Alla dessa ord har ni läst!

 
60 001 ord... jag menar WOW.

Epilog - One mistake can change your life

Från kapitel 53 (Harrys perspektiv): 
- What the hell! fick Louis ut och vände sig hastigt om för att se mig och Liam gapskratta. 
- That was so mean! skrek Niall som försökte skaka av sig vattnet. 
Jag och Liam gjorde high five samtidigt som vi båda fortsatte skratta. 
Zayn hade lyckats hitta en handduk som dom alla tre slogs om. 
Jag tittade på mina vänner medan jag fortsatte skratta. Dom var verkligen dom bästa vännerna man kunde ha. Det var fantasitsikt att jag fick den här möjligheten. Att göra det jag alltid drömt om med mina fyra allra bästa vänner.

 
 
- Caitlyn? Are you ready? skrek jag och tittade in mot lägenheten med Melanie i min famn. 
- Yes, just two minutes! hörde jag ett skrik tillbaka. 
Jag suckade och la ner Melanie försiktigt i barnvagnen. Hon suckade till och jag log åt henne. Det hade gått över två månader sen hon föddes och hon hade blivit mycket större den senaste månaden. Jag och Caitlyn hade vistast på stan med Melanie en vecka efter interjuven då vi var ute för att handla nya barnkläder. Det hade blivit kaos precis som vi trott. Men vi försökte ta det lugnt och höll Melanie i famnen så ingen skulle råka välta barnvagnen eller något sånt. Vi hade försökt att prata med alla så gott det gick och svara på alla frågor och låta dom få se Melanie men tillslut blev det för mycket och alla papparzzsis kom. Vi var tvugna att ringa Paul så han fick komma och hämta oss med bilen. Som tur var hade vi redan shoppat färdigt innan alla såg oss. Vi hade valt en perfekt dag för shopping. Sen hade vi varit ute några gånger varje vecka så att alla fans och papparazzis skulle lugna ner sig en aning. Nu blev det inte lika mycket skrik och kaos när vi sågs tillsammans alla tre. 
Jag och Caitlyn hade också kommit varandra närmare. Det var precis som om Melanie hade fört oss samman. 
Jag och Caitlyn kunde skratta åt samma saker som vi aldrig gjort förut vi kramades mer och hade en mer öppen relation där vi kunde prata om allt som hänt. Nu behövde jag inte gå till Louis eller någon annan ur bandet lika ofta för att få hjälp för nu vet jag att Caitlyn finns här för mig. 
Jag log stort för mig själv när jag hörde att Cailtyn kom ut i hallen. 
Jag skulle aldrig glömma det som hände förra veckan. Det var första gången vi kysst varandra på väldigt länge. Det hade bara hänt liksom. Vi hade lagt Melanie och stod och titta på när hon sov. Helt plötsligt hade vi bara vänt våra ansikten mot varandra och lett. Det hade kittlas så i magen på mig. Våra läppar hade mötts i en perfekt kyss. Det var just i det ögonblicket jag insåg att jag hade haft känslor för Caitlyn hela tiden. 
Jag hörde ett par fotsteg och såg sedan hur ett par ballerina skor stod framför mig. Jag tittade upp och log in i hennes underbara ansikte. 
- I'm ready, sa hon glatt. 
- Finally, skrattade jag fram och reste mig upp. 
Idag var det Cailtyns 21-årsdag. Hon trodde att vi bara skulle iväg till Louis där födelsdagsfesten skulle vara. Men i själva verket hade jag en överraskning som hon aldrig skulle kunna ana. 
Vi tog hissen ner till entrén. Min bil stod redan framör ingången så vi skulle kunna komma iväg så fort som möjligt utan att fansen skulle bli skadade eller vara ivägen. 
Konstigt nog stod det inga och väntade utanför som det alltid brukade göra. 
- Wow, sa Caitlyn och tog upp Melanie från vagnen. 
Hon hade nog insett samma sak som jag. 
Jag ryckte på axlarna åt henne och lyfte in vagnen i bagagen medan hon knäppte fast Melanie i barnstolen. 
Jag satte mig i förarsätet medan Caitlyn tog plats i baksätet eftersom Melanies stol satt fast bredvid mig. 
Jag log mot henne i backspegeln och hon log tillbaka. Hon hade sin fina blommiga sommarklänning på sig. Den som vi hade köpt här om veckan och som jag blivit helt förälskad i. Hon var så vacker i den. Hon hade rött läppstift och håret var uppsat i en snygg knut på huvudet med några hårslingor som hängde ner. Det var ovant att se henne så smal. Efter alla veckor som hon varit gravid. 
- Ehm..Harry, didn't you say that we were going to Louis? sa Caitlyn lite skeptiskt och tittade ut genom fönstret. 
Jag log lite i smyg och svängde in åt ett helt annat håll än vad man skulle kört om man var på väg till Louis lägenhet. 
Jag låtsades inte veta vad hon pratade om. 
- Of course sweetie, we'll be there in a few minutes, sa jag och försökte dölja mitt leende som bredde ut sig på mina läppar. 
Hon kollade skeptiskt på mig i backspegeln. 
- Where are we going? sa hon sedan och la armarna i kors över bröstet. You know that I don't like surprises! 
- Common honey, it's your birthday and we will celebrate it, sa jag hemlighetsfullt när vi började närma oss platsen vi skulle till.
Hon tittade förbryllat ut genom fönstret och jag såg att hon fick något igenkännande i blicken. 
- But Harry, isn't it..
Hann hon bara säga innan vi kom in på gatan och hon fick se en stor banderoll där det stod " Happy Birthday Caitlyn ". 
Hon gapade stort och tittade förvånat på mig. 
- But Harry, we decided to not buy the house?! sa hon förvirrat när jag svängde in på uppfarten och parkerade. 
- Well, yes, WE decided to not buy the house, I bought the house, sa jag och började skratta åt hennes min när vi klev ut ur bilen och alla våra vänner och familj kom utspringandes från det vita stora huset. 
- Happy Birthday Caitlyn! skrek alla. 
Caitlyn bara stod där och gapade när jag tog ut vagnen ur bagagen igen. 
Jag skrattade mer och la armarna omkring henne. 
- We'll celebrate you the whole night, viskade jag i hennes öra och kysste hennes kind medan alla våra närstående kom fram och gratulerade henne. 
- You're presents are in the backyard, sa Niall och blinkade åt Caitlyn. 
- This is just too much, fick Cailtyn äntligen fram och kollade på mig medan jag lyfte ut den sovande Melanie och la henne i vagnen. 
- You're worth it, sa jag och log. 
Hon bara kollade chockat på mig och följde med alla bakom huset. Jag väntade en liten stund och beundrade den vita fasaden. Det var ett vackert hus. Vi skulle trivas bra här.
Jag kände nervöst i min kavajficka. Jag var rädd för att jag skulle tappat bort den. Men jag lugnade mig genast när jag kände den blanka ytan mot mina fingrar. Jag tog ett nervöst andetag och körde sedan barnvagnen mot baksidan. 
När jag kom runt hörnet fick jag se Caitlyn ännu mer stum där hon stod och beundrade alla dekorationer. 
Jag hade lånat mammas utemöbler och även killarnas. Vi hade dukat upp ett långbord på den stora gräsmattan. Utanför den inglasade delen av altanen stod det ett stort bord fyllt med presenter. 
På långbordet hade vi dukat upp med massa av olika rätter. Jag hade både beställt mat från en cateringsfirma och bakat med mamma. Jag ville att hennes födelsdag skulle bli speciell. Jag hade bjudit alla våra närmaste samt alla vänner jag kände till att hon hade och alla mina vänner hon träffat. 
Vi var över 50 personer och jag var riktigt lycklig för jag såg hur glädjen spreds i hennes ögon. Jag tror inte riktigt att det var detta hon hade väntat sig. 
Hon kollade upp mot det stora huset och fick tårar i ögonen. Hon fick syn på mig och log stort medan hon gick bort till mig på den gröna gräset. 
- Harry, I don't know what I should say, thank you so much for this! sa hon gråtfärdigt och kramade mig hårt och länge. 
 Jag kände hur en värme spreds genom mig när jag kände henens närvaro. 
- You're welcome Caitlyn, this is nothing, sa jag och kramde tillbaka. 
Min mamma och hennes mamma och fram för att gratulera henne och kolla till Melanie. 
Jag såg hur Louis höll på att diskutera något med min syster medan resten av killarna stod med sina flickvänner och kollade bort mot huset. 
Men nej förresten! Var, var Niall?! Hade jag glömt säga till honom?!
Paniken spreds sig inom mig. Men jag hade ju smsat alla att planerna var ändrade igår? Eller? Jag hade väl inte kunnat missa honom?! 
Min blick flackade mellan alla gästerna som börjat bryta isen och stod och pratade med varandra. 
Plötsligt fick jag se honom. Längst bort vid bordet. Men vad gjorde han? Inspekterade han rätterna? 
Jag slappnade av och började skratta för mig själv. 
Det var alltid typiskt Niall. Han och mat. Det måste vara hans första största kärlek. 
Caitlyn och våra mammor hade gått bort till present bordet såg jag. Jag rynkade ögonbrynnen. 
Vad hade min mamma gjort nu? 
- Harry, I can take care of Melanie if you want to do it now? sa Liam plötsligt som hade kommit upp vid min sida. 
Jag hoppade till jag hade inte direkt varit beredd på att han skulle komma men fann mig snabbt och mötte hans blick.
Jag nickade nervöst åt honom och kände en än gång i min ficka. Jag skakade nervös på huvudet. 
- But maybe I should wait, sa jag nervöst. 
Liam la sin hand på min axel. 
- She's happy now, I believe in you Harry, just do it, sa han och log det leendet som bara han kunde göra. 
Jag samlade mod och nickade. Jag gick fram till Cailtyn som verkade ha samlat sig en aning. Hon stod och pratade med några utav sina kusiner. Åtminstonde trodde jag att det var hennes kusiner. 
 Jag gick sakta fram mot henne. Det kändes som om mina ben var gjorda av cement och mina steg var tunga. 
Jag kände hur handsvetten kom och jag tittade bak mot Liam. 
Han gjorde tummen upp och log stort mot mig med Melanie i famnen. 
MItt huvud började snurra så nervös var jag. Jag kände hur strupen snörptes ihop och jag fick svårt att andas. 
"Take it easy Harry, take it easy" sa jag hela tiden för mig själv och försökte ta djupa andetag. 
Resten av killarna hade nog förtstått vad jag tänkte göra och började dra sig närmare även Niall som lyckats slita sig från buffébordet. 
- Umm...Caitlyn? sa jag nervöst när jag kommit upp bakom henne. 
Hon vände sig om och min blick mötte hennes glada och lyckliga bruna ögon. 
- Yes, Harry? sa hon undrande och log stort. 
Mina ben skakade men jag tvingade ner dom på knä och jag såg hur hennes ögon vidgades. 
Jag tog ett djupt andetag och stoppade ner handen i kavajfickan för att ta upp den lilla asken jag haft liggandes där hela tiden. 
Jag tog fram den och kollade henne djupt i ögonen som jag såg började tårfyllas.
 
 
 
Hela mitt huvud blev tomt. Det blev för mycket. Först den otroligt fina festen, huset och nu detta. Jag kunde inte få fram orden. Men jag visste i mitt hjärta vad jag skulle svara. Nu för tiden kunde bara en blick från Harry få det att fladdra i magen. Nu förstod jag inte hur jag alltid kunde störa mig på varenda grej han gjorde. Melanie hade helt enkelt fört oss samman. Min lilla ängel. Jag drogs tillbaka till verkligheten och nickade. Tårar började rinna ner för min kind.
- Yes, of course, yes, sa jag och Harry trädde på ringen på mitt finger. Utan att betrakta den slängde jag mig i hans famn. Folk runtomkring började applådera men jag vägrade släppa mina armar runt Harrys hals.
Tillslut lirkade han isär oss lite och kysste mig mjukt på munnen. Jag log. Världens finaste kille. Vi släpper taget om varandra och folk börjar entusiastiskt prata om förlovningen och om hur de förutspått det.
Jag tar mig bort till bordet med mat, det är tomt för tillfället och jag känner att jag behöver lite tid att smälta allt. Jag tänker på hur lyckligt lottad jag är och hur bra Melanie kommer få det när hon har föräldrar som faktiskt tycker om varandra. En mindre komplikation.
- Congrats, säger någon bakom ryggen på mig och jag rycker till.
Jag vänder mig och möter Louis glada ansikte.
- Thanks, säger jag och ler svagt.
- Much to handle for just one birthday, right? skrattar han och greppar en tallrik.
Jag nickar och skrattar till.
- Very much.
- I'm happy you two finally had found each other. To be honest, I was worry you were going to say no for awhile, haha skrattar han och lastar upp på sin tallrik.
- Never, ler jag tillbaka.
- You better get over there and show them the ring istead of him describe it, ler Louis och pekar med den lediga handen mot Harry.
Han står med två av hans kompisar och min kusin och hennes man. Det ser ut som om han försöker förklara något, han viftar med händerna och håller på. Jag skrattar för mig själv och följer Louis råd, att gå över till honom. När jag sträcker fram handen för att visa ringen ler han underlättande mot mig. De beskådar ringen och gratulerar än en gång.
- Do you wanna see the house? frågar Harry mig glatt och tar tag i min handled innan jag hinner protestera.
Han tar med mig in och visar upp det enorma huset som inte ser lika tomt ut som sist vi varit här. Vardagsrummet är prytt med en soffa, tv och en fåtölj. Mellan tven och soffan finns ett vitt soffbord. Han tar med mig vidare in i köket där det inte alls ser ut att vara klart.
- I thought you wanted to design this part, ler han och jag nickar. Han fortsätter och visa mig resten av huset, ungefär halva huset är möblerat, resten har han sparat för att jag ska få vara med och bestämma.
Vi sätter oss på dubbelsängen som är ställd i vad som ska vara vårt sovrum. Jag lägger huvudet mot hans axel.
- I never thought a mistake can change your life to something this good, säger han jag skrattar för mig själv. För det var väl vad det här var från början? Ett ända stort misstag som tillslut blev det lycklig slut. Jag ångrar ingenting.
 
 

 
Kan inte fatta det. This fanfics is over. Känns som vi nyss satt och planerade och kom upp med idén. Den här har trots allt varit lättare att skriva än vår förra då vi planerat flera kapitel i taget och skrivit varnat kapitel istället för att båda skriver hela tin!
Många av er har  sagt att ni vill ha en ny novell, vi håller fortfarande på och diskuterar så vi kan inte lova när/om den kommer upp isåfall! Men ni får kika in här lite då och då!
 
och IMORGON är dagen inne som så många av oss har väntat på! One Direction ska ha sin konsert i Sverige! Hur många ska dit och kommer vi se någon av er där?

Kram på er och ett hjärtligt stort tack till alla som läst vår fanfics och ännu större tack till er som så flitigt kommenterat kapitel efter kapitel!
Lots of Love
Frida & Felicia ♥
 
 
 <----- här ä söta lilla Melanie några år senare! how cutie?
 
 

Kapitel 53 - One mistake can change your life

Från kapitel 52 (Catilyns perspektiv):
Det går då upp för mig att Harry lurat dom. Han tog bara dit Paul för att dom skulle tro att vi va påväg. Att Paul va där fick dem att inte leta någon annanstans. Harry gick för att ringa och säga att vi var i säkerhet och jag tittade noga på hur Paul svarade, sa något till folksamlingen som sedan skingrades. Bara två stod kvar fastbeslutna om att vi faktiskt skulle komma.
- what did he say so they leave so Fast?
- He told them that we were save and won't be talking to them today. AnD he Said that we will talk about it on the interview next week. 
- good, svarade jag och gick för att för första gången lägga Melanie i sin spjälsäng.
 
 
 
 
 
 
 Veckan hade gått fort. Jag har för första gången i mitt liv handlat blöjor och gått upp mitt i natten för att trösta en bebis. Det var fortfarande helt osannolikt. Jag som bara är 19 år gammal har redan blivit pappa. Men Melanie var världens bästa unge. Hon grät knappt och vem som än kom på besök sa alltid att hon var en riktig solstråle. Det kunde jag i för sig hålla med om. Melanie hade förenat mig och Caitlyn på ett nytt sätt som jag aldrig skulle kunna tro. Vi var mycket vänligare mot varandra och kunde sitta och prata i timmar. Det var en helt ny stämmning mellan oss och jag kände att något nytt höll på att ske. Något som jag kanske aldrig trodde skulle hända. Men vi var också tröttare än vanligt. Vi hade haft besök nästan varje dag sen vi lämnat sjukhuset. Vi kunde knappt gå ut utan att bli upptäckta av massa fans som frågade massa frågor om Melanie och när dom skulle få se henne och hur det var med oss. Jag och Caitlyn svarade alltid att vi vill vänta eftersom Melanie fortfarande är väldigt liten. Vi hade avsiktligt valt att inte ta ut henne på stan än eftersom nyfödda barn behöver känna trygghet och ha det lugnt dom första veckorna och det är inte direkt det som skulle hända om vi kom med en barnvagn på stan. Det hade blivit helt kaos. 
- Hey Harry! hörde jag plötsligt en röst med irländsk dialekt säga och kände hur en hand skakade min axel. 
Jag tittade förvirrat upp och fick se alla killarna i en ring runt mig. Jag svor tyst för mig själv. Antagligen hade jag hamnat i min egena lilla värld igen. 
- Oh, hi guys! jag log stort. 
- Harry, can you stop drifting away to your own world? sa Louis och skrattade. 
Jag rodnade lite grann. 
- I'm sorry, I'm just so tired, Melanie screamed the whole night and Caitlyn were so unhappy, sa jag och gäspade stort.
Killarna tittade oroligt på varandra. 
- Harry, you know that we're going on a tour soon and you need to sleep much before that, sa Zayn och tittade oroligt på mig med sina bruna ögon. 
Jag viftade bort det med handen. 
- I know guys and don't worry, I'll be fine, sa jag och log igen. 
Dom tittade länge på mig. Jag tror inte att dom trodde mig men dom sa i alla fall inget mer. 
- 10 minutes left guys, sa Paul som precis kommit in i rummet. 
Jag nickade och kollade mig i spegeln en sista gång. Jag drog handen genom håret och mötte mina egna ögon i spegeln. Jag var lite nervös eftersom det var första gången jag skulle prata om Melanie och Caitlyn öppet i en direkt sändning. Tv-programmet hade ringt oss extra för att dom ville vara först med att höra om våra planer för touren samt om Melanie och Caitlyn förstås. Det var väl egentligen det som lockade dom. I alla fall var det så jag trodde det var. 
Denna gången var det Liams hand som träffade mig i ryggen. 
- It's time, sa han och gick före ut genom dörren. 
Jag tog ett djupt andetag, skakade på huvudet och följde efter killarna ut. 
Vi möttes av ett öronbedövande ljubel och starka spootlights som bländade oss ändå log vi stort eftersom det var just sånt här jubel som tagit oss hit. 
Det stod två soffor i studion och i mellan dom ett bord med vatten, fruk och godis. En man satt i en fåtölj mitt emot sofforna. Vi delade upp oss och satte oss i båda sofforna precis som dom informerat oss om att göra innan. 
- Hi there guys! This is one direction! sa mannen i fåtöljen. 
Det sista var mer riktat åt publiken än åt oss. Ett om något ännu högre skrik bröt ut när han sagt "one direction". Vi vinkade glatt åt läktarna och log stort mot både kamrorna och publiken.
Efter att det mesta jubblet lagt sig riktade han sin uppmärksamhet åt oss och log. 
- It's great that you wanted to come tonight, sa han. 
- We're just happy to be here, sa Zayn och log stort. 
Han blinkade åt Zayn och vände sedan sin nyfikna blick mot mig. 
- So Harry, is it true that your daughter is born?
Jag log lite när mina tankar riktades in på Melanie. 
- Yes, it's true, svarade jag enkelt. 
Jag hörde hur publiken drog efter andan och programledaren kunde inte längre dölja sin nyfikenhet. 
- Have you two decide a name yet?
- Yes, her name is Melanie, sa jag och log större. 
Liam och Niall som satt på var sin sidan om mig dunkade mig i ryggen och alla fyra hade breda leenden på sina läppar. 
- Melanie, sa programledaren långsamt. 
- Dude, I like it, sa han efter en stund vilket gjorde att alla brast ut i skratt. 
- Thanks, lyckades jag tillslut få fram när alla skrattat klart. 
- But no one have got a picture of her, I have read all the magazins but they just write about her, they don't have a picture, sa han lite frågande och tittade på mig. 
- No, that's true, sa jag långsamt och log åt publiken när ett mummel brast ut. 
-  Caitlyn and I decide to take it easy with Melanie the first weeks becuase we know that it will be so much papparazzis and people around us when we go outside, sa jag ärligt. 
Han nickade långsamt och hummade instämande. 
- You and your girlfriend are really clever, sa han gillande. 
Det kittlade till i magen på mig när han sa flickvän. Ingen visste ju att det bara var påhittat förutom killarna, Paul och mangementet. 
Jag hann inte tänka så mycket mer på just den känslan eftersom han fortsatte att fråga oss om vår tour, vilka länder vi skulle besöka, vad vi såg fram emot mest och alla möjliga frågor man kunde tänka sig. Han var verkligen nyfiken utav sig. 
 
                          *                                                               *                                                                      * 
 
 - Wow, that interview were soooooo long, sa Zayn när vi äntligen kommit tillbaka till var lougé. 
Jag tog en vattenflaska som stod på bordet och drack några klunkar. 
- Yeah, he was so curious! klagade Niall och slängde sig ner i soffan. 
- He wanted to know everything! sa Louis som instämde i klagandet. 
Liam som också hade taigt en vattenflaska tittade på mig och jag tittade tillbaka på honom. 
Jag tror att vi tänkte exakt samma sak för vi började försiktigt gå mot soffan som stod i mitten av rummet. 
- Yes, he could never shut up! sa Zayn och sjönk ner bredvid Niall och Louis i soffan. 
Jag och Liam stod alldeles bakom soffan nu och skruvade upp korkarna. Niall tittade plötsligt upp men det var redan för sent. Iskallt vatten rann ner över alla tre's skjortor och dom skrek högt. 
- What the hell! fick Louis ut och vände sig hastigt om för att se mig och Liam gapskratta. 
- That was so mean! skrek Niall som försökte skaka av sig vattnet. 
Jag och Liam gjorde high five samtidigt som vi båda fortsatte skratta. 
Zayn hade lyckats hitta en handduk som dom alla tre slogs om. 
Jag tittade på mina vänner medan jag fortsatte skratta. Dom var verkligen dom bästa vännerna man kunde ha. Det var fantasitsikt att jag fick den här möjligheten. Att göra det jag alltid drömt om med mina fyra allra bästa vänner. 
 

Hej allihopa! Tyvärr var detta sista kapitlet! Vilket är sjukt tråkigt tycker både jag och Frida :( Men det kommer en epiolog också! Som ni absolut inte får missa! Jag har en fråga också!
Tycker ni att vi ska börja på en ny eller är ni trötta på vårt skrivande vid detta laget? ;p 
Kommentera vad ni tycker! 
 

Kapitel 52 - One mistake can change your life

Från kapitel 51 (Harry perspektiv):
Caitlyn hade tydligen märkt min hastiga rörelse. 
- Nothing, I'm just so chocked about this, it's so fantastic, ljög jag mummlandes och tittade in i dom vita gardinerna som hängde framför fönstrena. 
- Okey, sa hon och gäspade. 
Hon var antagligen för trött för att genomskåda min dåliga lögn. 
Jag försjönk in i mina egena tankar igen. Kunde det verkligen vara samma känsla jag känt? 
Men det är ju omöjligt? Inte kan det ske så här sent? Det måste varit en inbillning? 
Eller?..

 
 
Jag pustar ut och packar ihop mina grejer. Dom senaste dagarna har jag, Harry och Melanie på sjukhuset. Melanie har undersökts och allt är bra.
- Do you have everything? frågar Harry med Melanie i famnen. Jag nickar och tar mina påsar. Jag går fram och pussar Melanie på pannan innan vi beger oss ut från sjukhuset.
Dagen innan hade vi fått fullt med besök. Både mina och Harrys föräldrar hade varit på besök. De hade varit uppspelta och glada. Tyvärr hade Melanie varit så trött att hon hade sovit nästan hela deras besök. Efter att de hade gått hade killarna kommit på besök. Allihopa såg jätte glada ut. De var verklige barnkära och vid den tiden hade Melanie vaknat, man såg att hon uppskattade deras närvo, för hon skrek inte en enda gång.
Efter bara tre dagar hade både jag och Harry märkt hur glad och sprallig lilla Melanie var. Hon lyste verkligen upp runtom kring sig. 
Vi lämnade rummet vi spenderat det senaste dygnet på och gick mot receptionsdisken för att skriva ut oss. Vi fick ut lite papper om Melanie och exakt tid för födsel den 17 juni. Vi begav oss mot utgången och påvägen ut gick vi förbi sjukhuskiosken. På framsidan av skvaller tidningarna stod det "HARRY'S BABY IS BORN". Jag gick närmare för att läsa artikeln och vad de skrivit om oss. Jag öppnade tidningen och fick se en stor bild på mig och Harry i hans bil. Man såg smärtan i mitt ansikte och paniken i Harrys. Antagligen var bilden tagen påväg till sjukhuset. Under den stora bilden stod det att det var den senaste bilden som var tagen på oss och att vi inte synts till sedan den 17 juni, och då utanför sjukhus. Jag suckade. Att dom inte ens kunde låt oss vara nu...
Jag tittade på Harry som stod bredvid mig med Melanie  i famnen. Han hade en orolig rynka i pannan. 
- Are you okay? Frågar han försiktigt.
Jag nickar och ler.
Vi tar oss ut till bilen som Harry parkerat på den enorma parkeringen. 
Det känns skönt att få byta miljö. Slippa de obekvämma sjukhussängarna och få komma hem till sköna sängar och inte helt vita rum. Lite mer möblerat och hemtrevligt helt enkelt. 
När vi ska svänga in framför Harrys eller vår lägenhet står där ett tiotal fotografer. Jag spärrar upp ögonen och ser på Harry.
- What are we going to do? There are a lot of papz!
Han det lite fundersam ut innan han svarar. 
- I call Paul and after that we try to go the back way. 
Jag nickar till svar och ser samanbitet på Melanie som sover i sin barnstol i framsätet bredvid Harry. Om hon bara visste vad som pågick utanför fönstret på henne. 
Efter att Harry lagt på åker vi runt området i omkring 10 minuter. Sedan ringer Paul. Uppenbarligen är han vid lägenheten för Harry tar raka vägen dit. Han parkerar en bit ifrån och hjälper sedan mig och Melanie ut. jag tar Melanie i famnen och han leder oss men väg jag aldrig gått. Ju närmare vi kommer desto mer hör vi folkmassan. Uppenbarligen har fler fått nos om att vi lämnat sjukhuset för det låter som väldigt många fler än förut. Vi går in genom en tjock grå dörr och går längs en källargång. Melanie sover fortfarande i min famn och snart är vi framme vid ännu en dörr. Harry öppnar den och vips så är vi utanför hans lägenhetsdörr. Han låder upp och vi går in och när jag tittar ut ser jag hur ett femtiotal papparazzis och även flertal fans samlats för att få en skymt av oss. Det går då upp för mig att Harry lurat dom. Han tog bara dit Paul för att dom skulle tro att vi va påväg. Att Paul va där fick dem att inte leta någon annanstans. Harry gick för att ringa och säga att vi var i säkerhet och jag tittade noga på hur Paul svarade, sa något till folksamlingen som sedan skingrades. Bara två stod kvar fastbeslutna om att vi faktiskt skulle komma.
- what did he say so they leave so Fast?
- He told them that we were save and won't be talking to them today. AnD he Said that we will talk about it on the interview next week. 
- good, svarade jag och gick för att för första gången lägga Melanie i sin spjälsäng.
 
 
 

vår uppdatering är inte bra nu asså... 
men kan meddela att detta var näst sista kapitlet! dock kommer det en epilog oxå c;

Kapitel 51 - One Mistake Can Change Your Life

Från kapitel 50:
Hon ligger mot mitt bröst och har slutat skrika. Jag känner hur hon andas och jag tittar mot Harry som ler. Han strycker henne över ryggen och lägger en hand på min kind. Sedan pussar han mig på pannen och viskar;
- You made it.
- We made it, rättar jag honom och ler.
 
 
 
Känslan jag fick när jag fick se vår dotters huvud var enorm. Hela jag fylldes av lycka. Det kändes som om mitt bröst skulle sprängas av lycka och stolthet när jag sedan såg Caitlyn hålla vår lilla dotter i sin famn. Visst hade jag vetat att nyfödda bebisar var små. Men inte hade jag trott att dom skulle vara så här små. Även ifall vår dotter var född för tidigt tyckte jag att hon var liten. Vår dotter. Min dotter. Jag kunde inte förstå att hon äntligen var född. Att vi helt plötsligt var tre i familjen nu. Tur att vi hunnit färdigt med hennes rum.
- She's just amazing, andades jag fram och strök hennes lilla huvud. 
Hon hade äntligen tystnat och somnat på Caitlyns bröst. 
Sjukhuspersonalen hade kollat så allt var bra med henne i en halvtimme nu och äntligen kunde vi få vara i fred med vår nyfödda dotter. 
Caitlyn kollade trött men lyckligt på mig. 
- Yes, I can't believe this is our daughter, it's sick, and she's so beautiful. 
Dom sista orden sa hon medan hon kollade ner på vår sovande flicka. 
Plötsligt slog det mig att vi inte hade diskuterat så mycket om något namn som vi skulle döpa henne till. 
- What should we call her? frågade jag och Caitlyn riktade sin uppmärksamhet mot mig igen. 
- Hmm..we haven't thought about that, sa hon fundersamt. 
- But I know that you like the name Darcy.
Jag nickade. 
- Yes, that's a wonderful name, sa jag och log stort. 
- But I like Melanie or Sophie more, sa Caitlyn och kollade på mig. 
Jag kollade tillbaka och insåg att jag inte skulle få min vilja igenom hur lätt som helst. 
- But common, you know that I always have wanted that my daughter's name will be Darcy.
- I know, but I don't think the name will fit on her, sa Caitlyn bestämt. 
Jag började bli irriterad. Varför var inte det namnet bra nu då? 
- Aha, why not? sa jag kort och lite stött. 
- Because she doesn't look like a Darcy, sa Caitlyn enkelt och spände blicken i mig. 
Tydligen hade jag inget att komma med när det gällde namn. Det var tydligen hennes jobb som med allt annat. 
- So you think that she looks like an Melanie or Sophie?
Caitlyn nickade kort och jag skulle precis säga något spydigt till svar när ett namn plötsligt ploppade fram i huvudet på mig.
Melanie Sophie Darcy Styles. Så skulle hon heta! Det var ett perfekt namn. Alla våra namnförslag var inräknade och självklart skulle hon ha mitt efternamn eftersom jag inte fick min vilja igenom. 
- Okey, you're right, maybe she looks like a Melanie, sa jag och log stort. 
Jag såg att Caitlyn blev förvånad. Hon var nog inställde på att jag skulle gnälla mer om namnet. 
- I think we should give her the names: Melanie Sophie Darcy Styles, sa jag och kände hur enkelt det la sig i munnen. Som rinnande vatten. Som om det var den självklaraste saken i världen. 
Caitlyn tänkte en stund. Jag såg hur hon prövade namnet i huvudet för sig själv. Tillslut nickade hon gillande och sa:
- Yeah, that's a good name, I think it will work, good job Harry. 
Hon log mot mig och jag skrattade lite grann. 
- Yeah, so now is our little daughter Melanie finally born, sa jag och satte mig ner på stolen bredvid sjukhussängen så jag kunde se Melanies lilla ansikte medan hon sov. 
Caitlyn strök Melanie försiktigt över kinden med ett finger och log stolt. 
- So it's now our new life begins, sa hon och kollade ner på mig. 
Jag log upp mot henne och rufsade till mitt hår. 
- Yes, it will be hard but a really fun time, sa jag glatt.
Hon nickade mot mig och jag log tillbaka. 
- Melanie, viskade Caitlyn och log åt namnet. 
Jag tror hon blev väldigt fäst vid namnet direkt.
Jag kunde inte låta bli att fastna vid hennes ansikte när hon pussade Melanie. Det lös riktigt om henne. Hon var lika vacker som vanligt bara att hon såg lite tröttare ut än vanligt. Inte direkt konstigt efter en födsel.
Men denna gången kände jag något annat än dom andra gångerna jag brukade studera hennes ansikte. Det kittlade liksom till i magen på ett okontrollerat sätt. 
Jag blev chockad och vände bort blicken hastigt. Genast när jag tittade bort släppte känslan. 
Vad var det här? Jag hade bara upplevt det några gånger förut. Men så sent kunde det väl inte hända?
- What's wrong Harry?
Caitlyn hade tydligen märkt min hastiga rörelse. 
- Nothing, I'm just so chocked about this, it's so fantastic, ljög jag mummlandes och tittade in i dom vita gardinerna som hängde framför fönstrena. 
- Okey, sa hon och gäspade. 
Hon var antagligen för trött för att genomskåda min dåliga lögn. 
Jag försjönk in i mina egena tankar igen. Kunde det verkligen vara samma känsla jag känt? 
Men det är ju omöjligt? Inte kan det ske så här sent? Det måste varit en inbillning? 
Eller?..

Kapitel 51! Blev ett rätt kort kapitel eftersom det ska börja hända saker nu ;D hoppas ni gillar det!
Vad är det Harry är så förvirrad över? Och vad tycker ni om barnets namn? 8 kommentarer till nästa! :)

Kapitel 50 - One mistake can change your life

 Från kapitel 49 (Harrys perspektiv):
Jag och Caitlyn hjälptes åt med att plocka undan resten av maten och dukade av bordet. 
Efter att det var färdigt la jag mina armar omkring hennes tjocka mage och lutade mitt huvud mot hennes axel.
- I still can't believe that we going to be parents, sa jag och kysste hennes hals mjukt. 
Hon skrattade lite. 
- No, that's amazing, sa hon och la sina händer ovanpå mina. 
 
Det var fortfarande helt sjukt. Det var bara ett par få veckor kvar tills vi inte bara skulle vara två personer i lägenheten. Vi skulle vara tre. 

 
 
 
 
Dagarna gick och allt eftersom kände jag hur värkarna började komma mer regelbundet. En dag när jag och Harry tänkt oss en härlig slappdag gick vattnet. Jag har gått innan och funderat på om jag verkligen kommer känna när vattnet går. Men det var ingen tveka om saken, en sån sak kan man inte missa. Jag och Harry skyndade oss iväg till sjukhuset. Eftersom abulanserna i stan inte är dom snabbaste tog vi Harrys bil. Han körde långt över hastighetsbegränsningen men tillslut var vi framme. Harry hjälpte och stötte upp mig medan vi tog oss in. När vi kom in skrek Harry på hjälp och det kom genast sköterskor till oss. De la mig på en bår och tog mig genast från ingången. Harry sprang vid min sida, hårt hållande i min hand. Jag försökte andas normalt men smärtan tog över och jag började snart kippa efter luft. Vi kom till ett vitt rum där dom stannade båren. Någon kom med lustgas som dom sa åt mig att andas i. Jag andades djupt och Harry satt och pratade med mig. Han pratade utan att jag lyssnade. Men att höra hans röst gjorde mig lugnare. 
- You have only opened a few centimeters, so the only thing we can do now is to wait for you to open more, sa barnmorskan efter att ha undersökt mig. Jag nickade stelt och kände hur lustgasen hjälpte. 
Barnmorskan och sköterskorna lämnade oss och Harry pustade ut.
- This can take hours, right?
Jag nickade. Han tog fram fotöljen som stod i hörnet av rummet och drog den mot min säng. Han satte sig och tog min hand i sina igen. Han kyssde den innan han la ner den i sina händer på britsen. Han tittade runt i rummet och upptäckde en tv som stod avstängd mittemot.
- Do you wanna watch?
- Why not, svarde jag. Det skadar inte att döda några timmar framför tv:n.
Han satte på och zappade mellan kanalerna. Han hittar en filmkanal som visar en gammal bondfilm. En klassiker. Halva filmen har redan gått och bond är mitt uppe i en biljakt. Vi sitter och kollar i den och efter en stund kände jag hur jag blev sömnig. Jag bestämmde mig för att det va lika bra att ge efter för sömnen och snart sussade jag sött.
Jag vaknade några timmar senare av något som kändes som en förfärlig mensvärk. Tv:n var avstängd och Harry satt och halvslumrade men han öppnade ögonen när han hörde att jag rörde mig. Jag satte mig upp och tänkte att jag skulle ta mig en promenad eftersom jag läst att det hjälpte. Harry reste sig snabbt och var snart vid min sida för att hjälpa mig om det behövdes. 
Vi tog oss ur rummet och började gå runt i den avlånga korridoren. Efter ännu en värk gick vi tillbaka till rummet för att vila. 
 
Åtta timmar senare när värkarna är mer regelbundna sa barnmorskan att jag var öppnad 10 centimeter och att det var dags. Det gjorde så ont att jag inte kunde hålla inne skriket. De kom med mer lustgas och jag andades väldigt oregelbundet. Harry stod vid min sida och höll min hand hårt medan barnmorskan och sköterskorna sa åt mig att krysta. Jag kände hur mitt underliv utändes ut och det kändes som om jag skulle avlida.  De fortsatte att heja på mig och uppmuntrade mig att krysta och ta i. Det brändes och sved och gjorde så ont att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Harry gjorde en ansatts att titta vad sköterskorna höll på med men jag drog honom tillbaka.
- I can see the head Cailtyn, sa han upphetsat. It's close now, you can do it, come on.
Jag kämpade det sista för att verkligen trycka ut, men det gjorde så ont att jag skrek som jag aldrig skrikit förut. Efter en stund blev jag förlamad av smärta. Jag kände inte längre smärtan och de sa åt mig att forsätta krysta så jag tar i för allt jag har kvar. Jag kände hur smärtan kom tillbaka men inte som innan. Och sköterskorna sa till Harry att komma men jag ville inte släppa hans hand. TIllslut lämnade Harry min sida ändå men löftet att vara tillbaka inom en minut. Jag följde noga Harry och såg att han tog sig fram till sköterskorna som stod vid mina ben. 
Dom gav honom en sax och paniken for inom mig. Ska han sprätta upp mig för att hon inte kommer ut? Ska han klippa i mig?
Paniken var onödig för utan det kändes något lämnar han tillbaka saxen och var snart tillbaka bredvid mig.
Jag tittade frågande på honom, men hans blick var inte riktad mot mig utan om andra sidan av mig. Jag vred blicken och fick se en röd skrikande liten varelse. Allt annat försvann och jag kände inte längre någon smärta. Att denna lilla varelse var min och Harrys, som vi skapat och jag fött ut bedövade allt. Barnmorskan la henne i min famn och där har hon nu legat i fem minuter. Tanken slår mig att det inte alls var mig Harry klippa, utan navelsträngen.
Hon ligger mot mitt bröst och har slutat skrika. Jag känner hur hon andas och jag tittar mot Harry som ler. Han strycker henne över ryggen och lägger en hand på min kind. Sedan pussar han mig på pannen och viskar;
- You made it.
- We made it, rättar jag honom och ler.
 

 
BADAM. I'm really sorry för att de tatt så lång tid... massa nationella o annan skit ivägen!! buhuhu...
men nu är hon äntligen ute :'D
nu är bara frågan vad hon heter, e ni spända? ni får reda på de i nästa! ;) 
 

Kapitel 49 - One Mistake Can Change Your Life

Från kapitel 48 (Caitlyns perspektiv) :
Det var en perfekt kyss. Fylld med känslor. Inte en fyllekyss eller något i den stilen. Det här var en  käsnloladdad mjuk kyss. Jag ler och Harry lägger handen på min mage. Jag känner hur det sparkar till och han måste känt det också för han lyser upp. 
Vår dotter verkar gilla sin pappas sång. 
 
Snart somnar jag och när jag vaknar har Harry pratat med sköterskorna och det är dags för oss att ge oss hemåt. Hem till oss och inte till min lägenhet. 
 '
 
 
- Harry? Are you ready? You are so slow! hörde jag Caitlyn skrika från köket där hon stod och hackade grönskaker till salladen. 
- Yes! Take it easy! You know that I like to take long showers! skrek jag tillbaka och virade en handuk runt höfterna. 
- Yeah, I know that now but we need to hurry, they're here soon, hörde jag Caitlyn sucka i lägre ton eftersom jag precis kommit ut i köket. 
- Common, they have seen me like this before, sa jag och skrattade lite eftersom jag inte tyckte det var någon större fara. 
Caitlyn snurrade runt och hennes tjocka mage guppade. 
- Yes I know, but I want this dinner to be good, and you know that Niall has a speciall guest with him tonight, sa hon och pekade mot mig med knivspetsen som hon skar gurka med just nu. 
Jag log mot henne och sträckte mig snabbt efter en gurkskiva som hon skurit upp och kysste henne snabbt på kinden medan jag nästintill hoppade genom köket till sovrummet. 
- I know, and everything will be great! I promise, sa jag och öppnade sovrums dörren. 
Jag hörde hur hon suckade djupt efter mig och kunde se framför mig hur hon skakade på huvudet och log så där som hon alltid brukade göra. 
Jag tog på mig ett par svarta jeans och en ljusblå skjorta och knäppte fast min armaniklocka runt handleden och tittade mig i spegeln som hängde på den créam färgade väggen framför mig och rufsade om mitt hår. 
Jag fyrade också av ett stort leende mot min spegelbild. I kväll skulle allt vara perfekt. Det var längesen vi träffades alla killarna och deras flickvänner. Niall hade nyss träffat en tjej. Det hade man märkt tydligt. Han hade vart riktigt glad. Det liksom lös runt om honom och man såg att han var riktigt kär. 
Jag suckade lite. Jag önskade att jag kunde hitta någon att älska. Men det skulle bli komplicerat med tanke på det konstiga förhållandet jag och Caitlyn har. 
- Harry! I need help with the dinner! ropade Caitlyn plötsligt i från köket och jag hörde hur hon slamrade med kastrullerna. 
Antagligen var hon redan färdig med salladen. 
- I'm coming! skrek jag tillbaka och tittade mig i spegeln en sista gång innan jag skyndade ut i köket som en gentleman. 
 
Efter 45 minuter var hela middagen förberedd och kycklingen stod äntligen i ugnen och gästerna skulle inte komma förrän om en halvtimme, så allt var färdig i god tid. 
 
Jag satte mig ner i soffan och pustade ut. Jag kunde inte förstå varför vi behövde laga så mycket mat nät vi bara skulle bli 10 personer. Fast i för sig. Vi hade ju bjudit in Niall. Han kunde ju få för sig att äta fyra portioner. 
Caitlyn damp ner bredvid mig och lutade sig tillbaka. 
- Finally, suckade hon och blundade. 
Jag studerade hennes ansikte en stund. Hon hade väldigt vackra drag. Man såg att hon var halv spansk. Hon var alltid mörk i huden även på vintern. Eller ja ungefär som om hon var solbränd året runt. Hon hade också långa, svarta ögonfransar. 
Mer hann jag inte tänka förrän hon slog upp ögonlocken och mötte min bilck. 
- What's the matter? frågade hon och kollade förvirrat på mig. 
Jag rodnade lite. 
- No, no...nothing, I just..looked...at you, sa jag lite generat. 
Hon lyste upp en aning och skrattade lite. 
- And..do..you like what you see? sa hon också lite generat. 
Dom orden fick mig att rodna ännu mer men jag nickade efter en stund. 
Det fick henne att också rodna mer. Det avlöstes med en pinsam tystnad där jag och Caitlyn bara satt och tittade ner i golvet när det plötsligt plingade på dörren och en smäll hördes. 
- Haaaaaaaarrrrryyyyy! hördes det en ljus och gäll röst från hallen. 
Louis. Såklart. 
- Loooooouuuuiiiiissss! skrek jag tillbaka och hoppade upp ur soffan. 
Vi möttes på halva vägen, i köket. Där omfamnade vi varandra och skrattade. Detsamma gjorde Eleanor och Caitlyn som också kommit ut i köket. 
Caitlyn öppnade ugnen och tog ut kyckligen som äntligen var färdig. 
- Welcome home to us, sa jag och log stort mot dom båda när jag och Louis släppt varandra. 
- Thanks, this will be a great night, sa Louis och kramade om Eleanors axlar. 
- Yes, you're right, and thanks Harry, sa Eleanor och log stort. 
Kort efter det kom Liam och Danielle. Vi stod och småpratade i köket medan jag och Caitlyn fixade i ordning med det sista på middagsbordet och maten när det äntligen plingade på dörren för tredje gången.
- I take it! sa jag och gick mot hallen medan jag hörde hur Caitlyn sa till våra gäster att sätta sig ner. 
Jag öppnade dörren med ett stort leende och fick se Niall stå utanför dörren med en blond tjej i handen.
- Hi Niall! hälsade jag glatt och log mot dom båda två. 
- And who are you? la jag till artigt och mötte hennes isblåa ögon. 
- I'm Ellie, sa hon och log tillbaka. 
- Nice to meet you, sa jag och släppte in dom i hallen så dom kunde ta av sig. 
- I've heard a lot of you, drog jag till med och jag såg hur Ellie tittade förvånat på Niall dom rodnande kollade på mig. 
Jag flinade bara.
 
Vi slog oss ner vid middagsbordet med dom andra och alla hälsade och presenterade sig för Ellie och alla tog del av den goda maten. 
Maten smakade underbart bra och vi hade det trevligt vid bordet och många skratt blev det. 
- So Harry and Caitlyn, where are you going to live when the baby is born? frågade plötlsigt Niall och alla blickar riktades nyfiket mot oss. 
Jag log lite. 
- Well, I think we going to stay here because we have a room for the baby now and it's much space here, sa jag och tittade frågande på Caitlyn men hon nickade instämande. 
- Oh, okey, sa Louis och log stort. 
 
Vi pratade inte så mycket mer om babyn. Vi pratade mest om dom kommande intejuverna vi skulle ha och våran turné som vi skulle åka på efter Caitlyns födelsedag som jag lyckats ordna. 
Jag ville ju inte att hon skulle behöva fira sin födelsedag ensam. Eller i alla fall inte utan mig. 
 
Jag tror att vi satt där och prata och åt till någonstans efter midnatt innan dom tackade för sig och sa att vi behövde träffas snart igen. 
Vi kramade om varandra och sa hejdå. Efter dörren smälts igen kändes det riktigt tomt och tyst. 
Jag och Caitlyn hjälptes åt med att plocka undan resten av maten och dukade av bordet. 
Efter att det var färdigt la jag mina armar omkring hennes tjocka mage och lutade mitt huvud mot hennes axel.
- I still can't believe that we going to be parents, sa jag och kysste hennes hals mjukt. 
Hon skrattade lite. 
- No, that's amazing, sa hon och la sina händer ovanpå mina. 
 
Det var fortfarande helt sjukt. Det var bara ett par få veckor kvar tills vi inte bara skulle vara två personer i lägenheten. Vi skulle vara tre. 

HEJ! Äntligen är kapitel 49 ute! Ursäkta dröjningen! Men jag har klarat mitt moppeprov så jag har pluggat och vart ute och kört med den! Men nu är det uppe iaf! 
Hoppas ni gillar det! Själv tycker jag att det blev lite sådär! :p

Kapitel 48 - One mistake can change your life

Från kapitel 47 (Harrys perspektiv):
- Yes, I think that's a great idea Harry, sa hon lugnade. We end this now. 
- Good, sa jag. Bye Jessica, we see us soon. 
- Yes, bye Harry, take care of Caitlyn, I must meet her soon and make things clear. 
- Yes, I will, and I know that you will be friends again, sa jag som försökte släta över det hela. 
Jag kunde riktigt se framför mig hur hon log åt orden. 
- Yes, I hope so too, goodbye Harry, sa hon en sista gång. 
- Goodbye Jessica, sa jag och la på. 
Jag lutade mig tillbaka mot väggen bakom mig. Det ända jag var orolig över nu var över Cailtyn. Vad kunde vara fel? Vad var det som höll på att hända? Var bebisen på väg eller var det något annat? 
Något hemskt? Något som gått fel?

 
 
 
 
Harry bär in mig på sjukhuset. Värkarna är olidliga. Det känns som om hela magen ska sprängas. Sedan försvinner det lika fort som det kom. Jag läggs på en båt och körs in i ett vitt rum. Det är folk överallt och mitt i tumultet försvinner Harry. En sjuksköterska trär en syrgasmask över huvudet på mig och Jag försöker andas djupt i den. Efter en stund försvinner alla från rummet och en medelålders kvinna kommer in i rummet med näsan i en pärm. 
- Hello, I'm mrs. Claine. You're in your seven month, right? 
Jag nickar. Hon antecknar något i pärmen och lägger den sedan på den tomma sängen höger om min. 
Hon lägger sina händer på min mage och nickar. Sedan drar hon upp min tröja och lägger på en geléliknande gega. Hon tar en kall manick på min mage som är kopplad till en skärm. På skärmen ser jag hur barnet rör sig. Jag känner igen allt från de andra gångerna jag varit här, då har de också kollat. Ändå skillnaden är att barnet är mycket större. Hon förklarar för mig att allt ser bra ut. Det är som det ska vada helt enkelt. Hon förklarar att värkarna jag haft är helt naturliga och att anledningen  att de blivit så hektiska var försiktighetsåtgärd ifall barnet var på väg. 
Hon förklarar också att eftersom värkarna redan kommit så kan barnet komma tidigare än planerat. 
Jag lugnar ner mig och märker att det inte alls gör ont i magen längre. Sköterskan säger att hon vill ha kvar mig i några timmar för att övervaka och se att allt går som det ska. Jag börjar fundera på vart Harry tog vägen. 
- Do you know where Harry is? The curly haired one? 
Han skakar på huvudet men svarar vänligt att hon ska höra med sina kollegor. 
Jag nickar och sedan lämnar hon mig ensam i rummet. 
Jag tittar runt i rummet och ser att alla väggar är vitklädda. Mitt på ena vägen finns ett stort fönster. Gardinerna är rosablekta och ser väldigt gamla ut. Resten av rummet är inget märkvärdigt, det finns en säng bredvid min och två sletna fotöljer i en rosa nyans i hörnet av rummet. 
Jag lägger mig och tittar upp i taket. Taket är vitt men här och där finns det små bristningar. Lampan är ganska stor. 
När jag ligger och studerar lampan hör jag hur dörren öppnas och in kommer Harry. 
- How are you? Frågar han och tar en av fotöljerna och sätter den bredvid min säng. 
- I'm good, nothing is wrong with me or the babe, svarar jag mjukt. Where have you been by the way? Frågar jag lite skarpare. 
Jag sätter mig upp i sjukhussängen och studerar Harry.
- I've talked to Jessica, börjar han men säger inget mer. Han studerar mig för att se min reaktion men jag visar ingenting. Jag tittar bara skeptiskt, lite frågande på honom. Hade vi inte redit ut det här redan? 
- We talked and both of us know it was a big mistake, it won't happend again, she's just a friend and a very good lisenar, fortsätter han. 
Det ända jag kan få ur mig är ett enkelt:
- okey.
Han överrumplas av det enkla svaret och granskar mitt ansikte för att försöka få en uppfattning om vad jag tycker. Men jag vet inte vad jag känner. Allt känns bara som ett enda stort tumult.
- Just promise me you won't lie to me again, we need trust. And I can handle the truth, säger jag bestämt och han nickar. 
- Are you hungry? frågar han plötsligt efter en stunds tystnad. Jag känner efter och känner att magen kurrar. 
Harry reser sig och går ut för att leta efter någon restaurang eller café som kan ha något vi kan stoppa i oss.
 
Han är borta i dryga kvarten och kommer tillbaka med en bricka i ena handen och en sliten gitarr i andra. Han sätter ner brickan i mitt knä och ställer gitarren vid min säng kant. 
På brickan ligger det två mackor och två glad juice. Det finns också två stora chokladbollar med kokos på brickan. Jag tittar på Harry och let. Perfekt. 
Jag hugger i på mackan. Det är ost, skinka, sallad, gurka och paprika i den. 
Harry sätter sig ner på fåtöljen vid min säng igen och tar sin macka och börjar äta. Trots att jag börjar före han är han klar före. Han sväljer mackan i ett svep. 
När båda är klara tar smakar vi på chokladbollarna. Dom är perfekta. Inte för söta och inte för mycket kaffe smak. 
När vi ätit upp frågar jag Harry om gitarren, varför han har den och var han fick den ifrån. 
Han ler glatt och säger att han lånat den från sjukhusets sällskapsrum. 
- Why? Frågar jag. 
Och han förklarar att han tänkte underhålla mig med att spela en sång för mig. 
Han spelar lite på gitarren och skruvar lite för att få den stämd. När han sedan känner sig nöjd tittar han upp på mig och börjar spela en melodi. 
Han tar ton och ser mig djupt in i ögonen. 
 
"Your hand fits in mine 
Like it's made just for me"
 
Texten är mycket vacker och det låter som om han menar vartenda ord han sjunger. 
 
"I know you've never loved the sound of your voice on tape 
You never want to know how much you weigh 
You still have to squeeze into your jeans 
But, 
You're perfect to me "
 
Hans röst är perfekt rispig och klingar som om låten var gjord för honom. 
Allt är så fint att jag blir tårögd. Han ler för varje ord han sjunger och när tårarna börjar rulla ner för mina kinder ser jag hur han tar i mer och lägger ännu större vikt vid vartenda ord. 
När sista raden är sjungen är mina kinder helt blöta. Vi sitter bara helt tysta och lyssnar fortfarande efter den sista tonen som dött ut. 
Han lägger en han över min och ler från hjärtat.
Allt som hänt de senaste dagarna är som bortblåsta och det är bara jag och Harry kvar. Allt känns bra. Utan att tänka lutar jag mig framåt och möter hans varma läppar mot mina. Vi ler när våra läppar dras ifrån varandra. Det var en perfekt kyss. Fylld med känslor. Inte en fyllekyss eller något i den stilen. Det här var en  käsnloladdad mjuk kyss. Jag ler och Harry lägger handen på min mage. Jag känner hur det sparkar till och han måste känt det också för han lyser upp. 
Vår dotter verkar gilla sin pappas sång. 
 
Snart somnar jag och när jag vaknar har Harry pratat med sköterskorna och det är dags för oss att ge oss hemåt. Hem till oss och inte till min lägenhet. 
 
 

Ojoj, vad tror ni, betyder kyssen något? Vad kommer hända? 
Regniga häslningar från Spanien! 
 

Kapitel 47 - One mistake can change your life

Från kapitel 46 (Caitlyns perspektiv):
Sedan var han så omtänksam så det gick inte att vara sur på honom. Bara sättet han så varsamt höll min hand på. Det fanns inte många killar som var lika godhjärtade som honom.
Sen var det bara problemet med Jessica kvar... Hon hade låtsas som ingenting, helt oskyldig. Inte konstigt att hon tog George otrogenhet så bra. Jag suckade för mig själv. Sedan kände jag hur smärtan i magen började komma tillbaka och jag pressade Harrys hand av smärta. Men han var redan snabbt uppe på benen och stod redan framför mig, beredd.

 
 
 
 
 
Jag tog upp henne försiktigt i min famn och bar henne mot dörren ganska snabbt. Jag ville inte orsaka henne mer smärta men vi var tvugna att skynda oss ifall det skulle vara något fel med bebisen eller kanske ännu mer stressigt om det verkligen var så att barnet ville ut nu. Även ifall det var en tidig födsel i sånna fall. 
- Harry! It hurts, andades Caitlyn fram medan hennes aniskte skrynklades ihop till en grimars. 
- I know, I know sweetie, but everythings gonna be alright, sa jag med lugnade röst medan jag stängde ytterdörren bakom oss och den gick i lås med ett klick. 
Jag nästan sprang ner för trapporna eller ja så fort jag kunde med Caitlyn i famnen. 
- Harry I can walk! 
- No, I don't let you, just breath normal, I will fix this, sa jag stressat och satte försiktigt in henne i bilen. 
Jag stängde dörren efter henne och kollade mig snabbt omkring medan jag gick över till förarsidan. 
Jag såg en svart bil med tonade rutor som stod en bit längre bort. Jag rynkade ögonbrynnen lite. 
Var det inte den bilen jag såg på vägen hit? 
Jag hann inte fundera mer över det nu eftersom jag var tvungen att se till så att Caitlyn kom till sjukhuset var det nu än var som pågick. 
Jag klev in i bilen och startade den. Jag såg hur Caitlyn höll sig i sätet och hur hon spände sig. 
- Relax Caitlyn, sa jag sammanbitet medan jag gjorde en rivstart och började köra, antagligen allldeles för snabbt. 
- I try, but it's hurt so much! sa hon med ett försök till lugnad röst. 
Jag skulle precis svara när jag märkte att bilen hade startart precis samtidigt och följde efter oss ut på motorvägen. 
- I kill someone if it's a papparazzi, sa jag irriterat. 
Caitlyn tittade bak och fick se den svarta bilen. 
- That car followed me home earlier, sa hon och bet sig i läppen. 
Jag kollade chockat på henne. 
- Fuck, we don't need this now, sa jag surt och ökade farten när jag fick se skylten som visade att vi hade 2 kilometer kvar till sjukhuset. 
Caitlyn kved till och jag kollade oroligt på henne men hon viftade bort det. 
Bilen fortsatte följa efter oss ända tills parkering vid sjukhuset där den parkerade några meter bort. 
- Okey, common, now we need to hurry, sa jag och öppnade bilendörren och sprang runt till hennes sida. 
- Can you walk sweetie? sa jag stressat och oroligt. 
- I can always try, sa hon men hon hade en rynka av smärta i pannan när hon satte ner fötterna. 
Jag tog upp henne i famnen utan ett ord och började gå med snabba steg till sjukhuset när vi plötsligt fick se kamerablixtar. 
- Fuck, svor jag tyst för mig själv men jag tror Cailtyn hörde det. 
- Harry Styles! Is the baby coming? 
- Do you know if it's a girl or a boy? 
- Isn't it too early for the baby to come? 
Frågorna regnade över oss medan jag försökte se så glad ut som möjligt även ifall jag inte svarade på några frågor. Fler papparazzis hade tydligen fått höra att vi var på väg till sjukhuset för dom samlades i en klunga runt oss så att jag inte kunde komma förbi och jag kände hur Caitlyn ansträngde sig för att inte visa smärtan. 
- Excuse me guys, can you let me in so Cailtyn can come to a doctor, sa jag och försökte låta samlad.
- So the baby will be born? 
- Common Harry! Is it a boy or a girl? 
- Can we take a picture of you two? 
Dom blev bara ännu mer uppjagade men flyttade motvilligt på sig och jag skyndade iväg med Caitlyn samtidigt som fler blixtrar lös upp bakom oss. 
Jag kastatde nästan mig in på sjukhuset för att slippa dom. 
- Please we need help! She's pregnant and she has pain in her stomach! Please help us! 
Flera doktorer kom springandes och tog henne ifrån mig och la henne på en bår. 
- Sir you need to stay here, but we will tell you what's going on when we know it, sa en utav dom medan dom hastade iväg med Caitlyn. 
Jag hann inte ens protestera och sjönk ner på en bänk i väntrummet. 
Flera frågor snurrade runt i huvudet på mig. Tänk om barnet var på väg? Tänk om jag skulle bli pappa nu? Skulle barnet verkligen kunna bli så förtidig? 
Jag behövde verkligen killarna nu. Jag satt där med huvudet i händerna. 
Jag hade gjort så fel mot henne också. Jag låg med hennes bästa vän. Det var just snyggt till pojkvän, även ifall det inte var på riktigt så förtjänade Caitlyn någon sok tog hand om henne efter att hennes föredetta kille varit otrogen mot henne.
Hennes vackra bruna ögon som alltid brukar vara så glada och alltid ha den där speciella glimten hade bara varit ledsna och sårade när dom kollat på mig. 
Jag tog ett djupt andetag för att inte börja gråta. Vilken idiot jag var ändå. 
Plötsligt slog det mig att jag inte var kär i Jessica. Hon var bara bra på att lyssna. Hon var en fantastisk tjej. Men det var väl antagligen det som hade gjort att jag trott att hon var den för mig. För att vi hade haft så lätt att prata om allt. Hon var en jag alltis kunde lite på. En bra vän. Men inget mer. 
Jag bestämde mig för att ringa till henne och berätta hur jag kände så att vi skulle få ett slut på detta. Att jag kunde säga till Cailtyn att hon inte behövde oroa sig mer eftersom jag löst det. Sen var det ju bara hon och Jessica kvar. Men det skulle lösa sig. Det skulle det. 
Jag tog upp min mobil ur fickan och tryckte upp Jessicas nummer.
- Hello? hörde jag en tveksam röst säga i andra änden. 
Jag hade antagligen glömt ändra så att mitt nummer visades. 
- Hi, It's me, Harry, sa jag tonlöst. 
- Oh, hi Harry, svarade hon lite lugnare men sorgsnare. 
- Hi, Jessica, I just thought that we need to talk, sa jag och höll andan. 
- Yes, that was a good thought Harry, we really need to talk. 
Jag drog fingrarna genom håret och funderade på vad jag skulle säga. 
- Jessica..I..I just don't..you know...
Jag kunde verkligen inte komma på vad jag skulle säga.
- Harry, you don't need to explain, this was just a mistake, we can't be together, and I donät think we really likes each other in that way, and I'm so sorry about this, poor Caitlyn. 
Alla ord bara rann ur henne. Alla ord som jag tänkt säga fick hon till i pefekta meningar. För mig hade det varit som ett ända stort trassel men det var skönt att hon kände samma sak. 
- Alright Jessica, I think the same, we should just stay like friends and end this, or what do you think? frågade jag och kände hur en sten lättade från mitt bröst. 
Hon var inte arg, sur eller ledsen. Bara förstående. Men vad skulle hon göra? Vi hade sårat den personen som betydde mest för oss. 
- Yes, I think that's a great idea Harry, sa hon lugnade. We end this now. 
- Good, sa jag. Bye Jessica, we see us soon. 
- Yes, bye Harry, take care of Caitlyn, I must meet her soon and make things clear. 
- Yes, I will, and I know that you will be friends again, sa jag som försökte släta över det hela. 
Jag kunde riktigt se framför mig hur hon log åt orden. 
- Yes, I hope so too, goodbye Harry, sa hon en sista gång. 
- Goodbye Jessica, sa jag och la på. 
Jag lutade mig tillbaka mot väggen bakom mig. Det ända jag var orolig över nu var över Cailtyn. Vad kunde vara fel? Vad var det som höll på att hända? Var bebisen på väg eller var det något annat? 
Något hemskt? Något som gått fel?

Äntligen kapitel 47! Förlåt för att ni fick vänta så länge!
+ att ingen läst igenom detta mer än jag nu, så ja, jag vet att det antagligen är mycket fel i texten!
Men hoppas ni kan ha överseende med det! 
Tack för alla fina kommentarer till förra kapitlet! Kan vi satsa på 10+ igen? :D 
 
 

Kapitel 46 - One mistake can change your life

Från kapitel 45 (Harrys perspektiv):
- Leave me alone, you're stupid idiot! fick jag till svar. 
- Never! skrek jag tillbaka, jag började också bli arg. 
Min kind pulserade ikapp med mitt adrenalin. Jag visste inte att hon var så stark men min kind sved fortfarnde. 
- Stand there if you wnat! skrek hon. 
Jag bet ihop käkarna och bankade hårdare. 
- Caitlyn!! skrek jag ännu högre och bankade ännu mer. 
Plötsligt hörde jag hur porten nere i trapphuset öppnades. Jag höll andan. Bara det inte var dom. 

 
 
 
 
 
Jag frustrerade av ilska. Han hade inte bara legat med min bästa vän, han hade ljugit för mig. Det var det som var det värsta. Han hade ljugit mig mitt upp i ansiktet. Jag var så arg så hela jag skakade. Jag presade samman mina händer så hårt att mina knogar blev vita. Jag försökte andas djupt och kontrollerat. Hormonerna spruddlade inom mig. 
Harry bankade på dörren igen.
- Caitlyn! We aren't even together right?
Hans ord träffade mig som ett knytnäveslag. Jag märkte att även om vi inte var tillsamans så kände jag något för honom. Jag kunde inte förneka det längre.
- No, but maybe...sa jag tyst men tillräckligt högt för att han skulle höra. Maybe I have have feelings for you.
Jag hörde hur han höll andan. Jag ville bara rycka upp dörren och se hans reaktion. Hans ansiktsuttryck skulle avslöja om han kände samm tillbaka eller inte. Att inte veta vad han tänkte gjorde mig galen. Kanske hade jag sagt för mycket?
- I'm sorry, var det ända han sa och jag kände hur tårarna började falla okontrolerbart ner för mina kinder. Jag hulkade så mycket aatt jag var tvungen att sätta mig ner. Jag satte mig ner mot väggen i hallen. 
- I'm sorry I've let you down so many times, and that I didn't understand it. I'm really sorry Caitlyn, you need to open the door, I can't let you cry alone. And maybe I have feeling for you too, I don't know, because everything in me is upside down right now. Please Caitlyn let me in.
Det lät som om han bara sa det för att få mig att må bättre, men det gjorde det inte, det kändes bara värre att inte veta exakt. För då kunde jag inte komma över honom. 
Jag reste mig upp igen och torkade av mina tårar på tröjärmen. Jag la handen på låset. Han kunde inte stå därute hela dagen, men skulle jag släppa in honom? Han skulle ta det som om jag förlåtit allt..
Just när jag besämt mig för att öppna kände jag en oerhörd smärta i magen.
- AHHHHHHH, skrek jag och jag hörde hur Harry reste sig utanför.
Det kändes som mensvärk fast mycket värre och det tog inte slut. Jag kippade efter andan och försökte att ta det lungt.
- Caitlyn. take deep breath and try to stay calm, sa Harry oroligt utanför dörren. 
Jag hörde hur det raslade i nyckelhålet, så antagligen försökte han ta sig in. 
Jag andades djupt och värken började avta. Jag låste upp dörren och Harry slet upp den och kom in. 
- How is it? frågade han oroligt och tog tag runt min midja för att stödja mig.
- Should we drive to the hospital? 
Han tittade oroat på mig och torkade mina blöta kinder med baksidan av hans hand. 
- I'm okay, säger jag och pressar fram ett litet leende.
Han pustar ut och tar med mig in till vardagsrummet där han försiktigt lägger mig på soffan.
- Are you sure that you are okay? frågar han och sätter sig på huk vid mitt huvud. 
Jag nickar till svars. Det var bara en värk, det kunde ta flera timmar innan det skulle komma någon mer, det var trots allt två månader kvar till beräknad födsel.
Harry reste sig från min sida och gick till andra änden av soffan och tog upp filten som hängde på armstödet. Han bredde ut den över mig och jag kände hur värmen från den spred sig i min kropp. 
Han satte på tven och satte sig på golvet framför mig. Han tog min hand och bara höll den.
- Tell me if it hurts again, sa han och tittade in i mina ögonon.
- Promise, svarade jag ärligt och han nickde nöjt och vände sig sedan om mot tven, fortfarande med min hand i sin.
Trots vad han gjort visste jag att jag hade förlåtit honom för länge sen. Han varverkligen ledsen på riktigt och jag märkte att han ångrade sig. Sedan var han så omtänksam så det gick inte att vara sur på honom. Bara sättet han så varsamt höll min hand på. Det fanns inte många killar som var lika godhjärtade som honom.
Sen var det bara problemet med Jessica kvar... Hon hade låtsas som ingenting, helt oskyldig. Inte konstigt att hon tog George otrogenhet så bra. Jag suckade för mig själv. Sedan kände jag hur smärtan i magen började komma tillbaka och jag pressade Harrys hand av smärta. Men han var redan snabbt uppe på benen och stod redan framför mig, beredd.
 
 

 
ojojoj! vad händer!?!?
verkar som det löst sig mellan Harry och Cailtyn iaf.. lr? 
10+ igen?
 

Kapitel 45 - One mistake can change your life

Från kapitel 44 (Caitlyns perspektiv):
- You can talk to me about it, iaf you want, I hope you know that. I'm always Here for you, no matter What!
- No matter What?
Jag nickar och Jessica ser ut att börja säga någonting men avbryter sig sedan och säger istället:
- Good.
Jag ler och bestämmer mig för att jag inte ska pusha henne. Det är hennes val om hon vill prata om det eller inte. Trots det vill jag att hon ska förstå att jag finns här för henne lika mycket som hon fanns för mig under Michael tiden...

 kommer
 
 
Jag satt vid köksbordet och trummade med fingrarna mot bordsskivan och min blick gled alltid till klockan på väggen. Jag var nervös. Dels över att Cailtyn träffade Jessica just nu och dels för att jag inte visste hur jag skulle berätta om natten. Jag sneglade bort mot diskbänken där kastrullerna stod från igår. Det högg till i mig. Jag hade missat vår middag på grund av det. Det som inte fick hända. Det som inte skulle bli något. Det värsta man kan göra. Ligga med ens flickväns bästa kompis. Fast det var ju inte direkt så att vi var flickvän och pojkvän men utåt sätt var vi ju det. Och i vilket fall så var detta bara fel. Hemskt fel. 
Jag tryckte händerna mot huvudet som i ett desperart försök till att tvinga bort tankarna. Caitlyn skulle komma hem när som helst. När som hest skulle jag få reda på om hon visste om vad som hade hänt. Vad vi hade gjort. Det hemska. 
Plötsligt öppnades dörren och jag nästan flög upp från stolen eftersom jag varit försjunken i tankar. Jag drog nervöst mina fingrar genom håret och försökte samla mig. Tänk om hon redan visste om det. Då skulle jag inte få en ärlig chans till att förklara mig. Jag suckade lite om det nu finns någon bra förklaring till det här. 
- Hi Harry! hörde jag Caitlyns glada röst ropa. 
Jag andades ut lite. Då hade i alla fall inte Jessica sagt något. Men då hade jag den värsta biten framför mig. Jag visste att detta måste göras. Även ifall jag helst ville glömma alltihopa och låtsas osm ingenting så visste jag att både jag, Jessica och Caitlyn skulle må bättre av att jag berättade det. Eller ja, i alla fall jag och Jessica.
- Hi Caitlyn, svarade jag för sent och kort för att allt skulle verka normalt. 
Jag vände blicken mot dörröppningen där Caitlyn kom in igenom. Magen var riktigt stor nu. Snart var det bara en månad kvar tills bebisen skulle komma. Jag hade fortfarande inte fattat att den som växte inom henne var av mina gener. 
Våra blickar möttes och jag kände hur hon tittade rakt igenom mig. Vi hade bott tillsammans för länge för att inte fatta att något var fel när den andra mådde dåligt. Det var delvis därför vi visste allt om varandra. Förutom detta. 
Hon satte sig sakta ner framför mig och fick den oroliga rynkan i pannan som jag sett henne få så många gånger. 
- What's wrong Harry? frågade hon mig med sin klara stämma.
Jag skruvade lite på mig och tittade ner i bordet som jag nästan alltid gjorde under hennes intensiva blick. Den var så ärlig på något sätt att den alltid fick mig att känna mig skydlig även ifall jag inte gjort något. 
- Ehm...Caitlyn...I have something to tell you...stammade jag fram och mötte hennes blick igen. 
Hon såg ut som ett frågentecken men hennes blick hade hårdnat lite och rynkan i hennes panna blev djupare.
- Okey..sa hon förvirrat och oroligt. 
Det blev tyst en stund eftersom jag inte visste hur jag skulle börja riktigt. Hur skulle jag få det att inte låta så stort utan att ljuga? Eller var det bättre att skippa detaljerna och gå rakt på sak? Eller skulle jag förklara allt med smsen? 
- Harry..? hörde jag hennes dämpade röst säga. 
Jag harklade mig lite och blundade några sekunder. Jag beredde mig på konsekvenserna. Vem vet vad som skulle hända efter jag sagt det här. 
- Ehmm...I need to tell you about last night..sa jag utdraget och vågade inte längre möta hennes blick men jag såg hur hennes händer spändes en aning. 
Hon svarade inte men tystnaden sa att hon väntade på att jag skulle fortsätta. 
- I drived home to a friend..and I tried to help her..jag tog ett djupt andetag för att kunna fortsätta men också för att se hennes reaktion på "her". Men hon satt helt blixtstilla kunde jag se när jag tittade upp lite. 
- And then it happened. I didn't want it that way, but I can't change it.
Jag tittade upp på henne. En enda blick behövdes för att jag skulle se att hon förstått vad jag gjort. 
Men hon var duktig på att dölja det. Det ända som märktes var att hennes ögon fått en mörkare ton och var lite mer glansiga. Rynkan var också borta. Hon väntade på svar. 
- We had sex. Me and Jessica, sa jag snabbt och lågt. 
Men det var tillräckligt högt för att hon skulle kunna höra det. 
Det som hände här näst gick väldigt snabbt. 
Helt plötsligt hade Caitlyn rest sig upp och smällen från när stolen föll bröt den olidliga tystnaden med ett olidligt högt ljud. Jag tittade upp mot henne och fick se hennes sårade ansikte strax innan jag hörde ett högt klappande ljud och kände hur min kind hettade till. 
Jag tittade chockat efter henne när hon rusade bort mot sitt sovrum och min hand åkte automatiskt upp till min svidande kind och jag kände hur värmen spred sig från kinden ut i kroppen. 
Hade hon verkligen slagit mig? Jag var så chockad att jag helt glömde bort att följa efter henne.
När jag äntligen fattat vad som hänt ställde jag mig hastigt upp och kände hur yrseln fick mig att vackla till. 
- Caitlyn..please listen to me, fick jag fram medan jag stapplade mig till hennes rum. 
- Don't come closer! skrek hon tillbaka och jag såg att hon började packa sin resväska. 
Det fick mig att piggna till och reagera. 
- Where are you going? undrade jag häpet. 
- Home. svarade hon kort och ilsket. 
Det kände som om det högg till i hjärtat på mig. 
- Please Caitlyn...I'm sorry, I'm really sorry, but you said that it wasn't something between us, sa jag desperat för att försöka försvara mig. 
Hon drog igen dragkedjan på resväskan och vände sig om. Jag rös till av den blick hon gav mig. 
- So then you take it as it's alright that you fuck my best friend? skrek hon åt mig och knuffade till mig i sidan för att komma förbi mig. 
- No, of course not, that was really stupid. I feel like an idiot right now, please Caitlyn, you need to accept my sorry! sa jag förtvivlat som verkligen inte ville bli av med henne eller barnet. 
- And if I don't want to accept it Harry? Maybe I want it like this, maybe this is best?! fräste hon fram och slängde på sig jackan. 
- Caitlyn you can't go home! Maybe Michael comes back! sa jag och fick se hemska bilder framför mig. 
Hon stirrade en stund på mig som om hon övervägde det jag sa. Men när jag sträckte ut handen mot henne knyckte hon på nacken och öppnade dörren. 
- Maybe he's better than you. 
Den meningen träffade mig som ett slag i magen. Jag sämre än den idioten? HAN hade ju sagt massa skit till henne. Hotat henne, och nästan våldtagit henne! Han hade till och med varit otrog..
Min tanke stannade upp mitt i en mening när jag insåg att jag inte var mycket bättre än han. 
Jag och Caitlyn hade inte varit tillsammans på riktigt men hon litade på mig. Vi var som bästa vänner. Hon hade ett förtroende. Precis som hon haft för Michael. Men jag hade svikit henne. Precis som han. 
Det tog inte lång tid förrän jag hörde henne Hoppa in i en taxi utanför.
Men jag var inte långt efter. Jag dundrade ner för trapporna och kastade mig in i bilen. 
Det fattades bara att papparazzis skulle vara i farten idag. Men det var inte det som var det viktigaste just nu. Jag var tvungen att få tillbaka henne. Henne och barnet. Dom just nu viktigaste personerna i mitt liv. 
Jag svängde ut på gatan och körde i väg med en rivstart. Tur att jag fortfarande kom ihåg var hennes lägehet låg. 
 
Jag körde snabbt så jag var framme hos henne efter bara 20 minuter. Men tydligen hade hon också åkt snabbt för taxin åkte därifrån när jag kom.
Jag tog trapporna upp och skyndade mig bort till Cailtyns lägenhet. 
- Caitlyn! skrek jag så högt jag kunde och väntade på svar. 
Jag hörde hur något krossades mot golvet där inne. Det lät som glas men jag fick inget svar. 
- Please Caitlyn! Open the door! skrek jag igen och började banka på dörren. 
- Leave me alone, you're stupid idiot! fick jag till svar. 
- Never! skrek jag tillbaka, jag började också bli arg. 
Min kind pulserade ikapp med mitt adrenalin. Jag visste inte att hon var så stark men min kind sved fortfarnde. 
- Stand there if you wnat! skrek hon. 
Jag bet ihop käkarna och bankade hårdare. 
- Caitlyn!! skrek jag ännu högre och bankade ännu mer. 
Plötsligt hörde jag hur porten nere i trapphuset öppnades. Jag höll andan. Bara det inte var dom. 

Äntligen kapitel 45! :D Hoppas ni tycker om det! Tycker ni Harry gjorde rätt i att berätta för henne om han och Jessica? Kommer Caitlyn förlåta dom båda? 8 kommentarer till nästa? <3

Kapitel 44 - One mistake can change your life

Från kapitel 43 (Harrys perspektiv):
Jag förstod vad blicken sa och rotade igenom mina jeansfickor. Jag hittade vad jag sökte och tog upp det lilla paketet jag använt så många gånger. 
Jag tog av mig jeans helt och la mig över henne igen. 
- We don't want ot make more kids, sa jag och blinkade åt henne medan jag kysste henne länge. 
Det kändes som om våra kroppar brann tillsammans. Vi stönade till båda två och jag lusten var stor hos oss båda. 
Vi smekte varandras kroppar intensivt och hennes hand letade sig in i mina kalsonger. 
Detta skulle bli en kväll jag aldrig skulle glömma. 
Frågan var bara hur det skulle sluta...
 


 Kmr imorgon
 
Dagen därpå har jag bestämt träff med Jessica. Vi ska ta en fika, för hon hade något viktigt att berätta. Jag hade ändå inget för mig så det skulle bara bli kul att få träffa henne igen.
Vi hade bestämt träff på starbucks klockan ett. 
Klockan var bara elva när jag vaknade, så jag passade på att städa undan efter gårdagen. Maten jag lagat för mig och Harry stod fortfarande halvt orörd. Han hade inte kommit hem innan jag gått och lagt mig kvällen innan. Trots att jag suttit uppe till tolv... Jag var besviken på honom. Hur viktigt det än hade varit att hjälpa hans vän  så kunde han iallafall skickat iväg ett sms att han inte kom på ett tag.. Det tyckte iallafall jag.
Men det var bara att glömma. Hans liv, så han gör som han vill. Vi var trots allt inte tillsammans eller så. Men det kändes ändå kontigt att han inte berättade vart han tog vägen, vi bor ju under samma tak. 
Jag tog bort allt och torkade av bordet. Sedan tog jag fram frukost som jag hungrigt tryckte i mig. 
När jag ätit upp för länge sen och jag bara satt kvar med mobilen för att fördriva tiden kom Harry in i köket. Han hade påsar under ögonen som visade hur utmattad han var. 
- Party last night, Huh? Frågade jag medan han gäspade. 
- Na, not really. 
Han öppnade kylen och tog ut ett juicepaket. Han satte sig sedan på stolen mittemot mig och hällde i sig juicen direkt från paketet. 
- I made dinner last night, säger jag utan att skapa ögonkontakt. 
- oh, I'm so sorry Caitlyn! I totally forgot it! I'm really, really sorry! Please forgive me, next time I'll tell you! I promise, vädjade han. 
- It's okay, but tell me next time, okey? 
Han nickade ivrigt och jag såg att han verkligen var ledsen. 
- I'm really sorry! I feel stupid, and it won't happend again! One time only. 
Jag flinade åt honom. Så stort var det inte. Det var bara lite middag. 
Ursäkten lät lite överdriven. Det lät nästan som han ursäktade något annat och vad jag visste hade han inget mer att be om ursäkt för. 
Den oroliga, ursäktande rynkan var fortfarande kvar i Harrys ansikte.  Men jag övertygade honom om att det inte var några problem. Jag skojade bort det och sa att det ändå inte smakade så bra. Han skrattade bara. 
- So what's the plans for today? frågar han och reser sig för att ta fram lite yoghurt och en tallrik. 
- Gonna take a coffe with Jessica,  what's your plans? 
Han hajar till lite men ler sedan. 
- Don't know, but I think it's a meeting with the boys and the management today. 
- Cool, säger jag och reser mig. Jag plockar in min tallrik och mitt glas i diskmaskinen och går sedan iväg till mitt rum för att göra mig iordning. Klockan har redan blivit kvart över tolv så att döda tid gick bra. 
Jag tar på mig en vit blus och en stor  ljusrosa kofta och ett par mamma jeans. 
Jag tar fram min sminkväska och börjar med att lägga på fondation. Jag fortsätter sedan och när jag känner mig nöjd är klockan tjugo i ett. Jag tar min väska som redan är fylld med det viktigaste och går ut till hallen för att snöra på mig mina converse. Jag ropar hejdå till Harry och springer sedan ut i ett folkfyllt London. 
 Folk springer hit och dit och det är fullt med bilar som tutar argt på varandra. Jag tar mig ut i tumultet och tar mig över gatan. Jag drar koftan tätare omkring mig i blåsten och fortsätter gå längs Londons långa gator.  Efter tjugominuters gång ser jag den stora gröna starbucksskylten. Jag kliver in och ser genast Jessica sitta i sina egna tankar vid ett fönterbord. Jag bestämmer mig för att beställa innan jag går fram och sätter mig. 
Jag slår mig ner på stolen framför Jessica men hon har ännu inte lagt märke till mig. 
- Hi, säger jag och ler och Jessica rycks ur sina tankar och tittar förvirrat på mig.
- Hello, säger hon sedan och sprcker upp i ett stort leende. 
-Nice to see you, it's been awhile, sa jag och smuttade på mitt kaffe.
- Yes, but now we're finally here, together!
Vi pratade på om allt möjligt sen kom vi in på killar och jag berättade att Harry försvunnit igår kväll. Jag sa att han varit hos sin kompis men att han varit lite hemlighetsfull det senaste. Han hade varit välfigt frånvarande och smsat mycket med någon han vägrade avslöja.
Jessica baaara mm:ade och nickade. Hon såg nervös ut och var inte sitt vanliga självsäkra, pratglada Jessica.
- Enough about me, what was it you wanted to talk about?
-Me?
- Yes, you told me you wanted to talk to me about something importante.
- Oh, right! George cheated on me. 
Hon säger det utan att röra en min. Jag sitter bara chokad. George verkade så bra och omtänksam.
- I'm so sorry! I really know how it feels, but remember, it's not your fault! He's an ashole.
- It's okay, I'm over him. he's an idiot, and I know that.
Jessica ser allvarlig men lugn ut och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är ju ingen ide att gå in mer på det om hon redan glömt det.
- You can talk to me about it, iaf you want, I hope you know that. I'm always Here for you, no matter What!
- No matter What?
Jag nickar och Jessica ser ut att börja säga någonting men avbryter sig sedan och säger istället:
- Good.
Jag ler och bestämmer mig för att jag inte ska pusha henne. Det är hennes val om hon vill prata om det eller inte. Trots det vill jag att hon ska förstå att jag finns här för henne lika mycket som hon fanns för mig under Michael tiden...
 
 

hahah har legat under täcktet o skrivit det sista >.<  så ursäktar eventuella stavfel!
mkt händer hörrni! 
Vad tkr ni, var det fel av Jessica att inte bertätta? Skulle ni gjort det? 
tack för besöksrekordef <3
 
 

Följ oss!

För er som inte följer oss på bloglovin, så rekommenderar jag att göra de om ni vill få reda på när kapitel kommer ut! Klicka isfHÄÄÄÄÄR.
ett annat alternativ är att bli vän med mig(Frida) på dayviews där det alltid läggs upp montör nya kapitel kommer, heter 'fridasjoooberg'. Eller så följer ni våran 1D instagram där det läggs ut när varje nytt kapitel kommer ut! "Sweden_directioner".
 
Nästa kapitel, dom jag vet många väntar spänt på, kommer ut imorgon eller på torsdag! Kram på er våra fina läsare! ❤
 

Kapitel 43 - One Mistake Can Change Your Life

Från Kapitel 42 ( Caitlyn's perspektiv ) :
Jag vaknade av att någon kittlade mig, Jag skrek förskräckt till och sågatt det bara varit Harry som jävlats med mig. Jag reste mig och tittade över rummet. Golvet var helt rent och mot andra sidan väggen stod en säng perfekt ihopbyggd. 
- But how? frågade jag förundrat och kollade skeptiskt på Harry. Did you figured it out?
- Haha no, I called Liam so he came here and helped me. He toldme to say to you that you look very cute when you sleep, haha.
Jag slog till honom på armen, Inte kul. Jag gillade inte när folk kollade på när jag sov. Man visste aldrig hur man såg ut då. 
- He did a reall great job! And it's beautiful and fits perfect to the room.
- Agree, svarade han stolt och beundrade sängen.
- So, what should we do? Watch one of your hundred movies?
- Great suggestion, come on, sa jag och vi gick ut till vardagsrummet tillsammans.
 
 
 
 
 Jag tog upp mobilen från vardagsrumsbordet och fick se att jag fått ett nytt meddelande. Jag kollade runt omkring mig så att Caitlyn inte var i närheten. Men jag hörde att hon stod och slamrade med disken i köket så det var lugnt. Jag hade dolt så man inte kunde se vem som hade skickat ett meddelande, för säkerhetens skull. Jag tryckte upp meddelandet och mina ögon spärrades upp. Detta kunde ju inte vara sant!
Jag gick med bestämda steg ut mot hallen och jag hörde hur Caitlyn stannade upp i sina rörelser. 
- Where are you going? frågade hon och jag kunde höra hennes igen kännade steg närma sig. 
- A friend needs me, sa jag kort och lite frånvarande medan jag knöt mina converse.
- Oh, okey, var det ända hon sa. 
Hon antog väl att detta inte angick henne. Men där hade hon fel. Väldigt fel. 
Jag tittade upp på henne medan jag krånglade på mig jackan. 
- I will be back as fast as I can, sa jag och log lite mot hennes förvirrade ansikte. 
Hon log lite tillbaka. 
- Okey, I prepare the dinner for tonight, and good luck with your friend, sa hon och strök sina fingrar över min hand. 
Jag ryste till lite och ångern kom som ett slag i bakhuvudet när jag öppnade dörren och mötte hennes ärliga och lite förvånade blick. Jag stod inte ut med det här längre. 
Jag gick i rask takt ner för dom få trapporna som ledde ner till parkeringshuset där jag hade min bil. 
Jag öppnade dörren hastigt och jag kände hur adrenalinet började pumpas ut i mitt blod. 
Hur i helvete kunde man vara så dum? En idiot är vad han är! 
Jag körde snabbt och fösökte att konsentrera mig på vägen istället för att tänka på vad som hänt. Det ända jag behövde göra nu var att försöka hjälpa. 
Jag kom äntligen fram till området som jag kände så väl igen. Gamla minne började spelas upp i huvudet på mig och jag försökte förtvivlat tränga bort dom. Jag var inte här för att tänka tillbaka, bara här för att försöka hjälpa. Jag skulle absolut inte göra något annat. 
Jag försökte intala mig själv det från den stunden jag klev ur bilen till att jag var på väg upp för trapporna till henne. 
Jag höll in ringklockan länge och lyssnade efter ljudet av fotsteg. Jag hoppades på att hon inte skulle gråtit sig fördärvad. 
Tillslut hörde jag släpande fotsteg som sakta rörde sig mot dörren. Det dröjde inte länge förrän låset vreds om och dörren öppnades. 
Jag mötte hennes tårfyllda ögon och hennes ljusa hår var trassligt och slarvigt upsatt i en tofs. 
- Hi, thanks for this, sa hon och snörvlade till och hon tittade på henne med rödgråtna ögon. 
- Everytime sweety, sa jag och kramade om henne. 
Hon brast ut i storgråt och jag knuffade oss fösiktigt inåt och stängde dörren efter oss. Jag låste också. Man vet aldrig om idioten skulle komma tillbaka. 
- Harry! He cheated on me! I can't belive it! hon grät ännu mer och borrade in sitt huvud i min halsgropp. 
Jag strök henne över håret och försökte lägga band på min ilska. 
- I know Jessica, but it will be alright, he's just a stupid idiot, maybe you can talk with Caitlyn, Micheal cheated on her too, sa jag och försökte förtvivlat få bort hennes tårar. 
- Yeah, I know, but Harry I'm scared too, George is a guy who never gives up o what he wants, and he said that he still wanted me, sa hon tyst in i min T-shirt. 
Jag knöt nävarna bakom hennes rygg. 
- I will never ever let him hurt you, sa jag samlat. 
Hon tittade upp på mig och log lite. 
- Thanks Harry, I'm happy for Caitlyn..I mean, that she has you. 
Jag log tillbaka. 
- That's complicated, we aren't together. 
- Oh, var det ända hon svara och la sina armar på min bröstkorg. 
Jag kramade om henne hårdare och smekte hennes rygg. Hennes tårar hade slutat falla, vilket gjorde mig på bättre humör. 
 Hon tittade upp på mig igen med sina blåa ögon. 
- I'm happy with you too, you make me feel calm, sa hon. 
Jag smekte hennes hår och log igen. 
- I just want to help you, you are my friend too, even if Caitlyn would hate it. 
- Maybe you're right, sa hon eftertänksamt. 
Jag kunde inte låta bli att tycka att hon såg söt ut när hennes panna rynkade sig i djupa veck, med mascara sträcken på kinderna och henens rödgråtna ögon. Jag ville bara göra henne glad igen. Det var alltid så jag brukade se henne. Hon var alltid glad med Cailtyn. 
 Jag rörde försiktigt vid henns kind och hon tittade intesivt på mig. Jag kände hur hennes händer smekte min rygg och vadrade neråt. 
Jag bara tittade in i henns ögon. Hennes ögon hade en turkos blå nyans. Jag kände hennes händer vid min T-shirts slut. Jag upptäckte att hennes ögon hade en guldring precis vi puppilern. Nu var hennes händer innanför min tröja. Min kropp spändes när hon började smeka min mage. 
- Harry, he will not leave me alone. 
- I will do my best, sa jag sammanbitet när hennes läppar försiktigt kysste min hals. 
- You don't need to do this, sa hon och kysste min hals mer intensivt. 
Jag visste inte ritkigt vad jag skulle svara eftersom jag inte visste om hon menade att jag inte behövde skydda henne eller att jag inte behövde bli galen utav hennes kyssar. 
Jag klarade inte att stå ut särskilt länge. Efter att hon dragit av mig tröjan och börjat kyssa min haka, min panna, dragit mig genom håret, smekt min mage mer och kysst mig djupt var jag bara tvungen att ställa henne mot väggen. 
Hon tittade på mig och bet sig i läppen. Jag log lite och smekte hennes armar. 
- You don't know what you have asked for, viskade jag i hennes öra och jag hörde hur hon skrattade till lite när jag började kyssa hennes nacke samtidigt som jag drog av henne tröjan sakta. 
Jag hörde hur hennes andning blev tyngre när jag kysste henne upp över halsen och upp till läpparna. 
Hon höll sina armar tätt omkring mig och smekte min mage intensivt.
Hennes läppar mötte mina i en djup och het kyss. Jag kände hur hennes händer rörde sig ner mot mina byxor och mina händer fumlade efter hennes bh knäppe. 
Jag höll henne tätt mot min kropp så jag kunde känna varje kontur av hennes kropp. 
- Harry, stönade hon fram och knäppte upp mina byxor. 
Jag tog upp henne i min famn och bar in henne till sovrummet. 
- You make me crazy Jessica! sa jag och kysste hennes bröst och smekte hennes mage. 
Hon svarade med en suck och drog fingrarna genom mitt hår.
Jag knäppte upp hennes byxor och mötte hennes blick. 
Jag förstod vad blicken sa och rotade igenom mina jeansfickor. Jag hittade vad jag sökte och tog upp det lilla paketet jag använt så många gånger. 
Jag tog av mig jeans helt och la mig över henne igen. 
- We don't want ot make more kids, sa jag och blinkade åt henne medan jag kysste henne länge. 
Det kändes som om våra kroppar brann tillsammans. Vi stönade till båda två och jag lusten var stor hos oss båda. 
Vi smekte varandras kroppar intensivt och hennes hand letade sig in i mina kalsonger. 
Detta skulle bli en kväll jag aldrig skulle glömma. 
Frågan var bara hur det skulle sluta...

Kapitel 43! :D  
Lite oväntat kanske! :o Men vad kommer hända nu?! Är Jessica och Harry kära? Vad tror Cailtyn egentligen? Hur kommer detta sluta! 15 kommentarer skulle vart kul om vi kunde få ihop! Tack alla ni som alltid kommenterar <3

Kapitel 42 - One mistake can change your life

Från kapitel 41 (Harrys perpektiv):
- I going to take a shower now Harry, we can talk about this later, but I promised your mum that you will call her tonight, sa hon och reste sig upp och ställde muggen på diskbänken. 
Jag nickade och mummlade något till svar. Jag var för insatt i mina egna tankar. 
Jag hörde hur Caitlyn gick in i badrummet och duschen sattes på. 
Jag låste upp min mobil i någon sorts trans och gick in på meddelanden och läste det andra meddelandet jag fått. 
Jag hade haft tur den här gången tänkte jag medan jag började skriva ett svar.

 
 
 
 
 
 Ny dag nya tag, tänkte jag när jag vaknade upp. Idag var det lördag och jag och Harry hade bestämt oss för att fixa iordning barnets rum. Vi skulle tillsvidare inreda mitt rum. Meningen var att jag så småningom skulle flytta in hos Harry. Huset vi tittat på hade vi efter många om och men bestämt iss för att inte köpa. Vi hade bestämt oss för att vänta, men så fort jag nämne det hade han bara sagt att vi får lösa det och att lägenheten räcker så länge. Mig speade det ingen roll, jag var van vid "compactlivning". 
Jag reste mig från sängen och satte mig på sängkanten. Jag kollade ut över mitt rum, rummet som från början varit en garderob.. Väggarna var klädda i blåa tapeter med små mörblå blommor på. Det var en väldigt fin tapet, den skulle passa till ett barnrum ett tag till.  Jag klev ur sängen och tog på mig en lös sommarklänning med blommor på. Jag tog på mig thights och en jeansjacka till det. Det jobbigaste med att vara gravid vara att outfiterna blev så begränsade. Jag hade inte brytt mig om att köpa så många mammkläder eftersom dte inte var så länge jag skulle vara gravid, det fanns heller inte så stort utbud till blivande mammor. 
Jag drog ur mobilen ur laddningssladden och tog med den ut ur mitt rum. Jag gick till köket för att fixa frukost, som vanligt satt ingen Harry där och hela lägenheten var svart. Köket i klockan stod på halv elva. 
När jag ätit upp blev klockan elva. Jag orkade inte vänta längre, för om inte Harry skulle vakna snart så skulle vi inte hinna med någonting. Jag traskade in i Harrys rum där han låg helt utslagen över hela sängen. 
- Wake up! Sleepyhead, sa jag och tog tag i täcket för att dra av det om han inte vaknade. Han vände på sig och mumlade något ohörbart.
- Your fault, sa jag sedan och drog av honom täcket. Han reste sig upp i sängen och tittade sömnigt på mig.
- Whaaat?
- You need to get up if we gonna have time for something today, muttrade jag och slängde tillbaka täcket på honom. Det träffade hela honom så han ramlade med täcket över sig.
Han drg bort täcket och tittade upp. 
- Okay then, gäspade han och reste sig sedan i slowmotion.
 
                                                        *                                                 *                                              *
 
Vi satt äntligen i bilen påväg till köpcentret. Idag skulle det inhandlas barnsäng, lite leksaker,tonvis med blöjor och andra nödvändigheter.
Vi parkerade på en ledig plats på parkeringen och traskade sedan in på köpcentret. Det var Harrys förslag att åka just hit, det var första gången jag var här. Det låg några mil söder om Londons centrum.
Vi gick till den speciella delen av huset där det fanns barn och bebisgrejer. Genast hittade vi blöjor och nappflaska och flera paket nappar. Vi la dem i vagnen vi tagit med oss in och gick sedan vidare in till avdelningen för sängar. Det fanns många olika slags sängar. Spjälsängar med tak, och utan, i olika färger, former och storlekar. Harry tyckte vi skulle välja en säng med blått spetstak hängande som en slöja över sängen. Jag tyckte mer vi skulle ha  en vanlig, enkel säng utan tak. 
Vi stod en stund och dividerade om hur vi skulle komma överens. 
Tillslut gav jag med mig och tänkte att sängen trots allt skulle passa till tapeterna i rummet. Det skulle inte bli ett typsikt "flickrum". Men det kanske bara var bra..
Vi gick vidare mot leksaks avdelningen. Där hittade vi den ena konstigare leksaken än den andra. Vissa leksaker var helt meningslösa och Harry försökte intresseerat lista ut hur de fungerade. Hans intresse och hopplösa min när han inte fattade gjorde det så roligt att jag var nära på att kissa ner mig av skratt. Efter ett tag hittade vi en docka, några bollar och lite lätta spel. Vi hittade även pussel och andra leksaker som vår dotter skulle kunna använda senare.
När vi gått runt i affärer i tre timmar kände vi oss nöjda och begav oss hemåt. Hemma väntade oss ännu ett problem, vi skulle
sätta ihop sängen.. Det visade sig att varken jag eller Harry var särskilt bra på det. Trots att vi hade fått med en instruktionsbok så fick vi inte ihop det. Allt låg huller om  buller i hela rummet och vi bara satt mitt i smeten och skrattade över hur ohendiga vi var.  Jag gav till slut upp och la mig på sängen för att titta på när Harry försökte sig på att förstå hur man skulle få ihop det. Han satt en stund och bara tänkte. Jag kände hur jag blev tröttare och tröttare och tillslut somnade jag...
 
 
Jag vaknade av att någon kittlade mig, Jag skrek förskräckt till och sågatt det bara varit Harry som jävlats med mig. Jag reste mig och tittade över rummet. Golvet var helt rent och mot andra sidan väggen stod en säng perfekt ihopbyggd. 
- But how? frågade jag förundrat och kollade skeptiskt på Harry. Did you figured it out?
- Haha no, I called Liam so he came here and helped me. He toldme to say to you that you look very cute when you sleep, haha.
Jag slog till honom på armen, Inte kul. Jag gillade inte när folk kollad epå när jag sov. Man visste aldrig hur man såg ut då. 
- He did a reall great job! And it's beautiful and fits perfect to the room.
- Agree, svarade han stolt och beundrade sängen.
- So, what should we do? Watch one of your hundred movies?
- Great suggestion, come on, sa jag och vi gick ut till vardagsrummet tillsammans.
 

Inte för att göra er besvikna.. men tyvärr ska jag och felicia bort i helgen så nästa kapitlet kommer antagligen inte upp fören på måndag! Men då får ni förhoppningsvis reda på lite mer om den mystiska sms kompisen Harry skaffat sig... STAY TUNED ( känner att jag åste sluta skriva de haha... skriver det hela tiden xd )
 
VI FICK TYVÄRR INTE 10 KOMMENTARER.. ÄNDÅ LA JAG UPP DETTA, SNÄLLT VA? *alla skriker ja*
 
Vad tycker ni om rummet? Hur tror ni fanficsen kommer sluta? kommer dom leva happily ever after? Vi har funderat och antagligen kommer det bli runt 55-60 kapitel. så d är allt några kvar!! :)
 

Kapitel 41 - One mistake can change your life

 Från kapitel 40 ( Cailyn's perspektiv: )
Vi går ut i köket för att fixa iordning det vi behöver. Vi blandar ihop var sin ansiktsmask som vi sedan lägger på ansiktet. Vi tar två gurkskivor var och lägger på ögonlocken och sätter på lugnmusik. Vi ligger med ansiktsmaskerna på i varsin fåtölj i tio minuter. När vi tar av dom känner vi hur våra ansikten redan blivit återfuktade och mjuka. Hur många gånger jag än använder ansiktsmask så förundras jag alltid lika mycket över hur lent och skönt ansiktet känns efteråt. Vi forstätter med att ge varandra massage. Vilket Jessica är väldigt bra på. Det känns skönt över mina stela axlar. Jag njuter verkligen. Sedan är det min tur att ge henne. Jag gör så gott jag kan men jag tycker alltid det är svårt att veta hur hårt jag ska ta i. 
Vi fortsätter hela kvällen med att ta hand om oss själva. Vi pratar och skrattar och har det allmänt bra. Bästa tjekvällen helt enkelt. 


 
 
 
 ****** 2 veckor senare ******
 

Jag och Caitlyn höll precis på att dsikutera om vilken dag vi skulle åka och hälsa på våra föräldrar, vi ville träffa dom minst en gång innan födseln, när det plötsligt plingade till i min telefon och skärmen lös upp på bordet framför oss. Jag skyndade mig fram med handen och stoppade den snabbt i fickan och förhoppningsvis hade Cailtyn inte hört plinget från min telefon. 
Jag tittade upp på henne med lite utav en hoppfull blick. Men jag såg att det inte direkt gick att dölja eftersom hon tittade på mig med höjda ögonbrynn. 
- Ehm..it was only Louis, stammade jag fram och fösökte att inte börja rodna för då skulle jag avslöja mig helt. 
- Yeah, that's why you are so fast with your hands, sa Cailtyn sarkastiskt och tittade stelt på mig. 
Jag tittade ner i bordet och kände hur min mobil vibrerade en gång till i fickan.
- But it's not something special, sa jag och kollade upp igen.
Jag mötte hennes tvivlande och irriterade blick och såg att jag inte skulle komma undan med det här så lätt. 
- Why don't you want to tell me what he wrote then? sa hon kyligt. 
Jag svalde ljudlöst och förhoppningsvis omärkbart. 
- I haven't read it yet, sa jag tyst.
Det blev tyst ett tag. Antagligen väntade hon på att jag skulle säga något mer men jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. 
- So read it then, sa hon med sammanbitna käkar. 
Jag förstod att det inte var någon idé att försöka slingra sig ur detta. Utan långsamt, långsamt drog jag upp min mobil ur min gråa jeansficka. 
Jag kände hur hon stirrade på mig och la armarna i kors över bröstet. Jag visste att det värsta hon visste var hemligheter. Så jag frå väl antagligen skylla mig själv när jag lägger mobilen på bordet när jag vet att det kommer komma ett svar snabbt. 
Jag låste upp skärmen och gick in på meddelanden. Jag tittade förvånat på skärmen. Caitlyn blev antagligen nyfiken för hon sa hetsigt: 
- What's wrong? 
Jag pustade ut tyst så att hon inte skulle se min lättnad. Jag till och med skrattade till av meddelandet och vände telefonen mot henne så att hon kunde läsa. 
" Thanks for the pizza yesterday Harry! We should go out more often! But keep it as a secret, I don't want Eleanor to know about it ;) xx "
- I had right, it was from Louis, sa jag näst intill skadeglatt. 
Caitlyn läste meddelandet och såg genast mer avspänd ut. Hon skrattade till hon med.  
- Oh, I'm sorry for that Harry, I thought it was someone else, sa hon och tittade lite skuldmedvetet på mig. 
- I know I can trust you. 
 Nu var det min tur att känna skuld. Jag försökte att skjuta bort alla tankar som kom bubblande upp i mitt huvud. 
- It's okey Caitlyn, I understand that you react like that, but we aren't together, right? 
Min fråga kom nog som en chock för henne för hon stannade upp mitt i rörelsen när hon skulle ta upp temuggen. 
Hon satt tyst ett tag och jag såg hur mycket tankar det rörde sig i hennes hjärna eftersom hennes ansiktsuttryck ändrades fort även ifall det var nästan omärkbart. 
- No, no, of course not, sa hon tillslut lite tveksamt. 
Jag grankskade henne noga men hennes aniskte hade sluttit sig igen. Hon visade inga känslor. 
Jag nickade sakta. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara eftersom hon inte visade sina känlsor kring detta ämnet. 
- Well, okey, ehm..then..ehm...great, sa jag efter ett tag. 
Jag kände mig tvungen att komma ur den pinsamma tystnaden. 
- Yes, sa hon kort och tonlöst. 
- I going to take a shower now Harry, we can talk about this later, but I promised your mum that you will call her tonight, sa hon och reste sig upp och ställde muggen på diskbänken. 
Jag nickade och mummlade något till svar. Jag var för insatt i mina egna tankar. 
Jag hörde hur Caitlyn gick in i badrummet och duschen sattes på. 
Jag låste upp min mobil i någon sorts trans och gick in på meddelanden och läste det andra meddelandet jag fått. 
Jag hade haft tur den här gången tänkte jag medan jag började skriva ett svar.

Kort kapitel! Men det kommer bli två korta på raken för att sedan börja om på långa igen! Så håll ut! 
 
Varför är Harry så hemlighetsfull? Och var det inte bara Louis som sms:at? Och var vad det Caitlyn tänkte på under sin tystnad? 
Vi vill så gärna höra era tankar så snälla passa på att kommentera! 10 kommentarer till nästa! Tack för alla innan <3

Kapitel 40 - One mistake can change your life

Från kapitel 39 (Harrys perspektiv):
Jag gick ut genom dörren och kände hur vår kylan slog emot mig. Än hade det inte börjat bli varmt om kvällarna. Det var ju ändå bara april, men man kunde ju alltid drömma om att man snart skulle kunna vara ut sent. 
Jag bestämde mig för att gå hem till Louis. Det var inte så långt egentligen. Det ända som skulle kunna hända på vägen var att jag stötte på några fans. 
Jag stoppade händerna i jackfickorna och började vandra upp för gatan...
 

 
 
 
 
 
Jag skrattade lite för mig själv innan jag gick in med godispåsarna. Harry hade sett väldigt genant ut. Som om han bara vill smälta genom jorden, Jessica däremot såg ganska bekväm ut med situationen. Hon skrattade och såg ut att beundra Harrys kropp i smyg. Harry går för att ta på sig och jag går ut till köket. Jag tar fram två stora skålar och häller i så mycket godis som får plats. Jag tar med dom ut till vardagsrumemt där Jessica redan tagit plats. Vi sätter på kvällens första film som vi bestämt ska vara en skräck. Vi skulle se Orphan. Jag hade sett den en gång förut och blev vettskrämd, trots det var det en väldigt bra film, den var så verklig och inte med en massa spöken eller overkligt. Och det var antagligen det som gjorde den ännu läskigare.
Efter en del skrik och gömningar bakom kuddar var filmen äntligen slut. Vi hade skrikgråtit filmen igenom. Trots att jag visste precis vad som skulle hända. När eftertexten rullar sitter jag och Jessica och bara stirrar på varandra. Efter stund börjar vi gapskraatta. Utan någon andledning, det känns bara så bra. Sitta här med sin bästa vän. Båda skrattar så mycket att vi tappar andan och så fort vi tittar på varandra igen kommer fnisset tillbaka. Vi sitter så slålänge eftertexterna rullar men när dom är slut så kommer vi tillbaka till menyn, där man väljer språk och andra alternativ. Där är det en bild på Esther. Esther är psykot som hela filmen handlar om och både jag och Jessica hoppar till när vi får syn på henne. Jessica gömer sig bakom kudden igen och jag blir tvungen att sträcka mig efter fjärrkontrollen för att stänga av. När jag gjort det pustar både jag och Jessica ut och vi lägger oss till rätta i soffan. Vi tittar på varandra och Jessica ser allvarlig ut. När hon ser att jag tittar på henne spricker hon upp i ett leende.
- How you and Harry decide name yet? frågar hon intreserat.
- No, but we have some suggestions. Harry like the name Darcy, but I've think of Sophie, Sophia or Melanie, what do you think? 
- Maybe you should try the name Esther? säger hon och vi båda börjar skratta.
- Never ever.
- Haha, just kidding, but I can't choose, liked all of that names. Hon ser fundersam ut när hon svarar.
- Me too, that's the problem, and she can't have four names, at least one need to go.
 - Yea, that's true.
 - What should we do? It's just five, and I don't like to watch another movie right now, säger Jessica.
- What about home spa?
 - Sounds perfect, svarar Jessica glatt och vi reser oss från den gosiga soffan.
Vi går ut i köket för att fixa iordning det vi behöver. Vi blandar ihop var sin ansiktsmask som vi sedan lägger på ansiktet. Vi tar två gurkskivor var och lägger på ögonlocken och sätter på lugnmusik. Vi ligger med ansiktsmaskerna på i varsin fåtölj i tio minuter. När vi tar av dom känner vi hur våra ansikten redan blivit återfuktade och mjuka. Hur många gånger jag än använder ansiktsmask så förundras jag alltid lika mycket över hur lent och skönt ansiktet känns efteråt. Vi forstätter med att ge varandra massage. Vilket Jessica är väldigt bra på. Det känns skönt över mina stela axlar. Jag njuter verkligen. Sedan är det min tur att ge henne. Jag gör så gott jag kan men jag tycker alltid det är svårt att veta hur hårt jag ska ta i. 
Vi fortsätter hela kvällen med att ta hand om oss själva. Vi pratar och skrattar och har det allmänt bra. Bästa tjekvällen helt enkelt. 
 

 
GAHHH... förstår om ni blir förbannade på oss.. blir de på mig själv oxå. need to update better. men nu har vi iaf bestämt vad som ska hända fram till kapitel 47, hehe, har även bestämt slutet så nu äre bara att köra på!
 
vad tycker ni att barnet ska heta? Och blir de styles som efternamn? lr blire Caitlyns efternamn? stay tuned! försnart händer de grejer kan jag lova.
 

Kapitel 39 - One mistake can change your life

 Från kapitel 38 (Caitlyns perspektiv): 
Han släpper av mig vid affären och vi bestämmer att jag ska gå hem och han åker hem sålänge, ifall Jessica skulle komma. Jag ger honom en kindpuss innan jag hoppar ur bilen och går mot affären. Affären är full av godis i miljontals olika sorter. Jag tar mig en påse och börjar gå runt. 
Det slutar med tvåstora påsar med tre kilo godis. Antagligen skulle det räcka i flera veckor. Kasörskan trodde inte att jag var riktigt klok när jag köpte så mycket. Men det fanns så mycket att välja mellan och jag var trots allt ett litet godismonster. Speciellt svag var jag för mjölkchoklad och lakrits.
Jag tar mina påsar och traskar hem dom tre hundra metrarna det är hem. För det var trots allt mitt hem även fanns det kändes konstigt att kalla det det. 
 


 
Jag lämnade av Caitlyn nere vid affären och fortsatte sedan åka dom få minutrarna som det var kvar hem. Caitlyn och Jessica skulle ha någon slags tjejkväll. Skulle väl atgaligen bli så att jag fick sticka över till Louis eller någon ikväll. Om inte så skulle hon antagligen köra ut mig ur lägenheten. Om det är en sak jag har lärt mig så är det att deras tjejkvällar är heliga. Jag körde upp på garageuppfarten och stängde av motorn. 
En dusch skulle jag väl i alla fall hinna med innan dom skulle storma huset, tänkte jag och klev ur bilen. 
 
Väl inne gick jag runt och tände lampor. Jag hade aldrig gillat att det var släckt om jag var ensam hemma. Plus att det såg mycket trevligare ut om ljuset var tänt. 
Jag gick in till sovrummet och rotade runt i garderoben. Jag behövde ju inte direkt klä upp mig för ikväll. Det var riktigt skönt att vara ledig denna helgen. Men nästa vecka skulle vi ha ett möte med mangementet och planera våran nästa tour. 
Man kan väl säga att jag inte direkt gillade att vi skulle på tour direkt efter att bebisen fötts. Jag ville helst vara hemma med Caitlyn och mitt barn. 
Mitt barn, sa jag högt för mig själv medan jag rotade fram en vit skjorta och ett par jeans. 
Det kändes konstigt att säga det. Jag hade fortfarande inte kunnat accpeptera att jag skulle bli pappa. Även ifall jag såg Caitlyns mage växa dag för dag. 
Jag skakade på huvudet för att sluta tänka. Det tjänade ingenting till att tänka på det där för miljonte gången. 
Hag gick in i badrummet och la kläderna på den svarta skinnfåtöljen som jag inrett mitt badrum med. 
Jag tog av mig skjortan jag haft på mig hela dagen och inspekterade mina " fyra " bröstvårtor i kropps spegeln som hängde på väggen. 
Jag drog lite på munnen. Egentligen var det ganska kul att det hade blivit så. Två stora födelsemärken som verkligen gjorde så att det såg ut som om jag hade fyra bröstvårtor. 
Jag tog av mig byxorna, strumporna och kalsongerna. Jag satte på vattnet och väntade en stund på att det skulle bli varmt. 
Jag tog fram en blå handduk från den vita badrumsskåpet. 
Jag klev in i duschen och kände det varma vattnet sila ner för min ömma kropp. Det slet på kroppen att jobba så hårt flera veckor i sträck. 
Jag hade egentligen tänkt att jag skulle duscha en kort stund eftersom Jessica och Caitlyn kunde komma när som helst. 
Men när jag verkligen kände hur vattnet smekte min kropp kunde jag bara inte slita mig från den varma duschen. 
Jag tvålade in mig noga och lät vattnet skölja av min hud sakta. 
Plötsligt ljöd ett starkt ljud från ringklockan. Jag svor tyst för mig själv. Jag hade helt glömt bort tiden. 
Jag måste stått här i minst tjugo minuter! Jag skyndade mig ut ur duschen medan jag hörde ringklockan igen. 
- I coming! hojtade jag och det verkade tydligen bråttom så jag slängde bara på mig handduken runt höfterna utan att tänka så mycket mer på det. 
Jag nästa rusade ut till dörren där någon fortfarande stod och ringde på. 
Jag öppnade dörren snabbt och till min förvåning fick jag se att det bara var Jessica där utanför. 
Jag såg att hon inte var beredd på att det skulle vara jag som öppnade och hennes ögon spärrades upp ordentligt. 
- Oh, hi Jessica, sa jag och försökte dölja min förvåning eftersom jag egentligen visste att hon skulle vara här nu. 
Men var, var Caitlyn? 
- Hey, Harry, sa hon lite chockad och tittade chockad på mig. 
Jag tittade ner och insåg att jag ju inte hade något mer än bara en handduk på mig. 
- Haha, ohh, maybe you should close the door, sa jag och blinkade åt henne. 
Hon insåg att jag sett hennes blick och hon rodnade men stängde dörren. 
- I think Cailtyn will be here in a minute, sa jag och log lite mot henne. 
Hon log tillbaka. 
- Oh, yes, I'm a bit early I think. 
Jag stirrade bara på henne. Skojade hon med mig nu? Hade jag inte behövt visa mig halvnaken för henne om det inte varit för att hon var tidig? 
Jag tror hon insåg vad jag tänkte på för hon skrattade till lite. 
- It's okey, you have a lovely body Harry, sa hon och blinkade tillbaka. 
Nu var det min tur och rodna. Innan jag hann svara kom Caitlyn in svepandes genom dörren med två jätte stora godispåsar.
Hon stirrade på både mig och Jessica en minut innan hon brast ut i skratt. Jag och Jessica stod där som två frågetecken och undrade vad som var så kul. 
- Well, Harry, you shouldn't bother our guest, even if you want to strip for her, skrattade hon fram. 
Jag kände hur mitt aniskte blossade upp ännu mer och jag hörde hur Jessica också började skratta. 
Jag vet inte hur länge dom stod där och skratta. Men tydligen roade det dom väldigt mycket. Efter ett tag när jag trodde att dom snart skulle dö av skratt, tonade det ut och Caitlyn kollade på mig roat. 
- I'm sorry honey, retades hon. 
- You should be, sa jag tillbaka och stirrade på henne fortfarande röd i ansiktet. 
Hon skrattade igen och gick fram till mig för att ge mig en puss på kinden. 
- You should take some clothes and go over to Louis, sa hon efter det och gick in med Jessica i släptåg till vardagsrummet. 
Jag tittade efter dom ett tag innan jag log för mig själv. Tjejer kan allt vara väldigt konstiga. 
Jag gick tillbaka till badrummet och fann mina kläder där jag lämnat dom. Jag tog på mig dom snabbt medan jag hörde hur filmen rullade igång på TV:n. 
Jag tog upp mobilen som legat i jeansfickan och skickade iväg ett sms till Louis där jag skrev att jag tänkte komma över. Hade han Eleanor där fick han köra ut henne eftersom detta skulle vara en grabbkväll. 
Jag gick ut från badrummet och slängde ett ögonkast på TV:n och fick se att dom skulle se The Lucky One. Jag tror att Caitlyn sett den minst 100 gånger. Jag kan inte förstå hur hon fortfarande tyckte att den var bra. 
Jag snörade på mig mina Paladium skor ute i hallen och tog ner jackan från kroken.
- I leaving now, skrek jag ihop om att dom skulle höra mig över den höga intro musiken.
- Okey, see you later, hörde jag en frånvarande röst svara.
Hon skulle antagligen glömma att hon svarat mig och ringa om en halvtimme och fråga var jag var någonstans. Men denna gången hade jag i alla fall haft tur med att få ett svar.
Jag gick ut genom dörren och kände hur vår kylan slog emot mig. Än hade det inte börjat bli varmt om kvällarna. Det var ju ändå bara april, men man kunde ju alltid drömma om att man snart skulle kunna vara ut sent. 
Jag bestämde mig för att gå hem till Louis. Det var inte så långt egentligen. Det ända som skulle kunna hända på vägen var att jag stötte på några fans. 
Jag stoppade händerna i jackfickorna och började vandra upp för gatan...

Kapitel 39! 
Vad hände egentligen mellan Jessica och Harry? Hur tror ni barnets uppväxt kommer bli när hon har en pappa som jobbar mycket? Kommer Caitlyn och Harry bli ett par? 
10 kommentarer till nästa! Tack för alla underbar kommentarer ni ger oss! ger verkligen motivation! <3
 
 

Kapitel 38 - One mistake can change your life

Från kapitel 37 (Harrys perspektiv):
Både jag och Caitlyn tjurade när vi begav oss till akutavdelningen. 
Jag tyckte helt enkelt att jag hade gjort rätt i att slå till väggen istället för att ta ut min ilska på andra sätt. Tydligen hade jag gjort fel och hon visste bäst. 
Det var inte många patienter som väntade på akutmottagningen så jag kom in fort till alla deras tusen frågor. Jag var verkligen inte på humör och svarade kortfattat. Det stod i alla fall klart för dom att jag behövde röntgas eftersom min hand började skifta i blålila och den hade svullnat upp.
 


 
Jag muttrade för mig själv. Jag skulle inte behöva sitta här om den inte vore för att han tog ut sin ilska så brutalt. Vi skulle inte berättat över huvudtaget.
- I'm sorry but I really need to go Cait, ursäktade Jessica och reste sig. I have work tommorow, you know.
- It's okay. You can log. Thank you for everything, sa jag och reste mig för att ge henne en hejdåkram.
- Are you sure? Frågade hon och granskade mig. 
Jag nickade och hon verkade nöja sig med det.
- But we'll see next week, right? Movie at My place? Frågade jag och Jessica nickade.
Jessica gick längs den vita korridoren och jag satte mig ner igen i väntan på att Harry skulle komma tillbaka från röntgen.
 En halvtimme senare kommer Harry gående längs korridoren, han sätter sig bredvid mig och suckar. Jag frågar ivrigt hur det gått och han berättar att den som tur va inte var bruten utan bara rejält stukad. Han visar mig hur doktorn satt på ett bandage och att det måste bytas varje dag. Jag tycker synd om honom. Han ser lite föragrad ut, och det ser ut att göra ont. Det var trots allt en riktig smäll.
Jag reser mig upp och tar tag i Harrys oskadade hand. Jag drar upp honom på fötter och ger honom en varm tröstande kram. Han besvarar den och lägger huvudet på min axel.
- It's gonna be alright soon, säger jag tröstande innan jag släpper honom och vi går hand i hand längs kooridoren och ut ur det stora sjukhuset.
 
                                                         *                                     *                                  *
 
 
- Are you ready? We gonna be too late lazyboy, skriker jag från köket. 
Harry skriker yrvaket tillbaka.
- 5 minutes.
Jag suckar. Hur morgontrött får en människa vara egentligen? 
Jag sätter mig ner på pallen som står i hallen så länge.
Det var i dag en vecka sedan Harry åkt. En vecka sedan Michael var här. Senaste veckan hade rusat förbi och Harry hade inte släppt mig med blicken för en stund. Han hade skyllt på att jag behövde va med och ta hand om hans hand, för att jag var den ända som kunde linda om. Egentlgien var det en dålig ursäkt med tanke på att det var busenkelt. Men jag hade följt med utan protester för jag kände mig trygg med honom. Och jag fick något att sysselsätta mig med. 
- I'm ready, skriker Harry. En sekund senare står han framför mig i hallen. 
Han tar på sig en jacka och converse sedan går vi ut. Harry backar ur sin bil ur garaget och jag hoppar in. Idag skulle vi se på huset som Harry hade tittat ut. Vi svänger in på ett glest kvarter med sju, åtta hus. Det verkar vara ett lungt kvarter och husen är stora och vita. Vi stannar vid tredje huset. Harry stänger av bilen och hoppar snabbt ut för att sedan springa runt och öppna dörren för mig. Jag tackar vänligt och vi går upp längs den grusade gången. Det står en stor tillsalu skylt på gräsmattan. Vi går in genom den vita dörren och möts av ett öppet hus. Det är folk som går runt och kikar i grupper, och vi bestämmer oss för att börja med vardagsrummet. Det är ett tvåvåningshus och på övervåning finns tre sovrum, ett allrum och en toalett. På nedervåningen finns kök, vardagsrum, arbetsrum, toalett och yttligare ett sovrum. 
Det är en smart planlösning och de har sett till så att det är mycket öppna och ljusa ytor. Köket ser nytt ut, det kan inte ha bott många här innan. 
- So.. what do you think? frågar Harry när vi gått runt i huset för andra gången. Han ler charmigt och ser frågande på mig.
- I really like it, I mean, it's beautiful, but isn't it very big? and expensive? 
- I also like it, and I've told you before, don't worry about money. I'll fix that.
Jag ser fundersamt på honom.
- I want some time to think about it, okay?
Han nickar och vi tackar mäklaren innan vi går därifrån. 
När vi går ut till bilen småpratar vi om vad vi kunde ha de olika rummen till och hur vi skulle kunna tapetsera och möblera.
- I need to visit the candyshop before we can go home. Jessica gonna come later and we'll have a movienight. 
 - Nice, I can drop you at the shop near the flat, if that's okay?
- Great, thank you.
Han släpper av mig vid affären och vi bestämemr att jag ska gå hem och han åker hem sålänge, ifall Jessica skulle komma. Jag ger honom en kindpuss innan jag hoppar ur bilen och går mot affären. Affären är full av godis i miljontals olika sorter. Jag tar mig en påse och börjar gå runt. 
Det slutar med tvåstora påsar med tre kilo godis. Antagligen skulle det räcka i flera veckor. Kasörskan trodde inte att jag var riktigt klok när jag köpte så mycket. Men det fanns så mycket att välja mellan och jag var trots allt ett litet godismonster. Speciellt svag var jag för mjölkchoklad och lakrits.
Jag tar mina påsar och traskar hem dom tre hundra metrarna det är hem. För det var trots allt mitt hem även fanns det kändes konstigt att kalla det det. 
 
 

tyvärr blir det inga bilder då varken jag eller felicia har tillgång till dator. 
kapitlet skulle kommit upp en massa timmar tidigare.. menme var fullt upptagen med att dampa över att britawards inte funkade så bra.. såg ni deras framträdande? och har ni sett owoavideon? bara jag om älskar den? *.*
 
Carry blir deras shipname! och visst verkar de som de kommer varandra närmare?.. dom bråkar iaf inte!
och vad tycker ni om huset? ska dom flytta eller räcker Harrys lägenhet?
 
Kommentera!

Kapitel 37 - One mistake can change your life

Från kapitel 36 (Caitlyns perspektiv):
Jessica börjar berätta hela historien. Om hur hon kommit och räddat mig, och hur han hotat mig. Harry ser rasande ut. Det ser ut som om han inte vet var han ska ta vägen. Han reser sig upp så hastigt att stolen välter. Han drar händerna i sitt mörka lockiga hår. Jag ser hur han spänner käkarna. Han går fram och tillbaka i köket mumlades. Jag suckar. Det är trotsallt över och inget han behöver oroa sig för nu. Jag ser hur Harry ilsket tar upp en vas som står i fönstret. Vad ska han gör nu?
 
 

 
 
 Ett olidligt högt ljud hördes när vasen träffade golvet. Jag hörde hur Jessica och Caitlyn skrek till. 
Det var glassplitter över hela golvet. Jag bara stirrade på det. En glasskärva måste träffat min arm för blod droppade ner på golvet. 
- Please Harry! Calm down! skrek Caitlyn åt mig och tog tag i min andra arm. 
Jag knuffade bort henne försiktigt. Rädd för att jag skulle skada både henne och barnet om hon kom för nära när jag var så arg. 
- He is just such an asshole! skrek jag och visste inte vart jag skulle ta vägen. 
Jag kände hur ilskan kokade inom mig. 
- And why didn't you told me about him earlier?! 
Jag vände mig om och tittade på dom båda två. Båda skruvade på sig och tittade ner på allt glassplitter.
- Are you hurt? frågade jag Caitlyn eftersom ingen svarade mig. 
- No, I'm not, sa hon och kollade på mig. 
Jag såg att hon ljög. Hennes ögon tindrade alltid mindre när hon ljög. 
Jag vände mig bort från dom och bet ihop käkarna hårt. Blodet rusade fram genom kroppen och jag var alldeles yr av vredet. 
Hur kunde en normal människa ge sig på sitt ex? som desutom är gravid? en idiot är vad han är!
 Det svartnade framför ögonen på mig. Jag var både arg på mig själv för att jag inte varit här och stoppat honom och så klart var jag jävligt arg på honom. Nästa gång han kommer hit ska han inte vara oberörd när han drar här ifrån. 
- Just calm down! This wont help someone, sa Jessica. 
Jag ignorerade henne och försökte att inte tänka på vad den idioten hade gjort mot Caitlyn. 
Hur kunde man ens komma på en sån sak? Något stod ju inte riktigt rätt till med den människan det var en sak som var säker. 
Skulle jag inte ens kunna få sköta mitt jobb utan att idioter skulle lägga sig i? 
Visst Caitlyn är vacker men någon respekt för tjejer måste man väl ändå ha! 
Jag var så arg så att jag gnisslade tänder. Jag visste att jag var tvungen att få ut min ilska på något sätt. Den ända utvägen jag såg var att slå till väggen. Tjejerna kunde jag inte direkt slå. 
Jag var så arg att jag slog min knytnäve rakt in i väggen. Det hördes ett läskigt kras som tycktes komma från min hand. 
Jag kände hur det blixtrade till av smärta och jag stönade högt. 
Jag kände hur Caitlyn snabbt var framme vid mig och jag hörde deras röster men kunde inte direkt svara av all smärta som flöt genom min kropp som ilskna elektriska vågor. 
- I think we need to take him to the hospital, hörde jag Caitlyns upprörda röst säga till Jessica. 
- Me too, sa hon något lugnare men ändå överspänt. 
Jag kände mig mycket lugnare. Jag hade blivit av med all ilska men smärtan i handen var olidlig. 
Jag tror jag gjorde en smärtsam grimars när Caitlyn kände på min hand och det var det som avgjorde att det blev en tur till sjukhuset. 
Caitlyn och Jessica hjälpte mig ut till Jessicas bil. Caitlyn satte sig lugnt bredvid mig och höll min friska hand. Det bultade i min andra hand och jag fick koncentrera mig hårt för att inte skrika. 
- That was really stupid of you, hörde jag Caitlyn säga bredvid mig och la sina ben i kors. 
- I can't help that your ex is an idiot, sa jag sammanbitet och försökte koncentrera mig på vägen istället. 
Jag ville inte att vi skulle bråka nu. Framför allt inte när Jessica hörde på. Det var tvunget att vara bra mellan oss. Så var det bara. 
- He was a nice guy, sa hon lågt bredvid mig och la till rätta en hårslinga bakom örat som trillat ner. 
- Yeah, exactly, he WAS, muttrade jag när vi svängde in på sjukhusets parkering. 
Både jag och Caitlyn tjurade när vi begav oss till akutavdelningen. 
Jag tyckte helt enkelt att jag hade gjort rätt i att slå till väggen istället för att ta ut min ilska på andra sätt. Tydligen hade jag gjort fel och hon visste bäst. 
Det var inte många patienter som väntade på akutmottagningen så jag kom in fort till alla deras tusen frågor. Jag var verkligen inte på humör och svarade kortfattat. Det stod i alla fall klart för dom att jag behövde röntgas eftersom min hand började skifta i blålila och den hade svullnat upp.

Jag vill bara ursäkta mig så mycket för både sent och kort kapitel! Jag har äntligen kunnat tatt mig upp ur sängen för att skriva det! Jag mår inte alls bra men jag tycker verkligen ni ska ha ett kapitel. Tack för alla fina kommentarer! Ni är verkligen värda allt! tack <3

RSS 2.0