Jag vaknade av en hemsk dröm, jag kände på mina kinder och kände att dom var alldeles våta. Jag hade drömt att Izabellas hjärta slutat slå. Jag tittat förskräckt omkring och kände inte igen mig, jag tittade bredvid mig för att se det blonda hår som skulle ligga där. Platsen var tom och nybäddad och kudden var orörd. Det gick upp för mig att Izabella låg på sjukhus. Att min dröm kunde vara sann, bara tanken fick mig att känna mig svag. Jag sträckte mig efter mina kläder och letade snabbt fram mobilen ur fickan. Klockan var redan tio. Jag skyndade mig ur sängen och  tog snabbt på mig mina kläder. Jag ville se henne. Jag ville inte tro att min dröm var sann, jag var tvungen att se henne, levande. Jag tog snabbt upp bilnycklarna och plånboken från ett bord på hotellrummet medan jag snabbt rusade ut ur rummet. Det var knappt så jag hann låsa, jag ville bara till henne så snabbt som möjligt. Jag storamde genom hotelllobbyn och kände både nyfikna och irriterade blickar i nacken. Men just nu brydde jag mig inte. Jag var så orolig över Izabella. 
Jag hittade bilen snabbt, eftersom jag memorerat vart jag ställt den igår. 
Jag körde snabbt till sjukhuset. Jag brydde mig inte om hastighetsmätaren som pep hela tiden. Den gjorde mig bara irriterad. Att saker inte kunde fatta när det var allvar!
Jag smällde igen bildörren hårt och började springa mot sjukhus entrén. Mitt hjärta pumpade hårt i bröstet. Och den enda tanken som ekade i mitt huvud medan jag öppnade dörren var: Låt henne klara det här, snälla gud!! 
Kvinnan i receptionen såg förskräckt ut när jag gick mot henne med snabba steg. 
- Kan jag få träffa Izabella Adamsson? frågade jag snabbt och väntade otåligt på svar. 
Kvinnan som hade mörkt hår gjorde några snabba klick på sin dator och kollade sedan upp mot mig. 
- Det går bra, hon har precis blivit kollade av läkarna. 
- Tack, sa jag och log snabbt innan jag började gå mot hissarna. Jag kom ihåg exakt vilken våning och rum det var. Jag hoppades bara att inte den där sura sjuksköterskan skulle komma med fler frågor idag. Hon trodde inte ett dugg på min historia om stenar och snubblingar. Men det brydde jag mig inte om, jag tyckte att Izabella skulle få det valet att välja hur hon ville göra. Om hon ville säga att hon blivit misshandlad eller inte. Jag vet vilket jag skulle tyckt vart bäst, men det är upp till henne. Jag kände hur jag blev varm i kroppen och mina käkar spändes när jag tänkte på misshandeln. Vilken jävla idiot. 
Precis när hissdörrarna öppnades plingade det till och jag ryckte förvånat till. Det var inte min meddelande signal men det lät som det kom från en mobil. Jag kände förvånat i fickan medan jag skyndade bort igenom korridoren. Och då kom jag på det, jag hade ju Izabellas telefon med mig! Jag tog upp den försiktigt och kunde läsa Johannas namn på skärmen men texten var på svenska så jag fattade inget men jag antog att det var om att ses idag. Jag fick inte glömma att ringa henne sen. Jag la ner mobilen igen och skyndade vidare. Jag möttes även här av irriterande blickar när jag råkat knuffa till någon av personalen. Jag log bara ursäktande tillbaka. Jag hade bråttom. 
Tillslut var jag framme vid Izabellas rum och jag tog ett djupt andetag. Jag knep ihop ögonen och bad till varje gud att hon fortfarande levde. Kvinnan i receptionen hade inte sagt något mer om det. Jag öppnade sakta dörren medan mitt hjärta slog hårt. Jag vände direkt min uppmärksamhet åt min ängel som låg alldeles stilla och blek i sjukhussängen. 

 

Jag hörde hur någon kom in i rummet men orkade inte öppna ögonen. Antagligen var det en till läkare som skulle kolla hur jag mådde. Ända sen jag fick reda på att Niall inte var här när jag vaknade runt fyra tiden har jag legat i mellan koma och verkligheten. Hade han lämnat mig? Varför nu? När jag behövde han som mest? Det gjorde ont i mig. 
- Izabella, hörde jag en försiktig men väl igenkännade röst säga. 
Mitt hjärta slog ett extra slag och jag blev ännu varmare än vad jag redan var. Han var kvar i alla fall! 
Jag öppnade sakta ögonlocken rädd för att ljuset skulle blända mig. Mitt huvud värkte. 
- Niall? svarade jag frågande och kisade mot dagsljuset. Jag kunde urskilja en vacker figur som stod längre bort i rummet. 
Jag hörde hur han flämtade till. 
- Du lever Izabella! skrek han nästan och jag hörde att han hade gråt i rösten. 
Jag kände ett par försiktga armar omfamna mig så att han inte skulle skada mig där jag hade ont. 
Jag skrattade hest. 
- Ja, jag lever Niall, tack vare dig, jag älskar dig, sa jag och sökte mig efter hans mun. Det var fortfarande för ljust för mina ögon. Dom hade inte vant sig än. 
Han skrattade och tryckte sin mun mot min. Det var den härligaste känslan jag haft på länge. Blodet rusade igenom mig, fast att jag hade ont i varje rörelse jag gjorde så ville jag ha mer. Mer av den vackraste killen i världen. Men han drog sig tillbaka lite. 
- Vi borde ta det lugnt Izabella, jag vill inte att du skadar dig mer, sa han och smekte mig över håret. 
Jag rös till av beröringen. Jag hade saknat honom.
Plötsligt öppnades dörren en gång till och Niall flyttade sig lite längre bort. Jag fick en känsla av att peronen som kom in i rummet inte gillade honom. 
- Jaså du har redan kommit hit, sa en kvinnoröst på engelska. Antagligen hade hon redan träffat Niall. 
- Ja, jag ville se så att Izabella var okej, svarade han kort. 
Nu hade mina ögon äntligen vant sig vid ljustet. Så jag såg att det var en rätt kort kvinna med mörkt hår. 
När hon tittade mot Niall såg hon väldigt sur ut. Vad har hänt medan jag vart borta? 
Men plötsligt vände hon blicken mot mig och sprack upp i ett leende som var mitt emellan falskt och äkta när hon såg att jag hade vaknat. 
- Jaså, du har vaknat nu, vad bra, jag har några frågor att ställa, som din pojkvän här inte kan svara så bra på, det sista sa hon och tittade surt på Niall. 
Han bara log lite generat och ryckte på axlarna. Jag blev lite orolig.
- Vadå för frågor? frågade jag misstänksamt. 
- Om vad som egentligen hände, sa hon och betonade egentligen väldigt starkt. Antagligen ännu en pik mot Niall. 
Jag svalde hårt. Minnen från gårdagen, eller var det längre sedan? spelades upp framför mig. Hans första slag, som hade träffat mig så jag föll till marken, rop och skrik, bilen och Nialls panikslagna röst. Jag började skaka. 
Sjuksköterskans röst fick mig tillbaka till verkligheten.

 - Ja, inte var det några stenar i alla fall, muttrade hon surt. Så kan du vänligen lämna rummet, så jag kan prata ostört med Izabella? 
Niall nickade kort och kysste mig på pannan. 
- Berätta vad du vill, jag vet att du gör det rätta, viskade han i mitt öra innan han lämnade rummet. 
Sjuksköterskan tittade surt efter honom innan dörren smälldes igen. Hon riktade sin uppmärksamhet mot mig igen. 
- Ja, då så, då sätter vi igång, sa hon och tog upp ett papper och en penna. 
Jag svalde hårt igen. Detta kommer inte bli smärtfritt. 

Jag lämnade motvilligt Izabella ensam med kvinnan. Jag satte mig precis utanför dörren och kände att jag var riktigt hungrig. Jag hade inte fått i mig någon frukost. Jag suckade och reste mig upp, jag gick längs den vita kooridoren mot hissen. Förhoppningsvis så hade dom någon kiosk eller liknande där nere.

När jag kom ut ur hissen så kände jag genast doften av mat, en lukt jag kunde spåra på mils avstånd. När jag kom närmare så såg jag en skylt med vad som fanns. Dom hade inte så mycket att erbjuda så det fick bli två frallor och en juice. Jag betalade och tog med mig min frukost. Jag hissen tillbaka upp och när jag kom upp till våningen Izabella låg på så fick jag se att dörren fortfarande var stängd. Jag satte mig på stolen precis utanför Izabellas dörr och började mumsa i mig av mina frallor.

Snart var det uppättet och jag kände mig mätt och nöjd. Izabella pratade fortfarande med kvinnan så jag bestämde mig för att ringa till Alex, jag hade ju trots allt Izabellas mobil så de skulle inte va så krånligt att få tag på nummret. Jag fiskade upp Izabellas mobil ur fickan och gick in på senaste samtalen. Jag såg att det stod Alex och klickade på ring upp. Efter ett par signaler svarade han.

- Hej? Izabella?!? 

- Hej, nej det är bara jag, men Izabella har vaknat och mår bra, för tillfället snackar hon med en sjuksköterska om hela händelsen.

- Aokej, men hur gör hon? Säg hon sanningen? Det är jätte konstig stämning hör hemma, varken mamma eller Andreas har snackat något om det, det är som om dom inte snackar om det så har det inte hänt.

- Jag tror det, men jag står bakom henne i vilket val hon än gör, de lär ju inte bli ogjort om man säger så, särskilt med tanke på att det hänt två gånger!

- Jag med, inte direkt, svarade han. Jag kommer förbi senare!

Vi fortsatte snacka en stund innan jag hörde hur dörren bredvid mig öppnades. Jag sa snabbt hejdå till Alex ch vände mig mot den öppnade dörren. I dörröppningen stod sjuksköterskan som pratat med Izbella, hon log nöjt mot mig och jag anade att hon fått vad hon ville. Jag skyndade mig in till Izabella och såg att hon log mot mig. Hon såg trött ut där hon satt i den vita sjukhussängrn. 

- Hur är det? frågade jag och kysste henne på pannan innan jag satte mig bredvid henne på sängen. 

- Lite ont här och var bara, svarade hon och log beklagligt. 

- Förstår det, sa jag. Jag pratade med Alex förut, han kommer förbi senare idag.

- Okej. Vad bra. Jo du, jag sa sanningen till henne, det kändes lixom bäst så.

- Bra gjort, sanningen vara längst! Som man brukar säga.

 - Det är sant, men jag är rädd, när han får reda på att jag satte dit honom så vet man inte vad han kan göra!

- Oroa dig inte för det nu älskling, jag fixar det. Litel livvakter bara, skrattade jag.

- Haha kanske det, svarade hon gäspade stort.

-  vila du, jag stannar, sa jag och satte mig på stolen bredvid sjukhussängen medan Izabella la sig ner på sängen. 

Hon log trött mot mig och jag såg hur utmattad hon var. 

Hon somnade strax därefter och jag funderade på vad jag skulle göra så länge. Jag kom på att jag nog behövde ringa samtal. Jag fiskade upp Izabellas mobil ur fickan och gick in på kontakter, jag bläddrade ner till Johanna och  klickade på ring upp. Jag berättade hela storyn för henne, och hon var helt chokad och insisterade på att komma till sjukhuset på en gång. Jag tänkte ringa Alexandra också men det sa Johanna att hon skulle fixa så jag bestämde mig för att ringa killarna istället. Jag la ner Izabellas mobil i fickan och fiskade upp min egen istället. Det här skulle bli ett långt samtal.

 

---