- Hallå, sötnos, minns du mig? sa en hes röst och skrattade elakt.

Jag greps av panik. Den rösten skulle jag känna igen vart som helst. Det var han som sagt att jag och Niall skulle få ångra det här. Minnet av Niall och den hemska kvällen fick mig nästan att tappa andan. Niall hade lovat att han skulle skydda mig. Men nu då? Han var ju inte längre här....Jag kände hur klumpen i halsen växt.

Nej, Izabella, du kan inte börja gråta nu, tänkte jag bestämt.

Resten av hans gäng hade omringat oss. Alexandra såg livrädd ut. Jag tittade runt på folkmassan som gick oberört förbi. Dom måste ju märka att dom här männen hade omringat oss? Dom borde hjälpa oss?

- Det är vi som äger denna byn, vad kul att ni ville besöka den just idag när vi är här, sa ledaren precis som om han hade läst min tankar.

Det gick en rysning genom hela min kropp. Vad skulle hända nu?

Mannen som höll om mig backade och det andra hängde på. De hade tagit Alexandra också men Johanna såg jag inte en skymt av. Vi kom ut från folkmassan och männen ledde oss genom en gränd. Jag kunde se att Alexandra var lika vettskrämd som jag. Bilder från kvällen vid brasan spelades upp i framför ögonen på mig, jag funderade på hur vi kunde klara oss den här gången när vi inte hade killarna till hjälp.

Bara inte Johanna gör något dumt och också blir tagen. Hon var tvungen att leta upp Niall och berätta för honom hur mycket jag älskade honom. Det var allt jag önskade.

Vi hade nu kommit till en trappuppgång. Den var sunkig och det luktade rök. Jag försökte att tänka klart. Mitt och Alexandras liv hängde på en skör tråd.

- Vi släpper dom i 7an eller? hörde jag någon säga bakom mig.

Vi stannade framför en solblekt trädörr. Någon gick fram till dörren och öppnade den med hjälp av en nyckel som satt på en stor nyckelknippa.

De knuffade fram oss och puttade in oss genom dörren. Det var ett stort blekt rum.

Männen stängde och låste innan vi hann protestera.

- Var nu så snälla och vänta här, sa en utav dom och elaka skratt hördes.

- Släpp ut oss!! Alexandra stod och bankade på dörren.

- Det är lönlöst, dom kommer inte öppna ändå, sa jag och satte mig ner mot en av väggarna.

Varför all denna otur? Vad hade jag gjort för fel? tänkte jag och la huvudet i knät.

- Det kommer ordna sig, Johanna fixar hjälp, eller så tar vi oss ut på egen hand, sa Alexandra och satte sig bredvid mig.

Men jag såg på henne att hon var lika rädd som jag och tvivlade.

Allt jag ville var att Niall skulle komma och rädda mig. Sen han åkte hade allt blivit fel. 
Jag var rädd för vad männen skulle göra med oss. Allt jag kunde tänka på var orden som mannen hade sagt förra gången:

- Detta kommer ni få ångra!

Frågan var bara, Hur skulle vi få ångra det?

Den frågan skrämde mig....

Vi satt i logén efter interjuven. Louis gick för att hämta vatten till oss andra. Liam slog sig ner bredvid mig i soffan.

- Hur känns det? frågade han och studerade mig.

- Inget vidare, erkände jag och grimarserade.

- Jag förstår det, men jag lovar, på något sätt ska vi ordna det här, sa han och kramde om mig.

Jag log svagt. Hur skulle detta kunna lösa sig? Jag hade glömt att ge henne mitt nummer.

Louis smälde upp dörren till logén och skrek:

- Tänk snabbt!

Och innan jag hann reagera så hade jag fått en vattenflaska rakt i magen.

Killarna skrattade åt mig.

- Åh, det var ju så kul, sa jag och såg sur ut.

- Du skulle sett din förvånade min, skrattade Louis fram och gav vattenflaskor till dom andra.

Jag öppnade flaskan försiktigt. Plötsligt fick jag en idé.

Louis vände sig mot mig och mötte min busiga blick. Han hann precis förstå vad som skulle hända när han blev träffad av den öppnade vattenflaskan och blev genomblöt.

Han skrek till och kastade iväg flaskan som träffat honom.

Jag skrattade så att jag trodde jag skulle dö. Gud vad skönt att kunna skratta!

Plötsligt blev jag träffade av någon bakifrån och föll till golvet.

Jag vände på mig snabbt och fick se att det var Louis som kastat sig på mig.

- Krig! ropade han och jag såg hans vilda blick.

Jag skrattade och sa:

- Kom' an bara!

Han slängde sig över mig och jag försökte dra mig undan.

Killarna stod och skrattade åt oss och jag skrek:

- Kom igen då fegisar! Kämpa för eran värdighet nu!

Vi alla började brottas på skoj och det var verkligen på liv eller död, eller ja vinna eller förlora i alla fall.

Plötsligt slogs dörren upp och Paul kom in.

Han såg väldigt förvånnade ut när han hittade oss på golvet i en hög brottandes.

- Vill jag ens veta svaret på vad ni gör? frågade han och suckade.

- Inte nödvändigtsvis, sa Harry och log ett snett leende.

- Brödrarskap, sa Zayn från ingenstans.

Vi alla tittade på honom med konstig min. Zayn tittade tillbaka och sa:

- Vas happening? och ryckte på axlarna.

Det fick oss alla att bryta ihop av skratt.

Paul skakade på huvudet och stängde dörren efter sig.

Jag reste mig från golvet och satte mig i soffan igen.

Jag skrattade fortfarande medan jag tog upp min telefon ur fickan. Jag loggade in på twitter och såg att 2300 pers hade skrivit till mig. Jag bläddrade igenom och såg att de flesta var frågor som "Vem är din nya tjej?" "Var bor hon?" " När ska du träffa henne igen?".

Det högg till i hjärtat och jag kände att tårarna inte var långt borta.

Min Izabella...viskade jag och dom första tårarna började rinna.

---

Sry för sent kapitel, men här har ni iaf ^^

Hope u like it :) ♥