Jag kollade bort mot Izabellas bord, de började resa på sig. Jag fick panik, ville inte att de skulle gå. Jag reste mig också upp och sa åt killarna att jag skulle ta en promenad. Jag skyndade mig bort mot Izabella.

- Skulle du ha något emot en strandpromenad? frågade jag Izabella och log mot henne.

- Absolut inte, sa hon och log så att hennes ögon lyste.

- Jag ser till så att hon kommer hem, om det inte gör något att jag snor henne, sa jag och kollade på Johanna och Alexandra.

- Nejdå, ta hand om henne bara, sa Johanna och gick ut genom dörren.

Alexandra vände sig mot Izabella och blinkade åt henne.

Jag kunde inte röra mig hennes ögon hade förtrollat mig. Tillslut så återkom jag till verkligheten och kunde öppna dörren åt oss.

- Så vart ligger stranden nu då? sa jag mest för mig själv.

- Jag tror den bara ligger några kvarter bort, sa Izabella och log mot mig.

- Hoppas du har rätt då, sa jag och log tillbaka.

Vi började gå upp för en stenbelagd gata. Den ljuma sommarvärmen vad otroligt skön och solnedgången var fortfarande lika fin, även ifall det hade börjat mörkna lite mer nu.

- Så äntligen fick du mat i dig alltså? sa Izabella och bröt tystnaden.

- Ja det fick jag, sa jag och skrattade. Väldigt god var den också.

- Jag håller med! sa hon och tittade upp på mig.

- Du är väldigt fin Izabella, sa jag utan att tänka mig för. Jag rodnade. Varför kunde jag inte hålla tyst?

Jag såg att hon blev generad och tittade ner i marken. Men sen tittade hon upp på mig, rakt in i mina ögon med sina underbara iskristall blåa ögon.

- Du är också fin, Niall, sa hon som om det var den självklaraste saken i världen.

Vi rundade ett gathörn och såg en jätte lång sandstrand som var kantad av det havsblåa vatten.

Izabella sprang lite före mig för att känna på vattnet.

- Det är jätte skönt! ropade hon och log.

- Jag kommer, skrek jag och tittade på henne. Det kunde inte bli finare, världens finaste solnedgång och världens finaste tjej. Jag kände mig som världens lyckligaste kille.

Jag kom fram till henne och la mina armar omkring hennes midja. Hon tittade förvånat upp på mig.

Jag log retsamt mot henne och lyfte upp henne så jag snurrade runt med henne. Och hon skrek av skratt. Jag började skratta åt henne och vi ramlade ner i sanden.

- Du är galen Niall, sa hon och skrattade.

Hennes ögon tindrade så vacker i solens ljus.

- Lite kanske, sa jag och log mot henne.

- Det är verkligen underbart fint här, sa hon och satte sig upp i sanden.

- Ja, det har du rätt i, sa jag och satte mig bredvid henne. Allt jag ville vara att ta hennes hand men jag vågade inte riktigt, visste inte vad hon skulle säga.

Jag tittade på Niall, där vi låg på stranden. Han var nog den finaste killen jag någonsin sätt tänkte jag och log mot honom.

- Vi kanske borde resa på oss, innan någon kommer? sa plötsligt Niall och tittade på mig.

- Antagligen, sa jag och tittade på honom.

Han reste sig upp och sträckte fram handen mot mig för att hjälpa mig upp. Jag tog hans hand och han hjälpte mig upp. När jag stog upp så höll han kvar handen medan vi gick. Det pirrade i hela kroppen när han höll kvar sin hand i min. Vi fortsatte gå på stranden. Solen var nästan helt röd nu och det var inte långt kvar tills det skulle bli mörkt. Men vad gjorde det? Jag hade ju världens finast kille bredvid mig? Även ifall jag inte vågade berätta det för honom.

Vi gick mot hotellet, för mig spelade det ingen roll om vi kom fram om hundra år, allt som betydde något var personen som gick bredvid mig.

- Vad kul att du ville följa med ut, sa Niall och kramade om min hand.

- Det var bara kul! sa jag och log mot honom.

Vi började skymta hotellet där framme. Stranden låg alltså inte så långt från hotellet. Det högg till i hjärtat på mig. Tänk om vi inte skulle träffas mer nu?

- Ähm..du Izabella? sa Niall försiktigt och tittade mig i ögonen.

- Ja? sa jag och tittade tillbaka.

- Vill du kanske äta lunch med mig i morgon? frågade han tyst och log snett mot mig.

Mitt hjärta slog ett dubbel slag.

- Självklart! sa jag och ett stort leende spreds över mina läppar.

- Vad bra! sa Niall och öppnade hotelldörren.

- Vilken tid? sa jag.

- Hmm..ungefär vid två? sa Niall och log ett vackert tandleende mot mig.

- Det blir jätte bra, sa jag.

- Då ses vi då, sa han och kramade om mig.

Jag höll på att tappa andan när han kramade mig. Han luktade så gott och hans beröring gjorde mig varm i hela kroppen. Mina ben blev som spagetti.

- Vi ses imorgon, sa han innan han gick upp för trappan till sitt hotellrum.

- Det gör vi, sa jag efter honom och log för mig själv.

Jag vände mig om och fortsatte åt andra hållet där mitt hotellrum låg.

---

10 Kommentarer för ett till inlägg idag! :D ♥