Kapitel 28 - I wanna be with you

Från kapitel 27:

Plötsligt dök Niall upp och jag hörde hans skratt. Jag såg stranden vi hade gått på. Jag kände hans hand mot min. Jag såg han vackra glittrande ögon. Jag såg Harry,Louis,Zayn och Liam stå och vinka bort mot oss. Jag såg hans leende innan våra läppar möttes.

Det högg till i magen och jag tappade nästan andan.

Hela rummet började gunga. Rörde sig väggarna inåt? eller inbillade jag mig? Dörren stod inte längre rakt upp.

Det sista jag hörde var Alex röst. Sen blev allt svart omkring mig.

---

Izabellas perspektiv:

Jag låg på en strand och tittade ut över havet. Det var varmt och solen stekte mot min hud. Jag tittade åt höger och möttes av ett par underbart blåa ögon. Jag log och helt plötsligt så gick solen imoln och allt blev svart, jag ropade efter Niall men han verkade inte höra mig. Han gick ut i havet och jag försökte resa mig upp och följa efter. Men det var som om jag var förlamad, benen rörde sig inte.

Jag hörde svagt hur någon pratade till mig någonstans långt borta.

- Izabella!! Snälla svara!! Bella!!

Jag kände igen rösten.

Jag försökte svara, men fick inte fram ett ljud. Det gick inte heller att öppna ögonen.

Jag kände hur någon lyfte upp mina ben och kände hur blodet rann ner från fötterna och mot huvudet på mig.

Jag försökte att öppna ögonen och denna gången möttes jag av ett ljus.

- Izabella! skrek Alex förtvivlande röst. Äntligen kunde jag placera rösten.

Jag blinkade till och försökte lyfta huvudet. Det skulle jag inte gjort allt snurrade till och det högg till hårt i bakhuvudet.

- Rör dig inte! sa han. Du ramalde ner från sängen när du svimmade och slog i bakhuvudet i skrivbordskanten.

Jag stönade högt. Smärtan var outhärdlig. Både den som värkte i mitt hjärta och den i bakhuvudet.

- Hur känns det? sa Alex och jag såg rakt in hans bruna ögon som var oroliga.

Alex hade fått våran pappas ögon medan jag hade fått mammas ljusa ögon.

- Det gör ont, sa jag svagt och grimarserade när det pulserade i mitt huvud.

- Vänta! sa han och jag hörde hans snabba steg ner för trappan.

Han var strax tillbaka med en ispåse som han tryckte mot mitt bakhuvud. Jag ryckte till av den plötsliga kylan men den fick mig att piggna till lite.

- Var är mamma och Andreas? sa jag förvånad över att dom inte kommit upp.

- Dom åkte till stan för att handla. Vi ska fira att du äntligen är hemma, dom var inte hemma när du ramlade ihop, sa Alex och grimarserad ledsamt åt det sista.

Jag rörde vid hans arm och sa:

- Det är lugnt Alex, jag klara mig, sa jag ansträngande medan mitt huvud bultade.

- Jag tror inte det, sa han efter att han studerat mitt ansiktsuttryck ett tag.

- Det måste jag göra, sa jag ännu tystare och tittade ner på golvet.

- Jag hjälper dig, sa Alex troget. Vi kan börja med att få dig i säng så att du kan vila innan mamma och jäveln Andreas kommer hem.

Jag log snett mot han. Han gillade inte heller Andreas. Han var så kontrollerande och tyckte inte om barn. Det märkte man.

Alex hjälpte mig tillbaka till min säng och la mig på min kudde.

- Izabella, kan du göra mig en tjänst? sa Alex och bet sig i läppen.

- Vadå? sa jag tveksamt.

- Låt bli, att tänka så mycket på...ja, han....Niall..asså, sa han. Det sista sa han väldigt lågt.

Det kändes som om någon högg mig i hjärtat men jag bet ihop och nickade mot han.

Han gick ut från mitt rum efter att ha kollat om jag inte behövde något.

Direkt efter att han stängt min dörr kom tårarna. Åh, Niall, tänkte jag och tog upp min mobil från golvet där den hamnat efter att jag ramlat.

Jag twittrade en snabb tweet innan tårarna tog över totalt.

Skulle jag någonsin träffa han igen?

Nialls perspektiv:

Vi satte oss i minibussen. Tydligen så hade Louis pratat med Paul så han visste vart vi skulle. Vi övriga hade ingen aning.

- Vart ska vi någonstans? klagade Zayn.

- Du får se, det är en hemlighet, sa Louis och log i bakspegeln bak mot oss.

Jag skakade på huvudet. Pauls och Louis idéer var alltid galna.

Liam satte på radion och "Call me maybe" började spelas i bilen. Vi alla sjöng med för vi hade hört låten spelas minst tusen gånger.

Vi åkte en lite bit innan Louis stannade bussen på en parkering bredvid en stor svart byggnad.

- Vad ska vi göra egentligen? Det ser ju ut som värsta kriminella stället, skrattade Zayn och kollade på byggnaden.

- Louis, kanske låter oss börja inom brottsligheten, sa Liam ironiskt.

Vi andra skrattade åt hans dumma kommentar.

Vi hoppade ur minibussen.

- Det kommer bli jätte roligt, kom nu! Paul väntar på oss här inne, sa Louis och började gå mot en stor ingång.

När vi kom in genom ingången så såg vi Paul, han stod och snackade med en mörkhårig kille.

- Tjenare killar! Här är Daniel, han ska hjälpa er med utrustningen.

- Vadå för utrsustning?!?! frågade Harry uppspelt.

- Laserdome, svarade Daniel och log mot Harry.

- Najjs, skrek Harry, Liam och Zayn i kör.

- Jo, det är så att ni kommer behöva en sådan här väst som är kopplad till dessa laservapen, sa Daniel och visade upp en svart väst och en svart laserpistol.

Han delade ut västar till oss så vi fick prova så de passade. Min satt perfekt men Liam var tvungen att byta till en större, han hade tränat mycket på gym det senaste. När alla hade på sig sin utrustning så var det dags att gå igenom regler och fixa lag.

- Det är så att ni kommer att vara i två lag, Paul kommer att vara med er så att lagen blir jämna med tre i varje, sa Daniel och forstsatte med att förklara att när man blivit träffad av någon i motsatt lag så var man "död" i tio sekunder innan man kunde skjuta igen. Det lag som "dör" flest gånger förlorar. Papprena får ni när ni kört klart. Första rundan är 30 minuter lång.

- Vilka lag ska vi köra grabbar? frågade Paul och tittade på oss.

- Jag och Harry, mot resten! skrattade Louis och kramade Harry.

- Haha, vi kommer förlora då Louis! skrattade Harry. Vi tar Niall i vårt lag också så blir vi tre mot tre, om du vill vara i vårt lag vill säga? Han tittade på mig med ett stort leende.

Jag nickade. Detta var precis vad jag behövde. Något som kunde distrahera mina tankar ett tag.

Jag hade inte kunnat sova på flera nätter för att jag var orolig över Izabella. Jag saknade henne verkligen. Jag märkte att killarna redan hade börjat gå framåt medan jag stått och tänkt på annat så jag skyndade efter dom.

Vi rörde oss in i en smal svart korridor.

Vi kom in i en stor svart rum, lika stor som en hangar. I rummet så var det uppsatt massa små gömmställen och saker att gömma sig bakom, det fanns även en stor trappa som ledde upp till en våning med ännu fler gömmställen.

- Ni får 30 sekunder på er att gömma er innan era vapen aktiveras, sa Daniel och började gå tillbaka längs den svarta korridoren.

- Coolt! skrek Louis och han såg ut som ett barn på nytt när han sprang in i rummet för att hitta ett gömställe.

Jag följde efter Harry upp för trappan, Louis hade redan sprungit upp. Vi gömde oss bakom en stor trälåda. Jag hörde från västen hur den räknade ner "4" "3" "2" "1" "Du är nu dödlig".

Jag såg hur Louis sprang ut från vårt gömställe, han sprang bort mot trappan och ställde sig för att vänta på någon från andra laget. Hans ögon var vilt uppspärrade. Detta var på liv eller död för Louis.

Vi hörde hur någon kom upp för trappan så Louis sprang fram och sköt. Han sprang snabbt tillbaka till mig och Harry och tydligen så hade det varit Liam an skjutit.

Louis leende var lika stort som det han brukade ha på julafton.

- Du är skjuten, hörde vi Liams väst säga och jag och Harry började också le. 1-0.

Jag sprang ifrån Louis och Harry för att leta upp någon att skjuta. Detta började ju bli kul!

Jag sprang ner för trappan och gömde mig bakom en annan stor låda som skulle likna ett träd.

Jag satt där och vänta ett tag innan jag plötsligt hörde steg bakom mig. Jag hoppade fram från mitt gömställe och vände mig mot ljudet. Till min stora förtjusning såg jag att det var Zayn som stod där med förvånade ögon.

Jag log.

- Gotch ya! skrek jag och siktade mot han.

Zayn skrek till och försökte hoppa undan. Men jag träffade honom mitt i bröstet.

Zayns väst sa till att han var skjuten och jag hade tio sekunder på mig att springa där ifrån.

Jag skrattade detta var det bästa på länge!

Harry och Louis slöt upp bakom min rygg och klappade mig på axlarna. 2-0 till oss.

________

Efter en halvtimmes skoj var matchen tyvärr slut. Jag, Louis och Harry vann med 15-13 så det var en jämn match.

Rummet tändes och västarna avaktiverades.

Vi alla kom fram från våra gömställen skrattandes.

- Gud vad kul vi har haft! sa Louis lyckligt.

- Tack Paul! Det var verkligen en upplevelse! sa Liam och dunkade honom i ryggen.

Paul skrattade.

- Allt för er grabbar.

- Åh...vad du är gullig Paul! sa vi alla.

Han skrattade och log mot oss.

Louis tittade på mig, jag tittade på Harry, Harry tittade på Liam och Liam tittade på Zayn.

Vi nickade svagt mot varandra och i nästa sekund hoppade vi på Paul som såg både rädd och förvånad ut.

- Gruppkram! skrek vi så högt vi kunde och Paul bröt ut i skratt.

Vi alla hade haft en otroligt rolig dag med laserdome!

---

Hoppas ni gillade det! :D Snart så kommer det hända gerejer ;D 14 kommentarer till nästa! :D

Vi älskar erat stöd och respons! Tack så mycket för allt! (L)

Meeeeer :DDD

Moi vill ha mer! :D <3

meeeer! ;DDD

Äntligen update! Meer!

som jag har väntat! Nu vill jag ha ännu mer! :D

Gött flickor! Ni får ta och uppdatera imorgon också, eller? :)

PossPoss <3

Jättebra! mer! :D

Bäst! :D

meer! :DD

Meraaaaa, nuuuu idag på en gång!

Jätte bra, mer:)

meeeeeeeeer

Mer mer meeeer!!! Så grymt bra :)

fy vad ni är grymma! Vill ha mer nu.. :)

åh skriv en bok. Vill bara läsa mer hela tiden

Skit bra!! :)