Jag tittade ut genom fönstret. Regnet forsade ner. De senaste veckorna hade gått långsamt fram, jag hade nästan inte gjort någonting. Vi hade haft en och en annan signering men annars så var det ganska lugnt just nu. Jag hade också tänkt på Izabella, massor. Det gick inte en dag utan att jag tänkte på henne och det kändes lika hemskt varje gång att veta att hon var i ett helt annat land än var jag var. Chansen att träffa henne igen var en på miljonen. Jag suckade och slog mig ner i skin fåtöljen som stod framför fönstret. Jag tittade ut mot regnet igen. Jag tänkte på hur mitt liv hade förändrats under en väldigt kort tid. Hur underbart det hade varit innan det bara hade krossats till marken. Det dröjde inte lång tid innan den första tåren föll ner på min kind.

-Izabella... Viskade jag mot rutan och kände hur hopplöst livet var utan henne.

Jag hörde hur det knackade till på dörren och torkade hastigt bort tårarna och vände mig om.

- Får jag komma in?

Hörde jag någon fråga. Det var inte någon av killarna men jag viskade ändå fram ett mm.

Jag såg hur en tjej ned långt brunt hår klev in genom dörren.

- Hej Niall, hur är det? Sa Eleanor.

Jag tittade förvånat på henne. Jag hade inte väntat mig henne.

- Njaa.. Sa jag och kände hur rösten skar sig lite.

- Jag förstår dig, sa hon. Jag kan ju bara föreställa mig om det skulle hänt mig och Louis.

- Mm, sa jag och nickade.

- Men du ska veta att jag håller ögonen öppna hela tiden! Och jag ska faktiskt till Sverige för en plåtning i sommar, sa hon och log mot mig.

- Jag vet inte vad jag ska göra, jag kan inte leva så här, ingen förstår, jag måste verkligen hitta henne, jag älskar henne av hela mitt hjärta, sa jag och det kändes som en liten del av stenen i mitt hjärta lossnat. Klumpen i halsen växte sig större.

- Jo, jag kan ju bara försteställa mig, men Niall du ska veta att både jag och Danielle och killarna finns ju här och vi vill bara ditt bästa, men du ska nog se att en dag så kommer du hitta henne, ge aldrig upp, sa hon och gav mig en kram innan hon gick ut från rummet igen.

Jag suckade och vände mig mot fönstret igen.

Jag visste ju att de brydde sig om mig, men jag visste också att killarna inte skulle orka med mitt tjat så länge till. Så jag var verkligen tvungen att komma på något effektivt sätt att leta på. Kanske så var det bästa att berätta för skvaller tidningarna? Om de skulle få veta så skulle snart hela världen veta, kanske så var det värt det? Jag funderade.

Dom här veckorna hade varit dom värsta i hela mitt liv. Jag hade gått och sörjt Niall och drömt mig bort på dagarna om ett liv där jag och han kunde bli ett igen. På nätterna drömde jag mardrömmar som oftast slutade med att Niall försvann från mig och bara lämnade ett mörker efter sig. Oftast vaknade jag upp av att jag skrek och min bror sprang oftast in till mig under dom nätterna. Ibland också mamma men aldrig Andreas.

Mamma och Andreas fattade inget. Dom fattade inte hur mycket Niall betyder för mig. Andreas hade jag inte förväntat mig men min egen mamma borde väl kunna förstå sin dotter?

Alex var den ända hemma som förstod mig men han jobbade oftast hela dagarna och en del nätter så han såg jag inte mycket av. Johanna var iväg med sin familj så hon kunde jag inte heller ring och Alexandra var också iväg.

Jag kände mig väldigt ensam i min sorg.

___________

Jag vaknade upp klockan elva av att det slamrades med kastruller nere i köket.

Vad skulle mamma och Andreas hitta på nu? tänkte jag medan jag reste mig upp ur sängen.

Jag gick ner för trappan som ledde nästan direkt in i köket.

Mamma tittade upp från grytorna hon hade på spisen och sprack upp i ett leende.

- God morgon älskling, sa hon glatt men jag såg tveksamheten i hennes ögon.

Jag blev ännu mer fundersam.

- Vad håller ni på med? sa jag misstänksamt.

Mamma rodnade lite.

- Andreas har bestämt sig för att vi ska ha fest ikväll.

Jag stelnade till.

- Då tänker inte jag vara med, sa jag klart och tydligt.

Jag hade redan sagt till mamma flera gånger att jag inte orkade med alla deras planer för sommaren eftersom jag inte mått bra och är helt slut på krafter. Men Andreas ska ju såklart få sin vilja igen och han vill ju att jag och Alex ska vara med fast han inte gillar oss. Jag hatar också när Andreas och hans kompisar blir fulla. Efter förra gången då dom gjorde sönder glasrutor lovade jag mig själv att aldrig vara med på en av hans fester igen.

Andreas reste sig hastigt upp från stolen han satt på, hans blick var mörk.

- Fattar du inte att du inte kan hålla på att sörja honom för evigt? Han kommer inte tillbaka! Han där Niall är inte din framtida kille! skrek han mig rakt upp i ansiktet.

Orden träffade mig som en örfil. Jag stirrade på honom medan jag tog in orden ett efter ett. Det gjorde ont. Men samtidigt blev jag rasande på honom.

- Hur kan du veta det? Du har inte brytt mig ett dugg om hur jag har mått sen jag kom hem, det har du föresten aldrig gjort! skrek jag tillbaka.

Jag såg hur han drog efter andan. Jag brukade aldrig skrika åt honom.

- Det räcker! Han kommer inte tillbaka och du ska vara hemma ikväll! sa han och tog ett hotfullt steg närmare mig.

Jag kände hur tårarna började komma! Hur kunde han bara säga så om mig och Niall?!

Jag stirrade på honom ett tag innan jag rusade upp för trappan och in på Alex rum.

- Det räcker! Jag hatar det här stället! Kör mig till pappa, skrek jag medan tårarna rann ner för mina kinder fast jag fortfarande kokade av ilska.

Alex tittade förvånat upp från datorskärmen. Hade han inte hört något av bråket?

- Men Izabella det går ju inte, pappa fick nytt jobb i London för en månad sen, visste du inte det? sa Alex väldigt förvånat.

Mina tårar slutade rinna och mitt hjärta stannade. Skojade han med mig? I London? Nialls London?

Jag stirrade på Alex som om jag aldrig sett han förut medan jag tänkte och allt bara snurrade runt i huvudet.

London? Pappa? Niall? Bodde pappa i samma stad som Niall och ingen hade sagt något till  mig?!?!

Jag kände hur ilskan bubblade upp inom mig.

Har jag gråtit konstant i två veckor utan att veta det här?!?!

- Izabella, vänta nu lite...sa Alex lugnande.

Men jag kunde inte svara. Alla olika sorters känslor snurrade runt i mig.

Niall, min underbara Niall, skulle jag ända kunna träffa dig?

Skulle det kunna gå ändå? Skulle vi två kunna få tillbaka vårt underbara liv tillsammans?

---

Det kommer kanske inte vara så bra uppdatering resten av veckan då båda två ska praoa och så konfirmerar vi oss t helgen, så de e mkt just nu men hoppas ni har tålamod och kikar in ändå! ;)  ♥