- C'mon guys! look out! hördes det en väldigt glad Niall säga. 
Vi tittade trött ut och fick se att vi anlänt till Skottland. Vi hade åkt i flera timmar nu och vi var riktigt trötta. Eller ja i alla fall dom flesta utav oss. Niall var den ända som var riktigt pigg och glad. Han som oftast var tröttast av oss. 
- Hey, Niall, calm down, skrattade Liam. 
- But it's only a few hours until we going to sing, sa Niall lika exalterat som förut. 
- We know that, sa Zayn menade och tittade ut genom fönstret. 
Niall räckte ut tungan åt honom och fortsatte att pladdra om hur kul det skulle bli. 
Jag satt mest och tänkte på Caitlyn. Jag kunde inte få henne ur mitt huvud. Det var omöjligt. 
Hur kunde en människa irritera en så mycket men ändå vara så intressant? 
Det var absolut omöjligt att får ut henne ur huvudet. Även när vi gick igenom hur vi skulle stå och dansa på scenen. Helt omöjligt. 
- So, take a rest guys and after that we have to chek the sound, sa Paul och gav oss varsin vattenflaska. 
Jag tog en stor klunk vatten och försökte lugna mig. Hon var en tjej jag inte behövde oroa mig för. Hon hade förhoppningsvis hittat på hela historien. 
Precis när jag skulle följa efter killarna bakom scenen fick jag se något i ögonvrån som förvånade mig väldigt mycket. Jag vände mig helt om och kunde inte tro mina ögon. 
In på gig området kom inte någon annan än Caytlin och hennes kompis. 
Det började bubbla inom mig. Varför följde hon efter mig?! Kunde hon inte bara lämna mig ifred?! 
Jag stormade ner för scen trappan och gick med snabba steg förbi killarnas undrande miner. 
- Hey, Harry, what happen? hörde jag Liams röst bakom mig. 
Jag snurrade runt snabbt och tittade på dom med vilda ögon. 
- Guess who is here?! She follow me! nästan skrek jag. 
Jag var irriterad för att hon inte kunde lämna mitt huvud eller mitt liv. 
Killarna tittade på mig med uppspärrade ögon. 
- You must be kidding?! andades Niall fram. 
- No! but I wish I did, sa jag och försökte andas regelbundet. 
- You should talk with her, sa Louis från ingen stans och tittade rakt in i mina ögon. 
- What?! skrek jag och tappade nästan hakan så förvånade jag blev. 
- Are you crazy? sa Zayn och tittade bistert på Louis. 
- She follow you becuase the story is true, sa han lugnt och sansat. Or you need to figure out if it's true. 
Jag bara stod och tittade på honom. Menade han att jag skulle snacka med en galen tjej som säger att hon är gravid med mitt barn?! 
- Are you serious? frågade jag. 
- Yes, he is, svarade Liam i Louis ställe. I think it's a good idea. 
- You mean that I need to go out there, and talk with her?! sa jag upprört. 
- Yes Harry, sa Louis allvarligt. 
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag ville verkligen inte prata med henne. Hon hade bara förvirrat mitt liv. Hon hade inte direkt vart särsklit trevlig heller. 
- Well...Louis and Liam have a point there, sa Niall som också tittade på mig. 
- Zayn? sa jag bedjande och hoppades på att han fortfarande skulle hålla med mig. 
Det tog ett tag innan han svarade. Man såg hur han riktigt tänkt på vad han skulle svara.
- Harry...I think it's a good idea to talk to her, sa han tillslut. 
Jag bara stirrade på mina bästa vänner. Det kändes som min hjärna skulle explodera så fort gick tankarna runt. 
- Okey, muttrade jag tillslut. Call the police, this girl is crazy, la jag till men började gå upp för scentrappan. 
- Good luck, hörde jag röster säga efter mig men jag ignorerade det.
Jag var fortfarande irriterad när jag gick upp på scen och fick se henne sitta längs bak på raden av stolar man satt upp för konserten. Det var inte många som kommit än men ett lågt sus hördes när jag visade mig på scenen. 
Jag försökte vinka glatt åt alla fansen men jag hade bara blicken på Caytlin. Hon hade inte upptäckt mig än.
Jag gick ner för scenen och fortsatte fram på gräsmattan. Jag var lite nervös också eftersom jag inte visste hur hon skulle reagera. 
När jag var tio meter ifrån henne fick hon syn på mig. Det såg hur skiftande känslor drog förbi hennes ansikte och hon reste sig hastigt upp. Hennes kompis ryckte till och kollade med stora ögon på mig. 
Jag försökte le men jag tror det mest såg sammanbitet ut. 
- What do you want? fräste hon lågt. 
Orden träffade mig hårt rakt i ansiktet. 
- Well...nice to see you too, sa jag iskallt. 
Tänkte inte hon vara vänlig behövde inte jag heller vara det. 
Jag såg hur hon chockades av min kyla. 
- I think we should go Jessica, sa hon och drog i sin kompis arm. 
- I want to talk to you, sa jag hårt. 
Hon tittade med sina ilskna ögon rakt in i mina. 
- But I don't want to talk with you, sa hon och böjde sig ner för att ta upp sin väska. 
Jag tog ett lätt tag om hennes arm och kände hur hennes värme spreds sig i min arm runt i kroppen. 
- Please, listen to me, sa jag och försökte att inte visa ilskan som bubblade inom mig. 
Jag kände också blickarna i nacken från fansen. Det gällde att inte göra något dumt eller impulisvt nu. 
- I don't want to! skrek hon högt och drog åt sig armen. 
Där var det kört att verka diskret i alla fall. Nu hade väl hela området hört hennes skrik. 
- Give me a chance, to talk to you! sa jag lite högre. 
Det var svårt att kontrollera ilskan.

- No, you are just an idiot, sa hon och började gå mot utgången. 

Hennes kompis satt kvar. Hon ville väl att jag och Caytlin skulle lösa detta själva. 
- You can't say so when you don't give me a chance to explain, kontrade jag med och slöt upp bredvid henne. 
Hon började gå fortare. Envis var vad hon va. 
- I don't want you to explain, please go. 
- But I listened to you, now you need to listen on me, sa jag och kände hur min kropp började koka av vrede. 
- No! sa hon och började springa längs grusvägen som fortsatte bort mot en gräsmatta. 
Jag blev förvånad och visste inte om jag skulle springa efter henne eller inte. 
Men varför inte? Hon måste ge mig en chans att förstå! tänkte jag och började springa efter henne. 
- Please wait! sa jag när hon vek av mot gräsmattan. 
- Leave me alone! skrek hon tillbaka. 
Jag skulle precis skrika att jag behövde prata med henne när hon snubblade på något och föll mjukt på gräset. Då såg jag min chans och ökade takten. Hon hade inte en chans att hinna resa sig upp föränn jag satt gränsle över henne. 
- What are you doing your idiot?! skrek hon ilsket och försökte ta sig upp. 
Men det var lönlöst jag var mycket starkare än henne. 
Jag flinade hånfullt mot henne. 
- So are you ready to listen now? sa jag spydigt. 
Jag såg hur ilskan kokade inom henne. Hon hatade att känna sig hjälplös. 

- Let me go, väste hon fram och kollade ilsket på mig.
- Never sa jag och flinade igen. Jag älskade att se henne så här. Nu var hon inte så tuff längre.
Då kom första knytnäven emot mig. Den träffade min käke och jag blev först lite yr. Jag insåg just vad hon gjort och tog tag i hennes händer.
- You are really bad, sa jag och kände hur min mun fylldes av blodsmak.
- Yeah, and you like to rape girls, sa hon irriterat tillbaka och försökte ta sig loss från mitt grepp. 
Jag låtsades som jag inte hört det där. 
- Okey, can you let me talk now? sa jag och ilskan inom mig började tona ner sig. 
- I don't think I have a choice, sa hon och tittade surt på mig. 
- Good, sa jag tog ett djupt andetag. 
- So you think that I'm the father of your child? 
Jag gick rakt på sak. Det var ju ändå den här frågan som plågat mig i dagar. 
Hon tittade länge på mig. Både med irritation men ändå en viss nyfikenhet. 
- No, I know that you are the father, sa hon tillslut. 
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Det chockade mig att hon lät så ärlig och det såg inte ut som om hpn ljög heller. 
- I'm sorry, but I can't be the father, I haven't have sex for a long time, sa jaG lite generat. 
Det var ju lite pinsamt att säga det till henne. 
- You don't remeber, why not? sa hon och tittade ner. 
Hon lät mer sorgsen nu. Jag kände hur hennes kropp slappnade av under mig så jag släppte hennes händer. 
- What do you mean? sa jag en aning förvirrad. 
- We where att Wayne's club, and after that we went home to me, and we had sex, but something went wrong, so now I'm pregnant, sa hon och tittade rakt in i mina gröna ögon. 
Det kom som en chock för mig. Hennes ögon var underbart vackra men jag kände ingenting. 
Jag mindes att jag hade vart på en bar och dansat med en tjej, den natten jag inte minns något från. 
Men jag kunde omöjligt avgöra om det var hon eller någon annan och det irriterade mig. 
Samtidigt så brukade jag inte vara den typen som ligger med någon man träffat på en bar. 
- I'm sorry for that too, but I don't think I'm the father of your child, I don't remeber anything, sa jag ärligt. 
Det var väl bäst att säga sanningen. Det var tyst ett tag och jag kände hur hon granskade mitt aniskte. Det kändes som om hon tog in varje detalj av mitt ansikte. Som om hon ville spara det i minnet. Något som hon kunde tänka på senare. 
Efter något som kändes som en evighet sa hon plötsligt: 
- But the key? I know it was you who took it, sa hon och tittade djupt in i mina ögon. 
Jag stelnade till. Jag mindes plötsligt nyckeln som jag hade hängande hemma i min hall. Det var ju inte min nyckel. Jag hade undrat över den efter jag vaknat nästa morgon. Jag visste ju att den tillhörde någon annan. Men var det säkert att det var hennes. 
- Ehm...the key...I...I, hann jag börja säga innan det hördes en hög signal. 
Det vibrerade i min byxficka och jag fiskade snabbt upp den. Hon iakttog varje rörelse jag gjorde.
- Hey? sa jag frånvarande.

Jag kunde inte släppa blicken från hennes fylliga läppar.
- Where are you Harry? hördes Pauls röst. Your concert start soon.
Jag hade helt glömt bort det och rycktes plötsligt tillbaka till verkligheten.
- Yeah, I'm on my way back, ljög jag.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara detta.
Hon tittade sarkastiskt på mig.
- Good, Hurry up! sa Paul och la på luren.
Jag tryckte ner mobilen i fickan igen.
- I need to go back, sa jag och reste mig upp från henne.
- I heard that, sa hon entonigt.
Jag räckte fram min hand som för att hjälpa henne upp men hon tog inte emot den utan reste sig upp själv.
- We can talk about this later, sa jag och började gå tillbaka mot scenen.
- Yeah sure, sa hon och det var svårt att tolka hennes röst.
Jag vände mig om och tittade på henne. Hon var medel lång, hade brunt vacker hår och bruna gnistrande ögon. Hon var vacker. Det skulle nog vilken kille som helst tycka. Men jag kände inget mer än det.
Jag tittade ner mot hennes mage och undrade om det verkligen kunde finnas ett barn där inne.
- What do you looking at? sa hon hårt och började gå mot mig.
Jag blev förvånade över hennes kraftiga humörsvägning.
- Nothing, mummlade jag. Can we meet after the concert?
- Okey, sa hon kort och gick om mig.
Jag kollade efter henne och skakade på huvudet.
Hon gjorde mig alltid så förvirrad och irriterad. Hur skulle detta sluta?

Äntligen är kapitel 15 uppe! :D skrivet av Felicia :)
Vad tror ni Caytlin och Harry kommer fram till? Och är hon verkligen gravid?  
ps: Ni är underbara läsare!