---

Jag tittade på klockan, den var redan fem, dags för något att äta, tänkte jag och reste mig från min plats vid fönstret. Jag öppnade dörren till rummet jag var i och möttes av en oemotståndlig doft. Det luktade kyckling gryta.

Jag log och skuttade ner för trappan och kom in i det väldiga köket.

- Så vad görs här? frågade jag och tittade på Harry och Louis som stod vid spisen.

- Jaså, när det är mat, då komemr du! skrattade Zayn som satt vid köksbordet.

- Självklart! skrattade jag och slog mig ner bredvid Zayn.

- Tur för dig att maten precis är klar då, sa Louis och började duka fram.

Han ropade på Liam och vi satte oss för att äta.

Jag smakade försiktigt på grytan och blev förvånad över hur oerhört god dom fått den. Jag slevade i mig av kyckling och ris tills hela tallriken var tom.

- Någon var visst hungrig? skrattade Liam.

- Men jag har ju inte ätit sen frukost, klagade jag. Och föresten så var detta super gott killar!

- Tack, log Harry nedstämt.

Harry lät inte lika glad som vanligt, jag funderade, vad kunde ha hänt?

- Vad har jag missat? frågade jag och tittade oroligt på Harry.

- Skvallerpressen, suckade Harry.

Louis reste sig och gick bort mot bänken intill kylskåpet, han hämtade något som såg ut som en tidning och gav den sedan till mig.

Jag kunde läsa rubriken "Harry tokkär i Swift". Jag suckade och bläddrade fram i tidningen.

Jag kunde läsa om hur Harry varit ute och ätit med Taylor Swift och hur de sedan gått till ett hotellrum och "myst". Vad jag mindes så hade Harry varit hemma de senaste dagarna.

- Vad har de fått de här ifrån? suckade jag.

- Bra fråga, svarade Harry. Senast jag var ute med någon tjej och åt var förra veckan. Och det var inte Taylor så jag har ingen aning varit de har fått bilderna ifrån.

Jag funderade, de kunde förvränga allt så. Kanske så var det inte så smart att berätta för dem om Izabella? För vem vet vad dom skulle kunna hitta på om oss?

- Men gillar du Swift då? frågade plötsligt Louis.

- Mer som en vän, tror jag, svarade Harry fundersamt. Men på något konstigt sätt så kan jag inte glömma Johanna. Han tittade på mig för att se mig reaktion.

Jag hajade till men samlade mig snabbt, inte tänka för mycket på Belém, tänkte jag och tittade ner på min tallrik. Izabella kom upp framför mig men jag tänkte snabbt på annat. Jag orkade inte med saknaden efter henne just nu.

- Men hur har dom fått tag på bilderna? frågade Zayn för att bryta tystnaden som uppstått.

- Ingen aning, de har antagligen redigerat dem, suckade Harry och började plocka undan från bordet.

- Kan vi inte bowla sen? Så kommer vi kanske på bättre tankar, log Louis.

Och jag skrattade åt hans alltid lika glada humör.

- Jovisst, men va beredd på att du kommer få storstryk, skrattade Liam och Louis himlade med ögonen.

- Tror du ja, skrattade han och boxade till Liam på armen

Vi hjälptes åt att duka bort resten och tog sedan på oss för att gå ut och hitta på någor roligt tillsammans.

Och vad är då inte bättre en bowling? tänkte jag och följde efter dom andra ut genom dörren.

Jag slängde i saker i min resväska. Jag tänkte inte stanna en sekund till i detta huset. Andreas och mamma bråkade nere i köket. Andreas var rasande på mig. Men det brydde jag mig inte om. Jag hade ringt till pappa efter att Alex hade sökt upp hans nummer i London. Jag var fortfarande arg på han för att han inte sagt att pappa flyttat. Det var ju ingen i detta huset som sa något till mig! Mina tårar rann av både glädje och rädsla. Glädje för att pappa bodde i samma stad som Niall men oron gnaggde i mig. Tänk om han hade flyttat? Tänk om jag hört fel när han sa att han bodde i London? Jag skakade ilsket på huvudet åt mig själv när jag la klänningen jag fick av Niall överst i väskan. Det gick inte att tänka så. Jag måste försöka. Jag måste hitta han, tänkte jag bestämt när jag drog igen blixtlåset på min röda resväska. Jag hade bara rafsat ihop dom mest behövande sakerna eftersom pappa lyckats få tag i sista minuten biljetter till ett plan ikväll. Jag hade verkligen haft tur och pappa var riktigt glad över att jag skulle komma. Om mamma och Andreas brydde jag mig inte ett dugg. Jag gick in till Alex som såg sorgsen ut.

- Hej då, lillasyrran, sa han och log sorgset.

- Var inte ledsen, vi ses snart igen, sa jag och tittade in i hans ledsna ögon. Jag måste göra detta.

- Jag vet, sa han allvarligt. Och förlåt för att jag inte sa nåt, jag tänkte inte på det.

- Bry dig inte om det Alex, det är löst nu, sa jag och kramade mig.

Han kramade mig hårt tillbaka. Min älskade storebror.

Jag gick försiktigt ner för trappan. Rädd för vad som väntade mig där nere.

Det hade blivit alldeles tyst där nere nu. Jag tittade mig förvånat omkring och fick se mamma och Andreas i köket. Dom vände sig om mot mig när dom hörde mina steg. När Andreas fick se resväskan jag kånkade på ner för trappan ändrade hans ansikte färg.

- Och vad tror du att du ska? väste han argt fram.

- Jag ska bort här ifrån, jag ska till pappa, han har betalat biljetterna, sa jag kallt.

Jag var tvungen att spela självsäker. Men egentligen var jag livrädd.

Andreas bett ihop läpparna av ren ilska.

- Vi har inte gett dig tillåtlese till det, sa han och försökte hindra sig själv från att få ett utbrott.

- Det skiter jag i, ni har inte bettet er som några föräldrar ändå, sa jag sanningsenligt och gick ut i hallen för att ta på mig mina converse.

- Gå inte iväg när jag pratar med dig! röt han och kom ut i hallen.

Mamma skyndade efter och såg rädd ut. Bra mamma man har, tänkte jag.

- Vad spelar det för roll? Du slipper mig ju ändå om några minuter, jag har beställt taxi, sa jag kyligt.

Jag såg hur han började skaka.

- Du stannar hemma! Det bestämmer jag! DU är inte myndig! skrek han nu och tittade stint på mig.

Han stod bara en halv meter ifrån mig nu och jag såg hur han kokade av ilska.

Jag tog ett djupt andetag och spände blicken i honom.

- Du besämmer inte över mig, du är inte min pappa, sa jag lugnt.

En sekund försent insåg jag att jag inte skulle sagt som jag sa för helt plötsligt kände jag hur mitt huvud slungades bakåt och det knakade i min käke. Jag tittade förvirrat på honom en sekund innan jag förstod vad som hänt. Han hade slagit mig! Min egen låstaspappa hade slagit mig! Jag kände hur tårarna höll på att komma fram men jag kände en känsla som nu var mycket starkare. Ilska. Den bubblade upp inom mig.

- Det var det! skrek jag. Jag hatar er! Jag hatar er så mycket! Alex är den ända som fattar, han är den man kan lita på! Andreas slår mig och du, min egna mamma, gör inget åt det!

Jag såg hur mamma skämdes men jag brydde mig inte. Andreas stod i chock. Jag hade aldrig vågat skrika eller säga emot honom förr. Men nu hade han gått för långt.

- Tro inte att jag kommer tillbaka! skrek jag och smällde upp dörren.

Jag brydde mig inte om att säga hej då. Det var ju dom som inte fattade något!

Med ett bultande huvud och en svullen kind satte jag mig i taxin som skulle ta mig till flygplatsen.

Taxin startade och började rulla över gruset. Jag tittade bakåt och fick se mamma stå i dörröppningen och gråta. Stora tårar rullade ner för hennes kinder och hon såg så skamsen ut. Hon föll på knä och tog händerna för ansiktet.

Det högg till i mitt hjärta och skuldkänslorna sköljde över mig men jag tänkte bort dom.

Jag ångrar inte det jag sa. Det var helt sant. Han slog mig ju!

Men hur jag än gjorde tyckte jag fortfarande synd om mamma. Kanske hade jag tagit i för mycket när jag skrek?

Jag tittade ut genom sidofönstret istället för att försöka tänka på annat och såg massa tallar glida förbi.

Tänk om några timmar är jag i London. Hos pappa.

Hos Niall....orden formade mina läppar av sig själva och jag kunde inte låta bli att le samtidgt som tårarna kom.

Kommer det bli jag och han igen?

---

Vi slängde in ett kapitel idag, men antagligen så kommer inte 31 fören måndag :/ Detta blev ett snabbt kapitel! Kommentera gärna era allmänna tankar om novellen eller just detta kapitlet! Vi blir glada för era kommentarer! Tack så jätte mycket! (L) Tyvärr får ni nog vänta rätt länge på nästa nu då :/ Ha det bra alla läsare!