Kapitel 18 - One mistake can change your life

Från kapitel 17 (Harrys perspektiv):

Plötsligt skölde alla minnen över mig. 
Tjejen vid baren, dom mörka glada ögonen, pratet, skrattet, spriten, dansen innan baren stängde, när jag inte visste hur jag skulle komma hem, när hon hade bjudit hem mig, hur vi kommit hem till henne, druckit mer vin, börjat fnissa, hur hon hade börjat smeka min mage, hur jag hade kysst henne djupt, hur vi hade krängt av oss kläderna snabbt för att få känna varandras hud, hur jag hade hållt henne tätt intill mig, och hur vi hade kunnat glömma kondomen. 
Vad fan skulle jag göra nu? Var detta slutet på allt? Var detta slutet på One Direction? 

---

 

 

 

 

Jag såg hur Harry stelnade till när dörren gick upp. Han stod helt stilla och bara stirrade på den öppnade dörren, som om någon stannat tiden. Jag gick försiktigt förbi honom och öppnade den halvöppnade dörren och gick in.

- Are you coming with me, or are you gonna stand there all day?

Jag såg hur han ryckte till av att någon pratade med honom.

- Ehmm.. sa han förvirrat och skakade huvudet för att vakna till liv.

Jag gick in i hallen och började hänga av mig. Strax därefter kom Harry men han såg fortfarande ut att vara i chock. 

- I can take your jacket, sa jag vänligt och han tog långsamt av sig den. Jag hängde upp den på en krok bredvid dörren. Sedan gick jag jag in till vardagsrummet med honom i släptåg. Vi satte oss i soffan och det uppstod en lång pinsam tystnad. Det var så tyst så man skulle kunna höra en knappnål falla. Harry verkade dock inte besväras av tystnaden då han fortfarande satt och bara tittade tomt framför sig. Jag var inget stort fan och långa tystnaden oh hade heller aldrig varit. 

- So... Are you hungry, försökte jag för att bryta tystnaden. 

Han tittade upp på mig för första gången på väldigt länge. Han tittade in i mina ögon och jag kunde se hur hans kristallgröna ögon var tårade. 

- Is it really true? Började han med gråten i halsen. 

Jag blev chokad, innan hade han varit så glad och jobbig, jag hade aldrig kunnat föreställa mig honom så här ledsen, så ärlig och  orolig.

- Yes, svarade jag och suckade. Jag såg hur han föll ihop. Som om mitt svar hade varit avgörande, som om det varit svar på om det bara varit en mardröm.

Han tog tag i sitt lockiga hår och drog i det i hopp om att komma på en bra lösning, något som skulle lösa allt. Trots att jag visste att det va lönlöst sa jag inget.

efter en stund tittade han på mig med hopp i ögonen. 

- You can do abort! sa han och log hoppfullt mot mig.

- No, absolutly not, that's like kill a life! I can't do that! halvskrek jag med irritation i rösten. 

Han såg rädd och häpen ut, antagligen hade han inte väntat sig ett så snabbt och bestämt svar. Men jag tänkte inte ta abort. 

- But I don't know how to fix this, I'm just 18, I can't take care of a baby! Espacially not now, I'm away all the time on tours and stuff.

Han så verklgien helt krossad och förstörd ut, trots att det var lika mycket hans fel som mitt så kunde jag inget annat än att känna medlidande med honom.

- I don't force yo to take care of the baby with me, I just want you to know. I can make this on my own. if we just make out what we gonna say to him or her about her dad and maybe you can help my with some money every month, sa jag med så stadig röst jag kunde. Trots att den skärde sig lite verkade han inte notera det utan satt istället och funderade en stund innan han svarade:

- But I feel that this is my fault and I need to take care of my mistakes, I don't want this child to grow up without a father. But I don't know how often I can meet him or her either. I mean, I'm 18 and not in mood for this, right now I have to focus on my careere.

Jag täntke efter. Jag ville inte heller att mitt barn skulle behöva leva utan pappa. Men som han själv sa så verkar han inte mogen för det här. Jag visste inte vad jag skulle svara så jag försökte byta samtalsämne för tillfället.

- So, were you hungry?

Jag behövde mer tid att tänka igenom det här.

Han tittade misstroget på mig men förstod nog att jag behövde tid att tänka så han nickade.

Jag gick ut till köket för att se vad jag kunde skrapa fram. Medan jag tog fram köttfärs ur frysen och en stekpanna försökte jag reda ut allt, hur jag ville ha det, vad som skulle bli bäst. Jag stekte köttfärsen och satte på färsk pasta. 

När maten var klar och det var dukat gick jag ut till vardagsrummet där jag lämnat Harry. Han låg i soffan med hörlurar ipluggade i öronen och ögonen stängda. Jag gick fram till honom och petade försiktigt på hans axel. Han ryckte till och vände sig genast om.

- Was it a dream? sa han hoppfullt.

Jag skakade på huvudet och kollad olyckligt på honom.

- You just fall asleep I think.

Han nickade och gäspade, sedan reste han sig upp i soffan och sträckte lite på sig. Då insåg jag hur lång han var. Över 1.80 meter måste han vara. Trots mina 1,73 skulle jag vara kort bredvid honom.

- I'm done with the food, sa jag och pekade ut mot köket. 

Han tittade först lite förvirrat på mig innan han nickade och reste sig upp. Han följde efter mig in i köket.

- Smells good, sa han uppmuntrade.

- Hope it taste it too, svarade jag och tog fram kastrullerna till bordet.

Vi började äta under den pinsamma tystnaden som varit förut.

- Don't feel like you need to do anything, because it's my decision to keep the baby and..

- No, I'm the father, I think I need to help you, abröt han. I atleast can by you a house closer to me so I know you and the baby are safe when I'm away.

Jag tittade chokat på honom, menade han verkligend det där? Skulle han köpa mig ett hus bara för att veta att jag var säker? Eller barnet, det var inte mig han brydde sig om utan barnet ändra jag snabbt mina tankar.

- You don't have to, I can live hear in my flat.

- No, is the least thing I can do, svarade han och tryckte is sig av maten.

Skulle jag ens känna något på att argumentera imot? Jag visste ju hur det gick förra gången. Jag tittade på det bruna självlockiga håret framför mig och det oemotståndliga leendet. Dom gröna, intensivt tindrande ögonen. Hur mycket positivt jag än tänkte om honom så kände jag ingenting. Inte ens ett pyttelitet pirr i magen.

Hur jag än skulle göra, skulle jag stå ut med honom resten av mitt liv om jag inte ens kände något för honom?

 

---

 

 

Ni är verkligen helt otroliga! ♥

Var nästan klar med kapitelet för jag tänkte ni skulle få de utan 15 kommentarer, men så klarar ni det! You guys amaz me!

 

Vad tror ni kommer hända? Vad kommer Caitlyn bestämma sig för? Och hur kommer det bli med One Direction, vad kommer mangeentet och killarna säga?

 

Stay tuned!

 

Åhhhhhhh braaaaaa! KOM IGEN CAITLYN !! FALL IN LOVE FALL IN LOVE FALL IN LOVE FALL IN LOVE !!!! (You're weird if you don't fall in love with teacher.. *host* physyco *host*) &&&&&&&&&&&

Mer nu!!!!

VAFAN SKRIV ETT NYTT KAPITEL NU ELLER SÅ HEMSÖKER JAG ER BÅDA! :(

aaah!! skitbra!! :)

Super bra!!! MEEER HAHA :D

Mer!!!!!! det är så bra :) kan ni inte göra som en annat tjejs novell jag läser. Hon hade ett maraton en helg och många uppskattade det! :)

Mer <3

Super mega braaaaa!!!! Haha mer :D

OMG!!! meer den är suuper bra! <3333

Skitbra! Nästa! X

Asabra!! Mera mera! Jaa snälla ha ett maraton ❤

awesome <3 :D meer

fan va bra mer nu!!

mer!!

Åhh det skulle va skit shysst om du skrev ett långt kapitel nästa gång, åh snart också!! <3

Kom igen meer nuuu ! <3