lite på Izabellas mage och plötsligt suckar hon till utan förvarning.
Jag biter mig i läppen och hoppas att Louis inte hörde det där. Izabella tar händerna över munnen och spärrar upp ögonen.
Det blir tyst ett tag i luren innan Louis harklar sig och säger:
- Hmm...ja ni verkar ha det bra i alla fall, med en röst som avslöjar att han knappt kan hålla sig för skratt.
- Ja, det har vi, sa jag och rodnar. Men vi kommer till er snart!
Jag la på luren och tittade på Izabella. Jag såg att hon tittade på mig och vi började gapskratta.
Jag suckade och lutade mig över henne igen. Jag kysste henne först på munnen och fortsatte ner på halsen.
- Det kommer bli pinsamt när vi kommer dit sen, Louis kan ju inte direkt vara tyst, sa jag med munnen nära hennes hals.
Jag hörde hennes skratt.
- Nej, vi får nog vara förberdda på lite pinsam tystnad och leenden när vi kommer dit, sa hon och strök en hand över mitt hår.
Jag rös till av välbehag.
- Men jag tror vi måste gå nu, suckade jag och gled försiktigt av henne.
Hon suckade och sa:
- Ja, men vi får ta det någon annan dag, och blinkade.
- Självklart, sa jag och drog T-shirten över huvudet.
Efter ett tag var vi på väg mot Harrys lägenhet hand i hand. Båda var lite generade över vad som hänt och vi var lite spännda äver hur dom andra hade reagerat.
Jag drog upp porten till huset där Harrys lägenhet låg. Men hur farligt kunde det bli egentligen?
- Det kommer bli pinsamt när vi kommer dit sen, Louis kan ju inte direkt vara tyst, sa jag med munnen nära hennes hals.
Jag hörde hennes skratt.
- Nej, vi får nog vara förberdda på lite pinsam tystnad och leenden när vi kommer dit, sa hon och strök en hand över mitt hår.
Jag rös till av välbehag.
- Men jag tror vi måste gå nu, suckade jag och gled försiktigt av henne.
Hon suckade och sa:
- Ja, men vi får ta det någon annan dag, och blinkade.
- Självklart, sa jag och drog T-shirten över huvudet.
Efter ett tag var vi på väg mot Harrys lägenhet hand i hand. Båda var lite generade över vad som hänt och vi var lite spännda äver hur dom andra hade reagerat.
Jag drog upp porten till huset där Harrys lägenhet låg. Men hur farligt kunde det bli egentligen?
Hoppas ni gillar det! Hoppas vi inte har känsliga läsare^^
Kommentera!! :D
Kapitel 38 - I wanna be with you
Från kapitel 37:
När vi kom fram så fick vi se att det dukat upp med alltifrån cupcakes och läsk till potatisgratäng och kött. Jag log och tänkte att kvällen inte skulle bli så dum ändå. Alexandra och Johanna sprang fram till mig och det blev en hård och varm gruppkram som killarna gärna slängde sig in i. Vi skrattade allihopa.
Men jag kunde ändå inte låta bli att oroa mig över min och Nialls framtid. Det hade varit så bra länge nu, skulle allt förändras?
Nialls perspektiv:
Vi fick ett varmt välkomnande och jag såg att Izabella uppskattade det. Det gjorde mig glad, bara att se henne glad gjorde mig lycklig.
Nialls perspektiv:
Vi fick ett varmt välkomnande och jag såg att Izabella uppskattade det. Det gjorde mig glad, bara att se henne glad gjorde mig lycklig.
- Ska vi börja eller?
Det var Liam som frågade. Jag log och nickade för jag var jätte hungrig, som vanligt.
Vi satte oss ner runt Liams köksbordet som var uppdukat med massor av godsaker.
Äntligen var vi samlade hela gänget. Jag såg hur både Zayn och Harry såg lyckligare ut. Jag hade inte tänkt på det förut, men nu insåg jag att Alexandra och Johanna spelade en stor roll i deras liv också.
Plötsligt skrek alla till och jag väcktes upp ur mina tankar och såg att Louis hade öppnat en dricka och det hade sprutat dricka över hela Louis kläder. Som tur var hade han stått framför bordet när han öppnade den så maten klarade sig, till min förtjusning. Jag såg hur Harry inte kunde hålla sig för skratt och förstod snabbt läget.
Harry hade skakat drickan! Louis skrek någonting om Titanic medan han skvätte med händerna på Zayn som satt närmast som ryggade tillbka. Jag började skratta och allas blickar vändes mot mig. Jag pekade på Harry och såg oskyldig ut. Louis fattade vad som hänt och började gå mot Harry som skrattade men satte fram händerna som skydd för ansiktet.
- Harry, var det du som skvätte ner mig? sa Louis med pippig röst.
- Varför skulle det vara jag? sa Harry oskyldigt men hans leende avslöjade allt.
Louis slängde sig i knät på Harry och han skrek till. Nu var både Harry och Louis blöta.
Vi andra skrattade och skakade på huvudet. Harry och Louis var bara för mycket ibland.
Jag vände mig mot Izabella och mötte hennes blåa ögon. Hon sken upp och jag blinkade åt henne.
Jag tog hennes hand under bordet.
Alexandras perspektiv:
Jag tittade på Louis som precis rest sig upp från Harry. Han rufsade till Harrys lockiga hår med sina läskstänkda händer och Harrys hår blev helt kladdigt. Han putade bort Louis och försökte förtvivlat fixa till sin frisyr igen.
Louis gick oberört där ifrån med ett leende på läpparna. Han verkade glömt bort att han var helt blöt för han tog drickan och började servera oss andra. Plötsligt kände jag något mot mitt lår.
Jag tittade ner och fick se en hand. Jag tittade upp och mötte dom vackraste bruna ögon jag någonsin sett. Zayn.
Jag log mot honom och hans ansikte sken upp. Gud vad jag hade saknat honom! Äntligen fick jag träffa honom igen. Jag la min hand på hans och jag såg hur han blev ännu gladare. Han blinkade åt mig och jag kände hur jag rodnade lite. Så underbar han är!
Johannas perspektiv:
Jag såg hur Harry febrilt försökte fixa till sitt hår som blivit helt nedstänkt. Han tittade på mig och log så att hela hans ansikte lyste och man såg hans urgulliga smilegropar.
Jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Vilken skön kille det var!
Han slog sig ner bredvid mig igen och jag studerade hans ansikte när han skrattade och argumenterade med Louis. Det slog mig att dem var som ert gammalt gift par. Jag avbröts i mina tankar av en ringande mobiltelefon. Izabella fiskade snabbt upp sin och svarade. Alla blev knäpptysta när de såg att hon pratade i telefon. Jag fnissade till, det var en så komisk tystnad.
- Vad är det som är så roligt?
Hörde jag hur Harry viskade i mitt öra. Det kittlades är hans bruna lockar snuddade min kind.
- inget, det är bara så ovanligt tyst, viskade jag tillbaka.
Han nickade och började också småskratta.
Izabella la på luren och alla började gapskratta. Izabella tittade förvånat på oss. Jag samlade mig och frågade;
- Vem var det?
- Det var pappa, svarade hon snabbt. Han påminde om middagen klockan sex.
- Ska du lämna oss? Frågade Alexandra chokat och slog ut med armarna.
- Nej, för VI ska äta middag, sa hon och tittade på mig och Alexandra.
- Så ni ska lämna oss! Sa Louis och tittade besviket på Izabella.
- Ta det lungt, vi ses imorgon igen, sa jag och rufsade till hans hår.
Klockan gick snabbt och den närmade sig snart halv sex. Vi var tvungna att lämna killarna, men till min tröst så visste jag att vi skulle ses imorgon igen. De följde med oss ut i hallen och kramades oss hej då. Harry gav mig en lång kram och jag kände hur jag blev varm i hela kroppen, även fast jag visste att jag inte visade det. Han gav mig en kindpuss och jag log mot honom. Jag gick ut genom dörren och kände hur mina kinder började rödna. Alexandra och Izabella tittade chokat på mig.
- Rodnar du Jo? Frågade de i kör.
- Nej!! Sa jag och tittade bort.
De skrattade åt mig.
Izabellas perspektiv:
Vi skyndade oss till resturangen, pappa stod inte utanför så vi gick in. Vi möttes av en hårt sminkad servitris, hon visade oss till bordet där min pappa satt och väntade. Han tittade upp precis när vi kom fram till bordet. Han sken upp och hans skrattrynkor syntes.
- Hejsan, tjejer, det var länge sedan, sa han och kramade om Johanna och Alexandra.
- Ja, det var inte igår, sa Johanna och skrattade.
- Så du bor här nu då? frågade Alexandra och satte sig ner på en utav dom fyra stolarna som stod runt bordet.
- Ja, jag blev erbjuden ett så bra jobb, så jag tog chansen att flytta hit, jag menar mina barn är ju så stora nu så att dom kan åka själva och hälsa på mig, sa han och kollade på mig med ett leende.
Jag skrattade åt han och satte mig bredvid han.
- Så vad vill ni ha tjejer? frågade pappa glatt. Jag bjuder, det är ju trots allt eran första kväll här i London.
- Åh, nej det behövs inte Kevin, jag har fått massa pengar av mamma och pappa, insisterade Johanna.
Men pappa hade redan bestämt sig för att bjuda oss, så det slutade med att vi alla beställde en jätte god kyckling rätt men chokladmousse till efterrätt.
Vi hade en väldigt trevlig middag med många skratt och jag fick reda på vad pappa jobbade med mer ingånende som jag pinsamt nog inte brytt mig så mycket om eftersom jag träffat killarna. Men plötsligt hördes det en ringsignal. Jag blev förvånad, var det någon som ringde till mig här i London så var det pappa men han satt ju mitt emot mig. Jag tog upp telefonen ur fickan och såg på displayen att det var mamma. Alla minnen sköljde över mig och jag rörde försiktigt vid min kind. Svullnaden hade gått ner men den var fortfarande öm. Mina ögon tårades fast jag försökte dölja det. Varför skulle hon ringa nu? Med en darrande hand satte jag telefonen mot örat.
- Ja, hej? sa jag tillbakadragande.
- Hej, gumman! Snälla kom hem, jag saknar dig så, hörde jag mamma säga. Hon var helt hysterisk och inte långt ifrån tårar kunde jag höra.
Jag stålsatte mig. Detta var precis det jag hade varit rädd för ända sen jag kom till London.
- Jag vill inte komma hem, sa jag kort och känslolöst fast mina känslor var omskakande inom mig.
- Snälla, jag klara inte av detta, ända sen du åkte har allt vart dåligt, vi saknar dig! Alex också, sa hon med gråtfylld röst.
Alex. Plötsligt insåg jag hur mycket jag saknade min bror som alltid ställde upp för mig. Han fanns alltid där.
Jag kände hur tårarna snart skulle börja rinna. Alexandra, Johanna och pappa tittade på mig med orolig min.
Jag kände hur tårarna snart skulle börja rinna. Alexandra, Johanna och pappa tittade på mig med orolig min.
- Mamma, skolan börjar inte än, sa jag bestämt. Jag kommer hem helgen innan, som jag bestämde innan jag åkte.
- Snälla, Izabella...sa hon med svag röst.
Det skar till i mitt hjärta. Jag ville inte såra min mamma, samtidigt som jag inte vill hem till Andreas. Minnen från slaget över kinden spelades upp framför ögonen på mig och jag kände mig yr.
Jag måste här ifrån, tänkte jag hysteriskt.
- Mamma, jag lovar jag kommer hem då, du behöver inte sakna mig, men jag måste gå nu hej då, sa jag med lite mildare ton. På något sätt tyckte jag synd om mamma fast hon hade sårat mig djupt.
- Okej, sa hon utdraget. Hon förstod nog att hon inte kunde övertala mig. Ta hand om dig gumman, jag älskar dig!
- Hej då mamma, sa jag. Jag klarade inte av att säga dom tre orden tillbaka till henne.
Jag avbröt samtalet och la ner mobilen i fickan. Jag stirrade tomt framför mig.
- Hur är det gumma? sa pappa med orolig röst och la sin hand över min.
Johanna och Alexandra tittade på mig med oroliga ansikten. Jag måste se hemsk ut eftersom dom tittar så mycket.
- Jag behöver bara gå på toa, sa jag stelt och drog åt mig handen.
Jag gick med skakande ben mot toaletterna. Jag kände deras oroliga blickar i nacken. Men precis innan toaletterna var det en vägg. Väggen var i vägen för att dom skulle kunna se om jag gick ut på gatan eller fortsatte till toaletterna. Det kändes som om jag skulle sprängas. Alla känslorna bombade mig inifrån och det kändes som jag skulle kvävas. Jag ville bara fly. Fly, bort från den här världen.
Det tog en sekund innan jag bestämt mig. Jag kunffade upp restaurangens dörr och rusade ut på gatan.
Nialls perspektiv:
Jag gick långsamt ner för gatan. Jag skulle möta Johanna, Alexandra och Izabella vid restaurangen. Izabellas pappa skulle tillbaka till jobbet efter restaurangbesöket. Han jobbade tydligen natt idag.
Jag gick förbi dom stora affärerna medan jag tänkte på Izabella. Jag hade äntligen fått henne tillbaka och nu var hon bara min. Ingen kunde ta henne ifrån mig. Jag gick och småskrattade lite för mig själv när jag kom och tänka på alla fina och roliga stunder vi haft tillsammans som den kvällen för två dagar sedan. En het känsla kom upp inom mig. Jag rodnade lite. Just den kvällen hade varit speciell. Då visste jag att hon verkligen var min.
Jag blev stoppade av några fans som ville ha autografer och kort. Det ställde jag gärna upp på. Våra fans betyder allt för oss. Men jag var snart tvungen att gå eftersom jag inte ville bli försenad. Jag ursäktade mig och sa någonting om att jag var tvungen att möta min flickvän och det tyckte dom var så sött. Jag log mot dom och dom önskade mig lycka till.
Jag fortsatte gå och insåg att det var en halvtimme kvar tills vi hade bestämt att jag skulle möta dom.
Jag suckade. Jag som redan var på samma gata som restaurangen. Jag tittade bort mot det stora lyxiga huset där restaurangen låg och plötsligt såg jag hur en tjej med långt brunt hår kastade sig ut ifrån restaurangen. Och den tjejen kunde jag inte se fel på. Det var Izabella. Men vad hade hänt nu? Oron bubblade upp i mig och jag började springa efter henne. Izabella var aldrig ledsen i onödan, något måste ha hänt.
Jag kom närmare henne. Vi var nu nära parken som vi blev fotograferade i utan att vi märkt något.
- Izabella, ropade jag och ökade farten.
Hon vände sig om och jag såg genast att något var fel. Hennes ögon var rödgråtna och tårarna bara rann ner.
Det tog någon sekund innan hon fattade att det var jag men när hon förstode det började hon springa mot mig.
Vi mötes i en kram och jag hörde hur hon började snyfta högre.
- Vad är det som har hänt älskling? sa jag oroligt och kollade in i hennes isblå ögon som var fyllda av smärta.
Hon bara skakade på huvudet och borrade in sitt ansikte i mitt bröst. Jag strök henne lugnande över kinden fast jag var hur orolig som helst. Plötsligt kände jag hur hennes kind var lite svullen och allt kom tillbaka till mig. Jag hade ju frågat henne för flera dagar sen vad det var som hade hänt och då hade hon inte velat svara.
- Izabella, sa jag försiktigt och hon kollade upp mot mig. Har det någonting med din kind att göra?
Jag såg hur känslorna skiftade i hennes ögon. Sorg, rädsla, ilska och förtvivlan blandades med tårar i hennes ögon.
Hon brast ihop och började storgråta. Jag hade antagligen träffat rätt.
- Såja, Izabella, jag finns här, sa jag så lugnade jag kunde fast jag var orolig och en ilska började komma upp inom mig. Hade någon slagit min vackra prinsessa?
Jag tog upp henne i min famn och kramade om henne. Hon la sina armar kring min hals och fortsatte gråta.
Jag strök henne försiktigt över ryggen medan en miljon tankar brottade i min hjärna.
Vad var det som hade hänt?
Förlåt så jätte mycket för att det inte har kommit ut något kapitel på en vecka! Vi är verkligen jätte ledsna över det! Men det har varit så mycket i skolan för oss båda nu!
Hoppas ni gillar kapitlet! Lite längre än vanligt kanske men det förtjänar ni! Tack för alla kommentarer vi får! Det betyder väldigt mycket! FÖRLÅT än en gång!
/ Frida och Felicia xx
Kapitel 37 - I wanna be with you
Frå kapitel 36:
Niall höll hårt runt mina axlar och jag försökte att le åt kamerorna och göra det bästa av situationen.
När vi kom ut så hoppade vi snabbt in i två taxibilar som stod utanför. Jag, Niall, Louis och Harry hamnade i en och Johanna, Alexandra, Liam och Zayn i den andra.
Jag räckte över solglasögonen till Harry och tackade för lånet, han log och nickade och satte fast dom i t-shirten.
- Papparazzina kommer lunga sig efter ett tag, sa Louis tröstande.
Jag nickade och såg hur vi rullade ifrån flygplatsen. Jag kände hur Niall lutade sig mot mig och viskade:
- Jag älskar dig, vi ska nog lösa detta på bästa sätt, och tack för att du inte hatar mig för att jag inte berättade innan.
Jag log och vände mig om och kysste han rakt på munnen.
Izabellas perspektiv:
Jag bad chauffören släppa av mig hemma hos pappa. Niall tittade förvånat på mig. Jag drog till med att jag bara skulle fräscha till mig och byta kläder eftersom jag sovit i dom här. Han erbjöd sig att följa med mig upp till lägenheten men jag insisterade på att han skulle följa med killarna, Alexandra och Johanna till Liams lägenhet där vi skulle fira att Johanna och Alexandra kommit hit. Han tittade förvirrat och underligt på mig när jag sa det men han protesterade inte mer. Jag klev ur den svarta bilen och kände värmen stråla mot mig inombords kände jag mig mest tom. Niall var med i One Direction? Det hetaste pojkbandet just nu? Jag hade tatt det bra men jag kände att jag behövde lite tid för mig själv så att jag kunde smälta nyheten. Jag gissade att pappa var på jobbet så att jag skulle kunna vara ensam uppe i lägenheten.
Jag vände mig om mot bilen och såg hur den började rulla bort mot korsningen som ledde upp till Liams lägenhet. Det sista jag såg var Nialls oroliga blick, precis som om han kommit på varför jag ville vara själv. Jag ignorerade det och sprang snabbt upp till lägenheten. Jag öppnade dörren och sprang snabbt in till "mitt" rum, där jag inte spenderat någon tid alls. Jag gick in i den enorma garbedroben och letade fram min resväska. Jag öppnade resväskan och fann vad jag sökte, min dator. Jag tog snabbt upp den och startade den och gick sedan och satte mig vid skrivbordet. Jag skrev snabbt in "One Direction" i sökrutan och fick miljontals reslutat. Jag drog efter andan. Dom var verkligen kända över hela världen. Jag bläddrade ner och kom in på en blogg. Någon hade skrivit ett långt inlägg om dem och hur mycket hon älskade dem och att hon precis köpt deras skiva. Jag klickade bort bloggen och gick in på en annan sida. Sidan verkade vara en diskussion sajt om One Direction. Jag bläddrade ner och skum läste inläggen. Jag flämtade till. Ett av inläggen handlade om mig. Jag vågade nästan inte titta. Jag samlade mig och övervann min rädsla om vad som skulle stå. Jag läste långsamt varje rad hon skrivit. Jag blev mer och mer tårögd för varje mening. Hon skrev saker som: " Hon visste ju inte ens vilka dom var från början, hon förtjänar inte Niall ", " Hon passar verkligen inte med han " och " Har ni sett hennes hår? "
Jag drog några fingrar genom mitt bruna hår. Vad var det för fel på mitt hår? Och vad var det för fel på mig och Niall tillsammans? Jag kände hur det blev tjockt i halsen och flera tårar började rinna ner för mina kinder medan jag fortsatte läsa om killarna och allt hat mot mig. Vad hade jag gjort mot alla fansen? Några försvarade mig faktiskt och var lycklig för min skull, eller ja mest Nialls då men ändå, men dom flesta hatade mig och det gjorde så ont. Jag hade ju inte gjort något mot dom, eller?
Plötsligt hörde jag ytterdörren smällas upp och snabba steg hördes i trappan upp. Vem var det som kom nu? tänkte jag och försökte torka bort tårarna som envisades med att rinna.
Nialls perspektiv:
Jag rusade in på Izabellas rum och fann henne gråtande framför datorn. Jag rusade fram till henne och gav henne en stor kram. Hon kramade inte tillbaka utan satt och tittade mot skärmen.
- Vad är det Izabella? frågade jag oroligt och släppte henne. Varför kramade hon mig inte tillbaka?
Någonting sa mig att detta int evar bra.
Hon vände sitt rödgråtna ansikte mot mig och stirrade på mig med en lidande blick.
- Ni är världens största pojkband, konstaterade hon och fortsatte titta på mig.
- Ja....? sa jag nervöst. Vad hade jag gjort nu?
Hon tittade ner i skrivbordet och jag såg hur några tårar föll ner.
- Niall, vi kan inte ha det så här. Vi kommer från helt olika platser. Jag är från Sverige där någon knappt vet om mig, medan du är från Irland och är världskänd! Varför har du inte berättat det här tidigare?! sa hon medan hon höjde rösten på sista meningen.
Jag började bli orolig. Had inte Izabella tagit det så bra ändå?
- Jag ville att du skulle lära känna mig, riktiga Niall, inte One Direction Niall, sa jag och tittade lidande på henne.
- Men det är ditt liv Niall! sa hon och reste sig hastigt upp från stolen. Du kan inte dölja något sådant stort! Det är hela ditt liv!
Jag såg hur hon började bli arg, eller kanske var hon besviken för hon grät fortfarande.
- Förlåt Izabella, jag menade inte att det skulle bli så här, stammade jag fram. Nu var inte heller jag långt från tårar. Jag trodde du tog det bra.
- Att jag tog det bra? Jo, det gjorde jag, hade jag något annat val? sa hon och spännde blicken i mig.
Jag såg hennes besvikelse men i hennes ögon så fanns det något mer. Kunde det vara en ledsamhet?
- Jag ville verkligen att detta skulle funka...och jag är så ledsen Izabella...sa jag försiktigt och försökte låta stadig på rösten. Jag älskar dig, och jag har redan lovat att jag aldrig vill utsätta dig för fara men det har jag väl redan gjort, la jag till på slutet och mina ögon tårades.
Min vackra Izabella var riktigt besviken på mig.
Det blev tyst ett tag och jag tittade ner i golvet för att dölja mina tårar.
- Jag älskar dig också Niall, sa hon tyst. Men jag vet inte hur detta ska kunna fungera, la hon till och tittade sorgset på mig.
Jag tittade upp mot henne och såg hennes tårfyllda ansikte.
Hur kunde mitt kändisskap skada den vackraste personen i världen? Den jag älskade som mest.
Jag funderade ett tag innan jag mötte hennes blick igen. Jag hade kommit på en liten idé.
- Izabella...sa jag mjukt och hon tittade upp mot mig med lite hopp i sin blick. Jag tror det bästa är att vi fortsätter som förut. Att vi inte låtsas om dom. Att du låtsas som jag bara är vanliga Niall som inte är känd, sa jag och bet mig i läppen.
Hon tittade på mig ett tag. Hon granskade mitt ansiktsuttryck. Jag tror att hon såg hur jag led. Jag skulle inte klara mig utan henne.
- Okej, sa hon tillslut. Vi försöker Niall. Men du måste förstå mig också när du har hållt hemligt en sådan stor sak. Det tar ju nästan upp hela ditt liv! Och jag som inte märkt nåt....hon avslutade meningen och kollade upp mot mig innan hon fortsatte. Men lova mig en sak?
- Vadå? sa jag och tog ett steg närmare henne. Jag tittade henne i ansiktet. Det hade faktiskt blivit brunare under dom veckorna vi vart ifrån varandra.
- Att du aldrig håller något hemligt för mig, jag blev verkligen chockad, jag är ju tillsammans med en kändis, sa hon och log ett litet leende. Hennes tårar hade slutat rinna.
Det pirrade till i kroppen på mig när hon sa tillsammans. Hon och jag. Vi.
- Jag lovar, att jag ska berätta allt för dig, sa jag högtidligt och la en hand över bröstet.
Hon skrattade lite och log snett.
Jag kunde inte hålla mig längre. Jag omfamnade henne och kysste hennes panna.
Lättnade sköljde över mig. Jag hade fått behålla den finaste personen i mitt liv.
Izabellas perspektiv:
Jag log igen, Vi kramades fortfarande och jag kunde inte släppa han. Han hade verkligen övertygat och fått mig att inse vad som var viktigt och inte. Jag hade fått flachbacks från veckorna utan han och hade verkligen kommit fram till att ett liv utan honom inte skulle bli så bra.
Han släppte mig och tog min hand istället. Jag stängde snabbt av datorn och hoppade snabbt in i duschen. Niall satt lugnt och väntade på mig när jag kom ut ur duschen och jag log mot honom. Något annat gick inte, jag såg så lycklig ut är han tittade på mig och bara det gjorde mig glad.
Jag bytte om till shorts och en glittrig lite finare tröja. Jag sminkade mig också lite och sedan så gick vi ur lägenheten. Påvägen ut så mötte vi pappa som undrade vart vi skulle och jag förklarade snabbt att vi skulle och fira att Johanna och Alexandra kommit. Pappa sa åt oss att ha trevligt och insisterade på att han skulle bjuda mig, Alxexandra och Johanna på middag dagen därpå. Jag tänkte att det kunde bli trevligt.
När vi pratat klart och bestämt tid klockan sex vid lägenheten så gick vi ut för att gå till Niall. Vi bestämde oss för att ta en promenad till Liam eftersom det bara var runt hörnet. Vi gick utan att snacka så mycket och var snart framme hos Liam.
När vi kom fram så fick vi se att det dukat upp med alltifrån cupcakes och läsk till potatisgratäng och kött. Jag log och tänkte att kvällen inte skulle bli så dum ändå. ALexandra och Johanna sprang fram till mig och det blev en hård och varm gruppkram som killarna gärna slängde sig in i. Vi skrattade allihopa.
Men jag kunde ändå inte låta bli att oroa mig över min och Nialls framtid. Det hade varit så bra länge nu, skulle allt förändras?
Nu är jag tillbaka igen! :D
Har läst igenom allt Frida skrivit och tycker verkligen hon har skrivit det jätte bra och vilka fina kommentarer ni skrivit! :D
Idag var det båda som skrev kapitlet! Hoppas ni gillar det! Kommentera gärna! (L)
Vad kommer hända med gänget i framtiden? :o
Kapitel 36 - I wanna be with you
Från kapitel 35:
Nialls perspektiv:
Jag vaknade till av att Izabella rörde sig i min famn. Jag log och upptäckte att vi låg kvar i Harrys soffa. Jag vände mig om och tittade på klockan som hängde på väggen bakom soffan. Klockan var kvart i elva. Vi skulle vara på flygplatsen om 45 minuter!
- Bella, viskade jag och kysste henne på pannan. Du måste nog vakna nu min sömntuta, vi ska hämta upp Johanna och Alexandra om 45 minuter.
Izabella öppnade hastigt ögonen.
- 45 minuter!??!?!
- Ja, men ta det lungt, vi hinner.
Hon reste sig upp i soffan och sträckte lite på sig. Jag reste mig också upp och gick ut till köket för att leta reda på lite frukost och var killarna var.
När jag kom in i köket så fann jag vad jag sökte. Killarna satt och åt frukost vid köksbordet.
- Hey, har ni äntligen vaknat? Vi måste åka snart om vi ska hinna, sa Louis och drack upp resten av juicen som var i hans glas.
- Jo, jag vet det, men ni kan ju åka lite före om vi inte hinner bli klara för vi kommer ju behöva två bilar, och det är en grej jag vill prata med Bella om, sa jag och tittade lite osäkert på dem.
Alla tittade frågande på mig. Men Liam verkade fatta vad det var jag ville prata med henne om för han svarade;
- Har du inte sagt det till henne än?
Han nästan viskade fram det för att hon inte skulle höra.
Jag skakade på huvudet och satte mig på en av de lediga stolarna runt köksbordet. Louis, Zayn och Harry tittade frågande från mig till Liam och tillbaka.
- Jag berättar sen, sa Liam precis innan Izabella kom in i köket.
Hon gäspade och frågade:
- Berätta vad?
- Inget, svarade Liam snabbt och reste sig från bordet.
Izabella satte sig på stolen mitt i mot mig och tittade lite frågande på mig.
- Jag kan berätta i bilen, svarade jag och blinkade åt henne.
Hon nöjde sig med svaret och började sedan att äta av frukosten som stod framdukad. Jag gjorde detsamma. Zayn, Harry och Louis gick så småningom ifrån bordet och jag blev ensam kvar med Izabella.
Hon satte sig bredvid mig i soffan, jag la min arm runt henne och hon log och lutade sitt huvud min axel. Jag hörde hur någon av killarna busvisslade, men struntade i det. Filmen startade och alla blev knäpptysta. Jag tänkte på Izabella och kom att tänka på att hon fortfarande inte visste att jag var med i One Direction. Antagligen var det dags att berätta det för henne innan paparazzin gjorde det. Jag suckade och tittade på henne. Hon hade somnat mot min axel. Jag log åt henne för hon såg så rofylld och lycklig ut när hon sov.
Hoppas bara att min hemlighet inte skulle ändra det leendet, tänkte jag förtvivlat.
Nialls perspektiv:
Jag vaknade till av att Izabella rörde sig i min famn. Jag log och upptäckte att vi låg kvar i Harrys soffa. Jag vände mig om och tittade på klockan som hängde på väggen bakom soffan. Klockan var kvart i elva. Vi skulle vara på flygplatsen om 45 minuter!
- Bella, viskade jag och kysste henne på pannan. Du måste nog vakna nu min sömntuta, vi ska hämta upp Johanna och Alexandra om 45 minuter.
Izabella öppnade hastigt ögonen.
- 45 minuter!??!?!
- Ja, men ta det lungt, vi hinner.
Hon reste sig upp i soffan och sträckte lite på sig. Jag reste mig också upp och gick ut till köket för att leta reda på lite frukost och var killarna var.
När jag kom in i köket så fann jag vad jag sökte. Killarna satt och åt frukost vid köksbordet.
- Hey, har ni äntligen vaknat? Vi måste åka snart om vi ska hinna, sa Louis och drack upp resten av juicen som var i hans glas.
- Jo, jag vet det, men ni kan ju åka lite före om vi inte hinner bli klara för vi kommer ju behöva två bilar, och det är en grej jag vill prata med Bella om, sa jag och tittade lite osäkert på dem.
Alla tittade frågande på mig. Men Liam verkade fatta vad det var jag ville prata med henne om för han svarade;
- Har du inte sagt det till henne än?
Han nästan viskade fram det för att hon inte skulle höra.
Jag skakade på huvudet och satte mig på en av de lediga stolarna runt köksbordet. Louis, Zayn och Harry tittade frågande från mig till Liam och tillbaka.
- Jag berättar sen, sa Liam precis innan Izabella kom in i köket.
Hon gäspade och frågade:
- Berätta vad?
- Inget, svarade Liam snabbt och reste sig från bordet.
Izabella satte sig på stolen mitt i mot mig och tittade lite frågande på mig.
- Jag kan berätta i bilen, svarade jag och blinkade åt henne.
Hon nöjde sig med svaret och började sedan att äta av frukosten som stod framdukad. Jag gjorde detsamma. Zayn, Harry och Louis gick så småningom ifrån bordet och jag blev ensam kvar med Izabella.
En stund senare hörde vi Harry ropa;
- Vi åker iförväg då! ropade han innan vi hörde ytterdörren smällas igen.
Jag drog upp mobilen för att kolla klockan, den var redan kvart över elva.
- Vi måste nog lägga på ett koll, sa jag och tittade på Izabella som precis stoppat in resten av en macka i munnen.
Hon nickade och vi plockade undan frukosten. När vi var på väg ut i hallen gick vi förbi en spegel och det slog mig att jag inte gjort mig iordning än. Jag funderade en stund innnan jag gick in i Harrys sovrum. Jag öppnade hans garderob och hittade en skjorta som jag snabbt drog på mig innan jag gick vidare till badrummet för att fixa till håret lite. Medans jag hade gjort det så hade Izabella kammat igenom håret med en borste hon hittat. När vi kom till hallen igen och jag såg mig i spegeln så var jag mycket nöjdare med mitt resultat.
Vi skyndade oss att leta upp en taxi som vi snabbt hoppade in i.
Antagligen så såg jag lite nervöst för Izabella tittade oroat på mig och la en hand på mitt ben.
- Jo, Bella jag måste nog berätta en sak för dig, innan du får reda på det på annat sätt.
Jag såg hur hon stelnade till men hon nickade långsamt. Jag fortsatte:
- Andledning till att folk tittade på oss igår, om du la märke till det, är för att jag och killarna, lixom, inte bara är dom där fem killarna i London.
Jag såg hur hon tittade konstigt på mig men jag fortsatte, för jag ville verkligen få sagt det.
- Vi är One Direction.
Izabellas perspektiv:
Jag funderade en stund. Vilka var One Direction? Namnet var bekant, men jag kunde verkligen inte placera det. Med tanke på att Niall såg så orolig ut när han tittade på mig efter min reaktion så verkade det som om dom var värsta maffia gänget.
- Vi åker iförväg då! ropade han innan vi hörde ytterdörren smällas igen.
Jag drog upp mobilen för att kolla klockan, den var redan kvart över elva.
- Vi måste nog lägga på ett koll, sa jag och tittade på Izabella som precis stoppat in resten av en macka i munnen.
Hon nickade och vi plockade undan frukosten. När vi var på väg ut i hallen gick vi förbi en spegel och det slog mig att jag inte gjort mig iordning än. Jag funderade en stund innnan jag gick in i Harrys sovrum. Jag öppnade hans garderob och hittade en skjorta som jag snabbt drog på mig innan jag gick vidare till badrummet för att fixa till håret lite. Medans jag hade gjort det så hade Izabella kammat igenom håret med en borste hon hittat. När vi kom till hallen igen och jag såg mig i spegeln så var jag mycket nöjdare med mitt resultat.
Vi skyndade oss att leta upp en taxi som vi snabbt hoppade in i.
Antagligen så såg jag lite nervöst för Izabella tittade oroat på mig och la en hand på mitt ben.
- Jo, Bella jag måste nog berätta en sak för dig, innan du får reda på det på annat sätt.
Jag såg hur hon stelnade till men hon nickade långsamt. Jag fortsatte:
- Andledning till att folk tittade på oss igår, om du la märke till det, är för att jag och killarna, lixom, inte bara är dom där fem killarna i London.
Jag såg hur hon tittade konstigt på mig men jag fortsatte, för jag ville verkligen få sagt det.
- Vi är One Direction.
Izabellas perspektiv:
Jag funderade en stund. Vilka var One Direction? Namnet var bekant, men jag kunde verkligen inte placera det. Med tanke på att Niall såg så orolig ut när han tittade på mig efter min reaktion så verkade det som om dom var värsta maffia gänget.
- Jaha, var allt jag fick ur mig och han tittade konstigt på mig.
- Du har antagligen hört What makes you beautiful någon gång, fortsatte han och började nynna på en låt.
Jag kunde inte hålla mig för skratt utan började gapskratta.
- Vvvad är det? Stammade han chockat fram.
- Haha, på dig verkade det som ni var värsta maffia gänget, Hahah, fick jag fram mellan skratten.
Han började också skrattade men slutade genast. Han tittade ut igenom fönstret och jag följde hans blick. Utanför taxi fönstret kunde vi se hur flera 100människor stod uppradade precis utanför flygplatsen.
- Antagligen någon kändis som landar, sa jag och tittade på Niall.
-Ehm, antagligen så har de fått reda på att vi skulle hit, sa Niall och tittade besvärat ut igenom rutan.
Jag tittade funderat på honom men förstod inte riktigt, One Direction, var det så kända att 100tals fans skulle komma för att se dom hämta upp några på flygplatsen?
- Du får nog förklara det här för mig igen, sa jag och kliade mig i pannan.
Taxin hade stannat men vi satt kvar och Niall började berätta om X-factor och hur de vuxit i världen och om deras debutalbum som sålt hur mycket som helst.
Jag såg chokat på honom och kände att jag gapade. Jag stängde snabbt munnen och granskade Niall. Han såg besvärad ut men jag så att han talade 100% sanning.
- Men hur har jag inte märkt något?!? Sa jag fortfarande chokad.
- Vi har försökt hålla det hemligt, för ditt bästa och för att jag ville inte bli behandlad som Niall från One Direction utan bara som Niall för en gåns skull. Men jag är rädd att paparazzis snart får se oss tillsammans och då kommer det skrivas ganska mycket om det, och jag vill bara att du ska veta att det är inte alltid snälla saker som dom skriver, Niall såg oroat på mig.
- Men Niall, du ska veta att jag älskar dig mer än allt, och om det vill skriva om mig så får de väl göra det, jag tänker inte lämna dig för det, sa jag bestämt men kom genast på att det kanske inte var så smart att lova för mycket.
Han gav mig en kyss och fortsatte sedan:
- Ska vi gå in och möta Johanna och Alexandra då?
Jag nickade och tog ett djupt andetag innan vi gick ut och mötte öronedövade skrik.
Niall tog min hand och vi trängde oss in i flygplatsen. När vi kom in så upptäckte vi att det var minst lika mycket folk där inne.
Vi gick mot ankomst hallen och såg att den var avspärrad. Vi hittade genast Harry, Zayn, Liam och Louis som stod och väntade på Johanna och Alexandra i ankomst hallen. De letade upp en vakt och sa att vi var med dom. Vi kom snabbt in och fick se att planet hade landat så de skulle komma när som helst.
- Galet, eller hur? sa Harry och tittade på fansen som stod utanför ankomst hallen.
- Kan man säga, svarade jag och tittade mot gaten igen.
Jag såg hur två stora glasdörrar öppnades och ut strömadde folk. De flesta tittade chokat på avspärrningarna men fann sig snabbt och tog sig ut. Johanna och Alexandra kom ut nästan sist och de sken upp när de fick syn på oss.
Vi gick mot dom och det blev världens kramkalas. Jag kände hur det blixtrade till bakom oss och jag suckade. Johanna och Harry kramades länge och jag såg även hur Johanna fick en puss av honom. Samma sak var det med Zayn och Alexandra som länge kramades.
Jag kramade om Niall och kände mig som världens lyckligaste. Både världens bästa pojkvän och världens bästa vänner på samma ställe. Gud vilka underbara veckor detta skulle bli!
Min tankar avbröts av Johanna som kom fram till mig med en tidning i handen.
- Vad är det här? frågade hon och tittade menande på mig och Niall.
Jag läste på tidningens förstasida. " Vem är Nialls nya stora kärlek?"
- Du har nog en del att berätta för mig! Som varför ni är på tidningens förstasida! sa Johanna och jag öppnade tidningen för att läsa resten av artikeln.
Jag bläddrade fram och fick se massor av bilder på när vi kramades och pussades.
Niall suckade och såg besvärat på mig.
- Hur kunde jag vara så jävla dum? Och inte tänkt på det här.
- Det är inte ditt fel, sa jag och försökte se oberörd ut.
Resten av killarna kom upp bakom oss och jag såg hur det tystnade när de såg vad jag tittade på.
- Det var inte så bra, sa Louis tillslut efter en evighets tystnad.
- Men Bella, låna dem här så länge, så får vi ta itu med det där sedan, sa Harry och räckte fram sina svarta rayban solglasögon.
Jag nickade och tog imot dom och vi rörde oss ut från avgångshallen.
Niall höll hårt runt mina axlar och jag försökte att le åt kamerorna och göra det bästa av situationen.
När vi kom ut så hoppade vi snabbt in i två taxibilar som stod utanför. Jag, Niall, Louis och Harry hamnade i en och Johanna, Alexandra, Liam och Zayn i den andra.
Jag räckte över solglasögonen till Harry och tackade för lånet, han log och nickade och satte fast dom i t-shirten.
- Pappeazzina kommer lunga sig efter ett tag, sa Louis tröstande.
Jag nickade och såg hur vi rullade ifrån flygplatsen. Jag kände hur Niall lutade sig mot mig och viskade:
- Jag älskar dig, vi ska nog lösa detta på bästa sätt, och tack för att du inte hatar mig för att jag inte berättade innan.
Jag log och vände mig om och kysste han rakt på munnen.
Kommentera!
Ikväll så kommer Felicia hem, antagligen med tusen idéer så håll utkik! :)
Kapitel 35 - I wanna be with you
Från kapitel 34:
När hon var klar så satte hon sig och pustade ut i en fotölj bredvid mig. Jag log mot henne och reste mig upp från fotöjen. Jag drog upp henne från fotäljen och ställde henne mot väggen.
- Jag älskar dig av hela mitt hjärta, eller rättare sagt, du är mitt hjärta, sa jag och böjde mig fram för att kyssa henne. Hon särade försiktigt på läpparna och det avslutades med vilt hångel.
Hon lutade mig bakåt och sa:
- Vi ska nog åka tillbaks till de andra nu, så det inte undrar vad vi gör.
Jag log åt hennes söta ursäktande leende.
- Sure, sa jag och vi gick ut ifrån garderoben.
Jag gick ut för att ta på mig skorna men Izabella stannade kvar för att prata lite med sin pappa. Jag hörde det pratade om Johanna och Alexandra och att de skulle komma på besök.
Hon kom snabbt tillbaka och vi gick ut igen för att leta upp en taxi.
Izabellas perpektiv:
Jag vaknade sömnigt. Jag upptäckte att Niall inte var bredvid mig, så antagligen var han redan vaken, tänkte jag och gick upp för att göra iordning mig. Jag tog på min ett par ljusa jeansshorts och en färgglad t-shirt. Jag la noggrant på lite mascara och gick sedan ut mot köket. När jag kom ut till köket så fick jag syn på Niall som stod vid spisen. Jag smög fram bakom honom och gav honom en kram. Han hoppade till och vände sig om.
- Hej sötnos, vad du var tidigt uppe, sa jag och gav honom en morgonpuss.
- Tänkte att det var dags att bjuda igen, sa han stolt och pekade mot spisen.
Jag tittade på spisen och fick se att han höll på att steka ägg och bacon.
- Vad duktig du är, sa jag och satte mig på en av köksstolarna.
- Vad vill du hitta på idag då? frågade han och serverade mig frukosten han gjort.
- Kan inte vi gå ut idag? frågade jag och smakade försiktigt på den rykande maten.
Baconen var perfekt stekta och lite sådär knapriga som jag gillade dom.
- Jo visst, vi äter upp så går vi ut sen då eller?
Jag nickade och fortsatte äta.
När jag ätit upp så erbjöd jag mig att diska medan Niall gjorde sig iordning. När vi var klara så gick vi ur lägenheten. Vi möttes av ett strålande solsken. Jag tog på mig mina svarta rayban som jag hade satt på huvudet. Niall tog också på sig sina rayban som han hade haft hängde i sin vita t-shirt tidigare. Vi gick hand i hand längs gatan. Folk tittade lite konstigt på mig och jag funderade lite på om det var mina kläder det var fel på eller vad det var som fick dem att stanna upp och titta så mycket på oss. Jag tänkte att det inte var så mycket att tänka på för jag var stolt över mig själv och älskade verkligen Niall, jag skulle inte släppa hans hand hur mycket det än tittade. Med de tankarna vandrade vi in i en park nära Themsen floden. Vi gick sakta fram längs floden och jag njöt verkligen av solskenet och det underbara sällskap jag hade med mig.
- Ska vi sätta oss där? frågade Niall och pekade på en parkbänk längre bort.
- Visst, sa jag och vi började gå i riktning mot bänken.
Vi satte oss på bänken och tittade ut över floden. Det var flera båtar som sakta gled förbi och längre bort så kunde vi se London Eye. Jag lutade mitt huvud mot Nialls axel och njöt av stunden.
Jag hörde några klick. Det lät som en kamera. Jag vände mig hastigt om för att se vad det var som lät. Niall tittade frågande på mig.
- Vad hände?
Han tittade oroligt på min flackande blick.
- Inget, tyckte bara jag hörde något, men det var nog inget, sa jag och tittade på honom igen.
- Ska vi fortsätta då? fråga Niall och reste sig upp och sträkte ut sin hand.
Jag tog tag i hans hand och vi fortsatte.
Helt plötsligt så kände jag hur det började vibrera i min ficka.
Jag tog upp min mobil och såg att det var Alexandra som ringde.
- Hej vännen, sa jag.
- Hej snygging, jag och Johanna packar för fullt nu! Vi åker från Sverige imorgon vid niotiden så vi lär landa runt elva, tolv. Tror du ni kan hämta upp oss då?
- Ja självklart! Gud vad roligt det ska bli. Vi ses på flygplatsen vid halvtolv imrogon då? sa jag.
- Det gör vi, längtar. Puss.
- Japp, hoppas resan går bra. Puss.
Jag la på och la ner mobilen i fickan igen.
- Vem var det? frågade Niall och granskade mitt ansikte.
- Alexandra, vi ska hämta dom på flygplatsen imorgon, sa jag och kände hur hela mitt ansikte lyste av lycka.
- Bra, vi borde berätta för killarna, de kommer bli överlyckliga, sa Niall.
Jag log och nickade.
- Harrys lägenhet är alldeles här borta, vi kan ju gå och kolla om dom är där, sa Niall och vi började komma ut från parken och in på en stor gata.
Vi gick i yttligare några minuter innan vi svängde in på en lite mindre gata.
När vi kom till lägenheten så kunde ma höra på långa vägar att de var där. Niall öppnade dörren utan att knacka, men det skulle han inte ha gjort för vi möttes av ett berg av konfetti.
- Oppsi, va det ni, hörde vi Harry säga oskyldigt innan han sprang in i lägenheten.
Niall suckade djupt och började borsta bort all konfetti. Jag skrattade och tog bort det jag fått på mig. Vi gick vidare in i lägenheten för att göra det vi kommit för, berätta om Alexandra och Johanna.
Killarna lungnade tillslut ner sig och satte sig i skinnsoffan som stod i vardagsrummet.
- Johanna och Alexandra kommer mellan elva och tolv imorgon, så vi ska hämta upp dom då, sa jag tillslut när det blivit någorlunda tyst.
- Nä men gud vad roligt, sa Louis med en överdrivet kvinnlig röst. Vi borde ju fira!
- Ja, vi kan gå ut och äta på resturang ikväll, sa Zayn glatt och alla nickade gillande till förslaget.
- Kan vi inte gå till den ny öppnade resturangen runt hörnet? frågade Harry. Den ser ut att vara bra.
- Jo, vilken tid? Ska vi dra med en gång eller? Min mage kurrar! sa Niall klagande.
- Men Niall, din mage kurrar väl alltid? skrattade Liam och alla stämde in i skrattet förutom Niall som låtsades vara sur.
Nialls perspektiv:
Vi gick ut från Harrys lägenhet och rundade gathörnet. Vi såg en stor röd skylt där det stod "Wey's restaurant", Harry hade verkligen haft rätt när han sa att det såg fint ut. Det såg väldigt välkomnande ut. Vi gick direkt in igenom två stora glasdörrar och möttes av en ung kvinna med ett äppelröttleende. Hon log och frågade om vi ville ha fönsterplats eller inte. Med tanke på att vi inte ville att paparazzis skulle störa oss så sa Liam diskret till henne att vi inte ville ha någon fönsterplats.
Hon visade oss till ett avlångt bord för sex.
Vi slog oss ner och fick menyerna. Jag tittade runt för att de vad de andra åt och för att se vad som såg gott ut men fick se att det bara satt en man i hela resturangen. Han satt för sig själv i ett hörn med en dator framför sig så han var inte till någon hjälp. Jag tittade ner på menyn igen och bestämde mig för att testa oxfilén. Jag tittade upp på de andra för att se om de bestämt song, jag mötte Liams blick och han log.
- Vad ska du ha? frågade han.
- Oxfilé, svarade jag snabbt. Ni då?
De flesta skulle också ta oxfilé men Louis var udda och tog fisk.
Vi satt ett tag och väntade på maten och bara satt och snackade men när maten till slut kom så smakade den ljuvligt. Oxfilén var perfekt gillad och potatisgratängen var också jätte god.
- Hit måste vi gå fler gånger, för det här var jätte gott, sa jag när jag ätit upp.
- Håller med! svarade Izabella och tittade glatt på min med sina stora blåa ögon.
När vi var klara så gick vi tillbaka till Harrys lägenhet där vi satte på en film. Den här gången så valde vi en lite mer romantisk film, vilket Izabella såg ut att gilla. Hon satte sig bredvid mig i soffan, jag la min arm runt henne och hon log och lutade sitt huvud min axel. Jag hörde hur någon av killarna busvisslade, men struntade i det. Filmen startade och alla blev knäpptysta. Jag tänkte på Izabella och kom att tänka på att hon fortfarande inte visste att jag var med i One Direction. Antagligen var det dags att berätta det för henne innan paparazzin gjorde det. Jag suckade och tittade på henne. Hon hade somnat mot min axel. Jag log åt henne för hon såg så rofylld och lycklig ut när hon sov.
Hoppas bara att min hemlighet inte skulle ändra det leendet, tänkte jag förtvivlat.
Blir ju tårögd av de söta kommentarerna :')
Skulle egentligen publicerat detta kapitel igår men tänkte att jag gör det nu ist för då blir de mindre stavfel och allmänt bättre :)
Bara ett kapitel kvar innan Felicia kommer hem! :D
Kapitel 34 - I wanna be with you
Från kapitel 33:
Min hand trevade sig in under hennes tröja och hon böjde sig fram mot mig.
Jag tittade frågande på henne och mötte hennes blick. Hon nickade svagt.
Det tog ett tag att ta sig till sovrummet när vi var omslingrade runt varandra. Men tillslut ramlade vi ner på min sängkant. Jag hamnade över henne.
På något sätt hade vi lyckats få av oss tröjorna på vägen till sovrummet.
Jag kollade ner på Izabella och mötte hennes isblåa ögon.
- Niall, sa hon lugnt medan hon tittade på mig.
- Ja, andades jag fram.
- Jag älskar verkligen dig.
Jag log och böjde mig ner för att kyssa henne igen. Hon var så vacker!
Izabellas perpektiv:
Jag vaknade till och blev förskräckt, var var jag?!
Jag tittade runt i rummet och fick se att det låg kläder överallt, jag fick syn på en blond kalufs bredvid mig och kände hur jag blev varm i hela kroppen av välbehag. Minnena från gårkvällen kom upp i mitt huvud, jag log för mig själv och kysste försiktigt Niall på pannan. Jag orkade inte resa på mig så jag låg kvar och bara tittade på när Niall sov, något vackrare fick man leta efter.
Han mumlade något och jag skrattade för mig själv.
Om jag mindes rätt så skulle Niall vara hungrig när han vaknade så jag bestämde mig för att överaska honom med frukost på sängen.
Jag drog på mig min vita klänning som jag hittade på golvet bredvid sängen sedan gick jag ut till det vita köket för att överraska den jag älskade mest.
Jag tog fram juice, mackor och fil. Jag åt själv innan jag letade fram en bricka och la allt på och gick in till sovrummet där Niall fortfarande låg och sov.
- Godmorgon älskling, sa jag och satte mig i sängen bredvid honom med brickan i knät.
Jag såg hur Niall gäspade innan han öppnade ögonen och tittade glatt på mig.
- Men vad är det här? frågade han och satte sig upp i sängen.
- Frukost på sängen, log jag och räckte över honom brickan.
- Min ängel, sa han och gav mig en kyss innan han började äta.
Jag tittade på han medan han åt. Han åt som om han inte sett mat på flera veckor.
- Var det gott? frågade jag och småskrattade åt hans glupskhet.
- Utsökt, verkligen! sa han och log mot mig med ett leende som var värt att dö för. Är inte du hungrig?
- Bra de sötnos, nej jag åt när jag tog fram till dig, sa jag och reste mig från sängen.
- Vart ska du? frågade Niall och tog tag i min arm.
- Tänkte bara göra i ordning lite här, innan någon får syn på det här, skrattade jag och började plocka i kläderna som låg utspridda i hela lägenheten.
När jag var klar så la jag mig i soffan, utmattad.
- Men gud vad fint du gjort det, jag borde anlita dig som städerska, hörde jag hur Niall säga innan han la sig bredvid mig i soffan. Vad ska vi hitta på idag då?
- Ingen aning, vi kan väl bara slappa? Grabbarna skulle väl titta förbi sen?
- Som du vill, sa han och kysste mjukt mina läppar. Jag tror de, vi får väl se.
Precis när han pratat klart hörde vi hur någon låste upp ytterdörren.
- Vi är tillbaks! Hoppas ni inte sover ännu somntutor, hörde vi Louis ropa.
- Vart har ni fått tag på min nyckel? frågade Niall som genast rest sig upp och gått bort mot ytterdörren.
- Ehmm... vi fick den för flera månader sen Niall, kommer du inte ihåg? Då när vi skulle ha nyckel hit ifall du försov dig igen, som du gjorde hela den veckan, skrattade Liam.
- Ehm, jaha, svarade Niall lite osäkert och kliade sig i nacken.
- Så vad ska vi hitta på idag? frågade Louis som satt sig bredvid mig i soffan.
- Vi kan väl bara slappa, sa jag och tittade på Louis som desperat försökte sätta på tv:n med tvkontrollen.
- Jaså, är ni trötta eller? Vad gjorde ni igår egentligen? sa Louis och hånskrattade.
Niall blängde på honom. Louis tittade ursäktande och återgick till att få på tv:n. Helt plötsligt hörde vi hur tv:n startade och nyheterna kom fram.
- Snart är det dags för One Directions nya turné.
Hörde vi hur tjejen i tvrutan sa innan Louis hastigt bytte kanal. Han tittade konstigt på Niall och sen på mig. Jag tittade frågande på honom men han vek bort blicken och jag brydde mig inte om att fråga för just då kom låten jag lyssnat på de senaste månaderna upp, Titanium. Jag log och började nynna med samtidigt som jag kollade på musikvideon.
Låten påminde mig om Johanna och Alexandra då vi alltid brukade dansa loss till låten. Jag kom på att jag hade lovat dom att jag skulle ringa så fort jag hittade Niall.
- Har du en dator här någonstans? frågade jag Niall och reste mig ur soffan för att leta fram en.
- Jag ska ha min dator, här någonstans, svarade han och funderade en stund innan han fortsatte;
- Den ligger nog i gästrummet, på skrivbordet där.
Jag gick genast mot gästrummet som låg bredvid det stora sovrummet.
Jag hämtade datorn och gick tillbaka till min plats i soffan. Jag loggade snabbt in på skype och fick genast se att Johanna var online. Jag ringde genaste upp henne.
Killarna kände igen uppringningssingnalen och ställde sig runt mig.
- Är det Johanna som i Johanna, den Johanna? svamlade Harry fram?
- Haha ja, sa jag och hörde hur Johannas och Alexandras röster ekade i andra änden.
- Hej tjejen, hur är det i London? sa de i kör.
- Underbart, och ni kan ju bara gissa vilka jag har runt mig, skrattade jag och satte på webbkameran.
När de fick se mig med Niall, Harry, Zayn, Louis och Liam så började de skika.
- Skojar du med mig?!?!? ropade Johanna.
- Hej, hej ropade Louis och vinkade.
- Hej Louis, sa Alexandra som hade samlat sig.
- Bella, vi kommer! Det är flera veckor kvar av sommarlovet, och vi kan inte sitta här när du är där nere och roar dig! sa Johanna och såg avundsjuk ut i webbkameran.
- Ni är välkomna, svarade Harry genast.
Nialls perspektiv:
Jag log för mig själv, Johanna och Alexandra skulle komma hit i övermorgon. Jag längtade faktiskt över att se dom, för då skulle det bli som när vi var i Belém. Kanske så kunde Eleanor och Danielle också vara med så kunde de få lära känna varandra. Det skulle äntligen bli så att det var en till varje, och inte att den hade tjej men inte den. Även om det kanske inte var något seriöst mellan Zayn och Alexandra och Harry och Johanna så var det iallafall sällskap ifall alla vi andra ville va själva med våra tjejer för en stund.
- Niall, jag måste nog dra hem och hämta grejer och byta om och sånt, men jag kan ju komma tillbaka senare om jag får? sa Izabella och gav datorn till Louis och reste sig från soffan.
- Jag kommer sakna dig för mycket om du går, sa jag och gav henne en kyss.
- Följ med då, skrattade hon och blinkande flirtigt mot mig.
- Absolut, sa jag. Men vad ska vi göra av dom här galningarna då?
- Dom kan va kvar så kan vi köpa mat påvägen tillbaka?
- Låter bra, så kan vi snacka med Johanna och Alexandra så länge, sa Zayn från soffan.
- Då gör vi så då, sa Izabellea och gav mig en snabb puss, innan hon gick ut till hallen och snörade på sig sina vita converse.
När vi kom ut ur lägenheten så möttes vi av ett regnoväder.
- Vi tar taxi, tycker jag, sa jag och tittade frågande på Izabella. Eller?
Hon nickade.
Vi gick ut på den blöta gatan och jag fick genast syn på en svart taxi.
Jag vinkade till mig den och vi hoppade snabbt in.
Vi satte oss tillrätta och taxin började rulla. Vi åkte förbi ett regnigt välbekant London, och det dröjde inte långa stunden innan vi stannade utanför ett stort höghus. Vi hoppade ur och gick in genom porten, innanför satt en man som hejade på mig och Izabella när vi kom hand i hand. Jag gissade att det var portvakten.
Vi tog hissen upp och gick mot en lägenhet. Izabella låste snabbt upp och vi kom in i en stor fin lägenhet som påminde lite om lägenheten Zayn hade här i London.
Vi tog snabbt av oss skorna och gick vidare in i lägenheten. När vi kom till vardagsrummet så möttes vi av ett "hej". Jag vände mig snabbt om och fick se Izabellas pappa sitta i en fotölj.
- Hej pappa, vi är bara förbi för att hämta lite grejer, sedan drar vi tillbaka till Niall om det är okej? sa Izabella och gav sin pappa en puss på kinden innan hon gick där ifrån.
Jag gick fram till han och hälsade artigt innan jag sprang efter Izabella.
Vi gick in ett ganska stort rum med vita väggar och en fondvägg. Jag gissade på att det var hennes rum. Hon fortsatte snabbt in i en stor garderob. Jag tittade storögt på garderoben.
- Jag har inte riktigt haft tid att fylla den än, ursäktade hon sig.
Jag skrattade.
- Kommer du någonsin fylla den? Den är ju enorm!
- Jadå, vänta o se, skrattade hon.
Jag log och satte mig i en fotölj inne i den enorma garderoben.
- Jag ska bara packa i lite här, sa Izabella och började springa fram och tillbaka i garderoben.
När hon var klar så satte hon sig och pustade ut i en fotölj bredvid mig. Jag log mot henne och reste mig upp från fotöjen. Jag drog upp henne från fotäljen och ställde henne mot väggen.
- Jag älskar dig av hela mitt hjärta, eller rättare sagt, du är mitt hjärta, sa jag och böjde mig fram för att kyssa henne. Hon särade försiktigt på läpparna och det avslutades med vilt hångel.
Hon lutade mig bakåt och sa:
- Vi ska nog åka tillbaks till de andra nu, så det inte undrar vad vi gör.
Jag log åt hennes söta ursäktande leende.
- Sure, sa jag och vi gick ut ifrån garderoben.
Jag gick ut för att ta på mig skorna men Izabella stannade kvar för att prata lite med sin pappa. Jag hörde det pratade om Johanna och Alexandra och att de skulle komma på besök.
Hon kom snabbt tillbaka och vi gick ut igen för att leta upp en taxi.
Hoppas ni gillar det! :)
Vad tycker ni om designen föresten? :D
Ny header kommer oxå inom kort ;) ♥
Kommentera gärna! Då blir jag peppad och då kommer nästa del fortare :)
Love
Frida
Kapitel 33 - I wanna be with you
Från kapitel 32:
Izabellas perspektiv:
Plötsligt såg jag något som fick mitt hjärta att stanna och jag blev alldeles kallsvettig.
Längst bort såg jag hur en person med långt brunt hår och en vit klänning som var väldigt lik den jag gett Izabella nere i Belem.
När jag tänkte hennes namn gick det en stött genom hela kroppen.
Izabella här?! I London?!
Jag kände mitt hjärta börja slå hårdare. Jag måste se om det är hon!
Jag började springa längs gatan. Jag kom knappt fram genom allt folk men jag slutade inte försöka.
Jag hörde killarnas rop efter mig men jag tänkte inte mer på det.
Det ända jag tänkte på var Izabella.
Min Izabella. Det måste vara hon! Snälla gud! Säg att det är hon!
Nialls perspektiv:
Jag sprang så fort jag kunde och rundade snabbt gathörnet. Jag stannade för att leta med blicken, vad hade hon tagit vägen? Jag fortsatte att gå rakt fram och fick syn på det bruna håret och den vita klänningen igen.
- Izabella!?!? ropade jag efter henne men hon regaerade inte, hade jag bara sett fel eller hörde hon inte?!?
Jag fortsatte springa tills jag vara precis bakom henne. Jag kände doften av en sommrig parfym, lukten var bekant så jag bestämde mig för att knacka henne på ryggen. Hon vände sig om, det kändes som om det tog år innan hon tittade mig i ögonen.
Mitt hjärta hoppade över ett slag, de kristallblåa ögonen fanns det bara en som hade.
Min vackra Izabella hade återvänt till mig. Mina ögon tårades.
Min vackra Izabella hade återvänt till mig. Mina ögon tårades.
- Niall?!? viskade hon chokat.
- Bella? skrek jag och gav henne världens största bamsekram, hon var fortfarande chokad och kramade därför inte tillbaks. Mitt hjärta slog fortare än någonsin förut av bara lycka. Mitt liv var räddat!
- Men hur..? andades hon fortfarande chokad och kramade hårt tillbaka.
Jag hörde på hennes röst att hon var nära till tårar.
- Min ängel, du ska bara veta hur hemskt dessa veckor har varit utan dig, jag älskar dig, sa jag och tittade upp från kramen och tittade djupt in i henne tårfyllda blåa ögon.
Hon log mot mig och jag blev alldeles varm. Gud vad jag hade saknat hennes leende!
Hon granskade mitt ansikte och lutade sig sedan fram mot mig och våra läppar möttes i en perfekt kyss. Försiktigt öppnade jag munnen och kände hur hennes varma tunga slank in och mötte min.
Jag kände hans varma andedräkt mot min. Hela jag snurrade. Jag hade träffat han! Min Niall. Efter alla dessa veckor av sorg hade jag äntligen fått träffa min prins igen. Solstrålen i mitt liv.
Vi avslutade kyssen och bara stod och tittade på varandra lyckligt. Jag var helt förtrollade av hans vackra utseende. Han var perfekt. Min Niall.
Vi avslutade kyssen och bara stod och tittade på varandra lyckligt. Jag var helt förtrollade av hans vackra utseende. Han var perfekt. Min Niall.
- Hur kommer det säg att du är i London? frågade han glatt och tog min hand.
Det pirrade till i mig när han rörde vid mig.
- Min pappa har flyttat hit, svarade jag. Jag hade inte träffat honom på tre månader också fick jag reda på från min bror att han hade flyttat hit och då tänkte jag direkt på dig, sa jag och log ett snett leende.
Han log mot mig och kramade hårt om min hand.
- Vad bra att du åkte hit! Både att du fick träffa din pappa och så fick jag en chans att få träffa den ända för mig, sa han och tittade med leende ögon på mig.
Jag fick glädje tårar i ögonen av hans vackra ord.
- Dig var den jag ville träffa mest Niall. Även ifall jag saknade min pappa, så kommer det alltid vara du som snurrar min värld.
Han sprack upp i det största leendet jag sett och drog in mig i hans famn.
Jag kände hans underbar lukt och tänkte att det var där ville jag stanna för evigt.
Plötsligt kom jag tillbaka till verkligheten och kom på att jag skulle möta pappa på restaurnagen klockan sex.
Jag tittade upp på Niall och frågade.
- Vad är klockan?
Han tog upp sin mobil ur fickan och kollade på skärmen.
- Kvart över sex, svarade han med ett leende. Hurså?
- Oj, jag skulle möta pappa vid den italienska restaurangen några kvarter bort, klockan sex, sa jag och gick ur hans famn.
- Ojdå, då följer jag med dig dit, sa han med ett stort leende och tog min hand.
Vi började gå ner för gatan och jag såg hur flera personer vände sig om och tittade konstigt på oss.
Det gjorde mig fundersam. Brukade inte folk i London gå och hålla varandra i handen?
Jag såg också att dom kollade storögt på Niall. Var han en lokalkändis eller vad var det här?
Jag avbröts i mina tankar när Niall plötsligt tog tag i ett dörrhandtag. Vi var tydligen redan framme vid restaurangen.
Vi gick in i den stora matsalen och jag såg direkt att det var en lyxig restaurang. Hur hade pappa råd med det här?
Jag tittade mig omkring i den stora matsalen tills jag tillslut fick syn på min pappa som satt vi ett bord längre in.
Jag ryckte i Niall så han skulle följa med mig bort till pappas bord.
Han tittade upp när vi närmade oss och såg förvånad ut när han såg mig och en kille hålla varandra i handen eftersom Niall hade envisats med att inte släppa den.
- Hejsan, sa min pappa både glatt och fundersamt. Vem är den här unge mannen då?
- Jo, alltså.....vi....började jag förklara men Niall avbröt mig med:
- Jag är Izabellas pojkvän, sa han och räckte fram handen mot min pappa.
Pappa såg väldigt chockad och förvånd ut på samma gång men tog Nialls hand.
- Trevligt att råkas, sa han och tittade lite förvånat på mig.
- Jag kan förklara senare, sa jag och log mot han.
Min pappa begärde ingen större förklaring än så utan erbjöd genast Niall att äta med oss.
Niall hämtade genast en stol från ett annat bord och slog sig ner.
Tiden flög förbi och vi småpratade mest. Mitt uppe i ett samtal om resten av killarna så ringde Nialls mobil. Han ursäktade sig och gick iväg för att prata ostört.
Jag log mot min pappa och tackade hjärtligt för den goda maten han bjudit på.
- Det var Liam som ringde, han undrade vart jag har tagit vägen, jag sprang ju bara iväg när jag såg dig, sa han och tittade på mig. Men vill du hänga med och möta upp dom när du är klar, dom skulle gärna vilja träffa dig igen.
- Gärna, om inte du har något imot det, sa jag och tittade på min pappa.
- Absolut inte, du får gärna sova över där om du vill det också, jag ska ändå upp tidigt imorgon och jobba, sa han och tittade uppmuntrande på mig.
- Låter bra, sa Niall och fäste sin blick på mig. Om du vill så får du gärna stanna hos mig.
- Gör jag gärna, men ska vi dra nu? frågade jag.
- Om du är klar, sa han och hans blåa ögon tindrade av lycka.
- Tack så jätte mycket för den goda maten, jag går med Niall då, så hörs vi imorgon, sa jag och gav min pappa en kindpuss.
- Ja tack så hjärtligt, sa Niall coh tog min hand.
Vi gick ut från resturangen och jag kunde knappt bärga mig, en hel natt med min älskade Niall, kunde det bli bättre? Antagligen inte.
Niall stannade en taxi för oss och vi hoppade in. Han satt och lekte med mitt hår. Jag tittade upp på han och gav han en snabb puss på munnen innan jag la drog tillbaka huvudet. Niall greppade min nacke för att sakta dra tillbaka mitt huvud mot han.
- Men älskling, vad har du gjort!? frågade Niall skräckslaget när han såg min skadade käke.
- Ehm..lång historia, jag inte orkar tänka på just nu, sa jag och vände bort blicken.
Han tittade oroat på mig men kysste ändå försiktigt min käke innan han sa:
- Säg till om du vill berätta, jag lovar, detta ska inte ske igen!
Taxin stannade. Vi var nu utanför ett höghus i samma stil som min pappas fast ännu lite högre. Vi gick in igenom en stor port och tog hissen upp till våning fem. Niall öppnade dörren till en stor lägenhet. Vi gick in och satte oss i den vita soffan han hade i det stora vardagsrummet. Vi han precis sätta oss innan det knackade hårt på dörren.
- Sitt kvar här, så öppnar jag, sa Niall och småsprang iväg mot den knackande dörren.
- Hej Niall, vart fasen har du varit egentligen, hörde jag en välbekant röst säga. Jag log åt minnet av Louis ljusa röst.
- Ni kommer förstå när ni kommer in i vardagsrummet, hörde jag Niall svara dom.
- Okey, let's go! hörde jag Harry säga och en halv minut senare kom han ingående i vardagsrummet.
- Nä men det var ett tag sen vad gör du här?!? sa Harry förvånat.
- AA, skrek Louis när han kom in i rummet och fick se mig. Han sprang snabbt fram till soffan och gav mig en bamsekram.
- Hej på dig med Louis, skrattade jag när han släppt taget om mig.
Alla hade nu kommit in i rummet och de såg alla likna häpna ut.
- Vad roligt, sa Liam.
- Äntligen, sa Zayn. Han har varit helt förstörd, du skulle bara sett, skrattade han.
De pratade i mun på varandra. Jag log för mig själv, alla minnen från dessa fem underbara killar kom upp i mitt huvud och jag skrattade till för mig själv.
- Men killar, sa Niall och alla tystnade. Ska vi inte hitta på något istället?
- Vi kan se på film, sa Louis och lös upp över att han kommit med idén.
- Sure, vilken vill ni se? Fråga Niall och gick fram till en hylla som stod bredvid tv:n. Det finns ganska många att välja på om man säger så.
- Jag tycker Izabella kan välja, sa Zayn och alla riktade blicken mot mig.
Jag rodnade och svarade att det inte spelade så stor roll för mig.
De började dividera om vilken film som skulle ses men till slut så bestämde de sig för In Time. Jag log nöjt åt valet för jag hade sett den minst 100 gånger så det gjorde inget om jag missade lite av den. Niall satte på filmen och satte sig sedan bredvid mig i soffan. Jag log mot honom och gav honom en puss på munnen innan jag la mig tillrätta i hans knä.
Jag tror jag somnade på slutet för klockan var över tolv när killarna började röra på sig för att gå hem.
Nialls perspektiv:
Efter att killarna tillslut gått hem blev det bara jag och Izabella kvar i soffan.
Jag la min arm runt Izabella och hon kollade upp på mig.
- Vet du Niall, sa hon plötsligt och jag kollade in i hennes ögon.
- Nej, vadå? sa jag som höll på att drunkna i hennes ögon.
- Jag har aldrig haft en pojkvän som dig förut, med dig är allting annorlunda och jag har verkligen saknat dig så himmla mycket, sa hon helt ärligt medan hon tittade på mig intensivt. Precis som om det döljde sig någon annan känsla bakom ärligheten.
- Bella, du är mitt allt, min prinsessa, jag har saknat dig med, så att det har gjort ont i hela mig, sa jag medan jag omfamnade henne. Jag fick tårar i ögonen av hennes fina ord. Hon är verkligen den jag vill ha. Min älskling för evigt.
Jag kände hennes leende mot tinningen.
- Jag älskar dig, viskade hon i mitt öra.
- Jag älskar dig med, sa jag och böjde mig fram för att kyssa hennes nyckelben.
En djup suck av njutning hördes från henne.
Jag tittade upp och skrattade.
- Izabella Moa Adamsson, inte trodde jag att du var så snuskig, sa jag och såg hur en rodnad spred sig över hennes kinder.
- Nej, asså jag....
Jag avbröt hennes generade stammande med en lång mjuk kyss.
- Det gör inget Bella, jag känner på samma sätt, sa jag och blinkade åt henne.
Hon log lättat och jag kysste henne på halsen.
Jag kände hur hon lekfullt nafsade mig på örat.
Jag kände hur jag suckade till och jag hörde henne små skratta.
Jag drog mina läppar fram och tillbaka över hennes skadade käke.
Jag hörde henne sucka igen.
Plötsligt kände jag hur hennes hand lyfte upp mitt huvud och jag tittade förvånat upp.
Jag såg att det hade tänts en glöd i hennes ögon som jag inte sett förut.
Hon la sina armar omkring min hals och pressade sina läppar mot mina. Jag var inte beredd på hennes kraft så vi ramlade baklänges i soffan.
Jag kände hur min kropp reagerade på hennes kyssar och jag började kyssa henne tillbaka.
Min hand trevade sig in under hennes tröja och hon böjde sig fram mot mig.
Jag tittade frågande på henne och mötte hennes blick. Hon nickade svagt.
Det tog ett tag att ta sig till sovrummet när vi var omslingrade runt varandra. Men tillslut ramlade vi ner på min sängkant. Jag hamnade över henne.
På något sätt hade vi lyckats få av oss tröjorna på vägen till sovrummet.
Jag kollade ner på Izabella och mötte hennes isblåa ögon.
- Niall, sa hon lugnt medan hon tittade på mig.
- Ja, andades jag fram.
- Jag älskar verkligen dig.
Jag log och böjde mig ner för att kyssa henne igen. Hon var så vacker!
Tack för alla kommentarer, men vi vill bara påmina om att vi är två som skriver den här fanficsen och inte en! :)
Tack för besökrekordet igår!! :D
VIKTIG FAKTA ALLIHOPA! LÄÄÄS! Jag (Felicia), kommer inte kunna skriva på en vecka för jag ska till Turkiet men Frida kommer skriva några kapitel själv! Dock blir det inte lika många men minst lika bra! ;d
Vi har för bestämt vad som ska hända så det är bara för Frida att tuta och köra, om man säger så ;d
Men jag kommer börja skriva direkt när jag kommer hem igen! ;d
Ville bara att ni skulle veta det! Men hoppas ni har en underbar nästa vecka när jag inte är hemma!
Och hoppas ni fortfarande kommer läsa den! Possposs på er alla läsare så ses vi! ;d :*
Kapitel 32 - I wanna be with you
Från förra kapitlet:
Det gick ganska så fort och jag begav mig mot utgången. Jag letade runt efter min pappas bruna kalufs. Jag fick synpå han samtidgt som han fick syn på mig och han sken upp. Han hade ett solbrunt ansikte och hans bruna ögon fickmig att påminnas om Alex hemma i Sverige. Alex var pappa upp i dagen. Jag såg också att han hade fått solrynkorsen vi sågs sist. Jag sprang mot han så gott det gick med min stora väska i släpptåg och möttes av en stor varmkram och jag kände hans varma armar runt min rygg.
- Jag har saknat dig, var det första jag sa och en tår föll ner från min kind.
Izabellas perspektiv:
Vi stannade utanför ett stort vitt tegel höghus. Jag gissade att det var lägenheter och att det var här jag skulle spendera de närmaste veckorna. Pappa tog min väska och vi gick in genom den vita porten och kom in i en minilobby som bestod av ett litet bord, några fotöljer och ett skrivbord. Bakom skrivbordet satt en man som såg ut att vara i femtioårsåldern.
- Det är portvakten, Steve, viskade pappa i mitt öra som svar på mina tankar.
Jag nickade och log mot honom han hälsade vänligt tillbaks. Pappa förklarade för honom att jag var hans dotter och att jag skulle bo här ett tag, så han inte skulle undra vem jag var. Sedan gick vi vidare och tog hissen upp till tredje våningen som min pappa bodde på.
Min första tanke när jag kom in igenom den vita trädörren till lägenheten var att det var väldigt ljus och mordern. Det förvånade mig för jag visste att min pappa inte var så mycket för inredning.
- Vad fint du har det, sa jag och satte mig på en vit trä pall för att ta av mig mina vita converse.
- Du får bo i gästrummet, om det är okej, sa pappa och gick vidare in i lägenheten.
- Det blir jätte bra! svarade jag och följde efter honom in i lägenheten. Jag kom in i ett stor ljust rum med en stor vit soffa, plasma tv och stora fönster så man såg ut över London. Jag gick facinerat fram till de stora fönstrena och tittade ut. Någonstans där ute fanns Niall tänkte jag och tittade ut över staden. Frågan var bara vart. Jag tittade om jag kunde se något blont huvud, men det var omöjligt att säga, det kryllade verkligen av folk på gatorna.
- Vill du inte se ditt rum? frågade pappa och väckte mig från mitt drömande.
- Jo självklart, blev bara så facinerad av utsikten, sa jag och vände mig snabbt om och gick mot han.
- Det kan jag förstå, jag föll för London med en gång, sa han och öppnade dörren till mitt rum. Du får gå ut på upptäcksrunda sedan, jag måste åka en sväng till jobbet så det passar bra.
Jag tappade hakan. Rummet var dubbelt så stort som rummet jag hade hos mamma och det var intrett i vitt och rött. Vita väggar med en fondvägg med röd mönstrad tapet. Det fanns också en tv och två stora fönster.
- Det är jätte fint! sa jag och gick in rummet för att titta närmare. Men finns det ingen garderob?
- Jo det gör det allt, sa han och gick mot en dörr bredvid det vita skrivbordet. Han öppnade och jag var han hack i häl.
Han öppnade dörren och gick, jag häpnades, det kunde inte annat än att bli bra när man kunde gå in i garderoben. Han tände lampan och jag kunde se att det var en byrå, två klädställ och tre inbyggda garderober.
- Men pappa, walk-in-closet är ju en tjejs högsta dröm! skrattade jag.
- Haha den fanns faktiskt redan när jag flyttade in, men känn dig som hemma, sa han och gjorde en gest som att "ta för dig".
Jag gick ut till hallen och bar in min väska i rummet. Jag packade upp och hängde in i min nya garderob som såg väldigt tom ut. Jag bestämde mig för att gå ut på en shoppinrunda och upptäcka stan.
Nialls perspektiv:
Jag gick stolt ut från bowling hallen. Jag hade vunnit med fem poäng över Zayn som kommit tvåa.
- Jag skulle ju vinna! sa Louis surt och tittade på poängtavlan där han till och med kommit efter Harry.
- Du kom ju till och med efter Harry! sa jag och skrattade.
Harry tittade surt på mig.
- Vadå till och med? snäste han.
- Jamen, Harry, vi alla vet ju att du inte är så bra på bowling, sa Liam både tröstsamt och retsamt.
Harry blängde surt på oss alla när vi brast ut i skratt.
- Okej, jag kanske inte är den bästa på bowling då, sa Harry och log snett.
- Nej, det stämmer, sa Zayn och la en arm omkring Harrys axlar.
- Så vad tycker ni vi ska göra nu? sa Louis och sken upp i ett stort leende.
- Ja....sa jag tveksamt. Vi kanske skulle ta och äta något?
Alla skrattade åt mig.
- Vadå? sa jag oskyldigt och tittade förvånat på mina skrattande kompisar.
- Du och mat Niall, sa Liam och tittade på mig med road min.
- Jag kan inte hjälpa att jag är hungrig ofta, sa jag och räckte ut tungan åt dom som ett småbarn, vilket fick dom att skratta ännu mer.
Efter deras skrattattack sa Zayn.
- Men kom då, vi kan dra till Nandos, sa han och tittade på mig. Lilla Nialls favorit ställe ju!
Jag log stort och svarade ett glatt ja.
Vi samlade ihop oss och gick ut för att gå till Nandos.
Vi gick i tio minuter för att komma till min favorit restaurang.
- Så Niall, vad vill du äta idag då? sa Harry och log mot mig.
- Jag tror nog jag vill ha kycklingsallad idag, sa jag och gick fram till disken för att beställa. Vad vill ni ha?
Det tog ett tag innan alla bestämt sig för vad dom ville ha men till slut satt vi ändå ner vid ett bord med våra beställningar.
En del fans kom fram till vårt bord som vi småpratade med.
- Hur går det med Izabella? sa plötsligt en utav dom.
Det högg till i mitt hjärta. Izabella. Jag hade förträngt henne för en stund men nu kom allt tillbaka.
- Vi jobbar på det, sa Louis till dom och log.
Grabbarna fortsatte snacka med dom ett tag med jag var i min egen värld.
Hela kvällen blev deppig och jag mådde inte bra.
Gud vad jag saknade min Izabella!
~TVÅ DAGAR SENARE~
Izabellas perspektiv:
Jag hälsade på Steve innan jag öppnade porten och gick ut. Det varma eftermiddagssolen lyste så jag tog på mig mina rayban som jag hade haft på huvudet. Jag gick sakta ner för gatan. Jag skulle möta upp pappa för att äta middag på en resturang direkt efter han slutet jobbet. Vi hade bestämt tid klockan sex men jag kände för att gå ut lite i för väg och bara strosa runt på Londons mysiga gator.
Min vita klänning svängde i vinden när jag svängde vid ett gathörn. Jag hade inte haft på mig klänningen sedan jag fick den av Niall. Det var den ända fina klänning jag hade hunnit packat ner så jag hade tagit på mig den. Det kändes sorgligt att ha på mig den utan att Niall var med men jag ville ändå klä upp mig när pappa var så snäll och bjöd ut mig.
Jag svängde ännu en gång och kom in på en större gata fullt med affärer. Jag tittade in genom skyltfönstret och bestämde mig för att gå in. Jag gick runt och kikade lite och bestämde mig sedan för att gå mot resturangen och komma tbx imorgon när jag hade pengar med.
Nialls perspektiv:
- Niall! hörde jag alla killarna skrika från dörren.
Jag tittade förvånat upp från köksbänken där jag höll på med att göra en smörgås. Hur kom dom in?
- Ja? ropade jag tillbaka och gick ut i hallen.
- Varför svarar du inte på din mobil? sa Liam lite smått irriterat.
Jag tittade fundersamt på dom och sa:
- Va? Jag har inte hört något, sa jag och ryckte på axlarna.
- Så typiskt dig Niall, sa Zayn och himlade med ögonen.
- Vad ville ni då? sa jag och ignorerade Zayns kommentar.
- Om du ville följa med ner till stan, sa Louis och log mot mig.
- Klart jag vill! sa jag glatt och tog på mig mina sneakers.
- Bra det! sa Harry och vände sig om för att gå ner i för väg.
__________
När vi kom ner till stan såg vi att det var väldigt mycket folk där och fansen stoppade oss överallt.
Vi rörde oss knappt framåt.
Plötsligt kom vi fram till ett skyltfönster som killarna var väldigt intresserade av och stod och diskuterade om olika saker man kunde köpa där. Jag var inte så intresserad av det och började titta mig omkring.
Gatorna hade om möjligt blivit ännu mer fulla med folk. Jag tittade på mobilen.
Det var inte så konstigt att det var mycket folk, det var middags tid och folket i London gillade att äta ute.
Jag tittade längre ner mot gatan, längst bort där byggnaderna svängde av åt olika håll.
Plötsligt såg jag något som fick mitt hjärta att stanna och jag blev alldeles kallsvettig.
Längst bort såg jag hur en person med långt brunt hår och en vit klänning som var väldigt lik den jag gett Izabella nere i Belem.
När jag tänkte hennes namn gick det en stött genom hela kroppen.
Izabella här?! I London?!
Jag kände mitt hjärta börja slå hårdare. Jag måste se om det är hon!
Jag började springa längs gatan. Jag kom knappt fram genom allt folk men jag slutade inte försöka.
Jag hörde killarnas rop efter mig men jag tänkte inte mer på det.
Det ända jag tänkte på var Izabella.
Min Izabella. Det måste vara hon! Snälla gud! Säg att det är hon!
Så gott folk! Ett nytt kapitel ute! Vad händer i nästa? :o
Ett väääääldigt långt kapitel denna gången! Hoppas ni gillar det!
Kapitel 31 - I wanna be with you
Från förra kapitlet:
Jag ångrar inte det jag sa. Det var helt sant. Han slog mig ju!
Men hur jag än gjorde tyckte jag fortfarande synd om mamma. Kanske hade jag tagit i för mycket när jag skrek?
Jag tittade ut genom sidofönstret istället för att försöka tänka på annat och såg massa tallar glida förbi.
Tänk om några timmar är jag i London. Hos pappa.
Hos Niall....orden formade mina läppar av sig själva och jag kunde inte låta bli att le samtidgt som tårarna kom.
Kommer det bli jag och han igen?
Izabellas perspektiv:
Jag kom fram till flygplatsen ungefär en och en halv timme innan flyget till London skulle avgå. Jag lämnade in väskan på rullbandet och gick till disken där dom skulle titta igenom mitt pass. Jag fick en flashback och såg framför mig när jag, Johanna och Alexandra hade stått här för ungefär en månad sen. Det hade varit en semester som förändrat hela mitt liv. Jag kände tårarna svämma upp när jag fick tillbaka mitt pass och blev hänvisad till väntsalen. Hoppas bara att denna resan förändrar mitt liv igen, till så som det var innan allt blev skit, tänkte jag och torkade bort en tår från min kind som hade börjat rulla ner.
Jag satt där i mina egna tankar när jag plötsligt kom på att jag borde ringa Johanna och Alexandra och berätta att jag var på väg till London så att dom inte behövde oroa sig.
Jag väntade medan signalerna gick fram en efter en. Varför svarar hon inte snabbare? tänkte jag sarkastiskt.
- Hej, det är Alexandra, hörde jag en röst säga efter en oändlighet.
- Hej, varför svarar du inte snabbare? sa jag misstroget.
- Åh, förlåt Bella men jag och Johanna var ute på altanen, så jag hörde inte när det ringde, ursäktade hon sig.
- Det gör inget, jag blev bara orolig, sa jag lugnt.
- Föresten vill du komma över? Vi har jordgubbar kvar som vi hade tänkt spara till dig, sa Alexandra glatt.
- Jag kan tyvärr inte, sa jag och kände ett stygn av saknad. Hur skulle jag klara mig i storstaden London utan mina beskyddande vänner som alltid fanns där för mig?
- Nähä, vad tråkigt, sa Alexandra lite nedstämt och jag hörde Johanna säg något i samma stil från andra änden av luren. Vart ska du någonstans?
- Jag är faktiskt på väg till London, sa jag försiktigt. Jag ska hälsa på pappa och se efter Niall, la jag till lite mer sammanbitet fast med ett leende.
Jag hörde hur Alexandra drog efter andan och Johannas envisna röst som frågade vad det hela handlade om.
Jag skrattade lite åt dom. Vilka vänner alltså!
- Du skojar ska du till London och leta efter Niall?! skrek Alexandra högt och glatt. Jag hörde hur Johanna stämde in i skriken.
Jag skrattade högt men det stack ändå till i bröstet när hon nämnde Niall.
- Ja det ska jag, men först och främst träffa pappa som jag inte sett på åratal, sa jag.
- Åh, gud! Hoppas du hittar han gumman! skrek Johanna som lyckats ta luren från Alexandra. Men snälla du ring om du ser Harry!
- Och Zayn! hörde jag Alexandra ropa i bakgrunden.
- Klart jag ska! sa jag ljudligt eftersom deras glädje och tro smittades av på mig.
Plötsligt hördes det från högtalarna att dom började släppa in passagerar på planet som skulle ta mig till London.
- Åh, tjejer, jag måste gå nu, sa jag sorgset. Men ta hand om er! Och hör av er ofta!
- Hur länge stannar du i London då? sa dom båda ledsamt.
- Jag vet inte, men jag måste ju tillbaka när skolan börjar, sa jag och tänkte på hur det skulle bli hemma när jag kom tillbaka.
- Kommer du inte hem innan dess? tjöt dom sogset.
- Jo, det gör jag nog! Men vi får prata ofta på skype! sa jag och kände hur mycket jag skulle sakna dom.
- Ja, det måste vi göra! Ta hand om dig Bella! sa dom i kör.
- Det ska jag, ni får också ta hand om er! sa jag och min röst skar sig.
- Hej då, sa dom både med gråt i rösten.
- Hej då, älsklingar, sa jag och tryckte på av knappen.
Några tårar rann ner för kinderna. Men jag tröstade mig själv med att jag skulle få se dom snart igen.
Jag gick in på twitter och twittrade snabbt innan jag reste mig upp för att gå bort mot ingången till flyget.
Jag kom in i planet som var ungefär likadant som det jag åkt sist i när jag åkte via London till Belém jag fick en flashback av hur jag och Johanna och Alexandra suttit förväntasfullt i planet i de två timmar fram till London.
Det kändes skönt att det inte var längre än två timmar tills jag var i samma stad som Niall och äntligen fick träffa min underbara pappa som jag inte sett på fyra månader.
Jag satte mig på min fönsterplats och tittade ut genom den lilla glasrutan medan de hade säkerthetsgenomgång. När genomgången var klar och alla satt fastspända och redo så såg jag hur planet började rulla och hur vi sakta lyfte från marken.
Jag kände hur det skumpade till och öpnnade förbryllt ögonen. Uppenbarligen så hade jag slumrat till så fort vi lyft. Jag tittade på min silversvarta klocka som satt på armen och konstanterade att det var en halvtimme kvar.
Jag tittade än en gång ut genom fönstret och såg hav, endast hav. Alltså över Atlanten täntke jag och ryckte till när jag hörde en sametslen fjäsk röst.
- Önskar ni något att dricka?
- Inte för mig, sa gubben bredvid mig och log mot flygvärdinnan.
- Ett glas vatten, tack, sa jag och sträckte mig efter min väska som jag hade vid fötterna. Jag tog upp plånboken ur väskan och betalade.
Jag slukade snabbt det lilla vatten plastmuggen rymde och vände mig sedan tillbaka mot rutan.
Hur kunde så lite vatten kosta så mycket pengar? tänkte jag. Efter det sjönk jag snabbt in i mina egna tankar och det dröjde inte innan pilotens röst hördes i flygplanet.
- Det är dags att landa, så jag ber att alla sätter sig ner och tar på sig bältet.
Eftersom jag inte rört mig en millimeter så hade jag fortfarande på mig bältet och behövde inte fixa det.
Landningen gick utmärkt och jag gick mot rullbandet för att leta upp min röda väska.
Det gick ganska så fort och jag begav mig mot utgången. Jag letade runt efter min pappas bruna kalufs. Jag fick syn på han samtidgt som han fick syn på mig och han sken upp. Han hade ett solbrunt ansikte och hans bruna ögon fick mig att påminnas om Alex hemma i Sverige. Alex var pappa upp i dagen. Jag såg också att han hade fått solrynkor sen vi sågs sist. Jag sprang mot han så gott det gick med min stora väska i släpptåg och möttes av en stor varm kram och jag kände hans varma armar runt min rygg.
- Jag har saknat dig, var det första jag sa och en tår föll ner från min kind.
Hoppas ni inte blir ledsna för att det bara är Izabellas som kom upp idag, för vi håller fortfarande på och finslipar på iden Nialls så att de ska bli så bra som möjligt. :D Bådas perspektiv kommer i nästa kapitel! :D
10 kommentarer till nästa! :D
10 kommentarer till nästa! :D
Hope u like it. ♥
Kapitel 30 - I wanna be with you
Från förra kapitelt:
Har jag gråtit konstant i två veckor utan att veta det här?!?!
- Izabella, vänta nu lite...sa Alex lugnande.
Men jag kunde inte svara. Alla olika sorters känslor snurrade runt i mig.
Niall, min underbara Niall, skulle jag ända kunna träffa dig?
Skulle det kunna gå ändå? Skulle vi två kunna få tillbaka vårt underbara liv tillsammans?
Nialls perspektiv:
Jag tittade på klockan, den var redan fem, dags för något att äta, tänkte jag och reste mig från min plats vid fönstret. Jag öppnade dörren till rummet jag var i och möttes av en oemotståndlig doft. Det luktade kyckling gryta.
Jag log och skuttade ner för trappan och kom in i det väldiga köket.
- Så vad görs här? frågade jag och tittade på Harry och Louis som stod vid spisen.
- Jaså, när det är mat, då komemr du! skrattade Zayn som satt vid köksbordet.
- Självklart! skrattade jag och slog mig ner bredvid Zayn.
- Tur för dig att maten precis är klar då, sa Louis och började duka fram.
Han ropade på Liam och vi satte oss för att äta.
Jag smakade försiktigt på grytan och blev förvånad över hur oerhört god dom fått den. Jag slevade i mig av kyckling och ris tills hela tallriken var tom.
- Någon var visst hungrig? skrattade Liam.
- Men jag har ju inte ätit sen frukost, klagade jag. Och föresten så var detta super gott killar!
- Tack, log Harry nedstämt.
Harry lät inte lika glad som vanligt, jag funderade, vad kunde ha hänt?
- Vad har jag missat? frågade jag och tittade oroligt på Harry.
- Skvallerpressen, suckade Harry.
Louis reste sig och gick bort mot bänken intill kylskåpet, han hämtade något som såg ut som en tidning och gav den sedan till mig.
Jag kunde läsa rubriken "Harry tokkär i Swift". Jag suckade och bläddrade fram i tidningen.
Jag kunde läsa om hur Harry varit ute och ätit med Taylor Swift och hur de sedan gått till ett hotellrum och "myst". Vad jag mindes så hade Harry varit hemma de senaste dagarna.
- Vad har de fått de här ifrån? suckade jag.
- Bra fråga, svarade Harry. Senast jag var ute med någon tjej och åt var förra veckan. Och det var inte Taylor så jag har ingen aning varit de har fått bilderna ifrån.
Jag funderade, de kunde förvränga allt så. Kanske så var det inte så smart att berätta för dem om Izabella? För vem vet vad dom skulle kunna hitta på om oss?
- Men gillar du Swift då? frågade plötsligt Louis.
- Mer som en vän, tror jag, svarade Harry fundersamt. Men på något konstigt sätt så kan jag inte glömma Johanna. Han tittade på mig för att se mig reaktion.
Jag hajade till men samlade mig snabbt, inte tänka för mycket på Belém, tänkte jag och tittade ner på min tallrik. Izabella kom upp framför mig men jag tänkte snabbt på annat. Jag orkade inte med saknaden efter henne just nu.
- Men hur har dom fått tag på bilderna? frågade Zayn för att bryta tystnaden som uppstått.
- Ingen aning, de har antagligen redigerat dem, suckade Harry och började plocka undan från bordet.
- Kan vi inte bowla sen? Så kommer vi kanske på bättre tankar, log Louis.
Och jag skrattade åt hans alltid lika glada humör.
- Jovisst, men va beredd på att du kommer få storstryk, skrattade Liam och Louis himlade med ögonen.
- Tror du ja, skrattade han och boxade till Liam på armen
Vi hjälptes åt att duka bort resten och tog sedan på oss för att gå ut och hitta på någor roligt tillsammans.
Och vad är då inte bättre en bowling? tänkte jag och följde efter dom andra ut genom dörren.
Izabellas perspektiv:
Jag slängde i saker i min resväska. Jag tänkte inte stanna en sekund till i detta huset. Andreas och mamma bråkade nere i köket. Andreas var rasande på mig. Men det brydde jag mig inte om. Jag hade ringt till pappa efter att Alex hade sökt upp hans nummer i London. Jag var fortfarande arg på han för att han inte sagt att pappa flyttat. Det var ju ingen i detta huset som sa något till mig! Mina tårar rann av både glädje och rädsla. Glädje för att pappa bodde i samma stad som Niall men oron gnaggde i mig. Tänk om han hade flyttat? Tänk om jag hört fel när han sa att han bodde i London? Jag skakade ilsket på huvudet åt mig själv när jag la klänningen jag fick av Niall överst i väskan. Det gick inte att tänka så. Jag måste försöka. Jag måste hitta han, tänkte jag bestämt när jag drog igen blixtlåset på min röda resväska. Jag hade bara rafsat ihop dom mest behövande sakerna eftersom pappa lyckats få tag i sista minuten biljetter till ett plan ikväll. Jag hade verkligen haft tur och pappa var riktigt glad över att jag skulle komma. Om mamma och Andreas brydde jag mig inte ett dugg. Jag gick in till Alex som såg sorgsen ut.
- Hej då, lillasyrran, sa han och log sorgset.
- Var inte ledsen, vi ses snart igen, sa jag och tittade in i hans ledsna ögon. Jag måste göra detta.
- Jag vet, sa han allvarligt. Och förlåt för att jag inte sa nåt, jag tänkte inte på det.
- Bry dig inte om det Alex, det är löst nu, sa jag och kramade mig.
Han kramade mig hårt tillbaka. Min älskade storebror.
Jag gick försiktigt ner för trappan. Rädd för vad som väntade mig där nere.
Det hade blivit alldeles tyst där nere nu. Jag tittade mig förvånat omkring och fick se mamma och Andreas i köket. Dom vände sig om mot mig när dom hörde mina steg. När Andreas fick se resväskan jag kånkade på ner för trappan ändrade hans ansikte färg.
- Och vad tror du att du ska? väste han argt fram.
- Jag ska bort här ifrån, jag ska till pappa, han har betalat biljetterna, sa jag kallt.
Jag var tvungen att spela självsäker. Men egentligen var jag livrädd.
Andreas bett ihop läpparna av ren ilska.
- Vi har inte gett dig tillåtlese till det, sa han och försökte hindra sig själv från att få ett utbrott.
- Det skiter jag i, ni har inte bettet er som några föräldrar ändå, sa jag sanningsenligt och gick ut i hallen för att ta på mig mina converse.
- Gå inte iväg när jag pratar med dig! röt han och kom ut i hallen.
Mamma skyndade efter och såg rädd ut. Bra mamma man har, tänkte jag.
- Vad spelar det för roll? Du slipper mig ju ändå om några minuter, jag har beställt taxi, sa jag kyligt.
Jag såg hur han började skaka.
- Du stannar hemma! Det bestämmer jag! DU är inte myndig! skrek han nu och tittade stint på mig.
Han stod bara en halv meter ifrån mig nu och jag såg hur han kokade av ilska.
Jag tog ett djupt andetag och spände blicken i honom.
- Du besämmer inte över mig, du är inte min pappa, sa jag lugnt.
En sekund försent insåg jag att jag inte skulle sagt som jag sa för helt plötsligt kände jag hur mitt huvud slungades bakåt och det knakade i min käke. Jag tittade förvirrat på honom en sekund innan jag förstod vad som hänt. Han hade slagit mig! Min egen låstaspappa hade slagit mig! Jag kände hur tårarna höll på att komma fram men jag kände en känsla som nu var mycket starkare. Ilska. Den bubblade upp inom mig.
- Det var det! skrek jag. Jag hatar er! Jag hatar er så mycket! Alex är den ända som fattar, han är den man kan lita på! Andreas slår mig och du, min egna mamma, gör inget åt det!
Jag såg hur mamma skämdes men jag brydde mig inte. Andreas stod i chock. Jag hade aldrig vågat skrika eller säga emot honom förr. Men nu hade han gått för långt.
- Tro inte att jag kommer tillbaka! skrek jag och smällde upp dörren.
Jag brydde mig inte om att säga hej då. Det var ju dom som inte fattade något!
Med ett bultande huvud och en svullen kind satte jag mig i taxin som skulle ta mig till flygplatsen.
Taxin startade och började rulla över gruset. Jag tittade bakåt och fick se mamma stå i dörröppningen och gråta. Stora tårar rullade ner för hennes kinder och hon såg så skamsen ut. Hon föll på knä och tog händerna för ansiktet.
Det högg till i mitt hjärta och skuldkänslorna sköljde över mig men jag tänkte bort dom.
Jag ångrar inte det jag sa. Det var helt sant. Han slog mig ju!
Men hur jag än gjorde tyckte jag fortfarande synd om mamma. Kanske hade jag tagit i för mycket när jag skrek?
Jag tittade ut genom sidofönstret istället för att försöka tänka på annat och såg massa tallar glida förbi.
Tänk om några timmar är jag i London. Hos pappa.
Hos Niall....orden formade mina läppar av sig själva och jag kunde inte låta bli att le samtidgt som tårarna kom.
Kommer det bli jag och han igen?
Vi slängde in ett kapitel idag, men antagligen så kommer inte 31 fören måndag :/ Detta blev ett snabbt kapitel! Kommentera gärna era allmänna tankar om novellen eller just detta kapitlet! Vi blir glada för era kommentarer! Tack så jätte mycket! (L) Tyvärr får ni nog vänta rätt länge på nästa nu då :/ Ha det bra alla läsare!
Kapitel 29 - I wanna be with you
Från kapitel 28:
Han skrattade och log mot oss.
Louis tittade på mig, jag tittade på Harry, Harry tittade på Liam och Liam tittade på Zayn.
Vi nickade svagt mot varandra och i nästa sekund hoppade vi på Paul som såg både rädd och förvånad ut.
- Gruppkram! skrek vi så högt vi kunde och Paul bröt ut i skratt.
Vi alla hade haft en otroligt rolig dag med laserdome!
~TVÅ VECKOR SENARE~
Nialls perspektiv:
Jag tittade ut genom fönstret. Regnet forsade ner. De senaste veckorna hade gått långsamt fram, jag hade nästan inte gjort någonting. Vi hade haft en och en annan signering men annars så var det ganska lugnt just nu. Jag hade också tänkt på Izabella, massor. Det gick inte en dag utan att jag tänkte på henne och det kändes lika hemskt varje gång att veta att hon var i ett helt annat land än var jag var. Chansen att träffa henne igen var en på miljonen. Jag suckade och slog mig ner i skin fåtöljen som stod framför fönstret. Jag tittade ut mot regnet igen. Jag tänkte på hur mitt liv hade förändrats under en väldigt kort tid. Hur underbart det hade varit innan det bara hade krossats till marken. Det dröjde inte lång tid innan den första tåren föll ner på min kind.
-Izabella... Viskade jag mot rutan och kände hur hopplöst livet var utan henne.
Jag hörde hur det knackade till på dörren och torkade hastigt bort tårarna och vände mig om.
- Får jag komma in?
Hörde jag någon fråga. Det var inte någon av killarna men jag viskade ändå fram ett mm.
Jag såg hur en tjej ned långt brunt hår klev in genom dörren.
- Hej Niall, hur är det? Sa Eleanor.
Jag tittade förvånat på henne. Jag hade inte väntat mig henne.
- Njaa.. Sa jag och kände hur rösten skar sig lite.
- Jag förstår dig, sa hon. Jag kan ju bara föreställa mig om det skulle hänt mig och Louis.
- Mm, sa jag och nickade.
- Men du ska veta att jag håller ögonen öppna hela tiden! Och jag ska faktiskt till Sverige för en plåtning i sommar, sa hon och log mot mig.
- Jag vet inte vad jag ska göra, jag kan inte leva så här, ingen förstår, jag måste verkligen hitta henne, jag älskar henne av hela mitt hjärta, sa jag och det kändes som en liten del av stenen i mitt hjärta lossnat. Klumpen i halsen växte sig större.
- Jo, jag kan ju bara försteställa mig, men Niall du ska veta att både jag och Danielle och killarna finns ju här och vi vill bara ditt bästa, men du ska nog se att en dag så kommer du hitta henne, ge aldrig upp, sa hon och gav mig en kram innan hon gick ut från rummet igen.
Jag suckade och vände mig mot fönstret igen.
Jag visste ju att de brydde sig om mig, men jag visste också att killarna inte skulle orka med mitt tjat så länge till. Så jag var verkligen tvungen att komma på något effektivt sätt att leta på. Kanske så var det bästa att berätta för skvaller tidningarna? Om de skulle få veta så skulle snart hela världen veta, kanske så var det värt det? Jag funderade.
Izabellas perspektiv:
Dom här veckorna hade varit dom värsta i hela mitt liv. Jag hade gått och sörjt Niall och drömt mig bort på dagarna om ett liv där jag och han kunde bli ett igen. På nätterna drömde jag mardrömmar som oftast slutade med att Niall försvann från mig och bara lämnade ett mörker efter sig. Oftast vaknade jag upp av att jag skrek och min bror sprang oftast in till mig under dom nätterna. Ibland också mamma men aldrig Andreas.
Mamma och Andreas fattade inget. Dom fattade inte hur mycket Niall betyder för mig. Andreas hade jag inte förväntat mig men min egen mamma borde väl kunna förstå sin dotter?
Alex var den ända hemma som förstod mig men han jobbade oftast hela dagarna och en del nätter så han såg jag inte mycket av. Johanna var iväg med sin familj så hon kunde jag inte heller ring och Alexandra var också iväg.
Jag kände mig väldigt ensam i min sorg.
___________
Jag vaknade upp klockan elva av att det slamrades med kastruller nere i köket.
Vad skulle mamma och Andreas hitta på nu? tänkte jag medan jag reste mig upp ur sängen.
Jag gick ner för trappan som ledde nästan direkt in i köket.
Mamma tittade upp från grytorna hon hade på spisen och sprack upp i ett leende.
- God morgon älskling, sa hon glatt men jag såg tveksamheten i hennes ögon.
Jag blev ännu mer fundersam.
- Vad håller ni på med? sa jag misstänksamt.
Mamma rodnade lite.
- Andreas har bestämt sig för att vi ska ha fest ikväll.
Jag stelnade till.
- Då tänker inte jag vara med, sa jag klart och tydligt.
Jag hade redan sagt till mamma flera gånger att jag inte orkade med alla deras planer för sommaren eftersom jag inte mått bra och är helt slut på krafter. Men Andreas ska ju såklart få sin vilja igen och han vill ju att jag och Alex ska vara med fast han inte gillar oss. Jag hatar också när Andreas och hans kompisar blir fulla. Efter förra gången då dom gjorde sönder glasrutor lovade jag mig själv att aldrig vara med på en av hans fester igen.
Andreas reste sig hastigt upp från stolen han satt på, hans blick var mörk.
- Fattar du inte att du inte kan hålla på att sörja honom för evigt? Han kommer inte tillbaka! Han där Niall är inte din framtida kille! skrek han mig rakt upp i ansiktet.
Orden träffade mig som en örfil. Jag stirrade på honom medan jag tog in orden ett efter ett. Det gjorde ont. Men samtidigt blev jag rasande på honom.
- Hur kan du veta det? Du har inte brytt mig ett dugg om hur jag har mått sen jag kom hem, det har du föresten aldrig gjort! skrek jag tillbaka.
Jag såg hur han drog efter andan. Jag brukade aldrig skrika åt honom.
- Det räcker! Han kommer inte tillbaka och du ska vara hemma ikväll! sa han och tog ett hotfullt steg närmare mig.
Jag kände hur tårarna började komma! Hur kunde han bara säga så om mig och Niall?!
Jag stirrade på honom ett tag innan jag rusade upp för trappan och in på Alex rum.
- Det räcker! Jag hatar det här stället! Kör mig till pappa, skrek jag medan tårarna rann ner för mina kinder fast jag fortfarande kokade av ilska.
Alex tittade förvånat upp från datorskärmen. Hade han inte hört något av bråket?
- Men Izabella det går ju inte, pappa fick nytt jobb i London för en månad sen, visste du inte det? sa Alex väldigt förvånat.
Mina tårar slutade rinna och mitt hjärta stannade. Skojade han med mig? I London? Nialls London?
Jag stirrade på Alex som om jag aldrig sett han förut medan jag tänkte och allt bara snurrade runt i huvudet.
London? Pappa? Niall? Bodde pappa i samma stad som Niall och ingen hade sagt något till mig?!?!
Jag kände hur ilskan bubblade upp inom mig.
Har jag gråtit konstant i två veckor utan att veta det här?!?!
- Izabella, vänta nu lite...sa Alex lugnande.
Men jag kunde inte svara. Alla olika sorters känslor snurrade runt i mig.
Niall, min underbara Niall, skulle jag ända kunna träffa dig?
Skulle det kunna gå ändå? Skulle vi två kunna få tillbaka vårt underbara liv tillsammans?
Det kommer kanske inte vara så bra uppdatering resten av veckan då båda två ska praoa och så konfirmerar vi oss t helgen, så de e mkt just nu men hoppas ni har tålamod och kikar in ändå! ;) ♥
