Jag gick ut till bilen för att ta in min väska. När jag tog ut den från bagaget fastnade dragkedjan i något och väskan öppnades. All min packing ramlade ner på den våta grusgången. Jag svor tyst för mig själv och böjde mig ner för att plocka upp mina saker.

Plötsligt stannade mina fingrar på ett vit klädesplagg. Jag tog upp det och såg att det var klänningen Niall hade köpt åt mig. Alla minnen spelades upp inuti mig på rekordfart. Vår första kyss, hans leende, dagen vid poolen, hans underbara skratt. Allt började snurra framför mig och jag kände hur tårarna började rinna. Varför just vi?

- Vad har hänt Izabella? hörde jag en orolig och rädd röst fråga.

---

Jag vaknade av en solstråle som sken in genom fönstret. Jag reste mig upp och tittade ut genom fönstret. Jag kunde se Big Ben och såg att klockan bara var kvart över sju. Lite tidigt att gå upp för att vara en ledig dag tänkte jag, men kände att om jag gick och la mig så skulle jag inte kunna somna igen, så jag funderade på vad jag kunde göra tills resten av killarna vaknade.

Jag tittade runt i rummet och såg datorn liggandes på skrivbordet. Jag gick bort till det träfärgade skrivbordet och satte på datorn. Jag gick in på internet och började surfa runt lite. Jag kom över en bild på en tjej med långt brunt hår och blåa ögon. Jag kom att tänka på Izabella. Innan jag hann tänka mig för så var jag inne på Google. Jag såg hur mina fingrar knappade in "Izabella, Sverige". Jag kände hur mina hjärtslag ökade och hur jag blev alldeles nervös, skulle jag trycka på enter? Jo, men det var värt ett försök tänkte jag och klickade.

Det kom upp en rad länkar och bilder. Jag klickade på en av länkarna och jag verkade ha kommit in på en blogg. Jag tittade nervöst på skärmen, kunde det vara min Izabellas blogg? Datorn laddade och en efter en började bilderna komma upp på skärmen. Jag klickade på en av dom. Mitt hjärta stannade och jag började kallsvettas. Till min besvikelse såg ja att det var en blond tjej på bilderna och jag kunde inte stoppa känslorna som kom. Jag kände hur hopplösheten sköljde över mig och tårarna som började bli vanligare och vanligare brände bakom ögonlocken igen. Varför skulle livet bli så här svårt? Om jag och Izabella nu va menade för varandra, varför hände detta nu? Jag lutade mitt huvud mot min händer. Jag kände mig så hopplös. Hur skulle jag någonsin kunna hitta henne? Det finns antagligen tusentals Izabellor i Sverige.

Plötsligt hörde jag steg som var på väg mot min dörr. Jag vände mig om och tittade rakt in ett bara trötta gröna ögon.

- Vad gör du vaken så här tidigt? Sa Harry och gäspade.

- Ja-ja-jag, stammade jag fram och pekade på dataskärmen.

Harry kom fram och tittade på datorskärmen. Skärmen lyste upp hans ansikte och jag kunde se att han var nyvaken och fortfarande trött.

- Hm.. Va det ända han gick fram när han tittat vad jag var inne på. Det är nog lättare att åka till Sverige och leta efter henne! Men du, dom snackar ju olika dialekter så det är väl bara att börja nerifrån och prata med någon och om de inte låter som Izabellas dialekt så fortsätter du uppåt tills du hittar någon som pratar hyfsat lika, och då har du lite att gå på, eller vad säger du?

Jag tittade skeptiskt på honom och svarade:

- Det kommer ta år Harry! Men kanske är det inte en så dum ide ändå. Men vi har inte tid att åka till Sverige på jätte länge! tillade jag.

- Nej, det förstås, sa Harry fundersamt och satte sig på min säng.

Jag suckade. Det verkade inte som om något skulle kunna hjälpa mig.

Plötsligt for dörren upp med en smäll och Louis sprang in i sina rutiga pyjamas byxor.

- Kom nu pooooooojkar det är frukost! skrek han och slängde sig på Harry.

Harry skrek och Louis skrattade.

- Paul har faktiskt en överraskning! Vi ska ut någonstans eftersom vi är lediga idag! sa Louis och log glatt.

- Vad skönt Niall! Då kanske du kommer på andra tankar, sa Harry och log mot mig. Hans ögon strålade av glädje.

Jag log sorgset. Inget skulle få mig att sluta tänka på Izabella men jag reste mig upp från stolen och följde med ut i till köket.

Jag vände mig om och såg att Alex stod bakom mig. Jag tog ett steg mot han och han omfamnade mig. Jag grät som aldrig för och han bara stod där och kramade om mig. Det kändes skönt att äntligen få bara gråta.

- Så ja Izabella, viskade han i mitt öra.

- Du förstår inte hur mycket jag skanar han...sa jag tyst och fler tårar rann ner för min kind.

- Vem då? frågade Alex och tittade på mig med lidande ögon.

- Niall! skrek jag och tårarana forsade ner. Niall! skrek jag igen och föll ner på knä. Jag kunde inte stå längre. Allt kändes bara hopplöst.

- Kom Bella, vi går in, så får du berätta för mig, sa han och böjde sig ner för att lyfta upp mig.

Han var stark min bror. Sen han hade börjat träna på gym förra året hade han bara blivit starkare och starkare. Han bar in mig på mitt rum och la mig på sängen. Tårarna forsade fortfarande ner för mina kinder. Jag kunde inte få stopp på dom. Han gick ut igen för att snabbt plocka ihop alla kläder som ramlat ur min väska.

Han var snabbt tillbaka och ställde väskan på mitt rum. Han gick fram till mig där jag låg på mage på sängen och klappade mig försiktigt på ryggen.

- Så Izabella berätta för mig nu, sa han och lät både allvarlig och orolig.

- Jag trä-ä-äffade ho-o-onom i Brasilien, stammade jag fram mellan gråten. Han var helt underbar!

- Jaha, kärlek, sa Alex och tittade medlidsamt på mig. Vad hände sedan?

- H-a-a-an var tvungen att åka-a-a hem ti-i-idigare, tjöt jag.

Jag tittade upp mot Alex med mina tårfyllda ögon. Han såg plötsligt ut att förstå. En rad med olika känslor svepte förbi i hans ansikte och han såg mest olycklig ut för mig.

- Åh, Izabella, sa han och tog upp mig i hans famn.

- A-a-allt var perfekt, hulkade jag fram och borrade in mitt ansikte i hans tröja.

- Men sen glömde han ge dig sitt nummer? gissade Alex och där träffade han en öm punkt.

Jag tjöt till svar och tårarna rann ännu mer.

- Var bor han då? sa Alex försiktigt. Nästan rädd för att få höra svaret.

- I London! tjöt jag och tårarnar blev flera. I just det ögonblicket brast muren som jag börjat bygga upp inom mig och alla minnen forsade ut.

Plötsligt dök Niall upp och jag hörde hans skratt. Jag såg stranden vi hade gått på. Jag kände hans hand mot min. Jag såg han vackra glittrande ögon. Jag såg Harry,Louis,Zayn och Liam stå och vinka bort mot oss. Jag såg hans leende innan våra läppar möttes.

Det högg till i magen och jag tappade nästan andan.

Hela rummet började gunga. Rörde sig väggarna inåt? eller inbillade jag mig? Dörren stod inte längre rakt upp.

Det sista jag hörde var Alex röst. Sen blev allt svart omkring mig.

---

Äntligen kapitel 27 uppe! :D 12 kommentarer på detta också! :D

Ni får leva med våra stavfel för både är trötta ^^