Det hade nu gått över två dagar sen jag hörde Izabellas skratt, fick andas in hennes underbara lukt och hålla henne i mina armar. Tårarna brände bakom ögonen, igen. Skulle detta aldrig gå över? Jag saknade henne så mycket så att det nästan gjorde ont i bröstet. Jag ville bara åka tillbaka till Belém och få se henne. Men vi skulle ha en till interjuv denna veckan och hon skulle ändå åka hem ikväll antagligen eftersom det tar ännu längre tid att åka till Sverige. Vad var det hon hade sagt nu? 28 timmar?

Jo men ungefär två timmar mer än vad det tog för oss att flyga hem.

- Niall, vad tänker du på? hörde jag Zayn fråga som kom ut i vardagsrummet.

- Izabella, sa jag sammanbitet. Jag ville inte gråta mer framför dom än vad jag redan gjort eftersom jag såg att det gjorde ont i dom också att se mig ledsen.

- Tänkte väl det, sa han och slog sig ner bredvid mig i soffan. Du vet väl att det kommer lösa sig på något sätt?

- Jo, ni har sagt det till mig hela tiden, men hur skulle det kunna lösa sig om hon inte har mitt nummer och inte vet att jag är med i One Direction och inte vet mitt efternamn? sa jag och höjde rösten. Jag var trött på att dom sa så hela tiden. Det kändes bara så hopplöst.

- Lugna dig Niall! Vi kommer på nåt, sa Zayn och la en arm runt mina axlar.

- Hur då? ska vi åka runt i hela Sverige? Jag vet inte ens vilken stad hon bor i! nästa skrek jag och tårarna var nära.

Liam och Harry kom in i vardagsrummet för att se vad som höll på att hända.

- Niall! Ni är menade för varandra! Ni kommer träffas igen, sa Liam lugnade.

Det var droppen för mig. Jag reste mig upp ur soffan och gick ut i hallen för att ta på mig mina skor.

- Vart ska du? undrade Harry oroligt.

- Ut, svarade jag kort.

- Till alla fansen? Dom kommer undra, sa Zayn och jag tänkte över det han sa.

- Jag vet men jag behöver tänka, tack ändå grabbar, men det finns inget vi kan göra, sa jag skakande och min röst dog bort. Tårarna brände bakom ögonlocken igen.

Jag fick några oroliga blickar men dom förstod att jag behövde rensa mitt huvud från tankar.

Jag gick ut på trappan och stängde dörren.

_______________________

Jag gick gata upp och gata ner. Mitt huvud snurrade av tankar. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag aldrig få träffa henne igen? Skulle jag aldrig få se hennes leende igen? Och inte heller hennes vackra ansikte? Aldrig mer få se henne skratta? En tår rullade ner för min kind. Jag slöt ögonen och genast kom minnena tillbaka.

De var den dagen jag köpte henne den vita klänningen som hon så gärna velat ha. Först ville hon inte låta mig köpa den men jag gjorde det ändå och när hon fick den lös hennes ansikt upp och ett vacker leende spreds över hennes läppar. Hon ställde sig på tå för att nå upp till mig och jag mötte hennes vackra blick. Våra läppar närmade sig varandras och jag log....plötsligt fick jag en hård knuff i bröstet och jag höll på att tappa balansen. Jag blev så fövånade så jag spärrade upp ögonen. Framför mig såg jag en tjej som kanske kunde vara i min egen ålder. Hon tittade på mig med en förvånade min och det såg nästan ut som om hon skulle svimma.

- F-f-f-förlåt mig, stammade hon fram.

- Ingen fara, sa jag och log. Jag gjorde allt för att dölja tårarna.

- Du är väl Niall Horan? frågade hon och hennes ögon var stora av förvåning och glädje.

- Ja, det är mitt namn, sa jag och log snett. Ännu ett fan.

Hon samlade sig ett ögonblick och tittade ner. Jag väntade antagligen ville hon ha en autograf eller något liknande. Men när hon vände upp blicken mot mig igen såg jag ett ha-begär. Jag ryggade till av förvåning och tog några steg bakåt. Vad var det hon ville?

- Du är fin, sa hon och tog ett steg närmare mig.

- Tack, sa jag försiktigt och tittad tveksamt på henne.

- Och du sjunger jätte bra, sa hon och hennes ögon glittrade. Nu stod hon bara några decimeter ifrån mig.

- Tack, sa ja igen och hela mitt huvud snurrade.

Izabellas ansikte kom upp framför mig. Hennes bruna hår blåste i vinden. Jag kände hur jag började bli yr.

- Jag ska nog gå nu, sa jag och log ansträngande. Vill du ha en autograf eller ett kort?

- Jag vill ha dig, sa hon tyst och tittade upp mot mig.

- Mitt hjärta är redan taget, sa jag och log försiktigt mot henne.

- Jaså, sa hon och hennes blick mörknade.

Jag började känna ett obehag och jag blev orolig.

- Det var kul att träffa dig, sa jag och log ett till ansträngande leende. Men jag måste fortsätta nu. Vi ses!

Jag fick inget svar men jag kände hennes otrevlig blick i ryggen. Jag rös till fast det inte var kallt ute.

Varför blev allt så fel nu? Jag satte mig ner på en bänk intill en park. Huvudet fortsatte snurra.

Åh, min vackra Izabella....om du var här nu....tänkte jag och tårarna föll ner på gräset under mig.

Jag vaknade hastigt. Jag hade drömt en mardröm tänkte jag och reste mig upp i sängen. Till min förskräkelse märkte jag att jag fortfarande hade kläder på mig. Jag försökte tänka tillbaka på gårdagen och mindes hur vi åkt ifrån den lilla staden i en gul taxi. Jag mindes också hur vi alla hade dragit en lättad suck när vi såg att det inte funnits någon taxi till dem. De hade inte varit lika glada, de hade sparkat på byggnaden som var bredvid och vi kunde se hur "ledaren" hade skällt på dem.

Jag försökte tränga bort gårdagens minne och fokusera på idag. Idag var dagen jag fruktat, idag var dagen då vi skulle åka hem till Sverige igen. Jag ville inte åka hem, jag ville stanna kvar, så att Niall skulle veta var jag fanns, kanske så skulle han komma tillbaka så fort han kunde? Jag kunde inte hejda tåren som föll ner från min kind, men jag torkade snabbt bort den.

Jag steg ur sängen och tittade mig runt i vårt hotellrum. Det såg ut som ett bombnedslag, grejer låg överallt. Jag bestämde mig för att lägga i ordning allt i tre högar, en för mig, en för Johanna och en för Alexandra. Jag hade ändå inget bättre för mig och jag behövde verkligen rensa tankarna lite.

Försiktigt så att inte Alexandra och Johanna skulle vakna smög jag runt i rummet och plockade iordning. Tillslut var jag klar, jag tittade runt, nu kunde man se hela golvet och det skulle bli hyfsat lätt att packa sedan.

Johanna och Alexandra hade fortfarande inte vaknat. Jag tittade på klockan, den var halv tio. Alltså skulle frukosten stänga snart tänkte jag och bestämde mig för att gå ner och äta i väntan på att de skulle vakna.

Jag kom ner till frukosten och det var uppdukat på ett långt vitt bord med allt i från prinskorv till marmelad.

Jag plockade med mig lite av varje och satte mig vid ett bord längst ut. Jag satt och njöt av den sista tiden och bestämde för mig själv att jag skulle inte gråta mer för Niall. Jag skulle leta reda på han, i hemlighet. Innan jag dör så ska jag ha hittat min prins Niall, om det så ska dröja tills jag är 60, tänkte jag och suckade mellan tuggorna. Antagligen så skulle hans blåa ögon lysa av lika mycket glädje vid 70 som det gjorde nu. Jag höll tillbaka tårarna och insåg att det skulle bli svårt att inte gråta, för jag kände mig så tom , som om en dag utan Niall inte var värld att leva.

_______________________________

- Kan du sätta dig på min väska, så jag kan få igen den? sa Johanna och log ett snett littet leende.

- Visst, sa jag som redan hade packat ihop allt mitt.

Jag satte mig på resväskan och Johanna kunde lätt dra igen dragkedjan.

- Thanks, darling, sa hon och gav mig en slängkyss.

- Så lite så, sa jag.

Vi tog ut alla väskor ur rummet och tittade igenom det en sista gång så att inget var glömt.

- Inget ni saknar? frågade Alexandra och tittade på mig och Johanna.

- Mitt hjärta, viskade jag och kände hur ögon vattnades.

- Vi kommer hitta han, sa Johanna och gav mig en varm kram.

Jag tog min väska och vi gick ner till receptionen. Utanför hotellet så stog det en stor svart buss och väntade på oss. Bussen skulle ta oss till flygplatsen och sedan väntade en 28 timmar lång flygtur.

Jag suckadeoch vände mig om för att titta på hotellet, som jag spenderat min livs bästa och sämsta semester på, sedan gick jag in i bussen och satte mig. Jag tittade på hotellet genom fönsterrutan och kunde peka ut Nialls rum. Jag kände hur tårarna började komma igen, och den här gången orkade jag verkligen inte stoppa dom så jag lät dom rinna längs min kind och ner på det svarta bussätet.