Kapitel 28 - I wanna be with you
Från kapitel 27:
Efter en halvtimmes skoj var matchen tyvärr slut. Jag, Louis och Harry vann med 15-13 så det var en jämn match.
Plötsligt dök Niall upp och jag hörde hans skratt. Jag såg stranden vi hade gått på. Jag kände hans hand mot min. Jag såg han vackra glittrande ögon. Jag såg Harry,Louis,Zayn och Liam stå och vinka bort mot oss. Jag såg hans leende innan våra läppar möttes.
Det högg till i magen och jag tappade nästan andan.
Hela rummet började gunga. Rörde sig väggarna inåt? eller inbillade jag mig? Dörren stod inte längre rakt upp.
Det sista jag hörde var Alex röst. Sen blev allt svart omkring mig.
Izabellas perspektiv:
Jag låg på en strand och tittade ut över havet. Det var varmt och solen stekte mot min hud. Jag tittade åt höger och möttes av ett par underbart blåa ögon. Jag log och helt plötsligt så gick solen imoln och allt blev svart, jag ropade efter Niall men han verkade inte höra mig. Han gick ut i havet och jag försökte resa mig upp och följa efter. Men det var som om jag var förlamad, benen rörde sig inte.
Jag hörde svagt hur någon pratade till mig någonstans långt borta.
- Izabella!! Snälla svara!! Bella!!
Jag kände igen rösten.
Jag försökte svara, men fick inte fram ett ljud. Det gick inte heller att öppna ögonen.
Jag kände hur någon lyfte upp mina ben och kände hur blodet rann ner från fötterna och mot huvudet på mig.
Jag försökte att öppna ögonen och denna gången möttes jag av ett ljus.
- Izabella! skrek Alex förtvivlande röst. Äntligen kunde jag placera rösten.
Jag blinkade till och försökte lyfta huvudet. Det skulle jag inte gjort allt snurrade till och det högg till hårt i bakhuvudet.
- Rör dig inte! sa han. Du ramalde ner från sängen när du svimmade och slog i bakhuvudet i skrivbordskanten.
Jag stönade högt. Smärtan var outhärdlig. Både den som värkte i mitt hjärta och den i bakhuvudet.
- Hur känns det? sa Alex och jag såg rakt in hans bruna ögon som var oroliga.
Alex hade fått våran pappas ögon medan jag hade fått mammas ljusa ögon.
- Det gör ont, sa jag svagt och grimarserade när det pulserade i mitt huvud.
- Vänta! sa han och jag hörde hans snabba steg ner för trappan.
Han var strax tillbaka med en ispåse som han tryckte mot mitt bakhuvud. Jag ryckte till av den plötsliga kylan men den fick mig att piggna till lite.
- Var är mamma och Andreas? sa jag förvånad över att dom inte kommit upp.
- Dom åkte till stan för att handla. Vi ska fira att du äntligen är hemma, dom var inte hemma när du ramlade ihop, sa Alex och grimarserad ledsamt åt det sista.
Jag rörde vid hans arm och sa:
- Det är lugnt Alex, jag klara mig, sa jag ansträngande medan mitt huvud bultade.
- Jag tror inte det, sa han efter att han studerat mitt ansiktsuttryck ett tag.
- Det måste jag göra, sa jag ännu tystare och tittade ner på golvet.
- Jag hjälper dig, sa Alex troget. Vi kan börja med att få dig i säng så att du kan vila innan mamma och jäveln Andreas kommer hem.
Jag log snett mot han. Han gillade inte heller Andreas. Han var så kontrollerande och tyckte inte om barn. Det märkte man.
Alex hjälpte mig tillbaka till min säng och la mig på min kudde.
- Izabella, kan du göra mig en tjänst? sa Alex och bet sig i läppen.
- Vadå? sa jag tveksamt.
- Låt bli, att tänka så mycket på...ja, han....Niall..asså, sa han. Det sista sa han väldigt lågt.
Det kändes som om någon högg mig i hjärtat men jag bet ihop och nickade mot han.
Han gick ut från mitt rum efter att ha kollat om jag inte behövde något.
Direkt efter att han stängt min dörr kom tårarna. Åh, Niall, tänkte jag och tog upp min mobil från golvet där den hamnat efter att jag ramlat.
Jag twittrade en snabb tweet innan tårarna tog över totalt.
Skulle jag någonsin träffa han igen?
Nialls perspektiv:
Vi satte oss i minibussen. Tydligen så hade Louis pratat med Paul så han visste vart vi skulle. Vi övriga hade ingen aning.
- Vart ska vi någonstans? klagade Zayn.
- Du får se, det är en hemlighet, sa Louis och log i bakspegeln bak mot oss.
Jag skakade på huvudet. Pauls och Louis idéer var alltid galna.
Liam satte på radion och "Call me maybe" började spelas i bilen. Vi alla sjöng med för vi hade hört låten spelas minst tusen gånger.
Vi åkte en lite bit innan Louis stannade bussen på en parkering bredvid en stor svart byggnad.
- Vad ska vi göra egentligen? Det ser ju ut som värsta kriminella stället, skrattade Zayn och kollade på byggnaden.
- Louis, kanske låter oss börja inom brottsligheten, sa Liam ironiskt.
Vi andra skrattade åt hans dumma kommentar.
Vi hoppade ur minibussen.
- Det kommer bli jätte roligt, kom nu! Paul väntar på oss här inne, sa Louis och började gå mot en stor ingång.
När vi kom in genom ingången så såg vi Paul, han stod och snackade med en mörkhårig kille.
- Tjenare killar! Här är Daniel, han ska hjälpa er med utrustningen.
- Vadå för utrsustning?!?! frågade Harry uppspelt.
- Laserdome, svarade Daniel och log mot Harry.
- Najjs, skrek Harry, Liam och Zayn i kör.
- Jo, det är så att ni kommer behöva en sådan här väst som är kopplad till dessa laservapen, sa Daniel och visade upp en svart väst och en svart laserpistol.
Han delade ut västar till oss så vi fick prova så de passade. Min satt perfekt men Liam var tvungen att byta till en större, han hade tränat mycket på gym det senaste. När alla hade på sig sin utrustning så var det dags att gå igenom regler och fixa lag.
- Det är så att ni kommer att vara i två lag, Paul kommer att vara med er så att lagen blir jämna med tre i varje, sa Daniel och forstsatte med att förklara att när man blivit träffad av någon i motsatt lag så var man "död" i tio sekunder innan man kunde skjuta igen. Det lag som "dör" flest gånger förlorar. Papprena får ni när ni kört klart. Första rundan är 30 minuter lång.
- Vilka lag ska vi köra grabbar? frågade Paul och tittade på oss.
- Jag och Harry, mot resten! skrattade Louis och kramade Harry.
- Haha, vi kommer förlora då Louis! skrattade Harry. Vi tar Niall i vårt lag också så blir vi tre mot tre, om du vill vara i vårt lag vill säga? Han tittade på mig med ett stort leende.
Jag nickade. Detta var precis vad jag behövde. Något som kunde distrahera mina tankar ett tag.
Jag hade inte kunnat sova på flera nätter för att jag var orolig över Izabella. Jag saknade henne verkligen. Jag märkte att killarna redan hade börjat gå framåt medan jag stått och tänkt på annat så jag skyndade efter dom.
Vi rörde oss in i en smal svart korridor.
Vi kom in i en stor svart rum, lika stor som en hangar. I rummet så var det uppsatt massa små gömmställen och saker att gömma sig bakom, det fanns även en stor trappa som ledde upp till en våning med ännu fler gömmställen.
- Ni får 30 sekunder på er att gömma er innan era vapen aktiveras, sa Daniel och började gå tillbaka längs den svarta korridoren.
- Coolt! skrek Louis och han såg ut som ett barn på nytt när han sprang in i rummet för att hitta ett gömställe.
Jag följde efter Harry upp för trappan, Louis hade redan sprungit upp. Vi gömde oss bakom en stor trälåda. Jag hörde från västen hur den räknade ner "4" "3" "2" "1" "Du är nu dödlig".
Jag såg hur Louis sprang ut från vårt gömställe, han sprang bort mot trappan och ställde sig för att vänta på någon från andra laget. Hans ögon var vilt uppspärrade. Detta var på liv eller död för Louis.
Vi hörde hur någon kom upp för trappan så Louis sprang fram och sköt. Han sprang snabbt tillbaka till mig och Harry och tydligen så hade det varit Liam an skjutit.
Louis leende var lika stort som det han brukade ha på julafton.
- Du är skjuten, hörde vi Liams väst säga och jag och Harry började också le. 1-0.
Jag sprang ifrån Louis och Harry för att leta upp någon att skjuta. Detta började ju bli kul!
Jag sprang ner för trappan och gömde mig bakom en annan stor låda som skulle likna ett träd.
Jag satt där och vänta ett tag innan jag plötsligt hörde steg bakom mig. Jag hoppade fram från mitt gömställe och vände mig mot ljudet. Till min stora förtjusning såg jag att det var Zayn som stod där med förvånade ögon.
Jag log.
- Gotch ya! skrek jag och siktade mot han.
Zayn skrek till och försökte hoppa undan. Men jag träffade honom mitt i bröstet.
Zayns väst sa till att han var skjuten och jag hade tio sekunder på mig att springa där ifrån.
Jag skrattade detta var det bästa på länge!
Harry och Louis slöt upp bakom min rygg och klappade mig på axlarna. 2-0 till oss.
________
Efter en halvtimmes skoj var matchen tyvärr slut. Jag, Louis och Harry vann med 15-13 så det var en jämn match.
Rummet tändes och västarna avaktiverades.
Vi alla kom fram från våra gömställen skrattandes.
- Gud vad kul vi har haft! sa Louis lyckligt.
- Tack Paul! Det var verkligen en upplevelse! sa Liam och dunkade honom i ryggen.
Paul skrattade.
- Allt för er grabbar.
- Åh...vad du är gullig Paul! sa vi alla.
Han skrattade och log mot oss.
Louis tittade på mig, jag tittade på Harry, Harry tittade på Liam och Liam tittade på Zayn.
Vi nickade svagt mot varandra och i nästa sekund hoppade vi på Paul som såg både rädd och förvånad ut.
- Gruppkram! skrek vi så högt vi kunde och Paul bröt ut i skratt.
Vi alla hade haft en otroligt rolig dag med laserdome!
Hoppas ni gillade det! :D Snart så kommer det hända gerejer ;D 14 kommentarer till nästa! :D
Vi älskar erat stöd och respons! Tack så mycket för allt! (L)
Kapitel 27 - I wanna be with you
Från kapitel 26:
Jag gick ut till bilen för att ta in min väska. När jag tog ut den från bagaget fastnade dragkedjan i något och väskan öppnades. All min packing ramlade ner på den våta grusgången. Jag svor tyst för mig själv och böjde mig ner för att plocka upp mina saker.
Plötsligt stannade mina fingrar på ett vit klädesplagg. Jag tog upp det och såg att det var klänningen Niall hade köpt åt mig. Alla minnen spelades upp inuti mig på rekordfart. Vår första kyss, hans leende, dagen vid poolen, hans underbara skratt. Allt började snurra framför mig och jag kände hur tårarna började rinna. Varför just vi?
- Vad har hänt Izabella? hörde jag en orolig och rädd röst fråga.
Nialls perspektiv:
Jag vaknade av en solstråle som sken in genom fönstret. Jag reste mig upp och tittade ut genom fönstret. Jag kunde se Big Ben och såg att klockan bara var kvart över sju. Lite tidigt att gå upp för att vara en ledig dag tänkte jag, men kände att om jag gick och la mig så skulle jag inte kunna somna igen, så jag funderade på vad jag kunde göra tills resten av killarna vaknade.
Jag tittade runt i rummet och såg datorn liggandes på skrivbordet. Jag gick bort till det träfärgade skrivbordet och satte på datorn. Jag gick in på internet och började surfa runt lite. Jag kom över en bild på en tjej med långt brunt hår och blåa ögon. Jag kom att tänka på Izabella. Innan jag hann tänka mig för så var jag inne på Google. Jag såg hur mina fingrar knappade in "Izabella, Sverige". Jag kände hur mina hjärtslag ökade och hur jag blev alldeles nervös, skulle jag trycka på enter? Jo, men det var värt ett försök tänkte jag och klickade.
Det kom upp en rad länkar och bilder. Jag klickade på en av länkarna och jag verkade ha kommit in på en blogg. Jag tittade nervöst på skärmen, kunde det vara min Izabellas blogg? Datorn laddade och en efter en började bilderna komma upp på skärmen. Jag klickade på en av dom. Mitt hjärta stannade och jag började kallsvettas. Till min besvikelse såg ja att det var en blond tjej på bilderna och jag kunde inte stoppa känslorna som kom. Jag kände hur hopplösheten sköljde över mig och tårarna som började bli vanligare och vanligare brände bakom ögonlocken igen. Varför skulle livet bli så här svårt? Om jag och Izabella nu va menade för varandra, varför hände detta nu? Jag lutade mitt huvud mot min händer. Jag kände mig så hopplös. Hur skulle jag någonsin kunna hitta henne? Det finns antagligen tusentals Izabellor i Sverige.
Plötsligt hörde jag steg som var på väg mot min dörr. Jag vände mig om och tittade rakt in ett bara trötta gröna ögon.
- Vad gör du vaken så här tidigt? Sa Harry och gäspade.
- Ja-ja-jag, stammade jag fram och pekade på dataskärmen.
Harry kom fram och tittade på datorskärmen. Skärmen lyste upp hans ansikte och jag kunde se att han var nyvaken och fortfarande trött.
- Hm.. Va det ända han gick fram när han tittat vad jag var inne på. Det är nog lättare att åka till Sverige och leta efter henne! Men du, dom snackar ju olika dialekter så det är väl bara att börja nerifrån och prata med någon och om de inte låter som Izabellas dialekt så fortsätter du uppåt tills du hittar någon som pratar hyfsat lika, och då har du lite att gå på, eller vad säger du?
Jag tittade skeptiskt på honom och svarade:
- Det kommer ta år Harry! Men kanske är det inte en så dum ide ändå. Men vi har inte tid att åka till Sverige på jätte länge! tillade jag.
- Nej, det förstås, sa Harry fundersamt och satte sig på min säng.
Jag suckade. Det verkade inte som om något skulle kunna hjälpa mig.
Plötsligt for dörren upp med en smäll och Louis sprang in i sina rutiga pyjamas byxor.
- Kom nu pooooooojkar det är frukost! skrek han och slängde sig på Harry.
Harry skrek och Louis skrattade.
- Paul har faktiskt en överraskning! Vi ska ut någonstans eftersom vi är lediga idag! sa Louis och log glatt.
- Vad skönt Niall! Då kanske du kommer på andra tankar, sa Harry och log mot mig. Hans ögon strålade av glädje.
Jag log sorgset. Inget skulle få mig att sluta tänka på Izabella men jag reste mig upp från stolen och följde med ut i till köket.
Izabellas perspektiv:
Jag vände mig om och såg att Alex stod bakom mig. Jag tog ett steg mot han och han omfamnade mig. Jag grät som aldrig för och han bara stod där och kramade om mig. Det kändes skönt att äntligen få bara gråta.
- Så ja Izabella, viskade han i mitt öra.
- Du förstår inte hur mycket jag skanar han...sa jag tyst och fler tårar rann ner för min kind.
- Vem då? frågade Alex och tittade på mig med lidande ögon.
- Niall! skrek jag och tårarana forsade ner. Niall! skrek jag igen och föll ner på knä. Jag kunde inte stå längre. Allt kändes bara hopplöst.
- Kom Bella, vi går in, så får du berätta för mig, sa han och böjde sig ner för att lyfta upp mig.
Han var stark min bror. Sen han hade börjat träna på gym förra året hade han bara blivit starkare och starkare. Han bar in mig på mitt rum och la mig på sängen. Tårarna forsade fortfarande ner för mina kinder. Jag kunde inte få stopp på dom. Han gick ut igen för att snabbt plocka ihop alla kläder som ramlat ur min väska.
Han var snabbt tillbaka och ställde väskan på mitt rum. Han gick fram till mig där jag låg på mage på sängen och klappade mig försiktigt på ryggen.
- Så Izabella berätta för mig nu, sa han och lät både allvarlig och orolig.
- Jag trä-ä-äffade ho-o-onom i Brasilien, stammade jag fram mellan gråten. Han var helt underbar!
- Jaha, kärlek, sa Alex och tittade medlidsamt på mig. Vad hände sedan?
- H-a-a-an var tvungen att åka-a-a hem ti-i-idigare, tjöt jag.
Jag tittade upp mot Alex med mina tårfyllda ögon. Han såg plötsligt ut att förstå. En rad med olika känslor svepte förbi i hans ansikte och han såg mest olycklig ut för mig.
- Åh, Izabella, sa han och tog upp mig i hans famn.
- A-a-allt var perfekt, hulkade jag fram och borrade in mitt ansikte i hans tröja.
- Men sen glömde han ge dig sitt nummer? gissade Alex och där träffade han en öm punkt.
Jag tjöt till svar och tårarna rann ännu mer.
- Var bor han då? sa Alex försiktigt. Nästan rädd för att få höra svaret.
- I London! tjöt jag och tårarnar blev flera. I just det ögonblicket brast muren som jag börjat bygga upp inom mig och alla minnen forsade ut.
Plötsligt dök Niall upp och jag hörde hans skratt. Jag såg stranden vi hade gått på. Jag kände hans hand mot min. Jag såg han vackra glittrande ögon. Jag såg Harry,Louis,Zayn och Liam stå och vinka bort mot oss. Jag såg hans leende innan våra läppar möttes.
Det högg till i magen och jag tappade nästan andan.
Hela rummet började gunga. Rörde sig väggarna inåt? eller inbillade jag mig? Dörren stod inte längre rakt upp.
Det sista jag hörde var Alex röst. Sen blev allt svart omkring mig.
Äntligen kapitel 27 uppe! :D 12 kommentarer på detta också! :D
Ni får leva med våra stavfel för både är trötta ^^
Kapitel 26 - I wanna be with you
Från kapitel 25:
Jag suckade och vände mig om för att titta på hotellet, som jag spenderat min livs bästa och sämsta semester på, sedan gick jag in i bussen och satte mig. Jag tittade på hotellet genom fönsterrutan och kunde peka ut Nialls rum. Jag kände hur tårarna började komma igen, och den här gången orkade jag verkligen inte stoppa dom så jag lät dom rinna längs min kind och ner på det svarta bussätet.
Nialls perspektiv:
- Skynda dig nu Niall, vi måste åka nu! Vi ska vara färdiga för signering om en timme! ropade Zayn och jag suckade och tryckte i mig den sista biten av mackan.
- Jag kommer, jag kommer, sa jag med munnen full av macka.
Jag skyndade mig ut i hallen och slängde snabbt på mig mina skor och jacka. Zayn tittate uppskattande på mig och jag log och öppnade dörren.
Resten av killarna satt redan fastspända i bussen, så jag och Zayn hoppade snabbt in och bilen började rulla. Det var Harry som satt bakom ratten idag.
Vi åkte en liten stund tills vi kom till ett stor köpcentrum som låg precis utanför London. När vi kom fram så stod Paul och väntade på oss. Han visade oss in bakvägen och visade oss till ett litet rum som vi skulle hålla till i tills signeringen. I rummet så väntade vår stylist som skulle fixa till oss lite inför signeringen.
Hon började med Harry så jag satte mig i soffan så länge. Jag tog upp mobilen och tänkte att jag ändå kunde slänga iväg en tweet till våra fans, jag skrev;
" Hej, hoppas ni är redo för signeringen som börjar snart! x"
Det tog inte många sekunder innan det började bombas med svarstweets. Jag orkade inte kolla så jag la ifrån mig mobilen och tittade istället på Louis och Zayn som spelade fotboll med en bandyboll de hittat någonstans.
Jag suckade och skrattade för mig själv. Liam satte sig bredvid mig i soffan och vi började snacka.
Jag såg hur Harry var klar så han reste sig upp från stolen och gick mot mig och Liam.
- Din tur Liam, sa han med ett strålande leende på läpparna.
- Sure, sa Liam och reste sig för att gå bort mot stolen vid sminkbordet.
- Se upp!! Var allt jag hörde innan Louis, Zayn och Liam låg på en hög på golvet.
Louis och Zayn hade tydligen bestämt sig för att använda bandybollen som en rugbyboll istället så det blev fullt med tacklingar inne i det lilla rummet och båda hade råkat hoppa rakt in i Liam för att kasta sig efter bollen som om det var på liv eller död. De skrattade så de nästan grät när dom såg Liams min innan Liam äntligen kunde resa sig upp efter att han legat underst, han grimarserade åt Louis och Zayn och fortsatte sedan bort mot stolen vid sminkbordet.
När alla hade blivit iordning gjorda var det dags att gå ut till fansen. Paul ledde oss igenom en gång så att vi skulle komma ut precis bakom vårt signerings bord. Paul öppnade den sista dörren och vi möttes av ett öronbedövande skrik. När de fick syn på oss så började de sjunga What Makes You Beautiful i kör. Jag log, jag blev lika smickrad varje gång. När vi kom fram till bordet och satt oss till rätta så började de skicka fram fans. Vi signerade skiva efter skiva och gav kram efter kram. När vi trodde att kön tog slut så fylldes den bara på.
Efter en stund så kom en lång brunett fram hon nästan skuttade fram och hon påminde mig lite om Izabella vilken gjorde att jag nästan fick tårar i ögonen. Hon log glatt och böjde sig över bordet för att ge mig en kram. När hon gjorde det så viskade hon även i mitt öra:
- Jag vet att du saknar Izabella, och jag tycker så synd om dig, men jag letar varje dag efter henne, och jag lovar att jag ska skicka ett meddelande till dig på twitter så fort jag hittar henne! sa hon.
Jag blev tårögd och gav henne en extra kram, vilken underbar människa och gud vad jag älskade våra fans.
Izabellas perspektiv:
Efter en lång och ledsam hemresa var vi äntligen framme på Arlanda flygplats. Jag tog av min väska från rullbandet som väskorna åkte ut på. Jag kunde inte minnas att jag någonsin gråtit så här mycket som jag gjort på flyget. Inte ens när jag fick reda på att Niall inte var kvar i Belém. För då visste jag att han fortfarande kunde hitta mig men nu när jag var i Sverige kunde han inte veta vart jag var och han hade ingen chans att hitta mig. En tår föll från min kind men jag torkade snabbt bort den. Jag ville inte att mamma och Andreas skulle se att jag grät. Jag tittade bort mot ingången, och där kom dom hållandes hand i hand. Jag mådde nästan illa av att se det. Jag gillade verkligen inte Andreas.
Johanna och Alexandra fick ner sina väskor från rullbandet och pustade ut.
- Detta har verkligen vart en semester vi kommer minnas för livet, sa Johanna och drog ledsamt på munnen.
- Det kan man verkligen säga, sa Alexandra och tittade sorgset på oss.
- Både den bästa och den sämsta, sa jag tyst medan vi såg våra familjer närma sig.
___________
- Hej, gumman! sa mamma leendes och sprang fram mot mig.
- Hej, sa jag och log mot henne när hon omfamnade mig i en kram.
Jag såg hur Alexandra och Johanna omfamnades av sina familjer också.
- Hur har resan varit? sa Andreas och log snett.
- Jodå, den har vart bra, sa jag kort och mötte hans iskalla blick.
Jag rös till. Varför skulle mamma välja en sån kille som han?
- Det är så roligt att du är hemma igen! sa mamma och pussade mig på pannan. Jag vet en till som också kommer bli glad över att se dig!
Jag log. Antagligen var det min bror hon menade. Han och jag hade varit bästa vänner ända sedan barnsben.
- Kan vi åka hem nu? Jag saknar min bror, sa jag och mamma skrattade.
Hon visste hur mycket Alex betydde för mig.
Andreas tog min väska även ifall jag protesterade. Vi gick ut genom glasdörrarna och möttes av ett välbekant svenskt sommarväder. Det regnade men det var ändå ganska varmt ute.
Vi satte oss i mammas bil och svängde ut på motorvägen. Detta skulle bli en lång bilresa hem.
Och det ända jag kunde tänka på var Niall och hans underbara leende. Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte skrika högt. Saknaden av honom var så stor.
____________
Jag måste ha somnat tillslut i alla fall. För jag vaknade av att vi körde in på grusgången upp mot vårat hus. En liten del av mig kände glädjen sprida sig när jag visste att jag skulle få träffa min bror snart.
Så fort vi hade stannat bilen öppnade jag bildörren och sprang upp mot huset. Jag brydde mig inte om att ta min väska fast Andreas ropade argt efter mig.
- AAAAlex! skrek jag när jag kom in i den ljusa hallen.
Snabba steg hördes ner för trappan och plötsligt stod han där, min fina bror.
Hans ansikte sprack upp i ett leende och hans smilegroppar blev synliga.
- Hej, Izabella, skreka han högt och tog mig i sin famn och kramde om mig.
Jag skrattade. Gud vad jag hade saknat han!
- Det var ett tag sen, sa jag med ett litet leende efter att han hade släppt ner mig.
- Det kan man lugnt säga, sa han och drog undan sitt bruna hår från ansiktet.
- Vad har du haft för dig då? sa jag nyfiket.
Han skrattade.
- Din nyfikenhet har då inte försvunnit.
- Nej, jag är fortfarande samma Izabella, sa jag. Nästan i alla fall, tänkte jag.
Mamma och Andreas kom in genom dörren.
- Din väska ligger kvar i bilen eftersom du inte tog den själv, sa Andreas surt och gick ut i vardagsrummet.
Jag suckade. Honom hade jag däremot inte saknat.
Jag gick ut till bilen för att ta in min väska. När jag tog ut den från bagaget fastnade dragkedjan i något och väskan öppnades. All min packing ramlade ner på den våta grusgången. Jag svor tyst för mig själv och böjde mig ner för att plocka upp mina saker.
Plötsligt stannade mina fingrar på ett vit klädesplagg. Jag tog upp det och såg att det var klänningen Niall hade köpt åt mig. Alla minnen spelades upp inuti mig på rekordfart. Vår första kyss, hans leende, dagen vid poolen, hans underbara skratt. Allt började snurra framför mig och jag kände hur tårarna började rinna. Varför just vi?
- Vad har hänt Izabella? hörde jag en orolig och rädd röst fråga.
Så äntligen kapitel 26 uppe! :D Hoppas ni gillade det! :D Vad kommer hända nu? :o
Vi kör på 12 kommentarer igen innan nästa del! :D
Kapitel 25 - I wanna be with you
Från kapitel 24:
- Hej, beautiful! sa jag och omfamnade henne.
- Hej, sa hon mjukt och hennes ögon glittrade.
- Gud, som jag har saknat dig, sa jag och smekte henne över håret.
- Jag har saknat dig med, sa hon och tittade upp på mig.
Vi log mot varandra och hon tog tag i mina händer och våra fingrar flätades ihop.
Åh, min vackra Eleanor, tänkte jag och böjde mig ner för att kyssa henne.
Nu var jag lycklig.
Nialls perspektiv:
Det hade nu gått över två dagar sen jag hörde Izabellas skratt, fick andas in hennes underbara lukt och hålla henne i mina armar. Tårarna brände bakom ögonen, igen. Skulle detta aldrig gå över? Jag saknade henne så mycket så att det nästan gjorde ont i bröstet. Jag ville bara åka tillbaka till Belém och få se henne. Men vi skulle ha en till interjuv denna veckan och hon skulle ändå åka hem ikväll antagligen eftersom det tar ännu längre tid att åka till Sverige. Vad var det hon hade sagt nu? 28 timmar?
Jo men ungefär två timmar mer än vad det tog för oss att flyga hem.
- Niall, vad tänker du på? hörde jag Zayn fråga som kom ut i vardagsrummet.
- Izabella, sa jag sammanbitet. Jag ville inte gråta mer framför dom än vad jag redan gjort eftersom jag såg att det gjorde ont i dom också att se mig ledsen.
- Tänkte väl det, sa han och slog sig ner bredvid mig i soffan. Du vet väl att det kommer lösa sig på något sätt?
- Jo, ni har sagt det till mig hela tiden, men hur skulle det kunna lösa sig om hon inte har mitt nummer och inte vet att jag är med i One Direction och inte vet mitt efternamn? sa jag och höjde rösten. Jag var trött på att dom sa så hela tiden. Det kändes bara så hopplöst.
- Lugna dig Niall! Vi kommer på nåt, sa Zayn och la en arm runt mina axlar.
- Hur då? ska vi åka runt i hela Sverige? Jag vet inte ens vilken stad hon bor i! nästa skrek jag och tårarna var nära.
Liam och Harry kom in i vardagsrummet för att se vad som höll på att hända.
- Niall! Ni är menade för varandra! Ni kommer träffas igen, sa Liam lugnade.
Det var droppen för mig. Jag reste mig upp ur soffan och gick ut i hallen för att ta på mig mina skor.
- Vart ska du? undrade Harry oroligt.
- Ut, svarade jag kort.
- Till alla fansen? Dom kommer undra, sa Zayn och jag tänkte över det han sa.
- Jag vet men jag behöver tänka, tack ändå grabbar, men det finns inget vi kan göra, sa jag skakande och min röst dog bort. Tårarna brände bakom ögonlocken igen.
Jag fick några oroliga blickar men dom förstod att jag behövde rensa mitt huvud från tankar.
Jag gick ut på trappan och stängde dörren.
_______________________
Jag gick gata upp och gata ner. Mitt huvud snurrade av tankar. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag aldrig få träffa henne igen? Skulle jag aldrig få se hennes leende igen? Och inte heller hennes vackra ansikte? Aldrig mer få se henne skratta? En tår rullade ner för min kind. Jag slöt ögonen och genast kom minnena tillbaka.
De var den dagen jag köpte henne den vita klänningen som hon så gärna velat ha. Först ville hon inte låta mig köpa den men jag gjorde det ändå och när hon fick den lös hennes ansikt upp och ett vacker leende spreds över hennes läppar. Hon ställde sig på tå för att nå upp till mig och jag mötte hennes vackra blick. Våra läppar närmade sig varandras och jag log....plötsligt fick jag en hård knuff i bröstet och jag höll på att tappa balansen. Jag blev så fövånade så jag spärrade upp ögonen. Framför mig såg jag en tjej som kanske kunde vara i min egen ålder. Hon tittade på mig med en förvånade min och det såg nästan ut som om hon skulle svimma.
- F-f-f-förlåt mig, stammade hon fram.
- Ingen fara, sa jag och log. Jag gjorde allt för att dölja tårarna.
- Du är väl Niall Horan? frågade hon och hennes ögon var stora av förvåning och glädje.
- Ja, det är mitt namn, sa jag och log snett. Ännu ett fan.
Hon samlade sig ett ögonblick och tittade ner. Jag väntade antagligen ville hon ha en autograf eller något liknande. Men när hon vände upp blicken mot mig igen såg jag ett ha-begär. Jag ryggade till av förvåning och tog några steg bakåt. Vad var det hon ville?
- Du är fin, sa hon och tog ett steg närmare mig.
- Tack, sa jag försiktigt och tittad tveksamt på henne.
- Och du sjunger jätte bra, sa hon och hennes ögon glittrade. Nu stod hon bara några decimeter ifrån mig.
- Tack, sa ja igen och hela mitt huvud snurrade.
Izabellas ansikte kom upp framför mig. Hennes bruna hår blåste i vinden. Jag kände hur jag började bli yr.
- Jag ska nog gå nu, sa jag och log ansträngande. Vill du ha en autograf eller ett kort?
- Jag vill ha dig, sa hon tyst och tittade upp mot mig.
- Mitt hjärta är redan taget, sa jag och log försiktigt mot henne.
- Jaså, sa hon och hennes blick mörknade.
Jag började känna ett obehag och jag blev orolig.
- Det var kul att träffa dig, sa jag och log ett till ansträngande leende. Men jag måste fortsätta nu. Vi ses!
Jag fick inget svar men jag kände hennes otrevlig blick i ryggen. Jag rös till fast det inte var kallt ute.
Varför blev allt så fel nu? Jag satte mig ner på en bänk intill en park. Huvudet fortsatte snurra.
Åh, min vackra Izabella....om du var här nu....tänkte jag och tårarna föll ner på gräset under mig.
Izabellas perspektiv:
Jag vaknade hastigt. Jag hade drömt en mardröm tänkte jag och reste mig upp i sängen. Till min förskräkelse märkte jag att jag fortfarande hade kläder på mig. Jag försökte tänka tillbaka på gårdagen och mindes hur vi åkt ifrån den lilla staden i en gul taxi. Jag mindes också hur vi alla hade dragit en lättad suck när vi såg att det inte funnits någon taxi till dem. De hade inte varit lika glada, de hade sparkat på byggnaden som var bredvid och vi kunde se hur "ledaren" hade skällt på dem.
Jag försökte tränga bort gårdagens minne och fokusera på idag. Idag var dagen jag fruktat, idag var dagen då vi skulle åka hem till Sverige igen. Jag ville inte åka hem, jag ville stanna kvar, så att Niall skulle veta var jag fanns, kanske så skulle han komma tillbaka så fort han kunde? Jag kunde inte hejda tåren som föll ner från min kind, men jag torkade snabbt bort den.
Jag steg ur sängen och tittade mig runt i vårt hotellrum. Det såg ut som ett bombnedslag, grejer låg överallt. Jag bestämde mig för att lägga i ordning allt i tre högar, en för mig, en för Johanna och en för Alexandra. Jag hade ändå inget bättre för mig och jag behövde verkligen rensa tankarna lite.
Försiktigt så att inte Alexandra och Johanna skulle vakna smög jag runt i rummet och plockade iordning. Tillslut var jag klar, jag tittade runt, nu kunde man se hela golvet och det skulle bli hyfsat lätt att packa sedan.
Johanna och Alexandra hade fortfarande inte vaknat. Jag tittade på klockan, den var halv tio. Alltså skulle frukosten stänga snart tänkte jag och bestämde mig för att gå ner och äta i väntan på att de skulle vakna.
Jag kom ner till frukosten och det var uppdukat på ett långt vitt bord med allt i från prinskorv till marmelad.
Jag plockade med mig lite av varje och satte mig vid ett bord längst ut. Jag satt och njöt av den sista tiden och bestämde för mig själv att jag skulle inte gråta mer för Niall. Jag skulle leta reda på han, i hemlighet. Innan jag dör så ska jag ha hittat min prins Niall, om det så ska dröja tills jag är 60, tänkte jag och suckade mellan tuggorna. Antagligen så skulle hans blåa ögon lysa av lika mycket glädje vid 70 som det gjorde nu. Jag höll tillbaka tårarna och insåg att det skulle bli svårt att inte gråta, för jag kände mig så tom , som om en dag utan Niall inte var värld att leva.
_______________________________
- Kan du sätta dig på min väska, så jag kan få igen den? sa Johanna och log ett snett littet leende.
- Visst, sa jag som redan hade packat ihop allt mitt.
Jag satte mig på resväskan och Johanna kunde lätt dra igen dragkedjan.
- Thanks, darling, sa hon och gav mig en slängkyss.
- Så lite så, sa jag.
Vi tog ut alla väskor ur rummet och tittade igenom det en sista gång så att inget var glömt.
- Inget ni saknar? frågade Alexandra och tittade på mig och Johanna.
- Mitt hjärta, viskade jag och kände hur ögon vattnades.
- Vi kommer hitta han, sa Johanna och gav mig en varm kram.
Jag tog min väska och vi gick ner till receptionen. Utanför hotellet så stog det en stor svart buss och väntade på oss. Bussen skulle ta oss till flygplatsen och sedan väntade en 28 timmar lång flygtur.
Jag suckadeoch vände mig om för att titta på hotellet, som jag spenderat min livs bästa och sämsta semester på, sedan gick jag in i bussen och satte mig. Jag tittade på hotellet genom fönsterrutan och kunde peka ut Nialls rum. Jag kände hur tårarna började komma igen, och den här gången orkade jag verkligen inte stoppa dom så jag lät dom rinna längs min kind och ner på det svarta bussätet.
Kapitel 24 - I wanna be with you
Från förra kapitlet:
Jag skrattade fortfarande medan jag tog upp min telefon ur fickan. Jag loggade in på twitter och såg att 2300 pers hade skrivit till mig. Jag bläddrade igenom och såg att de flesta var frågor som "Vem är din nya tjej?" "Var bor hon?" " När ska du träffa henne igen?".
Det högg till i hjärtat och jag kände att tårarna inte var långt borta.
Min Izabella...viskade jag och dom första tårarna började rinna.¨
Johannas perspektiv:
Jag virrade runt i folkmassan. Det var folk överallt. Jag letade desperat efter Izabella och Alexandra, men de syntes inte till. Jag suckade och gick mot ett glasstånd. Jag kunde väl lika gärna sätta mig och vänta tills dom kom fram, och de med en glass i hand. Tänkte jag och beställde en chokladglass.
Den smakade ljuvligt i det varma vädret. Jag satte mig ner på en bänk bredvid glasståndet. Jag tittade på folkmassan som gick förbi. På något sätt måste jag väl kunna få syn på dom. Jag suckade skulle jag inte hitta dom snart skulle vi inte hinna med shoppingen innan lunchen som jag och Alexandra planerat.
Plötsligt tyckte jag att jag kände igen några män som kom ut från en gränd mitt emot mig.
Jag började fundera på vart jag hade sett dom förut. Jag kände hur jag blev helt iskall. Det var ju männen från stranden! Jag reste mig hastigt upp och försökte tränga mig igenom folkmassan på torget. Jag visste inte vad det var men det kändes som om dom hade någonting att göra med Izabellas och Alexandras försvinnade.
Jag stönade högt och drog till med några " ursäkta, släpp fram mig! " genom folkmassan men folket verkade inte vilja flytta på sig så jag bestämde mig helt enkelt för att bara tränga mig igenom. Jag fokuserade blicken på männen som var på väg bort från torget. Jag fick inte tappa bort dom nu!
Efter ett tags kämpande var jag äntligen ute från torget. Jag påminde mig själv om att jag aldrig skulle gå på en marknad igen och skyndade efter männen som höll på att försvinna bakom ett hörn på ett av husen som låg längre bort. Jag vågade inte gå så nära dom så jag gick ungefär tio meter bakom dom, men det var inga problem med att höra vad dom sa i alla fall. Antagligen var dom lite berusade och tänkte inte på att folk kunde höra dom prata. Jag kom tydligen mitt uppe i en diskussion.
- Vad var det chefen skulle ha tjejerna till egentligen? sa en stor kille.
- Antagligen det han brukar....svarade en utav dom och flinade och tittade menande på dom andra.
Dom skrattade.
- Jo, det förstås, sa den stora killen.
- Men varför just i lägenhet nummer sju? Jag menar det är ju det längsta man kan komma från vårt kvarter, muttrade en kille med långt hår.
- För att han ska kunna jobba ostört.....sa en utav dom och alla brast i skratt.
Jag stannade mitt på gatan och såg dom försvinna bort.
Var det Izabella och Alexandra som var inlåsta i lägenhet nummer sju? Och vad var det chefen skulle göra egentligen?
Det hade jag inte tid att tänka mer på. Hon förstod att det var bråttom och vände om och fortsatte framåt på gatan. Frågan var bara var lägenhet nummer sju kunde vara någonstans?
Jag gick mot gränden där jag såg dem komma ut från. Jag följde den smala stenvägen tills jag kom till en stor sunkig trappuppgång. Jag rynkade på näsan. Kunde det verkligen finnas något levande här?
Jag tittade mig omkring så att ingen av männen var där och sedan började jag gå upp för trappan.
Trappuppgången var verkligen sliten. Det såg inte ut som om någon använt detta som ett bostadshus på kanske tjugo år. Jag såg den första lägenhets dörren. Jag rös till av obehag. Dörren hängde på sne och det var ett stort hål i den som om någon hade sparkat in dörren. Vad är detta för ställe egentligen?
Jag skyndade mig upp för trapporna ända tills jag fick syn på dörr nummer sju. Jag tog ett djupt andetag och samlade mod.
- Bella, Alex är ni där inne? ropade jag försiktigt. Rädd för att någon av männen skulle komma.
- Johanna? är det du? hördes det en röst där innefrån.
- Ja det är jag! sa Johanna och pustade ut lite, jag hade i alla fall hittat dom.
- Åh, snälla hjälp oss ut! Johanna hörde Izabellas förtvivlan i rösten. Jag vill bara åka hem!
- Ta det lugnt tjejer! jag ska få ut er, sa Johanna men hon tvivlade inombords. Hur skulle hon få ut dom?
Jag tittade mig omkring efter något som kunde få upp dörren. Jag fann inget användbart så jag bestämde mig för gå ner en trappa och se om det fanns något användbart i den insparkade lägenheten. Jag kröp in genom hålet och tittade mig omkring i rummet. Det var fullt med intorkade blodfläckar och längst bort i hörnet låg något som såg ut som ett lik. Pulsen ökade. Jag vågade inte gå närmare utan gick istället till andra sidan av rummet.
Det fanns ett dammigt fönster i änden av rummet och jag gick dit. Jag ställde mig i fönstret och tittade ut, jag kunde se marknaden långt där borta med allt folk. Jag suckade och vände mig om för att fortsätta mitt sökande för något användbart.
Jag bestämde mig för att fortsätta en trappa ner. Jag kom ner till entrén och tittade runt. Plötsligt såg jag något reflekteras i solen som sken in genom fönstret i trappuppgången. Jag gick närmare och fick se till min förtjusning att det var en kofot. Perfekt! tänkte jag och greppade snabbt föremålet. Jag sprang upp för alla trapporna igen till dörr nummer sju.
- Så jag är här igen tjejer, jag har något med mig som kan hjälpa er, sa jag och satte kofoten på plats under låset.
- Åh, vad bra! Underbart Johanna! ropade Alexandra där inne från.
- Akta er från dörren bara, sa jag ansträngande medan jag tog i med all min kraft för att kunna lyckas med att ha sönder dörrlåset.
Efter en stunds böjande och med väldigt mycket kraft klickade äntligen låset till och ut nästan stormade Alexandra och Izabella. Båda två såg lättade ut men ändå otroligt rädda.
- Vi måste nog dra nu, de kanske kommer tillbaka snart, sa jag och började gå ner för trapporna med Alexandra och Izabella hack i häl.
Vi skyndade oss ner och var snart ute i gränden igen. Det fanns två vägar att gå, den ena ledde till marknaden och den andra visste vi inte.
- Vilken väg ska vi ta? Frågade Izabella hetsigt.
-Inte den ialla fall, sa Alexandra och pekade mot vägen som ledde till marknaden.
Till min förskräckelse så såg jag varför hon inte tyckte vi skulle ta den, männen kom därifrån.
Jag hejdade ett skrik och vi började dra oss åt andra hållet.
Vi började springa och hörde hur en av männen skrek:
- Ey, är det inte tjejerna som springer där?
Männen grymtade till svar och vi kunde höra hur de började röra sig efter oss.
Vi sprang och sprang utan en endaste aning om vart vi skulle.
Jag tittade framåt och kunde se att snart så kom det en korsning, snälla gud säg att det finns en taxi där som kan ta oss härifrån, tänkte jag och tittade på mina kompisar som sprang bredvid mig.
Louis Perspektiv:
Jag vaknade upp av att min mobil vibrerade. Jag sträckte mig långsamt mot mobilen och undrade vem det var som ringde så här tidigt på morgonen. Jag tittade på skärmen och fick se Eleanors namn lysa.
Jag blev alldeles varm i kroppen. Gud vad jag hade saknat henne.
- Hej, sa jag trött men lyckligt.
- Hej gubben! utropade hennes ljusa stämma. Gud vad jag har längtat efter din röst och hela dig!
Jag skrattade.
- Du anar inte hur mycket jag har saknat dig, sa jag och log.
- Vill du träffas? Vi kan träffas på cafeét nedaför eran lägenhet om en halvtimme? föreslog hon.
- Det låter underbart, sa jag glatt.
Hon skrattade och sa:
- Då ses vi sen, älskling.
- Possposs, sa jag som tyckte jag var duktig som kunde ord på svenska.
Hon skrattade åt mig och la på.
Jag hoppade genast upp ur sängen och sprang ut till köket där grabbarna redan satt.
- God morgon alla solstrålar, sa jag och öppnade kylskåpet för att ta fram mjölken som tydligen ingen gjort.
- Oj, vad du var glad idag då, sa Liam och tittade nyfiket på mig.
- Ja, jag ska äntligen få träffa Eleanor, sa jag och log.
- Åh, vad kul! utbrast dom alla och blev glada för min skull.
Vilka underbara kompisar man har! Jag såg att Niall verkade nere. Jag tyckte så synd om honom. Han hade väckt oss alla inatt med sina skrik. Han sa att han hade drömt att det skulle hända eller hade hänt Izabella något hemskt och han inte var där och räddade henne. Han hade gråtit resten av natten efter det. Stackars Niall han var verkligen helt krossad. Jag tyckte så synd om honom. Det gjorde vi alla.
- När jag kommer tillbaka, ska vi dra till Nados då? sa jag med hopp om att Niall skulle bli lite gladare.
Jag hade haft rätt. Han sken upp och nickade till svar men jag såg att leendet inte riktigt nådde hans ögon.
Jag gick fram till honom och viskade:
- Det är lugnt Niall vi kommer hitta henne.
Han tittade bara på mig och log sorgset.
- Skulle inte du dra? frågade Zayn och tittade på mig.
Jag tittade upp mot klockan och såg att jag skulle möta Eleanor om fem minuter.
- Jo, jag sticker nu, sa jag och slängde i mig ett glas mjölk. Ha det så bra grabbar!
När jag kom ut från porten som ledde upp till våran lägenhet titade jag mig omkring. Kanske hade hon redan kommit, hon brukade alltid vara tidig och klagade ständigt på mig när jag var sen. Fast mest på skoj.
Jag hade rätt ännu en gång. Hon stod där så fin bara någr meter bort. När hon såg mig sprack hennes ansikte upp i ett leende. Jag blev alldeles pirrig av det där leendet.
- Hej, beautiful! sa jag och omfamnade henne.
- Hej, sa hon mjukt och hennes ögon glittrade.
- Gud, som jag har saknat dig, sa jag och smekte henne över håret.
- Jag har saknat dig med, sa hon och tittade upp på mig.
Vi log mot varandra och hon tog tag i mina händer och våra fingrar flätades ihop.
Åh, min vackra Eleanor, tänkte jag och böjde mig ner för att kyssa henne.
Nu var jag lycklig.
Så äntligen kapitel 24 uppe! Hoppas ni gillar att det var andras perspektiv i detta kapitlet! Ska vi satsa på 12
kommentarer igen? Tack så mycket för alla kommentarer! Väldigt roligt att ni gillar den! <3
Kapitel 23 - I wanna be with you
Från kapitel 22:
Men efter en stund så fanns dom inte där bakom mig, jag tittade mig omkring. Jag orkade verkligen inte med det här nu. Jag försökte ta mig från marknadsområdet för att försöka få en blick av folket som yrade runt vid marknadsstånden. Tillslut så fick jag syn på Alexandras medellånga blonda hår. Jag såg att ett gäng killar gick bakom henne och hon verkade irriterad? Vad var det här nu då? Plötsligt kände jag några armar som smekte min midja.
Min puls ökade och jag blev alldeles varm inombords. Jag tänkte precis vände mig om för att få se hans underbara ansikte igen. Men plötsligt frös jag till is. Kunde det verkligen vara Niall som åkt tillbaka för att få träffa mig?
Min puls ökade och jag blev alldeles varm inombords. Jag tänkte precis vände mig om för att få se hans underbara ansikte igen. Men plötsligt frös jag till is. Kunde det verkligen vara Niall som åkt tillbaka för att få träffa mig?
Izabellas perspektiv:
- Hallå, sötnos, minns du mig? sa en hes röst och skrattade elakt.
Jag greps av panik. Den rösten skulle jag känna igen vart som helst. Det var han som sagt att jag och Niall skulle få ångra det här. Minnet av Niall och den hemska kvällen fick mig nästan att tappa andan. Niall hade lovat att han skulle skydda mig. Men nu då? Han var ju inte längre här....Jag kände hur klumpen i halsen växt.
Nej, Izabella, du kan inte börja gråta nu, tänkte jag bestämt.
Resten av hans gäng hade omringat oss. Alexandra såg livrädd ut. Jag tittade runt på folkmassan som gick oberört förbi. Dom måste ju märka att dom här männen hade omringat oss? Dom borde hjälpa oss?
- Det är vi som äger denna byn, vad kul att ni ville besöka den just idag när vi är här, sa ledaren precis som om han hade läst min tankar.
Det gick en rysning genom hela min kropp. Vad skulle hända nu?
Mannen som höll om mig backade och det andra hängde på. De hade tagit Alexandra också men Johanna såg jag inte en skymt av. Vi kom ut från folkmassan och männen ledde oss genom en gränd. Jag kunde se att Alexandra var lika vettskrämd som jag. Bilder från kvällen vid brasan spelades upp i framför ögonen på mig, jag funderade på hur vi kunde klara oss den här gången när vi inte hade killarna till hjälp.
Bara inte Johanna gör något dumt och också blir tagen. Hon var tvungen att leta upp Niall och berätta för honom hur mycket jag älskade honom. Det var allt jag önskade.
Vi hade nu kommit till en trappuppgång. Den var sunkig och det luktade rök. Jag försökte att tänka klart. Mitt och Alexandras liv hängde på en skör tråd.
- Vi släpper dom i 7an eller? hörde jag någon säga bakom mig.
Vi stannade framför en solblekt trädörr. Någon gick fram till dörren och öppnade den med hjälp av en nyckel som satt på en stor nyckelknippa.
De knuffade fram oss och puttade in oss genom dörren. Det var ett stort blekt rum.
Männen stängde och låste innan vi hann protestera.
- Var nu så snälla och vänta här, sa en utav dom och elaka skratt hördes.
- Släpp ut oss!! Alexandra stod och bankade på dörren.
- Det är lönlöst, dom kommer inte öppna ändå, sa jag och satte mig ner mot en av väggarna.
Varför all denna otur? Vad hade jag gjort för fel? tänkte jag och la huvudet i knät.
- Det kommer ordna sig, Johanna fixar hjälp, eller så tar vi oss ut på egen hand, sa Alexandra och satte sig bredvid mig.
Men jag såg på henne att hon var lika rädd som jag och tvivlade.
Allt jag ville var att Niall skulle komma och rädda mig. Sen han åkte hade allt blivit fel.
Jag var rädd för vad männen skulle göra med oss. Allt jag kunde tänka på var orden som mannen hade sagt förra gången:
Jag var rädd för vad männen skulle göra med oss. Allt jag kunde tänka på var orden som mannen hade sagt förra gången:
- Detta kommer ni få ångra!
Frågan var bara, Hur skulle vi få ångra det?
Den frågan skrämde mig....
Nialls perspektiv:
Vi satt i logén efter interjuven. Louis gick för att hämta vatten till oss andra. Liam slog sig ner bredvid mig i soffan.
- Hur känns det? frågade han och studerade mig.
- Inget vidare, erkände jag och grimarserade.
- Jag förstår det, men jag lovar, på något sätt ska vi ordna det här, sa han och kramde om mig.
Jag log svagt. Hur skulle detta kunna lösa sig? Jag hade glömt att ge henne mitt nummer.
Louis smälde upp dörren till logén och skrek:
- Tänk snabbt!
Och innan jag hann reagera så hade jag fått en vattenflaska rakt i magen.
Killarna skrattade åt mig.
- Åh, det var ju så kul, sa jag och såg sur ut.
- Du skulle sett din förvånade min, skrattade Louis fram och gav vattenflaskor till dom andra.
Jag öppnade flaskan försiktigt. Plötsligt fick jag en idé.
Louis vände sig mot mig och mötte min busiga blick. Han hann precis förstå vad som skulle hända när han blev träffad av den öppnade vattenflaskan och blev genomblöt.
Han skrek till och kastade iväg flaskan som träffat honom.
Jag skrattade så att jag trodde jag skulle dö. Gud vad skönt att kunna skratta!
Plötsligt blev jag träffade av någon bakifrån och föll till golvet.
Jag vände på mig snabbt och fick se att det var Louis som kastat sig på mig.
- Krig! ropade han och jag såg hans vilda blick.
Jag skrattade och sa:
- Kom' an bara!
Han slängde sig över mig och jag försökte dra mig undan.
Killarna stod och skrattade åt oss och jag skrek:
- Kom igen då fegisar! Kämpa för eran värdighet nu!
Vi alla började brottas på skoj och det var verkligen på liv eller död, eller ja vinna eller förlora i alla fall.
Plötsligt slogs dörren upp och Paul kom in.
Han såg väldigt förvånnade ut när han hittade oss på golvet i en hög brottandes.
- Vill jag ens veta svaret på vad ni gör? frågade han och suckade.
- Inte nödvändigtsvis, sa Harry och log ett snett leende.
- Brödrarskap, sa Zayn från ingenstans.
Vi alla tittade på honom med konstig min. Zayn tittade tillbaka och sa:
- Vas happening? och ryckte på axlarna.
Det fick oss alla att bryta ihop av skratt.
Paul skakade på huvudet och stängde dörren efter sig.
Jag reste mig från golvet och satte mig i soffan igen.
Jag skrattade fortfarande medan jag tog upp min telefon ur fickan. Jag loggade in på twitter och såg att 2300 pers hade skrivit till mig. Jag bläddrade igenom och såg att de flesta var frågor som "Vem är din nya tjej?" "Var bor hon?" " När ska du träffa henne igen?".
Det högg till i hjärtat och jag kände att tårarna inte var långt borta.
Min Izabella...viskade jag och dom första tårarna började rinna.
Sry för sent kapitel, men här har ni iaf ^^
Hope u like it :) ♥
12 kommentarer för nästa ;)
Kapitel 22 - I wanna be with you
Från kapitel 21:
Jag började kallsvettas. Var det verkligen en bra idé att ta upp detta nu?
Men Harry var snabbare.
- Dom heter, Johanna,Alexandra och Izabella, sa han och när han uttalde Izabellas namn sneglade han på mig.
Jag kände hur saknaden sköljde över mig när jag hörde Harry säga hennes namn. Men jag höll masken.
- Okej, vart kommer dom ifrån?
Jag kollade på Harry och Zayn. Hur mycket skulle vi avslöja?
- Vi vill helst inte gå in på fler detaljer, sa jag och log ansträngande.
- Men vi kan berätta om våran tour, som vi ska ha snart, la Liam snabbt till för att rädda situationen.
Resten av interjuven handlade mest om våran kommande tour och om vårat kommande album.
Izabellas perspektiv:
Det hade gått en dag sen Niall lämnat mig. Eller han hade ju inte direkt lämnat mig. Han skrev ju att det var viktigt det han skulle hem och göra. Jag kunde inte fatta att han glömt skriv asitt telefon nummer. Hur skulle jag kunna hitta honom igen? Johanna och Alexandra hade försökt få upp mig ur sängen det senaste dygnet men jag har inte orkat. Jag vill inte se hotellet utan Niall. Jag vill inte se poolen där jag och Niall haft så fina stunder vid. För jag vet att han inte kommer vara där. Varför ska kärlek göra så ont? Och när vi båda älskar varandra.
- Kom igen nu tjejen, vi åker hem om två dagar! Vi måste hitta på något tillsammans, sa Johanna och kom in på vårat hotellrum igen.
- Jag vill inte, stönade jag och vände mig om.
- Snälla, Izabella, vi saknar dig, sa Alexandra lite sorgset.
Jag vände mig om igen för att titta på dom.
Johanna stod och pillade med sitt svartröda hår. Hon såg oroligt på mig. Alexandra tittade på mig med sina stora rådjursögon. Jag kunde se att dom saknade Zayn och Harry med. Men dom klarade det. Men inte jag. Niall var min andra halva. Vad skulle jag göra utan honom?
- Vi vet att det är jobbigt Izabella, men detta var våran semester. Vi tre tjejer ihop, sa Johanna och pekade på oss alla tre.
- Precis, dom sista dagarna kan vi väl hitta på något extra utan killarna? sa Alexandra tyst. Antagligen rädd över min reaktion. Och det förstår jag för det small till i bröstet på mig när hon nämnde dom och jag kämpade emot tårarna.
Izabella, skärp dig! tänkte jag. Detta är dina två bästa vänner som ber dig att ha kul tillsammans med dom, hur svårt kan det vara?
- Visst det kan vi göra, sa jag matt och log ett fakeleede mot dom.
Jag tror dom såg att det var fake men låtsades inte om det. Dom var väl glada för att jag ville resa mig upp ur hotellsängen.
- Underbart, gumman! sa Johanna och sken upp. Hoppa in i duschen så ska jag rota fram något du kan ha på dig!
Jag log svagt mot henne och drog upp min ben ur sängen och ställde mig upp.
Jag vacklade till. Jag hade knappt ätit något sen Niall hade försvunnit så jag var väldigt svag men som tur var, var Alexandra där och fångade upp mig.
- Försiktigt Izabella, jag hjälper dig, sa hon och ledde mig mot toaletten.
- Tack, sa jag till dom båda.
Jag ställde mig i duschen och kände hur varm vattnet rann över min kropp. Gud vad skönt med en dusch!
Jag försökte tränga bort alla minnen från killarna och Niall. Jag ville ha en underbar tid med tjejerna det sista eftersom det antagligen skulle dröja länge innan vi fick resa igen.
Badrumsdörren öppnades och jag såg en skymt av Johanna som kom in och la kläderna på toalett locket.
- Jag lovar du kommer se underbar ut, ropade hon precis innan hon stängde dörren.
Jag log. Vilka fina vänner jag har ändå!
Efter att jag duschat i ungefär tjugo minuter stängde jag av vattnet och gick fram till mina kläder.
Johanna hade tagit fram etn vit kjol och min favorit topp, min solgula tröja. Jag log. Johanna visste alltid vad man skulle ha för kläder. Jag tittade mig i spegeln och fick nästan en chock. Jag var alldeles röd gråten och hade mörka ringar under ögonen pågrund av brist på sömn. Jag hade mest gråtit under natten. Jag sminkade mig snabbt och naturligt för att dölja alla spår från brist på sömn och gråt. När jag kom ut från badrummet såg jag att Johanna och Alexandra höll på att kolla i olika broschyrer.
- Vad kollar ni efter? frågade jag och satte mig i en av fåtöljerna vi hade på rummet.
Båda tittade upp från brochyrerna samtidigt.
- Vi letar efter något spännande och kul vi kan göra idag, sa Alexandra och tittade ner i brochyren igen.
- Okej, vad kul, sa jag och tog upp min telefon som jag knappt använt på hela resan.
- Jag vet! sa Johanna helt plötsligt och reste sig upp från soffan hon satt i. Vi tar en shoppingrunda bara vi tjejer!
- En strålande idé, sa Alexandra och sken upp.
- Det tycker jag låter bra, sa jag och log svagt. Jag kunde inte sluta tänka på Niall.
- Bra, jag och Alexandra tänkte gå ner till receptionen och höra om dom vet ett bra shoppingställe, sa Johanna. Hänger du med Izabella?
- Nej, jag stannar nog här, sa jag och loggade in på twitter samtidigt.
- Okej, vi kommer snart tillbaka och plockar upp dig, sa Alexandra och stängde dörren efter dom.
Jag tittade runt ett tag för att se om det hänt något kul hemma i Sverige medan vi har vart borta. Men det verkade bara vara det vanliga. Inget speciellt. Jag skickade iväg en tweet:
En tår föll ner på mobilen och jag torkade snabbt bort den. Jag hade bestämt mig för att inga fler tårar skulle komma under dagen. Vi skulle ha en rolig stund tillsamans och jag skulle försöka att inte tänka på Niall...
- Är du klar? Vi har beställt en taxi som kommer om fem! hörde jag Johanna ropa medans hon och Alexandra klev in genom dörren till rummet.
- Akej, jag är klar, sa jag och tog med mig min väska och solglasögonen och gick mot dem.
De strålade upp när de såg att jag hade kvar sminket och inte hade gråtit bort det medans dom var borta.
Jag kollade snabbt igenom min väska så att jag hade med mig plånbok och annat jag skulle behöva under shoppingturen.
- Let's go! sa jag och försökte låta positiv.
- Först...GRUPPKRAM skrek Alexandra och vi kramades alla tre.
- Vi älskar dig för att du försöker, sa Johanna och jag log ett littet fake leende.
* * *
Vi hade åkt taxi i ungefär en halvtimme inåt landet. Vi hade svängt av ett antal gånger och jag hade fortfarande ingen aning om vart vi skulle. Vägarna började bli smalare och smalare och efter en stund så stannade taxin och vi klev ur. Taxichauffören hade släppt av oss i en liten gränd. Johanna och Alexandra tog upp en karta som dom började läsa på. Jag tittade mig omkring och såg att det fanns en stenväg som ledde öster ut så jag ropade på Johanna och Alexandra och pekade mot vägen. Vi följde vägen så långt vi kunde tills vi skymtade en stor folkmassa. Vi kunde höra rop och prat. När vi kom fram till folkmassan så kunde vi se att det var en marknad där vi började kika runt lite på marknaden men folken blev bara fler och fler och till slut så var det svårt att hålla koll på varandra. Jag försökte att hela tiden ha Johanna och Alexandra tätt bakom mig. Men efter en stund så fanns dom inte där bakom mig, jag tittade mig omkring. Jag orkade verkligen inte med det här nu. Jag försökte ta mig från marknadsområdet för att försöka få en blick av folket som yrade runt vid marknadsstånden. Tillslut så fick jag syn på Alexandras medellånga blonda hår. Jag såg att ett gäng killar gick bakom henne och hon verkade irriterad? Vad var det här nu då? Plötsligt kände jag några armar som smekte min midja.
Min puls ökade och jag blev alldeles varm inombords. Jag tänkte precis vände mig om för att få se hans underbara ansikte igen. Men plötskigt frös jag till is. Kunde det verkligen vara Niall som åkt tillbaka för att få träffa mig?
Min puls ökade och jag blev alldeles varm inombords. Jag tänkte precis vände mig om för att få se hans underbara ansikte igen. Men plötskigt frös jag till is. Kunde det verkligen vara Niall som åkt tillbaka för att få träffa mig?
Det var Izabellas perspektiv! Hoppas ni gillar det! Ska vi försöka komma upp i tio kommentarer innan nästa kapitel? :) Tack alla för dom fina kommentarena! Det betyder så mycket för oss! <3
Kapitel 21 - I wanna be with you
Från förra kapitlet:
- Ta det här nu, sa Johanna än en gång. Det kommer få dig att må bättre.
Jag såg hur Izabella tog tabletten och svalde den med vattnet. Hon suckade och vi såg hur tårarna började rinna på henne igen.
- Aldrig mer? viskade Izabella och vi såg hur hon vände sig om i sängen och la huvudet i kudden.
- Men Bella, vi kommer lösa det här ska du se, hörde jag mig själv säga. Och kom på att det inte alls var säkert.
Hur skulle vi kunna hitta fem engelska killar utan vidare? Vi hade inget att gå på. Det skulle bli nästintill omöjligt.
Nialls perspektiv:
- Niall, vi är snart framme, det är dags att vakna om du vil ha mat innan vi går av, hörde jag en röst säga långt borta. Det lät som Louis.
Jag stönade och började komma tillbaka till verkligheten. Jag hade sovit och gråtit den mesta tiden av flygresan. Vi hade nu åkt i 23 timmar så om en timme skulle vi landa i gammla vanlig London igen. Jag suckade och helt plötsligt såg jag Izabella framför mig. Det kändes som om någon satte en kniv i mitt hjärta. Jag tror att jag skrek till för Louis tittade förskräckt på mig som satt bredvid mig. Mina tårar började rinna. Min fina Izabella. Hennes bruna hår och vackra ögon.....allt var borta. Det kommer bara fler och fler tårar. Jag kände ett par armar omkring mig. Jag tittade upp och tittade rakt in i Liams bruna oroliga ögon. Jag tittade på honom och suckade. Om inte detta skulle döda mig inifrån så kunde inget döda mig. Jag fick svårt att andas och var tvungen att ställa mig upp. Mina tårar rann fortfarande ner för mina kinder och jag såg att Harry och Zayn vända sig om i sina säten längre fram och titta på mig oroligt. Jag suckade en gång till emellan gråtattackerna. Alla dessa oroliga blickar, dom hjälpte inte överhuvudtaget. Kunde ingen bara få hit Izabella? Så jag fick hålla om henne en sista gång, och kyssa hennes mjuka läppar igen....
Jag sjönk ihop på golvet framför mig och brast ut i en högljud gråt. Hon är den ända jag skulle älska så mycket i hela mitt liv, jag har heller aldrig älskat någon så mycket som jag älskar henne...
_____________________
Det var väldigt mycket fans på flygplatsen. Det hade kommit ut på twitter att vi skulle komma hem tidigare än beräknat från vår semester. Men jag hade aldrig trott att det skulle vara så här mycket folk.
Jag tittade oroligt mot folkmassan. Även ifall våra UK fans var lugnare än fans i andra länder så var jag fortfarande rädd. Jag tittade menande på Liam som gick bredvid mig med sin stora resväska. Han förstod vad jag menade och la en beskyddande arm omkring mina axlar.
- Det kommer gå bra, sa Liam till mig medan vi gick genom gången till flygplatsen där dom stod och väntade.
Jag suckade och dörrarna öppnades till fansen. Vi möttes av ett öronbedövande jubel och jag satte på ett fakeleende. Jag ville inte att fansen skulle se tårarna som fortfarande fanns i mina ögon så jag försökte att titta ner i marken medans vakterna tog oss igenom folkmassan.
När vi kommit utanför flygplatsen så fick vi se en lång svart blank limousin. Jag hann inte tänka så mycket på det men när vi kom in i bilen så visade det sig att det var Henry Kowen, killen som vi skulle bli intervjuade av, som hyrt limousinen till oss.
- Wow, killar första gången det blir limousin för oss! sa Zayn imponerat och hoppade in i bilen.
Alla skrattade, förutom jag. Jag kunde inte med att skratta, jag tänkte på Izabella.
Vi åkte i ungefär en kvart innan vi stannade framför det igenkända höghuset där tv-studion var.
Paul stod utanför byggnade och väntade på oss.
- Åh...Paul! skrek Harry och öppnade dörren.
- Det var ett tag sen, killar, sa han och flinade mot oss.
Jag log snett tillbaka. Jag hade ju faktiskt saknat honom ändå.
- Om två timmar är det dags för sändning och eran stylist vill ha er på plats så snabbt som möjligt, informerade han och hjälpte oss in genom dörrarna för det hade kommit fram fans.
Louis vinkade glatt till alla fansen och utbytte några ord med dom medan vi gick in genom dörrarna.
Jag själv var mest tyst. Jag mådde fruktansvärt dåligt och var rädd för att börja gråta.
- Gå upp en trappa och gå in genom första dörren till höger, sa Paul. Där inne sitter hon och väntar.
- Ajaj, kapten, sa Louis och gjorde honnör.
Vi tog hissen upp istället för trapporna. Harry klagade på att han var stel i benen och inte kunde gå i trappan.
__________________
Det var nu en halvtimme kvar tills showen skulle börja. Liam tittade oroligt på mig till och från. Jag såg nog inte ut att må på topp. Men nu var vi i alla fall i ordning fixade så lite bättre såg jag nog ut nu än vad jag gjorde förut.
Det var nu en halvtimme kvar tills showen skulle börja. Liam tittade oroligt på mig till och från. Jag såg nog inte ut att må på topp. Men nu var vi i alla fall i ordning fixade så lite bättre såg jag nog ut nu än vad jag gjorde förut.
Liam kom fram till mig tio minuter innan vi skulle ta plats på scen. Dom höll på att fixa med mickarna nu.
- Du, Niall, du vet väl att dom antagligen kommer fråga oss om flickvänner? sa han försiktigt och tittade på mig för att se min reaktion.
Det kändes som ett slag i magen och jag kände hur tårarna var på väg.
- Ja, jag vet, men jag får väl ta och försöka klara det ändå, sa jag och tvingade tillbaka tårarna.
Liam studerade mig noga och sa:
- Jag vet, Niall du är stark, sa han och kramde mig.
- Jag vet, Niall du är stark, sa han och kramde mig.
- Grupp kram! skrek Louis och kastade sig över oss.
Zayn och Harry hängde på och det hela slutade med att vi alla ramlade ihop på golvet.
För första gången på länge skrattade jag och det fick alla grabbarna att skina upp.
Dom var verkligen fantastiska.
- Och nu ONEE DIRECTIOOOOOOOOOOOOOOOOON! va det sista jag hörde innan jag fick en knuff i ryggen och möttes av strålkastare.
Vi stod ute på scen och möttes av applåder. Vi gick fram till en soffa som stod på scen och satte oss. Jag satte mig i mitten mellan Louis och Liam.
- Välkommna, så trevligt att ha er här! började Henry Kowen och vi log.
- Tack för att vi fick komma, sa Harry och Henry log.
- Jo, vi har fått in massor av frågor till er från twitter och vår hemsida och så, och vad jag hört så kommer ni direkt från en semester, stämmer det?
- Ja, det stämmer, vi har faktiskt haft en underbar semester i Brasilien, sa Zayn och vi alla nickade instämande.
- Vad jag har hört så har ni hållt det hemligt, för att få en så avslappnande semester som möjligt?
- Ja, det stämmer faktiskt, sa Louis och skrattade.
- Men Harry, Niall och Zayn, är ni fortfarande singlar, eller hittade ni någon brasiliansk skönhet kanske?
Jag kände hur det högg till i hjärtat, vad skulle jag göra, skulle jag svara ärligt, eller kanske hålla det hemligt tills vidare?
Harry räddade mig och började svara.
- Jo då, vi träffade allt några tjejer där, sa han lömskt.
- Jaså, ojoj, sa Henry och vi kunde höra busvisslingar. Nu hör jag här i örat hur det dundrar in frågor på twitter, skulle ni ha något emot att svara på några?
- Absolut inte, sa Liam och tittade frågande på mig.
- Kör i gång bara, sa jag och log ett falskt leende.
- Okej, ni är modiga grabbar, sa Henry och blinkade åt oss. Okej nu kör vi igång!
- Träffade ni alla någon där nere?
- Ja, det gjorde vi, sa Zayn och tittade runt och fick medhållande från oss andra.
- Vad heter dom?
Jag började kallsvettas. Var det verkligen en bra idé att ta upp detta nu?
Men Harry var snabbare.
- Dom heter, Johanna,Alexandra och Izabella, sa han och när han uttalde Izabellas namn sneglade han på mig.
Jag kände hur saknaden sköljde över mig när jag hörde Harry säga hennes namn. Men jag höll masken.
- Okej, vart kommer dom ifrån?
Jag kollade på Harry och Zayn. Hur mycket skulle vi avslöja?
- Vi vill helst inte gå in på fler detaljer, sa jag och log ansträngande.
- Men vi kan berätta om våran tour, som vi ska ha snart, la Liam snabbt till för att rädda situationen.
Resten av interjuven handlade mest om våran kommande tour och om vårat kommande album.
Detta kapitlet handlade bara om Nialls perspektiv! Men Izabellas perspektiv kommer upp så snart som möjligt!
Hoppas det var ett bra kapitel! 7 kommentarer! Sen så kommer Izabellas perspektiv upp så snart som möjligt! ;) <3
Kapitel 20 - I wanna be with you
Från förra kapitlet:
Jag brydde mig inte om något nu förutom Niall. Han var borta, kanske för evigt? Jag hade inte ens hans nummer. Han hade glömt skriva det. Tårarna forsade och jag jag kände mig livlös. Hade han verkligen åkt? Framför mig såg jag hans vackra ansikte, hans blåa ögon lös av glädje och hans leende var fantastiskt. Jag skrek av smärta och saknad när det rev till i mitt bröst.
Skulle vi någonsin ses igen?
Louis perspektiv:
Jag började oroa mig lite för Niall. Han brukade inte gråta, nu hade han gråtit sig tillls söms. Det kändes inte bra att se han så förstörd.
Jag tittade ut genom flygplansfönstret och suckade. Varför skulle kärlek vara så svårt?
Jag kom att tänka på Eleanor, jag kände hur det högg till i hjärtat av saknad. Men snart skulle jag träffa henne igen. Jag hoppades på att få se henne efter interjuven vi skulle ha imorgon. Vi skulle landa i London om ungefär 22 timmar. Jag suckade igen. Det är verkligen inte kul att flyga i 24 timmar för att komma hem igen. Jag tittade på Niall som sov bredvid mig. Jag såg att han hade ett leende på läpparna. Jag log, i sömnen fick han i alla fall vara med sin Izabella. Men så mindes jag plötsligt innan han somnade. Han hade både skrikit och gråtit. Mitt ansikte blev genast oroligt igen. Jag kände hur någon knackade mig på axeln och jag vände mig om i sätet. Det var Liam som stod bakom mig. Han tittade på mig och sedan oroat på Niall. Jag suckade och rynkade på näsan, han förstod läget och satte sig bredvid mig.
- Det är inte bra med honom va? sa han och tittade på Niall med orolig blick.
- Han har gråtit hela resan och nu äntligen fick han ro och somnade, sa jag och tittade på Liam sorgset.
- Han saknar henne verkligen, han älskar henne, konstaterade Liam och tittade på mig.
- Jag lyckades inte höra så mycket om vad han sa mellan alla gråtattacker, men han yrrade något om att han glömt något nummer och om oss...One direction, sa Louis och tittade frågande på Liam.
Han kanske skulle förstå vad Niall hade sagt innan han somnat.
Liams perspektiv:
Plötsligt slog det mig. Det Louis nyss hade berättat förklarade ju allt. Jag spärrade upp ögonen och tittade stort på Louis.
- Han glömde att säga vilka vi var och ge henne sitt nummer.....viskade jag fram lågt och tyst.
Louis tittade på mig och jag såg hans blick klarna. Allt var så självklart. Han spärrade upp ögonen av förskräckelse.
Hur kunde Niall glömma en sån viktig sak? Jag led med honom. Han och Izabella var ju som gjorda för varandra. Och nu skulle dom kanske aldrig mer träffas. Jag tänkte på om det skulle hänt mig med Danielle. Jag hade nog varit lika förskräckt och ledsen tänkte jag för mig själv.
- Vi borde också försöka sova, sa jag och tittade på Louis. Det blir antagligen en lång dag imorgon.
- Jo du har rätt, sa Louis och la sig till rätta i sätet.
Men jag kunde inte somna direkt när jag gick tillbaka till mitt säte.
Tänk att en utav mina bästa vänner, en utav mina bröder, skulle må så här dåligt. Jag tyckte så himla synd om honom. Det sista jag tänkte innan jag somna var att jag skulle hjälpa Niall att hitta Izabella, om det så var det sista jag skulle göra.
Alexandras perspektiv:
Jag strök min hand över Izabellas rygg. Jag tyckte så synd om henne. Hon hade gråtit otroligt länge nu.
Efter att hon fått brevet av Niall så hade jag och Johanna sett henne falla ihop på golvet som om all luft gick ur henne. Vi hade aldrig sett henne så här för hon var alltid den positiva och glada tjejen. Nu var hon helt ombytt.
- Vi kanske borde ge henne något lungnade eller nåt? mimade jag till Johanna och tittade menande på Bella.
Hon nickade till svar och gick för att hämta sin necisär.
- Här gumman, sa Johanna milt och räckte fram en tablett och ett glas vatten till Izabella.
- Jag.... tänker....bara.....ta....det....där...om..det...får..Niall..tillbaka...snörvlade Izabella och jag led verkligen med henne.
Jag saknade Zayn massor, vi hade verkligen kommit nära varann under tiden här nere, men jag hade inte blivit lika förälskad som Izabella och Niall, man såg verkligen att de va gjorda för varandra.
Jag tittade på lappen Niall skrev ännu en gång. Försökte hitta spår, var det kan ha tagit vägen, eller deras efternamn, nummer, vad som helst som kunde göra min vän på bättre tankar. Det ända som fanns på lappen var en kärleksförklaring. Hur kunde dom glömma att meddela oss?
- Ta det här nu, sa Johanna än en gång. Det kommer få dig att må bättre.
Jag såg hur Izabella tog tabletten och svalde den med vattnet. Hon suckade och vi såg hur tårarna började rinna på henne igen.
- Aldrig mer? viskade Izabella och vi såg hur hon vände sig om i sängen och la huvudet i kudden.
- Men Bella, vi kommer lösa det här ska du se, hörde jag mig själv säga. Och kom på att det inte alls var säkert.
Hur skulle vi kunna hitta fem engelska killar utan vidare? Vi hade inget att gå på. Det skulle bli nästintill omöjligt.
Sorry för dåligt kapitel :/ vi båda är trötta men vi lovade att lägga ut ett så det blir ett kort! Men imorgon blir det längre och bättre! Hoppas ni fortsätter att läsa ändå! Tack alla som kommenterar och ger oss respons!
Kapitel 19 - I wanna be with you
Från kapitel 18:
Det pirrade till i hela mig.
- Inte så länge, jag var bara orolig för dig eftersom du inte öponade dörren när jag knackade, sa jag och tittade på honom.
Hans ansikte skiftade till av känslor men han döljde det snabbt.
- Jaha, jag sov då, sa han och log snett.
- Jag märkte det, sa jag och skrattde men tittade misstänktsamt på honom. Har det hänt något?
- Nej, absoult inget, sa han och skrattade.
- Okej, säkert? undrade jag och mötte hans virrande blick.
- Ja, kom nu så går vi och äter frukost! sa han och reste sig upp. Jag är hungrig!
- Det är du alltid, skrattade jag och tog hans hand.
- Jag vet, sa han och kysste min kind igen.
Vi gick ner till hotell restaurangen.
Nialls perspektiv:
Dagarna gick och jag hade nästan glömt bort samtalet jag och killarna hade om att jag var tvungen att berätta att vi var One Direction. Jag och Izabella hade en underbar tid tillsammans och jag tröttnade aldrig på hennes underbara skratt. Vi hade hittat på massa underbara och roliga saker tillsamanas. Vi allihopa hade också hunnit med en del saker ihop. Som tillexempel den dagen vi åkte in till centrum för att shoppa. Vi hade jätte trevligt och jag hade köpt en ny sommarklänning till Izabella. Hon insisterade på att hon skulle betala den själv. Men jag ville ge henne ett minne från mig. Det hög till i mitt hjärta när jag tänkte på att jag måste lämna henne. Jag var tvungen att åka tillbaka till London och hon var tvungen att åka tillbaka till sin familj i Sverige.
Izabella och jag satt på altanen som gick runt hotellet. Klockan började bli mycket och solen var på väg ner.
- Niall, det är bara fyra dagar kvar tills vi åker hem, hörde jag plötsligt Izabella säga sorgset och jag väcktes upp ur mina tankar.
- Jag vet, jag kommer sakna det här, jag kommer sakna det jätte mycket, sa jag och kände hur en klump började formas inom mig. Var det verkligen meningen att det skulle bli så här? Att vi skulle lämna våra dagar tillsammans bakom oss och försöka fortsätta vår vardag hemma? Det skulle inte gå!
- Jag kommer sakna dig, sa Izabella och borrade in sitt ansikte i mitt bröst.
Jag la mina armar omkring henne och smekte hennes brun hår med min hand.
- Jag kan inte leva utan dig min Izabella, viskade jag fram med gråt i rösten.
Hon vände sitt brunbrända ansikte upp mot mig. Henes isblåa ögon var alldeles blanka av tårar. Så himla vacker var hon.
- Niall, jag vill inte lämna dig, jag vill inte åka hem utan dig, du har vunnit mitt hjärta, sa hon darrande.
- Izabella, du är mitt liv, viskade jag. Vi ska hitta ett sätt att lösa detta. Vi kan hälsa på varandra.
Hon var tyst ett tag och bara kollade bor mot solnedgången som bildades.
- Lovar du? sa hon sedan och kollade rakt in i mina ögon.
Jag kände hur jag blev alldeles varm i kroppen av hennes blick.
- Ja, sa jag och log ett varmt leende mot henne även ifall jag kände mig nära till gråt inombords.
Hennes ansikte sprack upp i ett sorgset leende och hon sa:
- Jag älskar dig Niall och mötte mina läppar intensivt.
Jag var inte beredd på kyssen så jag blev först förvirrad men det tog bara några sekunder innan jag hade dragit henne närmare mig och kysste henne tillbaka.
Hela min kropp fylldes av massa känslor på samma gång. Jag visste inta hur jag skulle få ut dom. Det ända jag vill just nu var att behålla Izabella för evigt. Att hon för evigt skulle vara min. Jag kysste hennes hals och nyckelben. Hon fnissade till och gav mig en lätt kyss på munnen. Så här skulle det vara. Jag och Izabella för evigt.
- Niall! kom nu klockan är snart tolv och du lovade att du skulle ha en kväll med oss idag! hörde vi en röst ropa som var väldigt lik Zayns röst.
Jag suckade det hade jag helt glömt att jag lovade. Jag tittade frågande på Izabella som mötte mig med en hungrig blick. Jag skrattade åt henne. Jag visste precis hur det kändes. Den känslan kände jag också.
- Jag kommer strax Zayn! Gör i ordning så länge så kommer jag! skrek jag tillbaka.
Jag vände mig tillbaka mot Izabella som kysste mig. Jag blev alldeles yr i huvudet av välbehag när hon kysste mig.
- Gå du till Zayn, jag vet att Alexandra och Johanna vill att jag ska vara mer med dom också, det var ju trots allt därför vi åkte hit från början, att vara med våra kompisar, eller hur? sa hon och log ett blekt leende.
- Jo, det var väl det, sa jag och log snett.
- Men vi ses väl imorgon? sa hon och såg hoppfullt mot mig.
- Självklart, sa jag och kysste hennes panna.
Vi gick hand i hand in till hotellet, där vi sedans skiljdes åt eftersom jag skulle upp en våning medan hon och hennes kompisar bodde på bottenvåningen.
___________________________________
- Äntligen kommer du! sa Liam när jag steg in genom dörren till Louis hotellrum där vi skulle tillbringa kvällen.
- Vi trodde aldrig du skulle komma! utbrast Harry och flinade.
- Men så är det när man har tjej, då har man inte tid att umgås med sina bröder, sa Louis och såg ledsen ut.
- Men kom igen grabbar! Ikväll är det bara våran kväll, sa jag och skrattade.
Alla sken upp och skrattade.
Vi hade en rolig kväll med massa skratt och spel. Vi spelade mest poker men Zayn hade tatt med sig et portabelt playstation så vi spelade några fifa matcher också.
Liam vann dom flest så han var super glad och glömde absolut inte att påminna oss om det varje minut.
När vi satt där och hade som trevligast och klockan var en bit över tre på natten ringde min mobil.
Jag ryckte till av ljudet. Den hade inte ringt på snart två veckor. Det måste vara något viktigt.
Jag tog upp telefonen från borde där jag lagt den och såg att det var Paul som ringde.
Jag rynkade panna. Vad ville han nu? Killarna tittade oroligt på mig när jag svarade:
*Telefonsamtalet*
- Ja det är Niall, sa jag tveksamt men ändå glade över att höra av Paul.
- Ja hej, Niall, det är Paul, det har hänt en sak här som inte går att fixa på annat sätt.
Mitt hjärta slog ett dubbel slag och jag stelnade till. Killarna märkte det och såg ännu mer oroliga ut.
- Vad är det som har hänt?! sa jag oroligt.
- Jo, minns du den viktiga interjuven som ni skulle ha när ni kom hem? sa han.
- Ja...sa jag utdraget.
- Den har blivit flyttade tills imorgon, så ni måste åka hem med första bästa plan, nu.
- Va?! Men vi kan inte bara lämna allt och åka här ifrån?! sa jag upphetsat och tänkte på Izabella.
- Tyvärr, är det så, det går inte att ordna på annat sätt, vi har försökt och vi kan inte hoppa över den interjuven eftersom den är så viktig.
- Men nej! sa jag och kände gråten komma. Jag skulle inte få säga hej då till Izabella!
- Niall, lyssna nu på mig...jag är jätte ledsen över det här, och vill absolut inte detta egentligen, men det måste bli så här, sig till dom andra killarna att packa fort för erat plan går om en och en halvtimme och ni måste vara där inom 45 minuter för att hinna med det, sa hans röst genom telefonen.
- Nej...var det ända jag kunde få fram. Jag var helt tom.
- Hej då, Niall vi ses om några timmar.
Det var det sista Paul sa och det började pipa i telefonen.
Jag bara satt där och stirrade tomt ut i luften.
- Vad är det Niall? sa Zayn oroligt.
- Vi måste åka hem, interjuven har blivit flyttad och vi hinner inte säga hej då till tjejerna eftersom vi måste vara på flygplatsen om 45 minuter, sa jag med gråten i halsen.
Jag såg hur Harry och Zayn blev alldeles chockade, eller alla blev det men dom kände nog mer som mig. Dom var också tvungna att åka ifrån tjejerna dom gillade.
__________________________
Allt var som i trans men på något sätt lyckades Liam och Louis få oss att packa ihop våra saker och komma ner till receptionen. Det var ju lite lättare för dom. Deras flickvänner bodde ju i London.
Louis gick fram till kvinnan i receptionen för att checka ut. Dom jobbade ju nattetid på hotellet så det var inte så svårt fixat.
Det kändes som hela jag var förstörd. Vad skulle jag göra? Jag skulle inte få träffa Izabella en sista gång. Jag skulle inte få höra hennes skratt igen och inte helle få se hennes vackra ansikte. En tår föll ner för min kind och Liam kramade om mig. Han förstod visst ändå hur mycket jag älskade henne.
Plötsligt fick jag en idé. Jag skyndade fram till receptionen och tog ett papper och en penna som låg på disken.
Jag klottrade snabbt ner några rader till Izabella eftersom Louis ropade att taxin var här och väntade utanför på oss. Jag lämnade den till kvinna i receptionen och sa att hon skulle lämna den till Izabella.
Jag gick ut till taxin och vi åkte iväg. Jag tittade ut genom fönstret där palmer och hus svichade förbi.
Plötsligt kändes det som ett slag i magen på mig när tanken slog mig:
Jag hade glömt att skriva mitt nummer och berätta för henne om One Direction!
Det gick inte längre. Jag började stor gråta. Det gick inte att stoppa. Dom bara föll och jag saknade Izabella så enormt.
Izabellas perspektiv:
När jag vaknade upp på morgonen var jag på strålande humör eftersom jag visste att jag och Niall skulle tillbringa hela dagen tillsammans. Jag gick ner och åt en snabb frukost sedan gick upp för att knacka på Nialls dörr. Antagligen så sov han, som vanligt. Jag knackade på och dörren öppnades. Jag kände hur mitt hjärta började bulta lite extra för jag visste ju vad som väntade, ett stort leende på en blond kille med världens finaste blåa ögon.
Jag häpnades av synen, en kort liten grå hårig kvinna öppnade dörren. Hon tittade konstigt på mig och sa något jag inte förstod. Jag häpnades, vad var det här var var Niall? Jag backade lite för att se dörrnummret, 342, det var Nialls rum. Jag tänkte efter , kanske var det bara städerskan. Jag log lite mot kvinnan och försökte ta mig förbi henne in i rummet, hon hade en städvagn med sig. puh, då var hon städerska trots allt, men var var alla Nialls saker? Han hade haft städat, men inte så här välstädat och rent. Jag succkade och gick ut ur rummet. Städerskan kunde inte hjälpa mig eftersom vi inte förstod varandra så jag bestämde mig för att gå ner till receptionen för att höra med dom om dom visste var Nialls saker var. Och framförallt, var Niall höll hus.
När jag kom ner till receptionen så stog det en lång brunhyad kvinna där, hon tittade snällt på mig med sina stora bruna ögon.
- Hej jo, jag bara undrar om ni vet var killen som bodde i rum 342 är? sa jag och log mot kvinnan i receptionen.
- Jo han åkte tyärr här i från i natt men han lämnade en lapp till dig, om det är du som är Izabella, sa kvinnan och gick iväg för att hämta lappen.
Jag tappade andan, vadå åkt? Hade jag sagt fel rums nummer till henne? Men då skulle ju inte lappen var skriven till mig. Jag funderade kanske var det bara ett av deras fåniga skämt. Jag försökte att andas djupt men mitt hjärta slog fortare och tankarna for runt i huvudet på mig.
Kvinnan från receptionen kom tillbaka med en lapp till mig och jag tittade på det och kände hur mina ögon fylldes med tårar. Vad var det här egentligen? Jag såg i ögonvrån hur Johanna och Alexandra kom skrattandes mot mig.
Jag vek upp lappen och läste med oro. Jag började sakta läsa;
Hej älskade Izabella.
Paul ringde och vi var verkligen tvunga att åka tillbaka till London, vi hade en halvtimme på oss att packa allt och ta oss till flygplatsen så jag hann inte komma till dig.
Du vet att jag älskar dig av hela mitt hjärta, du är den ända!
Vi hörs snart!
Älskar dig.
Niall
Jag släppte lappen och skönk sakta ner på golvet, var vad det här? Mitt hjärta stannade och tårarna rann, och jag kände hur Johanna och Alexandra kramade om mig. Jag brydde mig inte om något nu förutom Niall. Han var borta, kanske för evigt? Jag hade inte ens hans nummer. Han hade glömt skriva det. Tårarna forsade och jag jag kände mig livlös. Hade han verkligen åkt? Framför mig såg jag hans vackra ansikte, hans blåa ögon lös av glädje och hans leende var fantastiskt. Jag skrek av smärta och saknad när det rev till i mitt bröst.
Skulle vi någonsin ses igen?
Hope u like it! ♥
Extra långt och dramatiskt kapitel idag, till er våra kära läsare!
Tack så hemskt mycket för besöksrekordet igår!
Tyvärr så kommer det inget imorgon, men vi e tbx på onsdag;)
Kommentera gärna!
Kapitel 18 - I wanna be with you
Från förra kapitlet:
Jag bara tittade på dem. Jag älskar dem verkligen, och de är verkligen som mina bröder, men detta borde dom väl ändå förstå? Särskilt Liam, och Louis som vet hur det är att älska någon av hela sitt hjärta. Jag funderade fullt medveten om att alla fyra stirrade på mig.
- Jo.. började jag tveksamt.
Jag visste verkligen inte vad jag skulle säga, det ända jag visste var att jag inte tänkte släppa Izabella för jag älskade henne verkligen, men antagligen så skulle jag bli tvungen att berätta att vi är One Direction. Eller?
Nialls perspektiv:
Den natten sov jag inte mycket alls. Jag funderade på hur och när jag skulle säga det till Izabella. Hur skulle hon reagera? Tänk om hon inte ville träffa mig igen? Tänk om hon skulle tycka att det var för mycket, att jag skulle sagt det från början och bli arg på mig? Jag var jätte rädd för tankarna som for runt i mitt huvud och jag vände och vred på mig hela tiden. Till slut stod jag inte ut med tankarna och satte mig upp på sängkanten. Det var alldeles mörkt i rummet för en gångs skull och jag tittade på klockan. Redan kvart över tre. Om jag inte somnade snart skulle jag se ut som en zombie imorgon. Men jag visste att jag bara skulle komma på ännu hemskare tankar om jag la mig ner i sängen igen så jag gick upp. Jag funderade på att rådfråga grabbarna men dom verkade inte förstå min rädsla. Inte ens Liam verkade förstå och han brukade alltid förstå mig. Jag lutade huvudet i händerna. Vad skulle jag göra? Jag visste att det var det rätta att säga att vi var One Direction. Men jag älskade att hon såg mig som en vanlig kille. I hennes ögon var jag ingen kändis, ingen som hade miljoner av fans. Jag var bara Niall och så ville jag att det skulle förbli. Men det går ju inte...
Jag vet inte hur länge jag bara satt på sängkanten och bara stirrade rakt ut i luften men till slut svartnade det för ögonen och jag föll in i en orolig sömn.
Izabellas perspektiv:
Jag steg upp ur sängen och tittade snabbt på klocka och konstaterade att den var tio över tio. Jag tittade bort mot Johannas och Alexandras sänger. Tomma såklart, antagligen ute med Harry och Zayn. Jag rotade runt i min resväska som fortfarande stod ouppackad ett tag innan jag bestämde mig för ett par vita shorts och en rosa tubtopp. Jag gick ut till hotell lobbyn och råkade krocka med Louis som var på väg mot andra hållet.
- Oj, förlåt, jag såg dig inte, sa han och log.
- Det gör inget, sa jag och skrattade åt hans min. Föresten var är Niall?
- Så du kom inte ut för att träffa mig då? sa han med hundvalpsögon.
Jag skrattade och sa:
- Jo det också Louis.
- Bra det! Niall sover fortfarande, vad jag vet, sa Louis och blinkade åt mig.
- Okej, tack, sa jag och gick bort mot trappan som ledde upp till fler hotellrum bland annat Nialls.
Jag knackade på Nialls dörr men det hördes inget där inne från. Jag blev orolig, hade det hänt honom något?
Jag kände på dörrhandtaget. Dte var inte låst. Jag öppnade dörren sakta och kikade försiktigt in. Först såg jag ingenting som skulle bevis på att Niall hade vart därinne. Jag blev förvånad över hur han kunde ha det så städat. Jag tittade bort mot sängen som stod längst in i rummet. Där låg han. Jag gick tyst fram mot honom. Han hade inget täcke på sig och låg i bara mjukisbyxor. Det pirrade till inom mig. Han var så gullig när han sov. Men jag såg att hans ansikte inte såg lugnt ut. Han såg orolig ut, precis som om han drömde en mardröm. Jag rörde försiktigt vid hans kind och han drog på munnen. Jag log.
- Niall, det är morgon, sa jag lugnt.
Han öppnade förvirrat sina blåa ögon och tittade sig hastigt omkring innan hans förvirrade blick stannade på mig, jag såg att han slappnade av.
- God morgon, sa han hest och log mot mig.
Men jag kunde se att något inte var som det skulle.
- God morgon, gubben, sa jag och kysste han på pannan.
Han log brett och reste sig upp. Han tog mig i sin famn.
- Hur länge har du suttit här? frågade han och kysste mig ömt på munnen.
Det pirrade till i hela mig.
- Inte så länge, jag var bara orolig för dig eftersom du inte öponade dörren när jag knackade, sa jag och tittade på honom.
Hans ansikte skiftade till av känslor men han döljde det snabbt.
- Jaha, jag sov då, sa han och log snett.
- Jag märkte det, sa jag och skrattde men tittade misstänktsamt på honom. Har det hänt något?
- Nej, absoult inget, sa han och skrattade.
- Okej, säkert? undrade jag och mötte hans virrande blick.
- Ja, kom nu så går vi och äter frukost! sa han och reste sig upp. Jag är hungrig!
- Det är du alltid, skrattade jag och tog hans hand.
- Jag vet, sa han och kysste min kind igen.
Vi gick ner till hotell restaurangen.
Nya kapitlet uppe! Vad tror ni kommer hända? :) Hoppas ni gillar det!
Kapitel 17 - I wanna be with you
Från kapitel 16:
Vi gick mot ingången till restaurangen. Jag kände mig som världens lyckligaste tjej. Jag hade träffat den underbaraste killen i världen. Jag tittade på honom. Hans ljusa hår smektes av vinden och hans blåa ögon lös av glädje. Han vände sig mot mig och log.
- Vad tittar du på? frågade han nyfiket.
- Den underbaraste killen i världen, svarade jag och kysste honom lätt på munnen.
Hans ansikte sprack upp i ett stort leende. Jag log mot honom och öppnade dörren till restaurangen.
Izabellas perspektiv:
När vi kom tillbaka så stod alla i lobbyn. Jag och Niall gick hand i hand och jag såg hur Johanna och Alexandra tittade uppmuntrande på våra sammanflätande händer.
- Vi måste snacka med dig lite, sa Harry och tittade på Niall.
- Om ni kan slita er från varandra vill säga, sa Louis och smålog.
- Jaha, vad är det nu då? sa Niall och vände sig mot mig för att ge mig en hejdåkyss.
Han pussade mig lätt på kinden och följde efter resten av killarna.
- Ojoj, det kilar stadigt ser jag, sa Johanna och tittade på mig och log.
- Vad har ni varit hela dagen egentligen? sa Alexandra och tittade på mig. Oss tvingade de iväg upp i bergen.
- Vi har varit på ett underbart ställe! sa jag och tittade på mina vänner som såg lätt utmattade ut efter dagens utflykt.
- Ska vid dra upp till rummet, så får du berätta mer, sa Alexandra och vi började röra oss upp mot vårt rum.
När vi kom in i rummet så blev jag påmind av hur lite tid vi ändå spenderat i rummet. Jag och Alexandra tryckte ner oss i den lilla soffan som fanns på rummet medans Johanna hämtade läsk och chips. När hon hällt upp chipsen i en skål och tatt fram glas så kom hon och satte sig på sin säng som stod mittemot soffan.
- Nå, nu får du berätta Bella! Vi vill ha detaljer, sa Johanna och stoppade in några chips i munnen. Du kan ju börja med var du var i natt.
Jag berättade hela historien för dem, allt från hur jag somnat i Nialls famn till kyssen vid vattenfallet. Johanna och Alexandra titta storögt på mig.
- Nu har jag berättat min historia, nu är det dags för er att berätta! sa jag och tog en klunk av coca colan som Johanna hade tagit fram.
- Den historian är inte lika lång och intressant, sa Alexandra och tog några chips.
- Igår kväll efter att vi kommit iväg från de hemska på stranden så gick vi nästan direkt in hit till vårt rum, det ändå var att vi fick oss varsin kram, sa Johanna och log lite mot mig och Alexandra.
- Var det bara en kram du fick av Harry? frågade Alexandra och tittade menane på Johanna.
- Haha ja faktiskt, stönade Johanna.
- Aja, iallafall, och idag kom dom och knackade på vid nio och undrade om vi ville följa med på utflykt, och vi kunde ju inte säga nej till dem förstår du väl, så vi följde med utan att ens veta vad vi skulle göra, sa Alexandra och skrattade lite åt minnet.
- Sedan så besteg vi ett jätte stort berg, det tog tre timmar upp, sa Johanna.
- Oj, då har ni motionerat idag, skrattade jag.
- Kan man säga!! sa Johanna, men det var faktiskt värt det. Johanna sprack upp i ett leende och hennes gröna ögon lyste.
- Vad menar du? frågade jag och tittade från Johanna till Alexandra och tillbaks. Vad har jag missat?
- Bara några DÖDSHETA magar, sa Johanna och Alexandra i kör.
- Asså du skulle sett när vi var på toppen av berget och alla var svettiga! sa Johanna ivrigt.
- Så tog Zayn av sig tröjan, jag dog typ helt seriöst asså! sa Alexandra ivrigt.
- Men när Harry tog av sig tröjan då!?!? Helt galet ju, hur kan fem så snygga killar vara kompisar? Dem måste blivit samanförda av Gud eller något, sa Johanna och alla tre började skratta åt hennes entusiasm.
- Haha, då tror jag inte jag missat något, inget kan slå tiden med Niall, han är såå underbar, sa jag log.
Jag lutade mig bakåt i soffan och slöt ögonen, minnena med Niall rullade framför mina ögonlock och jag kunde inte annat än att le. Gud vad jag älskade den killen.
Nialls perspektiv:
Vi gick upp till Liams rum och satte oss. Alla tittade på mig.
- Vad har jag gjort? frågade jag och tittade på killarna.
- Jo, asså vi bara tänkte på ditt bästa... började Liam och tittade på mig.
- Du vet att vi är One Direction, vi kan inte direkt lämna allt... fortsatte Harry.
- Och vi ser hur mycket du gillar Izabella, sa Zayn.
- Du kanske borde berätta för henne vilka vi är och kanske tänkte på verkligheten, när vi åker här i från , hur ska det bli då? fortsatte Louis.
Jag bara tittade på dem. Jag älskar dem verkligen, och de är verkligen som mina bröder, men detta borde dom väl ändå förstå? Särskilt Liam, och Louis som vet hur det är att älska någon av hela sitt hjärta. Jag funderade fullt medveten om att alla fyra stirrade på mig.
- Jo.. började jag tveksamt.
Jag visste verkligen inte vad jag skulle säga, det ända jag visste var att jag inte tänkte släppa Izabella för jag älskade henne verkligen, men antagligen så skulle jag bli tvungen att berätta att vi är One Direction. Eller?
Sry, för sen uppdatering, men Felicia har ingen dator för tillfället så jag har skrivit detta, hoppas det duger :) .
Var så trött på de gammla så jag ändrade lite färger i designen, hoppas det är okey och ni gillar det! :D
Hoppas inte kapiltet var för tråkigt :s
Men kommentera gärna vad ni vill ha mer av och vad vi kan förbättra! ♥
/ Frida :]
Kapitel 16 - I wanna be with you
Från kapitel 15:
Den fantastiskt känslan kom tillbaka och det kändes som om det bara fanns han och jag i hela världen just nu. Solen träffade hans hår och det skimrade som om det var gjort av guld och hans läppar såg mjuka och varma ut. Han tog tag i mina händer och tittade mig djupt in i ögonen. Vi böjde oss mot varandra. Våra pannor möttes på hälften och vi vilade oss mot varandra. Jag kunde inte släppa hans ögon. Hur kan en person vara så himla perfekt?
- Izabella.....andades han fram och fick något mjukt i blicken.
- Izabella.....andades han fram och fick något mjukt i blicken.
- Ja....viskade jag till svar och ett leende spreds över mina läppar.
Nialls perspektiv:
- Jo, det är så att det är en sak jag måste säga till dig, viskade jag och kände hur det började hetta till om kinderna.
- Vadå sötnos? Sa hon lågt och tittade frågande på mig med sina fina blåa ögon.
- Jo, det är så att jag..ehm, jag gillar verkligen dig, kom det ur mig och jag tittade på henne för att se hennes reaktion.
Hon skrattade lågt åt min nervositet och viskade:
- Vilken tur, för jag gillar dig med.
Mitt hjärta hoppade över ett slag, var det verkligen sant?
Jag kunde inte hålla mig längre. Jag böjde mig mot henne och kände hennes varma andedräkt mot mina läppar. Jag lyfte hennes haka mot mitt ansikte och mina läppar närmade sig hennes. Vi kysstes i en lång varm kyss. Det gick en stöt genom hela min kropp när våra läppar möttes. Jag drog henne närmare mig och la mina armar runt hennes midja. Jag ville aldrig släppa taget om henne. Hennes läppar var alldeles mjuka och det kändes som om dom formades efter mina. Jag vet inte hur läng vi stod där men vi avslutade kyssen med en lång kram.
- Det var den mest perfekta kyssen jag någonsin fått, viskade jag i hennes öra och jag kände hur hon log.
- Du är perfekt Niall, viskade hon tillbaka.
Jag skrattade och tittade på henne. Solen lös på hennes vänstra sida och speglade sig i hennes isblåa ögon. Så vacker var hon. Jag la tillbaka en hårslinga bakom örat som hade ramlat ner framför ansiktet på henne.
Hon tog tag i min hand och höll kvar den vid sin kind och jag log mot henne. Jag blev varm i hela kroppen. Vilken tur att jag hade sagt så som jag kände eftersom hon kände likadant. Jag ville aldrig släppa henne. Jag ville inte tillbaka till London. Plötsligt slog det mig att vi var One Direction och hade massa fans som väntade på oss där hemma. Direkt när vi kommer hem igen skulle vi göra massa konserter. Då skulle jag inte ha tid med att träffa Izabella. Förtvivlan sköljde över mig. Det var bäst utnyttja denna tiden vi har kvar så mycket vi kunde.
- Vad tänker du på Niall? sa Izabella oroligt som måste ha märkt att mitt ansikte ändrat min.
- Bara på att vi måste utnyttja den tiden vi har kvar till något bra, sa jag och kysste henne på pannan.
Hon skrattade men såg ändå sorgsen ut.
- Då får vi se till att göra det, sa hon och tog min hand i sin.
- Ska vi gå och äta? sa jag som började bli hungrig.
Hon skrattade igen.
- Du och din mat Niall, men visst det gör vi, sa hon och log.
Jag log tillbaka och la min arm runt hennes axlar.
Detta var underbart. Vi två mot världen från och med nu, tänkte jag medan vi började gå ner för den steniga stigen. Jag sände en tacksam tanke till Louis som hjälpt mig med detta.
Izabellas perspektiv:
Vi gick hand i hand bort från vattenfallet. Hela min kropp pirrade. Tänk att Niall tyckte samma sak om mig som jag gjorde för honom. Jag kramade om hans hand hårdare. Jag ville aldrig släppa taget om honom.
Vi kom tillbaka till platsen taxin släppt av oss och till min förvåning såg jag hur taxin stod kvar.
- Har han väntat på oss? Frågade jag förvånat och tittade på Niall.
- Ja, jag betalde honom för det så slipper vi ringa efter en ny, sa han och log mot mig.
Jag tänkte inte mer på det utan vi gick in i bilen och satte oss, han körde tillbaka in mot stan och vi körde sakta genom stan för att kunna hitta ett mysigt ställe att äta på.
- Du kan släppa av oss här, sa plötsligt Niall och tittade på taxichauffören som sakta bromsade in.
Jag tittade ut genom bilfönstret och kunde se en stor byggnad med en mysig liten ingång. Utanför stod stora skyltar med texten
"Alimentação das Crias".
Niall hade redan gått ur bilen så han kom och öppnade dörren för mig och jag gick ur bilen.
- Vad står det på skyltarna? frågade jag och pekade på skyltarna jag sett.
- Matakuten, sa Niall och skrattade lite.
- När lärde du dig Portugisiska? undrade jag och tittade förvånat på honom.
- Handlar det om mat är det en självklarhet att man lär sig det, sa han och blinkade åt mig.
Jag skrattade åt honom och han tog min hand.
- Redo för att äta? sa han och kysste min kind.
- Redo, sa jag och log mot honom.
Vi gick mot ingången till restaurangen. Jag kände mig som världens lyckligaste tjej. Jag hade träffat den underbaraste killen i världen. Jag tittade på honom. Hans ljusa hår smektes av vinden och hans blåa ögon lös av glädje. Han vände sig mot mig och log.
- Vad tittar du på? frågade han nyfiket.
- Den underbaraste killen i världen, svarade jag och kysste honom lätt på munnen.
Hans ansikte sprack upp i ett stort leende. Jag log mot honom och öppnade dörren till restaurangen.
Kapitel 15 - I wanna be with you
Från kapitel 14:
Ledaren vände sig ilsket om mot oss och skrek:
- Detta kommer ni få ångra!
Jag och Izabella sprang så fort vi kunde hela vägen till hotellet hand i hand efter dom orden. Allt som betydde något fanns i min hand, jag kände att nu var vi trygga. Vi kom fram till hotellet och stannade och pustade ut, vi vågade inte va kvar i receptionen ifall de skulle komma efter oss så jag tog med Izabella upp till mitt rum. Hans ord ekade kvar i mitt huvud. Våga inte komma tillbaka, tänkte jag. Det är min tjej ni vill åt och jag släpper henne aldrig, tänkte jag medan jag tittade på Izabella som hade satt sig i mitt knä. Hon skakade av ren chock och jag höll om henne så hårt jag kunde. Aldrig, aldrig att jag släpper dig nu, viskade jag i hennes öra.
Jag och Izabella sprang så fort vi kunde hela vägen till hotellet hand i hand efter dom orden. Allt som betydde något fanns i min hand, jag kände att nu var vi trygga. Vi kom fram till hotellet och stannade och pustade ut, vi vågade inte va kvar i receptionen ifall de skulle komma efter oss så jag tog med Izabella upp till mitt rum. Hans ord ekade kvar i mitt huvud. Våga inte komma tillbaka, tänkte jag. Det är min tjej ni vill åt och jag släpper henne aldrig, tänkte jag medan jag tittade på Izabella som hade satt sig i mitt knä. Hon skakade av ren chock och jag höll om henne så hårt jag kunde. Aldrig, aldrig att jag släpper dig nu, viskade jag i hennes öra.
Jag vaknade av att solen lyste in genom fönstret rakt på mitt ansikte. Jag öppnad ögon och det första jag såg var Izabella som låg och sov på min mage. Jag log mot henne. Äntligen hade hon fått sova. Jag hade nästan fått vara uppe med henne hela natten för att hon inte kunde sova och alla hemska minnen hade kommit tillbaka. Jag tyckte så synd om henne. Men jag hade lovat mig själv att jag aldrig skulle låta något hända henne. Bilderna från igår började spelas upp i mitt huvud. Izabellas skräckslagna ansikte och mannen som hade smekt henens kind. Min puls ökade av ilska när jag tänkte på honom. Han som hade gjort min Izabella illa, jag tittade ner på hennes armar som var fulla av blålila blåmärken. Dom täckte nästan hela armarna. Jag smekte hennes armar försiktigt. Hon suckade behagligt i sömnen och la sin arm om min mage. Det pirrade till i min mage. Hon var så underbart fin. Jag måste berätta för henne vad jag känner. Även ifall vi bara känt varandra i ungefär tre dagar så är jag säker på att jag gillar henne väldigt mycket. Jag låg och funderade på hur jag skulle säga att jag gillade henne när jag plötsligt kände att hon började röra på sig. Jag tittade ner och fick se ett par isblå ögon titta upp på mig.
- God morgon, sömntuta, sa jag och log mot henne.
Hon gäspde och reste sig från min mage.
- Oj, vad är klockan? undrade hon och log mot mig.
Jag tog upp mobilen ur fickan.
- Snart tolv, sa jag och skrattade åt hennes förvånade min.
- Förlåt att jag var så orolig och rädd inatt, sa hon och log ett ursäktade leende.
- Det är inget att säga förlåt för, sa jag och tog hennes hand. Det var jag med.
Hon tittade på mig och tiden frös ett par sekunder. Hon var verkligen den vackraste tjejen jag sett.
Vi lutade oss obemärkligt närmare varandra och jag såg att hon hade en leverfläck precis över ena läppen. VAd gulligt, tänkte jag. Jag kände hur hela min kropp drogs mot henne.
Plötsligt smälldes dörren upp och både jag och Izabella hoppade till av smällen och blev livrädda.
Såklart var det Louis.
- Hey där! sa han och log.
- Hej, muttrade jag lite generat.
- Tänkte ni inte komma ut snart? sa han glatt.
- Jo, jag ska bara gå och göra mig i ordning. Tack Niall för att jag kunde sova hos dig inatt! sa Izabella snabbt och reste sig från sängen och försvann ut genom dörren.
Jag suckade det var ju så typsikt Louis att komma och förstöra det bästa ögonblicket i mitt liv.
- Vad du ser konstig ut då? sa Louis och tittade snett på mig.
- Jag kommer snart, gå i för väg du, vart ni nu ska, sa jag och reste mig sakta från sängen.
- Vi tänkte hitta på något skoj, för att glömma det igår, sa Louis och det sista uttalade han med en grimars.
- Vad kul, sa jag frånvarande och öppnade garderobsdörren.
- Men du? Jag vet vad du vill säga till Izabella, sa Louis förstånde.
Jag tittade bara på honom och blev lite generad.
- Men det är redan ordnat! sa Louis glatt och blinkade åt mig. Vi tar med oss Alexandra och Johanna upp i bergen, medan vi " glömmer er här nere " tillade han och flinade.
Hela jag sprack upp i ett leende.
- Tack Louis! sa jag och gick fram och kramde han.
- Ingen fara bror, sa han och kramade mig tillbaka. Det är så vi gör för varandra.
Jag skrattade och han försvann snabbt ner för trappan till receptionen.
Underbart, nu har jag äntligen en chans att få säga det jag vill till henne, tänkte jag medan jag drog av mig min T-shirt. Jag tänkte ta en snabb dusch innan jag mötte henne.
Izabellas perspektiv:
Jag gick ner till mitt eget rum. Jag var lite generad över att Louis hade kommit in i det fantastiska ögonblicket mellan mig och Niall. Att tänka på det gav mig fjärilar i magen. Jag tog fram min T-shirt med rosa text på och mina jeans shorts. Jag tänkte ta en dusch innan vi hittade på något allihopa.
Efter 20 minuter stod jag påklädd och sminkade med mascara och läppglans. Jag undrade var Johanna och Alexandra var. Jag hade inte sett till dom på hela dagen. Jag gick ut till receptionen och fick se Niall stå och prata i telefon. Han vände sig om så jag vinkade till honom. Han sprack upp i ett leende och vinkade tillbaka. Jag väntade på att han skulle prata färdigt i telefonen. Han kanske visste var Johanna och Alexandra var?
Han avslutade samtalet och vände sig mot mig igen.
- Hej på dig! sa han och log stort.
- Hej på dig själv! sa jag och kramde honom.
- Vet du var Johanna och Alexandra är? Jag börjar bli lite orolig, sa jag och tittade på honom.
- Åh, dom är uppe i bergen med dom andra grabbarna, sa han och log snett.
- Jaha, okej, då behöver jag inte vara orolig då alltså, sa jag och pustade ut.
- Nej, så vad tycker du vi ska hitta på då? sa han och log mot mig. Eller alltså om du vill vara med mig? tillade han snabbt.
Jag skrattade.
- Klart jag vill vara med dig! sa jag och blinkade åt honom.
Han skrattade och sa:
- Så något ställe du vill se? Jag menar det är redan dag tre och vi har bara varit på hotellet hittills, sa han och tittade ner på mig.
Han var några centimeter längre än mig.
- Kan vi inte åka till vattenfallet? sa jag och sken upp. Det har jag velat se sen jag var tretton år och tittade på bilder här ifrån.
- Men varför inte? sa han och log. Din trettonårs dröm ska nu uppfyllas.
Jag skrattade och skakade på huvudet.
- Du är för söt Niall, sa jag.
- Det är du som är söt här, sa han och tog min hand. Ska vi se om vi hittar en taxi då?
- Visst, sa jag och vi gick ut från hotellet.
Det tog ungefär en kvart att åka upp till vattenfallet. Det fanns ingen bilväg upp till det så man fick gå i ungefär tio minuter för att man skulle få se det.
Direkt när vi steg ut ur bilen så kunde man höra vattenfallet brus långt bort.
Vi tog varandras händer och började gå upp för den steniga vägen som ledde upp till berget där vattenfallet fanns.
Det var den mest fantastiska synen jag någonsin haft. Vattenfallet var klarblått och det rann ner under en hängbro där man kunde stå och se ut över hela staden Belém. Det dånade och skummade väldigt mycket men det gjorde det inte mindre vackert.
- Wow, vilken tur att din trettonårs dröm var det här, sa Niall och tittade på vattenfallet med stora ögon.
Jag skrattade åt honom och sa:
- Ja eller hur, det är verkligen jätte vackert!
Jag vände mig åt andra hållet och tog tag i brons räcke för att se ut över staden. Niall ställde sig bredvid mig.
Staden var verkligen vacker här uppifrån. Solen var fantastisk och den spegalde sig i vattnet under oss.
Jag vände mig upp mot Niall han hade varit så tyst sen vi kom upp hit. Jag möttes av ett par blåa ögon som tittade tillbaka på mig. Den fantastiskt känslan kom tillbaka och det kändes som om det bara fanns han och jag i hela världen just nu. Solen träffade hans hår och det skimrade som om det var gjort av guld och hans läppar såg mjuka och varma ut. Han tog tag i mina händer och tittade mig djupt in i ögonen. Vi böjde oss mot varandra. Våra pannor möttes på hälften och vi vilade oss mot varandra. Jag kunde inte släppa hans ögon. Hur kan en person vara så himla perfekt?
- Izabella.....andades han fram och fick något mjukt i blicken.
- Izabella.....andades han fram och fick något mjukt i blicken.
- Ja....viskade jag till svar och ett leende spreds över mina läppar.
Hoppas ni tycker om detta kapitlet! Blev lite längre! (a) Men detta har bara jag skrivit (Felicia) Eftersom Frida är iväg men det blir ett kapitel till idag! Om vi kommer upp i fem kommentarer minst! Gärna fler! Tack alla som läser!
Kram Felicia
Kapitel 14 - I wanna be with you
Från kapitel 13:
Izabellas perspektiv:
- Vänta! Stopp! Ser ni inte att dom har tre söta tjejer med sig?! Dom missade vi totalt.
Jo, visst! mummlades det mellan killarna som nu sprack upp i hånflin och stirrade på oss.
Detta var obehagligt, jag var rädd, mitt hjärta pumpade snabbt. Jag kände min puls slå allt snabbare.
Plötsligt kände jag ett par armar slita upp mig från sanden där jag satta. Jag skrek. Armarna höll fast mig i ett hjärngrepp och jag kom ingenstans. Min puls ökade ännu mer och jag blev alldeles förtvillad.
- Niall! skrek jag så högt jag kunde.
Nialls perpektiv:
Jag hörde hur Izabella skrek till, jag vände mig om och såg hennes vettskrämda ansikte i famnen på en man. Hon sparkade och försökte ta sig loss, jag blev livrädd att mannen skulle skada henne så jag gick mot honom. Jag var frustrerad och arg, ingen gör Izabella illa!
- Släpp henne, sa jag argt.
- Jaså, det säger du sa mannen som hölll fast Izabella och slängde henne på marken med huvudet före och gick mot mig istället.
Jag backade, rädd för vad mannen skulle göra mot mig.
Izabellas perspektiv:
Jag ställde mig upp, huvudet dunkade och det kändes som jag skulle falla ihop vilken sekund som helst så jag satte mig ner. Men jag kunde inte bara se på när den storvuxne mannen gick mot Niall så jag försökte resa mig upp igen. Än en gång kände jag hur huvudet värkte och jag var tvungen att sätta mig.
- Sluta! hörde jag mig själv skrika och alla vände sig mot mig.
En annan av killarna kom fram tilll mig och lyfte upp mig.
- Gör henne inte illa, hörde jag Niall ropa.
Han såg förtvivlad ut när den storvuxna mannen kom närmare honom medan en annan höll fast mig.
Louis, Zayn och Liam ställde sig upp.
- Lägg av, det behöver inte bli så här! sa dom alla tre.
- Tyvärr verkar det som att det måste bli så här, sa ledaren och flinade.
Greppet som mannen hade om mig hårdnade. Jag skrek till. Det gjorde ont i min armar och mitt huvud dunkade fortfarande.
Jag såg hur Nialls ansikte blev ännu vitare men hans ögon var svarta nu.
- Släpp henne sa jag! skrek han argt.
- Ta det lugnt vi ska ta hand om henne, sa en brunhårig man och smekte min kind.
Jag ruskade äcklat på huvudet och sparkade honom på knät. Samtidigt som jag försökte komma loss ur hans grepp som höll fast mig. Jag såg hur Liam reste sig upp och började smyga sig fram till sidan av mannen som höll fast mig. Än så länge så hade inte mannen märkt någonting.
- Men ärligt talat, låt oss bara gå så ska vi aldrig komma tillbaka, sa plötsligt Louis, och jag såg att han tittade på mig. Han tittade från Liam till mig och jag förstod att han försökte uppehålla kilarna medans Liam skulle försöka få loss mig.
Det var en brilliant men farlig plan. Alexandra satt fortfarande bredvid Zayn med hennes hand hårt i hans, hon såg vettskrämd ut och skakade nästan, jag försökte le mot henne men mannen lät mig inte röra en min.
Jag kollade mot Johanna, hon satt i Harrys famn, han kramade henne hårt och hon var lika rädd hon. Jag tänkte på hur kunde detta hände, vi som hade det så bra.
Plötsligt hörde jag en smäll, och kände hur armarna runt mig släpptes.
Jag vände mig om och såg hur Liam stod med en stor träpinne i ett stadigt grepp med båda händerna. Mannen som hade hållt mig låg på marken.
- Spring! ropade Louis och Harry, Johanna, Zayn och Alexandra började springa i riktning mot hotellet.
Nialls perspektiv:
När Izabella hade sparkat mannen som höll fast henne så tog den andre mannen tag i mig istället. Han var stark och jag hade ingen chans mot han ensam.
Jag såg hur Liam kom upp vid sidan om Izabella och såg hur han tog upp en stor trä pinne som han sedan slog i huvudet på mannen som höll fast henne. Izabella stog kvar och mannen landade på sanden.
Mannen som höll fast mig släppte taget i ren chock när han såg sin kompis bara ligga ner i sanden och jag tog mig snabbt loss, jag såg hur Alexandra, Zayn, Harry, och Johanna började springa i riktning mot hotellet och jag sprang och Loius sprang mot Liam och Izabella.
Louis tog tag i Liam och de började också springa därifrån.
Jag sprarng fram till Izabella och kramade henne hårt, jag tog hennes hand och vi började springa därifrån. Männen var så chockade att de bara tittade på oss. Några hade också fullt upp med att ta hand om han Liam träffade i huvudet. Ledaren vände sig ilsket om mot oss och skrek:
Jag kollade mot Johanna, hon satt i Harrys famn, han kramade henne hårt och hon var lika rädd hon. Jag tänkte på hur kunde detta hände, vi som hade det så bra.
Plötsligt hörde jag en smäll, och kände hur armarna runt mig släpptes.
Jag vände mig om och såg hur Liam stod med en stor träpinne i ett stadigt grepp med båda händerna. Mannen som hade hållt mig låg på marken.
- Spring! ropade Louis och Harry, Johanna, Zayn och Alexandra började springa i riktning mot hotellet.
Nialls perspektiv:
När Izabella hade sparkat mannen som höll fast henne så tog den andre mannen tag i mig istället. Han var stark och jag hade ingen chans mot han ensam.
Jag såg hur Liam kom upp vid sidan om Izabella och såg hur han tog upp en stor trä pinne som han sedan slog i huvudet på mannen som höll fast henne. Izabella stog kvar och mannen landade på sanden.
Mannen som höll fast mig släppte taget i ren chock när han såg sin kompis bara ligga ner i sanden och jag tog mig snabbt loss, jag såg hur Alexandra, Zayn, Harry, och Johanna började springa i riktning mot hotellet och jag sprang och Loius sprang mot Liam och Izabella.
Louis tog tag i Liam och de började också springa därifrån.
Jag sprarng fram till Izabella och kramade henne hårt, jag tog hennes hand och vi började springa därifrån. Männen var så chockade att de bara tittade på oss. Några hade också fullt upp med att ta hand om han Liam träffade i huvudet. Ledaren vände sig ilsket om mot oss och skrek:
- Detta kommer ni få ångra!
Jag och Izabella sprang så fort vi kunde hela vägen till hotellet hand i hand efter dom orden. Allt som betydde något fanns i min hand, jag kände att nu var vi trygga. Vi kom fram till hotellet och stannade och pustade ut, vi vågade inte va kvar i receptionen ifall de skulle komma efter oss så jag tog med Izabella upp till mitt rum. Hans ord ekade kvar i mitt huvud. Våga inte komma tillbaka, tänkte jag. Det är min tjej ni vill åt och jag släpper henne aldrig, tänkte jag medan jag tittade på Izabella som hade satt sig i mitt knä. Hon skakade av ren chock och jag höll om henne så hårt jag kunde. Aldrig, aldrig att jag släpper dig nu, visakde jag i hennes öra.
Förlåt för att det kommer upp så sent!
Men jag har verkligen haft fullt upp hela dagen och Felicia skrev nästan hela förra så de va min tur att skriva nästan hela detta!
Hoppas ni tycker det är bra, kommentera gärna!!!
kram frida ;]
Jag och Izabella sprang så fort vi kunde hela vägen till hotellet hand i hand efter dom orden. Allt som betydde något fanns i min hand, jag kände att nu var vi trygga. Vi kom fram till hotellet och stannade och pustade ut, vi vågade inte va kvar i receptionen ifall de skulle komma efter oss så jag tog med Izabella upp till mitt rum. Hans ord ekade kvar i mitt huvud. Våga inte komma tillbaka, tänkte jag. Det är min tjej ni vill åt och jag släpper henne aldrig, tänkte jag medan jag tittade på Izabella som hade satt sig i mitt knä. Hon skakade av ren chock och jag höll om henne så hårt jag kunde. Aldrig, aldrig att jag släpper dig nu, visakde jag i hennes öra.
Förlåt för att det kommer upp så sent!
Men jag har verkligen haft fullt upp hela dagen och Felicia skrev nästan hela förra så de va min tur att skriva nästan hela detta!
Hoppas ni tycker det är bra, kommentera gärna!!!
kram frida ;]
Kapitel 13 - I wanna be with you
Från kapitel 12:
- Du hade rätt, sa Harry efter en stund och tittade på Liam.
- Med vadå? sa Liam.
- Dessa pinnar är verkligen bra! sa Harry och log så att hans smilegropar syntes.
Vi åt upp våra korvar och grillade även marsmallows, det var jätte mysigt.
- Så nu har vi ätit, sa Alexandra. De är dags för er att visa vad ni går för!
- Juste, vilken låt då killar? sa Niall och började spela lite på gitarren.
- Jag tycker vi ska ta....
Var allt Louis hann säga innan det hördes ett skrik som kom bortifrån skogsbrynnet. Alla vände sig om, förundrade över vem eller vad det var som skrek.
Zayns perspektiv:
Alla var vi spända på vad som skulle hända nu. Jag kollade på Alexandra som satt bredvid Louis och mig. Hon såg vettskrämd ut. Jag rörde försiktigt hennes hand. Rädd för hur hon skulle reagera. Men hon vände blicken mot mig och tog min hand. Jag kände hur hon var spänd i hela kroppen. Jag kramade om hennes hand hårt. Vad var detta egentligen?!
Vi hörde hur några kom stapplande mot oss i mörkret.
Alexandras perspektiv:
Jag började bli riktigt rädd nu. Vilka var det som kom? Plötsligt kände jag att nån rörde min hand. Jag tittade upp och såg att det var Zayn. Jag andades ut och tog hans hand. Det blev lite lättare när jag höll hans hand. Det började höras höga röster längre fram och jag vände mig mot ljudet.
Johannas perspektiv:
Jag började bli skrämd av rösterna. Tänk om dom var farliga? Det lät inte direkt som några man kunde diskutera med. Jag kollade upp på Harry som satt mitt emot mig. Han kollade skrämt på mig. Med något beskyddande i blicken. Det var konstigt efter att bara ha pratat med honom några timmar kändes det verkligen som om vi kommit varandra närmare väldigt fort. Han reste sig upp och gick bort mot mig.
Harrys perspektiv:
Jag reste mig upp för att sätta mig med Johanna. Jag såg att hon var rädd. Jga var också rädd, jag ville inte att något skulle hända henne. Rösterna hördes högre nu och det var nog inte långt kvar innan vi skulle kunna skymta dom vid skogsbrynnet. Jag gick snabbt bort till Johanna och tog hennes hand. Jag visste inte om hon ville det men jag gjorde det för att jag var rädd om henne.
Liams perspektiv:
Harry och Zayn hade satt sig vid Johanna och Alexandra. Jag förstod dom. Jag var också rädd för tjejernas och vårat bästa. Alla satt och stirrade åt det hållet vi hörde rösterna komma. Nu kunde vi höra stegen från dom. Det verkade som om det var ett gäng på ungefär sju personer kanske. Nu började jag bli riktigt rädd.
Louis perspektiv:
Vi såg dom nu. Dom var omkring sju stycken. Alla var killar och dom såg inte direkt ut att vara snälla. Jag tittade mig oroligt omkring. Alla såg rädda ut och stämmningen var spänd. Förhoppningsvis var dom bara på väg förbi och inte skulle stanna här. Plötsligt såg en av dom oss och pekade med ett finger rakt mot oss och allas blickar vändes mot oss. Jag flämtade till, om blickar kunde dödat, skulle vi defintitvt var döda nu.
Nialls perspektiv:
Jag stelnade till. Dom var på väg rakt mot oss. Varför skulle dom komma och sabba våran grillkväll och varför såg dom så arga ut?
- Ni vet väl att detta är våran grillplats? fråste en utav killarna.
- Nej, det visste vi inte, sa Liam försiktigt.
- Kanske bäst att dra då, sa en annan och tog ett hotfullt steg emot dom.
- Eyy, lugn, vi vill inte bråka, sa Louis fort.
- Nej, men vad tråkigt för vi vill det, sa en blond kille och flinade mot oss.
Nu stod dom bara tre meter ifrån oss och dom var två mer.
- Snälla, vi kan väl diskutera igenom detta, sa jag desperat. Jag ville inte ha slagsmål nu, när vi försökte hålla låg profil.
- Vi är inte här för att diskutera, sa han som antagligen var ledare för gänget. Vi vill ha vår grillplats och vi är inte på bra humör idag. Grabbar!
Alla killarna tog två steg framåt och stog nu bara en meter ifrån oss. Dom stod i en hotfull ring omkring oss och såg väldigt sura ut. Vi alla skakade. Vad skulle vi göra? Ska vi ställa oss upp och försöka fösvara oss?
Izabellas perspektiv:
Jag kröp ihop i sanden bredvid Niall. Detta var inte direkt vad jag hade väntat mig. Vi skulle ju bara ha en mysig kväll ihop också händer det här. Alexandra och Johanna var helt krittvita i ansiktet och höll krampaktigt i Zayns och Harrys händer. Jag letade efter Nialls hand bredvid mig precis när killarna tog sats för att slå till, men då sa plötsligt ledaren:
- Vänta! Stopp! Ser ni inte att dom har tre söta tjejer med sig?! Dom missade vi totalt.
Jo, visst! mummlades det mellan killarna som nu sprack upp i hånflin och stirrade på oss.
Detta var obehagligt, jag var rädd, mitt hjärta pumpade snabbt. Jag kände min puls slå allt snabbare.
Plötsligt kände jag ett par armar slita upp mig från sanden där jag satta. Jag skrek. Armarna höll fast mig i ett hjärngrepp och jag kom ingenstans. Min puls ökade ännu mer och jag blev alldeles förtvillad.
- Niall! skrek jag så högt jag kunde.
Hoppas ni gillade det nya kapitlet! Nu blir det bättre uppdatering för nu är vi hemma! Kommentera vad ni tycker om kapitlet! Hoppas ni gillade det! :D
Kapitel 12 - I wanna be with you
Från kapitel 11:
- Vi har en grillkväll ikväll! Så kan alla lära känna varandra bättre! utbrast hon högt och sken upp.
- Vilken fantastisk idé! sa jag och skrattade.
- Och glöm inte att ni ska sjunga också, sa hon och det riktigt lyste om henne.
Jag skrattade ännu mer åt hennes lycka.
- Jag lovar att vi inte ska glömma det! sa jag och la min hand på mitt bröst.
Hon skrattade.
- Men kom nu! Vi måste berätta för dom andra om planerna! sa hon och tog min hand och reste sig upp.
När hon tog min hand slog mitt hjärta ett dubbel slag.
- Men salladen då? sa jag och tittade bort mot bartendern medan jag gick i kapp henne.
- Äh, dom tar vi sen, sa hon och kramade om min hand.
Jag kände mig alldeles varm i hela kroppen. Detta var lycka. Även i fall hon inte visste något.
Izabella sprang mot poolen med mig tätt efter sig. Zayn och Alexandra stod fortfarande och pratade medan Harry, Louis och Johanna hade vattenkrig. Dom skrattade högt. Då förstod jag Izabellas idé. Jag sprang så att jag kom fram jämte henne och precis innan hon skulle hoppa i poolen tog jag upp henne i min famn. Hon skrek och vi näst intill ramlade i. När vi kom upp till ytan skrattde vi båda två. Vi kollade omkring oss, Zayn och Alexandra hade slutat prata och såg helt dränkta ut. Harry, Louis och Johanna stod och skrattade.
- Ops, skvätte det så mycket? sa jag och skrattade.
- Det kan man säga, sa Zayn och rufsade till sitt nu ännu blötare hår.
Jag och Izabella skrattade åt dom.
- Jag och Izabella har en ide, sa jag och tittade på dem.
- Vadå för någon idé? sa Liam och tittade nyfiket på oss.
- Jo vi tänkte ha en grillkväll ikväll, sa Izabella och log.
- Låter bra! sa Louis och skrattade.
- Och jag har även lovat att vi ska visa våra musikskills killar! sa jag och tittade på dem.
- Kan ni sjunga också??!? sa Johanna häpet.
- Du får se ikväll, sa Harry och log retsamt åt henne.
Tiden gick och det började mörkna. Vi badade allihop. Det var jätte roligt. Jag skvätte ner Izabella flera gånger. Hon blev lika sur varje gång. Tillslut sa hon:
- Hey, Niall ska vi inte gå och köpa nåt som vi kan grilla tills ikväll så får ni andra ta och byta om?
- Låter som en bra idé, sa jag och skrattade åt henne när jag än en gång tryckt ner henne under vattenytan.
- Jätte kul Nialler, sa hon retsamt.
- Åh, det skulle du inte sagt, sa jag och simmade mot henne.
Hon skrek till och skyndade sig bort till stegen, jag simmade efter.
- Vi ses sen allihopa, sa jag till dom. Vi ses klockan sju nere vid stranden nedanför hotellt, lade jag till.
- Okej, vi ses där, handla marsmallows! skrek Louis efter mig.
- Visst, sa jag och sprang efter Izabella som nu var på väg in till hotellet.
Hon skrattade när jag kom ikapp henne och la mina armar runt hennes midja.
- Du är inte så långsam du lilla Nialler, sa hon och skrattade.
Jag började kittla henne och hon vred sig av skratt. Hon var så gullig.
- Kom nu, så går vi till affären, sa jag när hon bett om nåd att jag skulle sluta kittla henne.
- Ja, det gör vi, sa hon och torkade bort skratttårar från sina kinder.
Jag tog hennes hand och vi gick ut genom utgången från hotellet.
Izabellas perspektiv:
Efter att vi handlat allt inför kvällen gick vi till våra hotell rum för att duscha och fixa oss. När klockan närmade sig halv sju så gick jag, Johanna och Alexandra ner till stranden.
När vi närmade oss stranden så såg vi hur något lös längre bort. När vi kom närmare så såg vi att det var killarna som redan satt igång en brasa.
- Gud, vad mysigt killarna har gjort det! utbrast Johanna.
- Här kommer vi vara hela kvällen! sa Alexandra och log.
- Förresten, hur går det med....Harry och Zayn var det va? sa jag och tittade nyfiket på dom.
- Schh, inte så högt! sa Alexandra och tittade menande bort mot killarna som hade sett oss och vinkade mot oss.
Vi vinkade tillbaka.
- Men säg nu! Innan vi kommer närmare, sa jag igen.
- Okej, det går rätt bra då, vi har blivit vänner i alla fall, sa Alexandra och Johanna på samma gång.
- Vad bra! sa jag och log.
Vi kom bort till dem och alla hejade och Niall gav mig en kram, jag höll på att dö, så gott han luktade och så fin han var.
Vi satte oss ner framför brasa och jag märkte att Niall hade en gitarr brevid sig.
- Kan du spela? frågade jag och kollade menande på gitarren.
- Självklart, sa han och log mot mig.
- Låt oss höra, sa Johanna och log där hon satt mellan Harry och Louis.
- Vilken låt ska vi ta grabbar? frågade Niall och kollade på resten. Eller ska vi käka först?
- Haha, Niall, din hungriga unge, sa Zayn och skrattade.
- Vem vill ha korv!? skrek jag och tog fram två paket med korv.
Alla hurrrade.
Liam och Louis gick iväg till skogsbrynnet som låg lite högre upp för att hitta pinnar som vi kunde ha till grillspett.
Jag gav korvpaketen till Niall som gav det vidare till Johanna som fick öppna dom.
- Är du så lat så att du inte kan öppna ett par korvpaket? sa jag till honom medan jag tog upp drickan vi hade med oss ur min rosa väska.
- Jag måste ju hålla i gitarren, sa Niall och flinade.
Då kom Louis och Liam tillbaka med åtta stycken pinnar.
- Det fanns massa bra grillspetts pinnar, sa Liam och la ner dom framför brasan.
- Hela skogen är ju full av pinnar, sa Louis och tittade förbryllat på Liam.
Vi skrattade.
- Du hade rätt, sa Harry efter en stund och tittade på Liam.
- Med vadå? sa Liam.
- Dessa pinnar är verkligen bra! sa Harry och log så att hans smilegropar syntes.
Vi åt upp våra korvar och grillade även marsmallows, det var jätte mysigt.
- Så nu har vi ätit, sa Alexandra. De är dags för er att visa vad ni går för!
- Juste, vilken låt då killar? sa Niall och började spela lite på gitarren.
- Jag tycker vi ska ta....
Var allt Louis hann säga innan det hördes ett skrik som kom bortifrån skogsbrynnet. Alla vände sig om, förundrade över vem eller vad det var som skrek.
Hope u like it. ♥
ksk inte blir något mer fören på måndag, tyvärr.
15 kommentarer för nästa del idag, annars kommer den på måndag! ♥
Kapitel 11 - I wanna be with you
Från kapitel 10:
- Självklart! sa jag och ett stort leende spreds över mina läppar.
- Vad bra! sa Niall och öppnade hotelldörren.
- Vilken tid? sa jag.
- Hmm..ungefär vid två? sa Niall och log ett vackert tandleende mot mig.
- Det blir jätte bra, sa jag.
- Då ses vi då, sa han och kramade om mig.
Jag höll på att tappa andan när han kramade mig. Han luktade så gott och hans beröring gjorde mig varm i helakroppen. Mina ben blev som spagetti.
- Vi ses imorgon, sa han innan han gick upp för trappan till sitt hotellrum.
- Det gör vi, sa jag efter honom och log för mig själv.
Jag vände mig om och fortsatte åt andra hållet där mitt hotellrum låg.
Izabellas perspektiv:
Jag vaknade med ett ryck. Jag tyckte jag hört ringsignalen som jag har på min mobil. Yrvaket reste jag mig upp ur sängen och tittade runt i rummet. Mobilen låg på ett bord borta vi soffan som fanns i hotellrummet. Jag reste mig upp och gick sömnigt bort till mobilen. Jag hade nog hört rätt för jag hade 3 missade samtal från Johanna och ett från Alexandra. Jag suckade vad var det som var så viktigt klockan tio på morgonen? Jag tryckte på knappen ring upp och genast hördes det en ton i telefonen. Efter tre signaler svarade Johanna.
- Åh, äntligen! sa hon.
- Vad är det som är så viktigt klockan tio på morgonen? undrade jag irriterat.
- Vi var bara ororliga eftersom vi inte hört av dig sen igår! Vi trodde att Niall rövat bort dig under natten.
Jag skrattde och sa:
- Nej, nåt sånt skulle han inte göra.
- Så vad hände? sa Johanna nyfiket.
- Inget speciellt, vi hade en fin stund ihop, sa jag och log åt minnena som spelades upp framför ögonen på mig.
- Vadå inget?! Vi är nyfikna här! hörde jag Alexandras röst säga.
- Vi pratade mest, svarade jag medan jag rotade runt i resväskan som jag ännu inte orkat packa upp.
- Ni är så gulliga! sa Johanna och skrattade. Men idag ska jag och Alexandra snacka med han svarhårige och han med krulligt hår! Dom var ju rikitgt söta.
- Ja gör ni det, det kan bli intressant, skrattade jag och tog upp mitt vita linne ur resväskan.
- Ja det kan det verkligen bli, sa Johanna. Men vi är vid poolen, vi orkade inte vänta på dig. Kom ner när du är klar!
- Visst, vi ses senare, sa jag och la på.
Sen när blev dom två så morgonpigga? Antagligen sen dom fick reda på att killarna var uppe tidigt.
Jag rotade runt ett tag till i resväskan tills jag tillslut hittade mina nya jeans shorts som jag köpte precis innan vi skulle hit. Jag satte på mig bikinin under min outfit och la bara på ett tunt lager med vattenfast mascara. Jag tog med mig mina hörlurar och min mobil, tittade en sista gång runt i rummet så att jag inte skulle missat något som jag behövde ha med mig, sen så stängde jag dörren till rummet och låste.
Nialls perspektiv:
Jag vaknade hastigt av mitt mobilalarm. Jag hade satt klockan för att vara säker på att jag inte skulle missa frukosten idag igen.
Jag tog på mig mina badbyxor och tog tröjan som låg högst upp i resväskan och skyndade mig sedan ut från mitt hotellrum.
Jag åt några mackor och drack lite juice innan jag gick mot poolen där de andra killarna låg och stekte i solen.
- Hej sömntuta, sa Liam när jag kom. Hade du det kul igår eller?
- Självklart, sa jag och blinkade mot honom.
- Bra de, sa Liam och log.
- Idag så ska du presentera mig för den blonda snyggingen, sa Zayn och satte sig upp i solstolen.
- Självklart, sa jag och log. Vi ska käka lunch tillsamans sen, häng med då så kan jag presentera dig?
- Låter bra, sa Zayn och lutade sig tillbaka.
- Jag hänger också med, sa Harry ivrigt.
- Gör du så Harry, sa jag och tittade på Louis som såg olycklig ut.
- Hur är det Lou? Saknar du Eleanor? frågade jag och kollade frågande på honom.
- Ja, jag gör väl de, sa han och tittade sorgset på mig.
- Kom vi går och badar, föreslog jag. Det kanske botar saknaden lite, iallafall för en stund.
- Akej då, sa Louis och reste sig från solstolen. Sisten i är ett ruttet ägg! skrek han.
Haha, Louis jag skrattade för mig själv.
Alla killarna reste sig upp från solstolarna och sprang så fort dom kunde till poolen. Det var Harry som kom sist, för han snubblade innan han kom i.
- Harry ditt ruttna ägg! skrattade Louis.
- Jätte kul, sa Harry surt och skvätte vatten på han.
Det skulle han inte gjort för nu utbrast det ett stort vattenkrig i hela poolen. Stackars alla barnfamiljer som precis kommit, dom var tvungna att gå upp om dom inte ville bli helt nerstänkta av Harrys och Louis vilda vattenkrig. Vi andra stod mest vid sidan av och skrattade.
Helt plötsligt så kände jag hur någon rörde mig på axeln så jag vände mig om.
- Heyy! sa Izabella och log mot mig.
- Hejsan! sa jag och sprack upp i ett leende.
- Vi märkte att det var krig så vi tänkte se vem som vinner, sa Izabella och tittade menande på Louis och Harry.
- Kommer du ihåg vad vi kom överens om förut? sa Zayn och kollade på mig.
- Justeja, de här är Zayn sa, jag och tittade på Izabella och hennes kompisar.
- Jag heter Alexandra, sa Alexandra och log.
- Och jag är Johanna, sa Johanna och tittade från Zayn och bort mot Harry och Louis som hade lungnat sig lite i deras vattenkrig.
- Jag går och kollar om Harry behöver förstärkning, sa Johanna och gick mot vattenkriget.
- Gör så, sa jag som visste att Harry var intresserad av Johanna.
Johanna hoppade i poolen och Harrys ansikte sken upp av glädje.
- Ska vi gå iväg mot vår lunch? Sa jag och tittade på Bella.
- Ja visst, sa hon.
Hennes ögon lyste och mitt hjärta hoppade över ett slag.
Såååå fiin hon var!
- Vet du att du har världens finaste ögon? Sa jag och log mot henne.
- Haha nej, sa hon och skrattade generat mot mig.
Vi gick upp ur poolen och torkade oss. Sedan gick vi mot baren.
Jag tittade bort mot Zayn. Han stod och pratade med Alexandra. Jag log. Hoppas detta blir en lyckad semester för oss alla.
- Så, vad vill du ha Niall? frågade Izabella och jag vände mig tillbaka mot henne.
- Jag vet inte riktigt, sa jag fundersamt. Du själv?
- Hmm...jag är faktiskt inte så jätte hungrig nu, sa Izabella och rynkade sin panna.
Det fick henne att se jätte gullig ut.
- Inte jag heller för idag fick jag frukost, sa jag och såg stolt ut.
Hon skrattade åt mig och slog till mig lekfullt på axeln.
- Du är så rolig Niall! sa hon.
- Du med lilla Bella, sa jag och log retsamt. Haha, men jag tar nog en sallad så jag får något i magen, sa jag och klappade mig på magen.
- Jag tar samma som dig då, sa Izabella och log mot mig.
- Okej, två sallader, sa jag till bartendern som genast började göra ordning två sallader.
- Du sa att ni killar sjöng tillsammans, och att du skulle sjunga för mig någon dag, när blir det? Frågade hon plötsligt och log mot mig.
- När du vill, sa jag och skrattade.
- Okej, precis när som helst? sa hon och såg lurig ut.
- Ja....sa jag lite tillbakadragande osäker på vad hon skulle komma med för idé.
- Vi har en grillkväll ikväll! Så kan alla lära känna varandra bättre! utbrast hon högt och sken upp.
- Vilken fantastisk idé! sa jag och skrattade.
- Och glöm inte att ni ska sjunga också, sa hon och det riktigt lyste om henne.
Jag skrattade ännu mer åt hennes lycka.
- Jag lovar att vi inte ska glömma det! sa jag och la min hand på mitt bröst.
Hon skrattade.
- Men kom nu! Vi måste berätta för dom andra om planerna! sa hon och tog min hand och reste sig upp.
När hon tog min hand slog mitt hjärta ett dubbel slag.
- Men salladen då? sa jag och tittade bort mot bartendern medan jag gick i kapp henne.
- Äh, dom tar vi sen, sa hon och kramade om min hand.
Jag kände mig alldeles varm i hela kroppen. Detta var lycka. Även i fall hon inte visste något.
Så det blev trots allt ett kapitel till eftersom det blev tio kommentarer! Tack så mycket alla som kommenterat! Love you all guys! Vad tycker ni om det nya kapitlet? :)
Kapitel 10 - I wanna be with you
Från kapitel 9:
Alla började skrattade en massa.
- Vadå? sa jag förvirrat.
- Asså ibland Niall, sa Zayn och fortsatte skratta.
- Jag kan ju inte hjälpa att ni inte väckte mig för att jag skulle få frukost, sa jag och satte armarna i kors och putade ut med läppen.
Det fick dom andra att bara skratta ännu mera. Jag försökte att forstätta se sur ut men det funkade inte bra när dom satt och skrattade åt mig, så det slutade att vi satt och skratta alla fem.
Nialls perspektiv:
Jag kollade bort mot Izabellas bord, de började resa på sig. Jag fick panik, ville inte att de skulle gå. Jag reste mig också upp och sa åt killarna att jag skulle ta en promenad. Jag skyndade mig bort mot Izabella.
- Skulle du ha något emot en strandpromenad? frågade jag Izabella och log mot henne.
- Absolut inte, sa hon och log så att hennes ögon lyste.
- Jag ser till så att hon kommer hem, om det inte gör något att jag snor henne, sa jag och kollade på Johanna och Alexandra.
- Nejdå, ta hand om henne bara, sa Johanna och gick ut genom dörren.
Alexandra vände sig mot Izabella och blinkade åt henne.
Jag kunde inte röra mig hennes ögon hade förtrollat mig. Tillslut så återkom jag till verkligheten och kunde öppna dörren åt oss.
- Så vart ligger stranden nu då? sa jag mest för mig själv.
- Jag tror den bara ligger några kvarter bort, sa Izabella och log mot mig.
- Hoppas du har rätt då, sa jag och log tillbaka.
Vi började gå upp för en stenbelagd gata. Den ljuma sommarvärmen vad otroligt skön och solnedgången var fortfarande lika fin, även ifall det hade börjat mörkna lite mer nu.
- Så äntligen fick du mat i dig alltså? sa Izabella och bröt tystnaden.
- Ja det fick jag, sa jag och skrattade. Väldigt god var den också.
- Jag håller med! sa hon och tittade upp på mig.
- Du är väldigt fin Izabella, sa jag utan att tänka mig för. Jag rodnade. Varför kunde jag inte hålla tyst?
Jag såg att hon blev generad och tittade ner i marken. Men sen tittade hon upp på mig, rakt in i mina ögon med sina underbara iskristall blåa ögon.
- Du är också fin, Niall, sa hon som om det var den självklaraste saken i världen.
Vi rundade ett gathörn och såg en jätte lång sandstrand som var kantad av det havsblåa vatten.
Izabella sprang lite före mig för att känna på vattnet.
- Det är jätte skönt! ropade hon och log.
- Jag kommer, skrek jag och tittade på henne. Det kunde inte bli finare, världens finaste solnedgång och världens finaste tjej. Jag kände mig som världens lyckligaste kille.
Jag kom fram till henne och la mina armar omkring hennes midja. Hon tittade förvånat upp på mig.
Jag log retsamt mot henne och lyfte upp henne så jag snurrade runt med henne. Och hon skrek av skratt. Jag började skratta åt henne och vi ramlade ner i sanden.
- Du är galen Niall, sa hon och skrattade.
Hennes ögon tindrade så vacker i solens ljus.
- Lite kanske, sa jag och log mot henne.
- Det är verkligen underbart fint här, sa hon och satte sig upp i sanden.
- Ja, det har du rätt i, sa jag och satte mig bredvid henne. Allt jag ville vara att ta hennes hand men jag vågade inte riktigt, visste inte vad hon skulle säga.
Izabellas perspektiv:
Jag tittade på Niall, där vi låg på stranden. Han var nog den finaste killen jag någonsin sätt tänkte jag och log mot honom.
- Vi kanske borde resa på oss, innan någon kommer? sa plötsligt Niall och tittade på mig.
- Antagligen, sa jag och tittade på honom.
Han reste sig upp och sträckte fram handen mot mig för att hjälpa mig upp. Jag tog hans hand och han hjälpte mig upp. När jag stog upp så höll han kvar handen medan vi gick. Det pirrade i hela kroppen när han höll kvar sin hand i min. Vi fortsatte gå på stranden. Solen var nästan helt röd nu och det var inte långt kvar tills det skulle bli mörkt. Men vad gjorde det? Jag hade ju världens finast kille bredvid mig? Även ifall jag inte vågade berätta det för honom.
Vi gick mot hotellet, för mig spelade det ingen roll om vi kom fram om hundra år, allt som betydde något var personen som gick bredvid mig.
- Vad kul att du ville följa med ut, sa Niall och kramade om min hand.
- Det var bara kul! sa jag och log mot honom.
Vi började skymta hotellet där framme. Stranden låg alltså inte så långt från hotellet. Det högg till i hjärtat på mig. Tänk om vi inte skulle träffas mer nu?
- Ähm..du Izabella? sa Niall försiktigt och tittade mig i ögonen.
- Ja? sa jag och tittade tillbaka.
- Vill du kanske äta lunch med mig i morgon? frågade han tyst och log snett mot mig.
Mitt hjärta slog ett dubbel slag.
- Självklart! sa jag och ett stort leende spreds över mina läppar.
- Vad bra! sa Niall och öppnade hotelldörren.
- Vilken tid? sa jag.
- Hmm..ungefär vid två? sa Niall och log ett vackert tandleende mot mig.
- Det blir jätte bra, sa jag.
- Då ses vi då, sa han och kramade om mig.
Jag höll på att tappa andan när han kramade mig. Han luktade så gott och hans beröring gjorde mig varm i hela kroppen. Mina ben blev som spagetti.
- Vi ses imorgon, sa han innan han gick upp för trappan till sitt hotellrum.
- Det gör vi, sa jag efter honom och log för mig själv.
Jag vände mig om och fortsatte åt andra hållet där mitt hotellrum låg.
10 Kommentarer för ett till inlägg idag! :D ♥
Kapitel 9 - I wanna be with you
Från kapitel 8:
- Hennes kompisar ser inte heller så dumma ut, sa Zayn som granskade hennes kompisar.
- Det tycker inte jag heller, sa Harry som också tittade.
- Haha, singlar sa Louis och himlade med ögonen.
Jag brydde mig inte om deras prat. Den ända jag såg nu var Izabella och det ända jag hörde var mina hjärtslag. Var jag kär?
Jag vet inte hur länge vi stod så, jag och Niall, vi bara stod och tittade på varandra. Han var så fin.
Men plötsligt putade en av hans kompisar till honom och förtrollningen mellan oss bröts. Jag blinkade förvånat till och återvände till verkligheten. Han log ett snett och lite generat leende mot mig. Jag log tillbaka. Han vände sig om för att prata med sina kompisar.
- Wow, vad hände där mellan er! utbrast Alexandra häpet.
- Det skulle kunna brinna mellan er, så hett är det! la Johanna till och tittade på mig.
Jag generades av deras ord. Är det verkligen något på gång mellan mig och Niall, jag känner honom ju inte så väl? Det ända jag vet är att jag inte vill vara utan honom.
Jag tittade tillbaka på Niall och såg att han precis avslutat samtalet med sina kompisar och var påväg hitåt. Mitt hjärta slog ett dubbel slag.
- Hej, Izabella, sa han och log.
- Hej, så du för följer mig? sa jag och log tillbaka.
Han skrattade och sa:
- Jo, det kan ju verka så, men det var faktiskt killarna som valde ställe.
- Jasså, vilket sammanträffande då, sa jag och tittade honom rakt in i ögonen.
- Tur skulle jag säga, sa han och blinkade.
Jag skrattade och kände att mina kinder hettade till.
Johanna kom till min undsättning och sa:
- Hej, vi har nog inte träffats förut, men jag heter Johanna och detta är Alexandra, sa hon och pekade på Alexandra.
Han var tvungen att slita blicken ifrån mig. Han sträckte fram sin hand och sa:
- Jag heter Niall, trevligt att träffas, och log.
- Hur kan fem så snygga killar samlas på samma ställe samtidigt? utbrast Johanna som inte var ett dugg blyg.
Niall skrattade och blev lite generad.
- Tja....jag antar väl att det är slumpen.
Alexandra och Johanna skrattade.
Precis då kom en av hans kompisar fram till oss.
- Hej allihopa, jag hade bara tänkt ta tillbaka Niall som ni snott, han är ju så hungrig så han måste äta nu, föresten så heter jag Harry, sa han oc log ett vacker leende.
Johanna såg rätt chockad ut men fann sig snabbt.
- Hej på dig, jag heter Johanna, sa hon och log.
- Kul att ses! sa han och blinkade åt henne. Men nu måste vi ta och äta innan maten som vi beställt kallnar! Men vi ses säkert senare.
Niall tittade på mig och gjorde en gest so betydde att vi skulle snacka senare. Jag nickade som svar åt honom och han log ett strålande leende mot mig.
- Wow, vilken underbar kille, han med krulligt hår verkar vara! sa Johanna och fnissade.
Nialls perspektiv:
Jag kunde inte sluta tänka på henne när jag gick mot mitt och killarnas bord. Otur nog var bordet långt bort från Izabellas och hennes kompisars bord.
- Hon med svart hår med en röd ton i var riktigt söt, sa Harry plötsligt när vi precis skulle sätta oss ner.
- Jasså, inte bara jag som förälskar mig på semesterna trots allt, sa jag och tittade menande på honom.
Han rodnade och killarna skrattade.
- Jasså, Harry, har du lämnat mig? sa Louis och spelade ledsen.
- Aldrig att jag skulle lämna dig, Louis, sa Harry och tog hans hand.
- Åhhh, Harry, sa Louis och sprack upp i ett stort leende.
Vi skrattade.
- Åhh, Larry Stylinson, sa jag retsamt.
Dom tittade glatt på mig
- Så, vad heter hon med blont hår? sa Zayn nyfiket och bytte samtalsämne.
- Hmm..Alexandra! hette hon sa jag och blinkade åt honom.
- Alexandra...sa Zayn tyst och lekte med hennes namn.
- Okej, stopp nu! Ni singlar är ju galna, sa Liam och skrattade.
- Vadå då? får inte vi också gilla någon? sa Harry retsamt.
- Jo, visst, men maten blir ju kall! sa Liam upprört.
- Oh, nej! Min mat blir kalla, sa jag högt och började äta som jag aldrig sett mat förut. Jag var ju faktiskt dödshungrig.
Alla började skrattade en massa.
- Vadå? sa jag förvirrat.
- Asså ibland Niall, sa Zayn och fortsatte skratta.
- Jag kan ju inte hjälpa att ni inte väckte mig för att jag skulle få frukost, sa jag och satte armarna i kors och putade ut med läppen.
Det fick dom andra att bara skratta ännu mera. Jag försökte att forstätta se sur ut men det funkade inte bra när dom satt och skrattade åt mig, så det slutade att vi satt och skratta alla fem.
Så kapitel 9 ute nu! Vad tycker ni om det? :) Kommer ett kapitel till idag! Hoppas ni fortsätter läsa! :D
Tur för er att vi båda är sjuka , då blir det mera kapitel, men vi får inte spela handboll :(
Kapitel 8 - I wanna be with you
Från kapitel 7:
- Jag går och gör i ordning mig, sa jag och gick mot badrummet.
- Okej, vi åker in till stan om en halvtimme och letar upp något ställe att käka på, låter det bra Niall? frågade Liam.
- Det låter perfekt, sa jag glatt.
Dom andra skrattade åt mig. Äh, jag har ju faktiskt inte ätit någon frukost! tänkte jag.
Jag gick in på toaletten och ställde mig framför spegeln. Mitt ljusa hår hade precis torkat och jag såg antydan till solbränna på min hud. Jag log mot mig själv, var detta sanningen? Sanningen om att jag hade förälskat mig i den söta tjejen Izabella?
Maten smakade hur gott som helst. Köttet var precis som det brukade göra hemma i Sverige. Jag tittade ut genom fönstret. Gud vilken vacker solnedgång!
- Ser ni solnedgången tjejer? sa Johanna och pekade ut geonom fönstret som om hon läst mina tankar.
- Den är verkligen jätte fin! tillade Alexandra och tittade beundrande ut på solnedgången.
- Jag håller med, sa jag och tog en tugga av köttet.
- Bara vi tre tjejer på en underbar semester! Äntligen! sa Johanna och tittade på oss två.
- Ja, äntligen gick våran dröm i uppfyllelse! sa Alexandra och log mot oss.
- Så kul att det fortfarande är vi tre som är bästisar, sa jag och dom andra instämde.
Vi fortsatte och äta och strax inann vi var klara sa plötsligt Alexandra:
- Nämen, titta vilka som kommer här, och blinkade med ögat mot mig.
Jag förstod inte vad hon menade och vände mig förvirrat om mot ingången till restaurangen.
Mitt hjärta slog ett dubbeltslag. Det var Niall och hans kompisar som kom gående mot oss! Skulle dom också äta här?
Johanna skrattade åt min förvånade min när jag såg Niall. Men jag brydde mig inte om det nu. Allt jag såg var bara han just nu. Niall, fina Niall.
Nialls perspektiv:
Killarna hade sagt att dom hittat en fin restaurang på nätet som dom sökt efter medan jag vart på toaletten och gjort mig i ordning, så vi chansade på den restaurangen och hejdade en taxi så att vi kunde ta oss dit.
- Så..vad gör Izabella ikväll då? sa Louis retsamt.
- Ingen aning, sa jag kort. Varför skulle han ta upp det nu?
- Du ska inte vara med henne då? sa Harry förvånat.
- Varför måste ni tjata så mycket? frågade jag surt och det ledde till ett skrattanfall för dom andra.
- Okej, förlåt vi ska inte fråga så mycket, sa Zayn och blinkade åt mig.
Jag stirrade bara på dom som svar.
_____________________________
Restaurangen vi kom till såg väldigt fin och dyr ut.
- Wow, vilket ställe! sa Liam när vi klivit ur taxin och var på väg in.
- Ja håller med, sa jag och gick mot ingången.
- Jag vet någon annan som är wow för Niall där inne, sa plötsligt Harry.
Jag tittade förvånat på honom när jag tog tag i handtaget till dörren som ledde till restaurangen.
Han nickade mot några bord längre bort. Jag vände på huvudet och fick se Izabella och hennes två kompisar sitta vid ett bord som stod vid fönstret. Det kändes som ett slag i magen när hon plötsligt vände sig om. Gud så vacker hon var! Hennes klänning matchade hennes ögon precis och hon log mot mig. Jag log tillbaka.
- Hennes kompisar ser inte heller så dumma ut, sa Zayn som granskade hennes kompisar.
- Det tycker inte jag heller, sa Harry som också tittade.
- Haha, singlar, sa Louis och himlade med ögonen.
Jag brydde mig inte om deras prat. Den ända jag såg nu var Izabella och det ända jag hörde var mina hjärtslag. Var jag kär?
Så kapitel 8 är ute nu! Tyckte att det behövdes göra lite spänning så här på kvällen! ^^
Nämen fortsätt gärna kommentera! Vi älskar eran respons! Tack så mycket alla som läser!
Kapitel 7 - I wanna be with you
Då tänkte jag på Niall, han hade ju vart hungrig när dom träffats förut.
Niall, hon blev alledles varm i kroppen av att tänka hans namn och hans underbara blåa ögon.
- Kom nu Izabella tänker du stanna i poolen hela dagen? ropade Johanna som redan hade tatt sin handduk och var på väg mot deras hotellrum.
- Nej, jag kommer nu! ropade jag tillbaka och simmade mot stegen.
Izabellas perspektiv:
Jag kom ut från duschen, kände mig jätte fräch efter en lång skön dusch. Det hade varit en händelserik dag och jag var helt hundra på att jag började få känslor för Niall även fast jag inte kände han så väl. Johanna och Alexandra hade redan börjat klä på sig inför kvällen. Vi skulle ut och äta på någon jätte fin resturan enligt Alexandra som hade varit i reseptionen och beställt bord och taxi.
- Vad skulle Niall göra ikväll då? frågade Johanna och kollade retsamt på mig.
- Ingen aning faktiskt, sa jag och började rota i min ouppakade resväska.
- Ta den djupblåa klänningen, sa Johanna och pekade mot min resväska. Den framhäver dina ögon.
- Den är inte för "festlig" då? sa jag och tog upp den blåa klänningen för att granska den.
- Nej det blir bra, eller hur Alex? sa Johanna och kollade på Alexandra för att få samtycke.
- Som gjord för dig ikväll, sa Alexandra och båda tittade uppmuntrande på mig.
- Men du får nog börja skynda dig lite, eftersom taxin kommer halv sju och klockan är redan sex, sa Alexandra och kollade på den silvriga klockan som var uppsatt i vårt hotell rum.
Jag tog med mig min smink väska och gick in i badrummet. Jag bestämde mig för att ta den blåa klänningen och började sminka mig med mascara, rouge och ett lager läppglans.
Jag tittade mig själv i spegeln. Klänningen matchade faktiskt mina ögon riktigt bra och även ifall min sminknig var lätt så räckte det. Sminket framhävde min ansikts form på ett bra sätt. Jag själv var väldigt nöjd med kvällens outfit. Jag gick ut till Alexandra och Johanna som satt i vardagsrummet på hotellrummet. Både vände sig mot mig när dom hörde att toalettdörren öppnades. Dom spärrade upp ögonen när dom fick se mig.
- Gud så snygg du är! sa Alexandra häpet och log mot mig.
- Det är defenitivt din färg! instämde Johanna storögt.
- Tack, sa jag och rodnade lite.
- Niall, skulle tyckt du var underbar i den klänningen, retades Alexandra.
- Ja, det skulle han vaerkligen tycka! instämde Johanna. Men kom nu taxin står utanför!
________________________________
Vi var framme vid resturangen efter en kvarts bilfärd. Resturangen var en stor glasklädd byggnad med utsikt över havet.
Vi fick ett bord precis vid fönstret så vi kunde se ut över solnedgången.
En lång man gav oss svarta menyer. Det fanns massor att välja mellan men jag bestämde mig ändå för att välja det gammla vanliga, oxfilé med bearnaisesås och pommes. Min favoritmat. Johanna beställde samma sak medans Alexandra tog spagetti carbonara. Vi tog också varsin cola.
Maten smakade utsökt, köttet var perfekt.
Nialls perspektiv:
- Du Niall, varför är du så frånvarande hela tiden? frågade Harry och tittade på mig.
- V..va? frågade jag och tittade frågande på han.
- Är det den där tjejen du tänker på nu igen? frågade Harry med ett retsamt leende.
- Hörni killar, jag tror vår vän Niall här har blivit kär, ropade Harry till de andra killarna och pekade på mig.
Zayn, Liam och Louis kom springande till oss.
- Jaså Niall, vad heter hon? frågade Zayn och log mot mig.
- Bella, Izabella, sa jag och kollade på alla dem.
- Izabella....mummlade Liam tyst. Vänta, är det hon som du satt och pratade med i baren?
- Ja, det är det, sa jag och blev alledles varm inombords när jag hörde hennes namn.
- Ohhhhh, skrek dom allihop på samma gång.
- Äh, lägg av, sa jag och blev lite generad. Kom så dra vi och äter! Jag är dödshungrig!
- Visst! Jag börjar också bli hungrig så det passar bra för mig! sa Zayn och skrattade.
- Byt inte samtalsämne nu Niall! sa Louis högt och alla började skratta.
Jag rodnade ännu mer, ibland kunde dom bara vara för pinsamma.
- Jag går och gör i ordning mig, sa jag och gick mot badrummet.
- Okej, vi åker in till stan om en halvtimme och letar upp något ställe att käka på, låter det bra Niall? frågade Liam.
- Det låter perfekt, sa jag glatt.
Dom andra skrattade åt mig. Äh, jag har ju faktiskt inte ätit någon frukost! tänkte jag.
Jag gick in på toaletten och ställde mig framför spegeln. Mitt ljusa hår hade precis torkat och jag såg antydan till solbränna på min hud. Jag log mot mig själv, var detta sanningen? Sanningen om att jag hade förälskat mig i den söta tjejen Izabella?
Nu är äntligen kapitel 7 ute, ursäkta förseningen :)
tyvärr så är det så att imårn så ska ja och felicia på cup, så att under påsk ända fram till måndag kommer det inte komma nåra kapitel :/
men vi lovar att när vi kommer hem så ska under hela nästa vecka komma två lr tre kapitel per dag!
hoppas det är okey för er!
Vad tycker ni om den nya headern btw? :D
Kommentera gärna! ♥
Kapitel 6 - I wanna be with you
Från kapitel 5:
- Hur gammal är du Bella? frågade han.
- 17, och du Niall? frågade jag och kramade ur lite vatten ur mitt blöta hår.
- 19, sa han och log mot mig som om jag var ett litet barn.
- Ingen alkohol till dig alltså, sa han retsamt.
- Nepp, svarade jag och kollade på drickmenyn.
- Jag tar en cola, sa jag till en av bartendrarna.
- Jag med, sa Niall och kollade från bartendern till mig.
- Tyvärr har dom ingen varm choklad här, men hoppas det går bra ändå, sa jag och log mot Izabella.
Hon skrattade och sa:
- Det går jätte bra ändå, och hennes ögon tindrade vackert.
- Här har ni, hoppas det svalkar i denna värmen, sa bartendern och log mot oss.
- Tack så mycket, sa jag och räckte det ena cola glaset till Izabella.
- Tack, sa hon och log mot mig. Hon var verkligen söt.
- Så, varför är du och dina kompisar här? sa jag och lutade mig tillbaka i stolen.
- Vi har drömt om detta sen vi var 13 år, så äntligen har vi råd med att åka hit, sa Izabella. Du själv då?
- Jag och grabbarna är här på semester, sa jag och gjorde en gest bort mot poolen där dom fortfarande var kvar.
Izabella vände sig om mot killarna som höll på att trycka ner varandra i vattnet. Hon skrattade.
- Hur lärde ni känna varandra då? sa Izabella och tittade på mig.
Jag började svettas lite. Vad skulle jag säga?
- Vi.....gör musik ihop, sa jag samanbittet och tittade försiktigt på henne. Nu gällde det, tänkte jag.
- Jaha, vad kul!, sa hon och hela hennes ansikte lyste upp. Då kanske ni kan sjunga för oss någon dag?
- Visst, sa jag och log. Jag andades ut hon kom ändå inte på vilka vi var. Hur träffades du och dina kompisar då?
- Vi har typ känt varandra ända sen vi föddes, våra mammor är kompisar, sa hon och tittade bort mot sina vänner samtidigt som hon sa det.
- Vad kul att ni har varot vänner så länge, att vänskap kan hålla så länge, sa jag och tittade på henne.
Hon tittade tillbaka på mig och skulle precis säga något innan vi hörde:
- Hallå Niall! Din landkrabba! Kom och bada med oss! skrek Louis och vinkade från poolen.
Izabella och jag skrattade.
- Jag kommer! skrek jag tillbaka och alla killarna ropade högt.
- Ni verkar ha kul i alla fall, skrattde Izabella fram.
- Ja, har man med sig sina fyra bästa vänner jämt, så har man alltid kul, sa jag och blinkade åt henne. Det är väl samma för dig?
- Ja, vi tre har alltid kul ihop, sa Izabella och log.
- Jag måste nog hoppa i, innan killarna blir galna, sa jag och tittade mot poolen.
- Gör du så, sa Bella och småskrattade.
- Men vi ses? sa jag och log mot henne.
- Det gör vi, sa Bella och började gå mot sina vänner.
Izabellas perspektiv:
Jag gick tillbaka till Johanna och Alexandra. Båda två låg med headset och solglasögon så dom skulle inte märka mig. Jag tänkte att detta var perfekta tillfället att busa lite så jag tog en gammal flaska som låg vid poolkanten och fyllde den med vatten.
Jag ställde mig försiktigt mellan Johanna och Alexandras solstolar och började hälla vatten över dom.
- Aaaaaaa!
Hördes det genom hela hotellet. Johanna och Alexandra blev vettskrämda och alldeles blöta och jag skrattade så mycket att jag va tvungen att sätta mig på Johannas solstol, vilket jag inte skulle gjort eftersom när jag satte mig där så reste sig Johanna så häfigt uppså att nästan stolen välte med mig på.
- Idiot, fräste jag och slutade skratta tvärt.
- Och det ska komma från rätt person, sa Johanna surt innan hon och Alexandra började gapskratta åt min förskräckta min.
- Skratta bäst som skratta sist, fick Alexandra fram mellan skrattanfallen.
Jag tog båda två ihänderna och drog dom mot poolen. Jag hoppade i så det var tvunga att göra det samma om de inte villle tappa en arm.
Ännu ett skrik uppenbarade sig.
- Det är ju iskallt, huttrade Alexandra och skyndade sig bort mot stegen när hon kommit upp till ytan.
- Precis vad jag sa när jag badade med Niall förut, sa jag och log när jag tänkte på han.
Jag tittade runt i poolen för att se om han var där, men dom hade gått upp. Ett styng av besvikelse stack till i hjärtat.
- Tyvärr lilla hjärtat, killarna gick upp precis, sa Johanna som sett att jag tittat efter dom.
- Äh, det var inte det jag tittade efter, sa jag och rodnade lätt.
- Nänä, sa Alexandra som nu satt uppe på poolkanten.
- Men ni två, jag börjar faktiskt bli hungrig, ska vi dra ut på stan och se om vi hittar något ställe att äta på? undrade Johanna medan hon var på väg upp för stegen.
- Det gör vi, sa jag som kände att jag började bli hungrig.
Då tänkte jag på Niall, han hade ju vart hungrig när dom träffats förut.
Niall, hon blev alledles varm i kroppen av att tänka hans namn och hans underbara blåa ögon.
- Kom nu Izabella tänker du stanna i poolen hela dagen? ropade Johanna som redan hade tatt sin handduk och var på väg mot deras hotellrum.
- Nej, jag kommer nu! ropade jag tillbaka och simmade mot stegen.
Så vad tycker ni om kapitlet? :) Kommentera gärna vad ni tycker! :D
Kapitel 5 - I wanna be with you
Från kapitel 5:
Jag kände att jag började rodna ännu mer.
- Jag vågar inte, viskade jag blygt.
- Men Bella, jag ser ju att du gillar han! och han verkar ju gilla dig med, kolla själv. Han är ju på väg hit, sa Johanna och sänkte rösten.
Jag fick panik, vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga? Var han verkligen på väg hit?
Nialls perspektiv:
Jag såg hur hon kollade på oss, jag hade väckt ganska mycket uppmärksamhet när jag puttade i dom, vissa såg glada ut och andra inte riktigt lika glada.
Jag vet inte vad som hände men plötsligt så stod jag bakom henne. Hon med det fina långa bruna håret och de kristallblå ögonen.
Hennes kompis hade antagligen varnat henne för hon vände sig om och log mot mig.
- Hej, sa jag automatiskt.
- H..he..hej, svarade hon och rodnade.
- Jag heter Niall, sa jag och log vänligt mot henne.
- Jag heter Izabella, men du kan kalla mig Bella, sa hon och log mot mig.
Skönt tänkte jag, hon kände inte igen mig, då kan jag få vara bara Niall och inte Niall Horan från One Direction.
- Haha såg att du puttade i dina kompisar, sa hon och skrattade till.
- Haha, ja rätt åt dom, sa jag och log busigt. Dom sa inte till mig innan frukosten stängde.
- Din stackare, sa hon och log.
- Ska inte du bada, eller ska jag putta i dig med? skojade jag.
- Haha, är det inte kallt då? frågade hon och rynkade på ögonbrynen. Det är ju så varm och skönt här i solen.
- Haha nä, inte det vattnet jag fick på mig iallfall, sa jag och log.
Hon skrattade, gud vilket underbart skratt tänkte jag innan jag sträckte fram handen mot henne för att hjälpa henne upp.
- Vågar du? log jag.
- Jag får väl testa då, sa hon och tog min hand.
Izabellas perspektiv:
Jag hade gått med på att bada med Niall.
- Jag går och badar, sa jag och tittade på Johanna och Alexandra som log med hela sina ansikten.
- Gör du så, sa Johanna och log uppmuntrande mot mig.
Vi hoppade i det klarblåa poolvattnet. Jag hade legat i solen i snart en timme så det kalla vattnet kom som en chock för mig.
- Det är ju svin kallt, sa jag och tittade skeptiskt på Niall.
- Nejdå, sa han och tittade lika skeptiskt mot mig.
Jag började skratta, han såg så rolig ut.
- Vi kan gå upp och kolla om de har varm choklad i baren då? sa han och tittade ironiskt på mig.
- Gärna för mig! skrattade jag.
- Kom då, sa han och hoppade ur poolen.
Vi gick bort till den stora baren.
- Hur gammal är du Bella? frågade han.
- 17, och du Niall? frågade jag och kramade ur lite vatten ur mitt blöta hår.
- 19, sa han och log mot mig som om jag var ett litet barn.
- Ingen alkohol till dig alltså, sa han retsamt.
- Nepp, svarade jag och kollade på drickmenyn.
- Jag tar en cola, sa jag till en av bartendrarna.
- Jag med, sa Niall och kollade från bartendern till mig.
Vad tycker ni om detta kapitlet? Kommentera gärna! Vi älskar eran respons! :D
Kapitel 4 - I wanna be with you
Från kapitel 3:
Nialls perspektiv:
Det var ju så självklart! Rodna två gånger framför samma snygga kille! Det var så pinsamt.
Plötsligt kom jag på vad det betydde. Dom snygga killarna från flygplatsen bodde på samma hotell som oss! Jag kände hur jag blev lycklig i hela kroppen och skuttade till för mig själv.
Jag vaknade av att det knackade hårt på dörren. Jag reste mig yrvaket upp och gick fram till dörren. Såklart det var Louis som stod utanför. Morgonpigg som han är.
- Tjenare, rumservice här, sa han glatt och hans blåa ögon lyste av glädje.
- Haha, kul, sa jag yrvaket och gäspade. Vad gör du uppe så här tidigt?
- Tidigt? sa han och tittade förvånat på mig. Klockan är elva och resten av killarna är redan nere vid poolen. Och frukosten har stängt, tillade han och tittade snett på mig.
- Det var ju självklart, muttrade jag och sträckte mig efter min T-shirt som låg på en stol nära dörren. Jag kommer om ett par minuter, svarade jag honom.
- Okej, jag går ner till poolen så länge, sa han och började gå bort genom korridoren.
Självklart att jag skulle missa frukosten nu när jag var hur hungrig som helst. Jag suckade och rotade runt i min väska som jag inte orkat packa upp dagen innan. Var, var mina badbyxor nu då? Efter en lång stunds rotande hittatde jag äntligen mina röda badbyxor. Jag borstade snabbt mina tänder och gick ut genom dörren och låste. Ett kurrande i magen påminde mig om att jag inte skulle få någon frukost. Jag fick se till att hitta något ställe att äta på lite senare.
När jag kom ut påpoolområdet såg jag genast killarna borta vid den stora poolen. Dom gick fram till poolkanten. Antagligen orkade dom inte vänta på mig längre så dom skulle väl hoppa i. Eller jag, det trodde dom i alla fall. Jag smög fram bakom dom. Som tur var så stod dom med ryggen mot mig så jag kunde komma upp bakom dem utan att dom såg mig. Precis när jag skulle putta i dom vände sig Zayn om och insåg vad jag skulle göra. Men det var redan försent, alla fyra åkte i vattnet med ett jätte stort plask. Hela jag blev blöt men det var det värt för deras miner kunde slå allt i hela världen. Jag skrattade så jag nästan inte kunde stå.
Izabellas perspektiv:
Solen stekte mot min hud, nu kunde livet inte vara bättre, tänkte jag och kände hur det började regna. Vänta nu, regna!??!? i Brasilien??
Jag tog av mig mina fake-rayban solglasögon och drog ur hörlurarna ur öronen.
Jag kollade upp i himmlen, himlen kunde inte varit blåare.
Jag hörde skrik från poolen och kollade mot den. Jag såg fyra av de fem killarna i poolen. Den blonde stog på land och böjde sig av skratt.
Jag fnissade till för mig själv, han hade antagligen puttat i dom tänkte jag och kom på att det var något som jag måste göra på mina kompisar någon dag.
- Wow, vilket plask! ropade Johanna bort mot dom.
- Haha oj ja! sa Alexandra och skrattade.
Den blonde vände sig om mot oss och tittade rakt in i mina ögon. Jag kände att mina kinder började hetta. Nej inte igen, tänkte jag och tittade ner i marken.
- Kom igen nu Izabella, vi vet att du tycker han är snygg, gå fram och prata med honom! sa Johanna som tydligen iakttagit det som hänt.
Jag kände att jag började rodna ännu mer.
- Jag vågar inte, viskade jag blygt.
- Men Bella, jag ser ju att du gillar han! och han verkar ju gilla dig med, kolla själv. Han är ju på väg hit, sa Johanna och sänkte rösten.
Jag fick panik, vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga? Var han verkligen på väg hit?
Vad tycks? :D
hope u like it. ♥
Kommentera gärna, vi ÄLSKAR kommentarer:D
Kapitel 3 - I wanna be with you
Taxin svängde in på den asfaltterade vägen framför hotellet. Trasco hette vårat hotell och var fem stjärnigt. Vi tyckte att vi lika gärna kunde betala mer pengar för en så bra semester som möjligt eftersom det inte är så ofta vi har tid att t asemester från vårat jobb.
- Titta så stort det är! sa Louis och pekade.
- Här kommer vi vara kungar! sa Harry och smackade nöjt med läpparna.
Alla började skratta åt honom.
- Så mina herrar nu är vi framme vid hotellet, vill ni ha hjälp med bagaget? frågade taxichauffören.
- Äntligen framme, sa Zayn och öppnade bildörren och gick ut ur taxin.
- Nej tack, vi klarar vårt bagage själva, sa jag och steg ut efter Zayn.
När jag kom ut ur bilen sköljde den ljumma luften över mig som en våg. Solen höll på att gå ner men det var fortfarande runt 20 grader ute. Perfekt väder för ett bad senare! tänkte jag och tog ut min väska ur bagagen.
Efter att Liam fått ut sin sista väska ur bagagen släntrade vi in genom éntre dörrarna. I lobbyn fanns det fåtöljer där man kunde sitta och flera broschyr ställ där dom gjorde reklam för olika utflykter i Belém.
- Hej! Vi fem killar här har beställt rum här för två veckor, hörde jag Louis röst säga och jag vände mig om.
Han hade redan hunnit fram till disken där det stod en kvinna bakom som hade hand om alla hotellbokningar.
Zayn, Harry och Liam hade gått bort och satt sig i några fåtöljer och pratade om vad vi skulle göra efter vi fått rummet.
- Jaha, vad kul! Vilket namn är det bokat i? frågade kvinnan Louis och log mot honom.
- Louis Tomlinson, sa Louis glatt.
- Ett ögonblick, sa hon och sökte på sin dator. Ni har alltså beställt fem rum vägg, i vägg med varandra?
- Det stämmer precis! sa Louis.
- Okej, ni ska få era nycklar alldeles strax, ni har redan betalat också?
- Ja, allt är ordnat hemma i gammla London, sa Louis och grimarserade åt mig.
Jag skrattade åt honom.
Kvinnan gick in till ett rum alldeles intill och kom tillbaka med fem nycklar.
- Varsegod, hoppas ni får två underbara veckor här på hotell Trasco! sa hon och log.
- Tack så mycket, det ska vi, sa Louis och tog emot nycklarna.
Han vände sig om mot oss andra och sa:
- Så killar dags att dela ut rummen.
Izabellas perspektiv:
Vi satt i taxin och pratade om allt vi kunde hitta på under två veckor.
- Titta där , skrek Johanna och pekade ut genom fönstret.
Både jag och Alexandra vände oss mot rutan och såg hur en stor vit byggnad uppenbarade sig. Framför stod en stor neon skylt med texten : Trasco hotell and Resort på.
Jag gapade, skojade dom med oss, hotellet såg ut att vara i riktigt hög klass.
- Högst klass för oss tjejer, sa Johanna som om hon läst mina tankar och log.
- Skojar du med mig, sa jag och gapade.
- Nej fem stjärnigt, det är vi väl värda? Sa Johanna och skrattade åt mitt ansiktsuttryck.
Vi hoppade ur taxin och tog med ta väskor in genom den enorma entrén.
- OMG, sa Alexandra när hon såg lobbyn.
Hon satte sig genast ner i en fåtölj och började läsa en av broschyrerna.
Jag hörde hur Johanna pratade med tjejen i receptionen om vårt rum.
Jag kände hur jag helt plötslig behövde gå på toa, jag gjorde ju aldrig det på flygplatsen tänkte jag och gick mot en skylt som det stod toilet på. Jag öppnade de massivs dörrarna under toilet skylten och kom in i ett litet rum med två dörrar och en stor spegel.
Jag funderade en stund på vilken dörr jag skulle välja. Jag skulle precis öppna den högra då jag hörde hur någon öppnade den vänstra. Jag fick en lätt knuff i ryggen av dörren och jag vände mig om.
- Oj jag är så ledsen, sa en blond kille.
- Ingen fara, sa jag och log.
Jag kom på att det var killen från flygplatsen så jag började rodna igen.
Han tittade förbryllat på mig precis som om han kände igen mig, jag skyndade mig in genom den högra dörren. Det var ju så självklart! Rodna två gånger framför samma snygga kille! Det var så pinsamt.
Plötsligt kom jag på vad det betydde. Dom snygga killarna från flygplatsen bodde på samma hotell som oss! Jag kände hur jag blev lycklig i hela kroppen och skuttade till för mig själv.
Så nu var tredje kapitlet ute! Hoppas ni tycker om det! Kommentera gärna vad ni tycker! skulle betyda mycket om ni kunde skriva om vi ksa ändra något eller om ni gilar den! :D <3
Jag gapade, skojade dom med oss, hotellet såg ut att vara i riktigt hög klass.
- Högst klass för oss tjejer, sa JoHanna som om hon läst mina tankar och log- titta där , skrek JOhanna och pekade ut genom fönstret.
Både jag och alexandra vände oss mot rutan och såg hur en stor vit byggnad uppenbarade sig. Framför stod en stor neon skylt med texten : trasco hotel and resort, på.
Jag gapade, skojade dom med oss, hotellet såg ut att vara i riktigt hög klass.
- Högst klass för oss tjejer, sa JoHanna som om hon läst mina tankar och log.
Kapitel 2 - I wanna be with you
Nialls perspektiv:
Vi satt nu i planet, planet vi åkte i var stort med över 500 platser i och vi satt längst bak så att så få personer som möjligt skulle lägga märke till oss.
Både Liam och Zayn sov, Louis lyssnade på musik och sms:ade med Eleanor.
Jag vände mig mot Harry och såg att han höll på att flörta med flygvärdinnan. Hon såg väldigt smickrad ut.
Jag skakade på huvudet och skrattade åt honom. Han vände sig mot mig och blinkade med ena ögat mot mig. Jag tog upp min mobil och kollade twitter. Louis hade twittrat för två minuter sen om att vi var på väg på semester: " Nu är vi på väg, äntligen lite semester, men ni får inte veta vart! haha, men ha en bra tid i London allihopa! xx "
Jag log lite åt det så typiskt Louis. Jag favoritmarkerade hans tweet. Jag bestämde mig för att också ta en tupplur som Liam och Zayn
Izabellas perspektiv:
Jag tittade ut genom flygplansfönsteret, solen sken och jag såg bara hav och moln. Vi hade åkt i snart 12 timmar så det var inte så långt kvar. Vi hade mellanlandat i London där vi bytt plan till ett större. Jag tog upp mobilen och satte in hörlurarna i öronen. Detta skulle bli en underbar semester, tänkte jag innan jag föll in i en djup sömn.
____________________________________
Vi stog och väntade på våra väskor, det kom väska efter väska men än så länge såg jag inte till min stora rosa väska.
- Jag går bara och pudrar näsan, sa Johanna och började gå mot toaletterna. Någon som ska med?
- Jag följer med, sa Alexandra och började gå i samma riktning som Johanna. Klarar du dig själv Bella?
- Klart jag gör, sa jag och vände mig mot rullbandet igen.
Varför kom inte min väska? tänkte jag irriterat och såg hur äntligen en stor rosa väska kom in på rullbandet.
Jag tog ner den från rullbandet och satte mig på en bänk bredvid rullbandet för att vänta på Alexandra och Johanna. Antagligen skulle det ta ett tag eftersom Johanna alltid var jätte noga med hur hon såg ut.
Jag tittade mig omkring i ankomsthallen. Det var inte så jätte mycket folk kvar där eftersom dom flesta redan hade fått sina väskor. Men längst bort i ankomsthallen stod det fem killar. Dom verkade stå och titta på en karta som hängde på vägen. Dom hade stora väskor med sig så antagligen skulle dom stanna ett tag. Plötsligt vände den blonda killen sig om och mötte min blick. Jag rodnade och tittade ner på golvet. Gud vad snygg han var! Hoppas de skulle till samma ställe som oss, tänkte jag och hörde hur Johanna och Alexandra kom tillbaka.
- Varför sitter du här och kollar ner i marken som en annan dåre? frågade Johanna och småskrattade.
- Kolla där borta vid kartorna så ska ni få se fem riktiga hetingar, sa jag och tittade upp på Johanna som genast vände sig om för att stirra.
- Wow, jadu där har vi allt något att sätta tänderna i, sa Johanna och visade tänderna.
- Jag paxar han med svart hår, sa Alexandra snabbt och vi alla började skratta.
Nialls perspektiv:
Killarna stog och dividerade om åt vilket håll vi skulle. Jag orkade inte lyssna så jag vände mig om för att kika runt lite. Längst bort på en bänk satt en tjej med långt kastanjebrunt hår, hon tittade på mig och jag tittade på henne, hon rodnade och tittade ner i marken. Gud va söt hon var när hon rodnade tänkte jag och vände mig om för att se hur det egentligen gick med kartläsandet.
- Nej men nu gååååår vi hit! sa Louis högt och tog sin väska och började gå mot den ena utgången.
- Men jag tror fortfarande det är hitåt! ropade Liam till honom och pekade åt andra hållet.
Louis låtsades inte höra och fortsatte gå.
Liam muttrade surt och tog sin väska och släntrade efter Louis. Jag, Harry och Zayn började skratta åt dom. Dom två kunde vara så otroligt roliga ibland. Vi tog våra väskor och följde efter dom mot utgången.
Utanför stod en taxi och väntade på oss, det var så skönt att ingen lade märke till oss, detta skulle bli två veckor som fem helt normala killar.
Vi satte oss i taxin och åkte iväg till hotellet.
Hope u like it :)
Kommentera gärna vad ni tycker!
Eller om de är något vi ska ändra så att den blir bättre. ♥
