Jag började oroa mig lite för Niall. Han brukade inte gråta, nu hade han gråtit sig tillls söms. Det kändes inte bra att se han så förstörd.

Jag tittade ut genom flygplansfönstret och suckade. Varför skulle kärlek vara så svårt?

Jag kom att tänka på Eleanor, jag kände hur det högg till i hjärtat av saknad. Men snart skulle jag träffa henne igen. Jag hoppades på att få se henne efter interjuven vi skulle ha imorgon. Vi skulle landa i London om ungefär 22 timmar. Jag suckade igen. Det är verkligen inte kul att flyga i 24 timmar för att komma hem igen. Jag tittade på Niall som sov bredvid mig. Jag såg att han hade ett leende på läpparna. Jag log, i sömnen fick han i alla fall vara med sin Izabella. Men så mindes jag plötsligt innan han somnade. Han hade både skrikit och gråtit. Mitt ansikte blev genast oroligt igen. Jag kände hur någon knackade mig på axeln och jag vände mig om i sätet. Det var Liam som stod bakom mig. Han tittade på mig och sedan oroat på Niall. Jag suckade och rynkade på näsan, han förstod läget och satte sig bredvid mig.

- Det är inte bra med honom va? sa han och tittade på Niall med orolig blick.

- Han har gråtit hela resan och nu äntligen fick han ro och somnade, sa jag och tittade på Liam sorgset.

- Han saknar henne verkligen, han älskar henne, konstaterade Liam och tittade på mig.

- Jag lyckades inte höra så mycket om vad han sa mellan alla gråtattacker, men han yrrade något om att han glömt något nummer och om oss...One direction, sa Louis och tittade frågande på Liam.

Han kanske skulle förstå vad Niall hade sagt innan han somnat.

Plötsligt slog det mig. Det Louis nyss hade berättat förklarade ju allt. Jag spärrade upp ögonen och tittade stort på Louis.

- Han glömde att säga vilka vi var och ge henne sitt nummer.....viskade jag fram lågt och tyst.

Louis tittade på mig och jag såg hans blick klarna. Allt var så självklart. Han spärrade upp ögonen av förskräckelse.

Hur kunde Niall glömma en sån viktig sak? Jag led med honom. Han och Izabella var ju som gjorda för varandra. Och nu skulle dom kanske aldrig mer träffas. Jag tänkte på om det skulle hänt mig med Danielle. Jag hade nog varit lika förskräckt och ledsen tänkte jag för mig själv.

- Vi borde också försöka sova, sa jag och tittade på Louis. Det blir antagligen en lång dag imorgon.

- Jo du har rätt, sa Louis och la sig till rätta i sätet.

Men jag kunde inte somna direkt när jag gick tillbaka till mitt säte.

Tänk att en utav mina bästa vänner, en utav mina bröder, skulle må så här dåligt. Jag tyckte så himla synd om honom. Det sista jag tänkte innan jag somna var att jag skulle hjälpa Niall att hitta Izabella, om det så var det sista jag skulle göra.

Jag strök min hand över Izabellas rygg. Jag tyckte så synd om henne. Hon hade gråtit otroligt länge nu.

Efter att hon fått brevet av Niall så hade jag och Johanna sett henne falla ihop på golvet som om all luft gick ur henne. Vi hade aldrig sett henne så här för hon var alltid den positiva och glada tjejen. Nu var hon helt ombytt.

- Vi kanske borde ge henne något lungnade eller nåt? mimade jag till Johanna och tittade menande på Bella.

Hon nickade till svar och gick för att hämta sin necisär.

- Här gumman, sa Johanna milt och räckte fram en tablett och ett glas vatten till Izabella.

- Jag.... tänker....bara.....ta....det....där...om..det...får..Niall..tillbaka...snörvlade Izabella och jag led verkligen med henne.

Jag saknade Zayn massor, vi hade verkligen kommit nära varann under tiden här nere, men jag hade inte blivit lika förälskad som Izabella och Niall, man såg verkligen att de va gjorda för varandra.

Jag tittade på lappen Niall skrev ännu en gång. Försökte hitta spår, var det kan ha tagit vägen, eller deras efternamn, nummer, vad som helst som kunde göra min vän på bättre tankar. Det ända som fanns på lappen var en kärleksförklaring. Hur kunde dom glömma att meddela oss?

- Ta det här nu, sa Johanna än en gång. Det kommer få dig att må bättre.

Jag såg hur Izabella tog tabletten och svalde den med vattnet. Hon suckade och vi såg hur tårarna började rinna på henne igen.

- Aldrig mer? viskade Izabella och vi såg hur hon vände sig om i sängen och la huvudet i kudden.

- Men Bella, vi kommer lösa det här ska du se, hörde jag mig själv säga. Och kom på att det inte alls var säkert.

Hur skulle vi kunna hitta fem engelska killar utan vidare? Vi hade inget att gå på. Det skulle bli nästintill omöjligt.

---

Sorry för dåligt kapitel :/ vi båda är trötta men vi lovade att lägga ut ett så det blir ett kort! Men imorgon blir det längre och bättre! Hoppas ni fortsätter att läsa ändå! Tack alla som kommenterar och ger oss respons!