Jag suckade och tog ett sista djupt andetag innan jag öppnade den tunga betong dörren som ledde ut från höghuset jag bodde i. Jag gick nervöst ut på gatan och fortsatte längs gatan tills jag kom till en korsning. Jag tittade på mitt svarta armbandsur och fick förskräckt se att klockan redan var tio i nio. Klockan nio skulle jag provsjunga för ett skivbolag, så jag svängde panikslaget höger vid korsningen och gick så fort jag kunde i mina nya svarta högklackade skor.

Jag nynnade snabbt genom Forever Young som jag tillslut bestämt mig för att sjunga efter många om och men.
Jag öppnade hastigt dörren in till studion. Dörren gled snabbt upp och jag slank in. Jag hängde av mig min jeansjacka på en trägalge intill dörren, där jag såg att flera andra jackor hängde. Jag gick sedan vidare in och försökte klura ut vilken av de fem trädörrarna i korridoren som ledde till rummet som jag skulle provsjunga i. Jag gick förbi en sliten stol innan jag kom till den första dörren där jag försiktigt testade att knacka på. Jag fick inget svar så jag fortsatte till nästa. Jag hörde hur någon pratade där inne, så förhoppningsvis skulle det vara rätt. När min knutna näve slog i dörren så slog det mig att det inte kunde vara min arbetsgivare där inne med tanke på att personerna jag hörde pratade på engelska. Jag insåg att det var försent att gå därifrån så jag stannade kvar och såg helt oskyldig ut.

-          Wait a secound boys.

Hörde jag en röst som sa innan dörren öppnades.

-          Hej , sa mannen och flackade oroligt med blicken.

Jag log vänligt mot honom och presenterade mig:

-          Hej, jag heter Jessica Granqvist, och jag skulle provsjunga här idag.

-          Jaså, hej Jessica. Ehmm, skulle du kunna sätta dig här utanför och vänta lite, det har blivit lite försenat, sa han och log innan han snabbt smällde igen dörren.

Jag gick tillbaka till första dörren och satte mig på den slitna stolen som stod intill.

Jag tog upp min mobil och pluggade i hörlurarna i öronen. Jag satte på Forever Young som jag senare skulle sjunga. Jag satt och nynnade med och försökte minnas varje ord så jag inte skulle göra bort mig senare. När jag suttit och sökt kvällen innan på vilken låt jag skulle ha så hade det kommit upp flera versioner av Forever Young. Tillslut så hade jag bestämt mig för att ta One Directions version av sången, då det var den som passade min röst bäst.

Jag satt och sjöng med men tystnade tvärt då jag såg ett par skor framför mig. Jag följde de blå conversen upp och fick se ett par beigea chinos. Jag mindes mannen som öppnat dörren. Han hade inte haft chinos, utan jeans. Vem kunde det här vara? Jag tittade upp och mötte ett par gröna ögon och ett stort leénde.

-          Hi, my name is Harry, sa han och log så man såg hans smilegropar.

Jag tittade chockat på honom, han såg precis ut som Harry Styles, men inte kunde det vara han? Eller?

-          Ehmm, you look like Harry Styles, sa jag och reste mig upp från stolen jag suttit i.

-          Not so strange, because that’s my name, sa han och skrattade.

Jag log generat. Var det verkligen så att det var självaste Harry Styles i One Direction som stod framför mig och log sitt berömda leende som jag sett på bild minst tusen gånger!? Jag tittade upp på honom igen och hans gröna ögon lyste. Hela världen stannade för en stund och vi stod bara och tittade på varandra.

 

Han avbröt tystnaden och frågade;

-          So, what are you doing here?

Jag förklarade att jag skulle provsjunga och han nickade och förklarade att han och resten av medlemmarna i One Direction spelade in bitar av sin nya skiva och att han bara hade gått ut för att gå på toa då han hörde mig sitta och nynna.

hej fina ni! 

Tusen förlåt kramar till er. 

vet att ni inte vill ha en ursäktande text utan en ny fanfics, ni är så söta som faktiskt går in här varje dag i hopp om något nytt.

I över tre månader har ni väntat, inte nog med ursäkter finns.

 

 

Hej alla underbara som fortfarande kollar på bloggen! Jag och Frida har inte kommit på den perfekta idén än om vad nästa fanfics ska handla om! Men vi jobbar på det! För er som läser min novell på http://storiesbyekstedt.blogg.se/ har jag börjat så smått igen med uppdatering! Vi får jobba på en idé och se vad vi kommer fram till! Ha det så bra så länge alla fina! <3

 Slänger in en liten mysig bild på killarna så länge!

 

hej på er!

hoppas ni hade en lika bra konsert som vi! och ni som inte va på konserten, hoppas ni hade det bra vad ni än gjorde, haha.

 

Jag och Felicia hade tänkt vi skulle ha ett litet uppehåll tills skolan ä slut, de ä värsta slutspurten nu med prov, inlämningar o de sista nationellaproven. men vi kommer knappast kunna hålla oss ifrån skrivandet, haha, så kika in här om ett tag så planerar vi en ny bra fanfics så länge! ;)

 

kram på er ♥

 

 

---

 

 

 

 Veckan hade gått fort. Jag har för första gången i mitt liv handlat blöjor och gått upp mitt i natten för att trösta en bebis. Det var fortfarande helt osannolikt. Jag som bara är 19 år gammal har redan blivit pappa. Men Melanie var världens bästa unge. Hon grät knappt och vem som än kom på besök sa alltid att hon var en riktig solstråle. Det kunde jag i för sig hålla med om. Melanie hade förenat mig och Caitlyn på ett nytt sätt som jag aldrig skulle kunna tro. Vi var mycket vänligare mot varandra och kunde sitta och prata i timmar. Det var en helt ny stämmning mellan oss och jag kände att något nytt höll på att ske. Något som jag kanske aldrig trodde skulle hända. Men vi var också tröttare än vanligt. Vi hade haft besök nästan varje dag sen vi lämnat sjukhuset. Vi kunde knappt gå ut utan att bli upptäckta av massa fans som frågade massa frågor om Melanie och när dom skulle få se henne och hur det var med oss. Jag och Caitlyn svarade alltid att vi vill vänta eftersom Melanie fortfarande är väldigt liten. Vi hade avsiktligt valt att inte ta ut henne på stan än eftersom nyfödda barn behöver känna trygghet och ha det lugnt dom första veckorna och det är inte direkt det som skulle hända om vi kom med en barnvagn på stan. Det hade blivit helt kaos. 

- Hey Harry! hörde jag plötsligt en röst med irländsk dialekt säga och kände hur en hand skakade min axel. 

Jag tittade förvirrat upp och fick se alla killarna i en ring runt mig. Jag svor tyst för mig själv. Antagligen hade jag hamnat i min egena lilla värld igen. 

- Oh, hi guys! jag log stort. 

- Harry, can you stop drifting away to your own world? sa Louis och skrattade. 

Jag rodnade lite grann. 

- I'm sorry, I'm just so tired, Melanie screamed the whole night and Caitlyn were so unhappy, sa jag och gäspade stort.

Killarna tittade oroligt på varandra. 

- Harry, you know that we're going on a tour soon and you need to sleep much before that, sa Zayn och tittade oroligt på mig med sina bruna ögon. 

Jag viftade bort det med handen. 

- I know guys and don't worry, I'll be fine, sa jag och log igen. 

Dom tittade länge på mig. Jag tror inte att dom trodde mig men dom sa i alla fall inget mer. 

- 10 minutes left guys, sa Paul som precis kommit in i rummet. 

Jag nickade och kollade mig i spegeln en sista gång. Jag drog handen genom håret och mötte mina egna ögon i spegeln. Jag var lite nervös eftersom det var första gången jag skulle prata om Melanie och Caitlyn öppet i en direkt sändning. Tv-programmet hade ringt oss extra för att dom ville vara först med att höra om våra planer för touren samt om Melanie och Caitlyn förstås. Det var väl egentligen det som lockade dom. I alla fall var det så jag trodde det var. 

Denna gången var det Liams hand som träffade mig i ryggen. 

- It's time, sa han och gick före ut genom dörren. 

Jag tog ett djupt andetag, skakade på huvudet och följde efter killarna ut. 

Vi möttes av ett öronbedövande ljubel och starka spootlights som bländade oss ändå log vi stort eftersom det var just sånt här jubel som tagit oss hit. 

Det stod två soffor i studion och i mellan dom ett bord med vatten, fruk och godis. En man satt i en fåtölj mitt emot sofforna. Vi delade upp oss och satte oss i båda sofforna precis som dom informerat oss om att göra innan. 

- Hi there guys! This is one direction! sa mannen i fåtöljen. 

Det sista var mer riktat åt publiken än åt oss. Ett om något ännu högre skrik bröt ut när han sagt "one direction". Vi vinkade glatt åt läktarna och log stort mot både kamrorna och publiken.

Efter att det mesta jubblet lagt sig riktade han sin uppmärksamhet åt oss och log. 

- It's great that you wanted to come tonight, sa han. 

- We're just happy to be here, sa Zayn och log stort. 

Han blinkade åt Zayn och vände sedan sin nyfikna blick mot mig. 

- So Harry, is it true that your daughter is born?

Jag log lite när mina tankar riktades in på Melanie. 

- Yes, it's true, svarade jag enkelt. 

Jag hörde hur publiken drog efter andan och programledaren kunde inte längre dölja sin nyfikenhet. 

- Have you two decide a name yet?

- Yes, her name is Melanie, sa jag och log större. 

Liam och Niall som satt på var sin sidan om mig dunkade mig i ryggen och alla fyra hade breda leenden på sina läppar. 

- Melanie, sa programledaren långsamt. 

- Dude, I like it, sa han efter en stund vilket gjorde att alla brast ut i skratt. 

- Thanks, lyckades jag tillslut få fram när alla skrattat klart. 

- But no one have got a picture of her, I have read all the magazins but they just write about her, they don't have a picture, sa han lite frågande och tittade på mig. 

- No, that's true, sa jag långsamt och log åt publiken när ett mummel brast ut. 

-  Caitlyn and I decide to take it easy with Melanie the first weeks becuase we know that it will be so much papparazzis and people around us when we go outside, sa jag ärligt. 

Han nickade långsamt och hummade instämande. 

- You and your girlfriend are really clever, sa han gillande. 

Det kittlade till i magen på mig när han sa flickvän. Ingen visste ju att det bara var påhittat förutom killarna, Paul och mangementet. 

Jag hann inte tänka så mycket mer på just den känslan eftersom han fortsatte att fråga oss om vår tour, vilka länder vi skulle besöka, vad vi såg fram emot mest och alla möjliga frågor man kunde tänka sig. Han var verkligen nyfiken utav sig. 

 

                          *                                                               *                                                                      * 

 

 - Wow, that interview were soooooo long, sa Zayn när vi äntligen kommit tillbaka till var lougé. 

Jag tog en vattenflaska som stod på bordet och drack några klunkar. 

- Yeah, he was so curious! klagade Niall och slängde sig ner i soffan. 

- He wanted to know everything! sa Louis som instämde i klagandet. 

Liam som också hade taigt en vattenflaska tittade på mig och jag tittade tillbaka på honom. 

Jag tror att vi tänkte exakt samma sak för vi började försiktigt gå mot soffan som stod i mitten av rummet. 

- Yes, he could never shut up! sa Zayn och sjönk ner bredvid Niall och Louis i soffan. 

Jag och Liam stod alldeles bakom soffan nu och skruvade upp korkarna. Niall tittade plötsligt upp men det var redan för sent. Iskallt vatten rann ner över alla tre's skjortor och dom skrek högt. 

- What the hell! fick Louis ut och vände sig hastigt om för att se mig och Liam gapskratta. 

- That was so mean! skrek Niall som försökte skaka av sig vattnet. 

Jag och Liam gjorde high five samtidigt som vi båda fortsatte skratta. 
Zayn hade lyckats hitta en handduk som dom alla tre slogs om. 

Jag tittade på mina vänner medan jag fortsatte skratta. Dom var verkligen dom bästa vännerna man kunde ha. Det var fantasitsikt att jag fick den här möjligheten. Att göra det jag alltid drömt om med mina fyra allra bästa vänner. 

 

 

 

 

Jag pustar ut och packar ihop mina grejer. Dom senaste dagarna har jag, Harry och Melanie på sjukhuset. Melanie har undersökts och allt är bra.

- Do you have everything? frågar Harry med Melanie i famnen. Jag nickar och tar mina påsar. Jag går fram och pussar Melanie på pannan innan vi beger oss ut från sjukhuset.

Dagen innan hade vi fått fullt med besök. Både mina och Harrys föräldrar hade varit på besök. De hade varit uppspelta och glada. Tyvärr hade Melanie varit så trött att hon hade sovit nästan hela deras besök. Efter att de hade gått hade killarna kommit på besök. Allihopa såg jätte glada ut. De var verklige barnkära och vid den tiden hade Melanie vaknat, man såg att hon uppskattade deras närvo, för hon skrek inte en enda gång.

Efter bara tre dagar hade både jag och Harry märkt hur glad och sprallig lilla Melanie var. Hon lyste verkligen upp runtom kring sig. 

Vi lämnade rummet vi spenderat det senaste dygnet på och gick mot receptionsdisken för att skriva ut oss. Vi fick ut lite papper om Melanie och exakt tid för födsel den 17 juni. Vi begav oss mot utgången och påvägen ut gick vi förbi sjukhuskiosken. På framsidan av skvaller tidningarna stod det "HARRY'S BABY IS BORN". Jag gick närmare för att läsa artikeln och vad de skrivit om oss. Jag öppnade tidningen och fick se en stor bild på mig och Harry i hans bil. Man såg smärtan i mitt ansikte och paniken i Harrys. Antagligen var bilden tagen påväg till sjukhuset. Under den stora bilden stod det att det var den senaste bilden som var tagen på oss och att vi inte synts till sedan den 17 juni, och då utanför sjukhus. Jag suckade. Att dom inte ens kunde låt oss vara nu...

Jag tittade på Harry som stod bredvid mig med Melanie  i famnen. Han hade en orolig rynka i pannan. 

- Are you okay? Frågar han försiktigt.

Jag nickar och ler.

Vi tar oss ut till bilen som Harry parkerat på den enorma parkeringen. 

Det känns skönt att få byta miljö. Slippa de obekvämma sjukhussängarna och få komma hem till sköna sängar och inte helt vita rum. Lite mer möblerat och hemtrevligt helt enkelt. 

När vi ska svänga in framför Harrys eller vår lägenhet står där ett tiotal fotografer. Jag spärrar upp ögonen och ser på Harry.

- What are we going to do? There are a lot of papz!

Han det lite fundersam ut innan han svarar. 

- I call Paul and after that we try to go the back way. 

Jag nickar till svar och ser samanbitet på Melanie som sover i sin barnstol i framsätet bredvid Harry. Om hon bara visste vad som pågick utanför fönstret på henne. 

Efter att Harry lagt på åker vi runt området i omkring 10 minuter. Sedan ringer Paul. Uppenbarligen är han vid lägenheten för Harry tar raka vägen dit. Han parkerar en bit ifrån och hjälper sedan mig och Melanie ut. jag tar Melanie i famnen och han leder oss men väg jag aldrig gått. Ju närmare vi kommer desto mer hör vi folkmassan. Uppenbarligen har fler fått nos om att vi lämnat sjukhuset för det låter som väldigt många fler än förut. Vi går in genom en tjock grå dörr och går längs en källargång. Melanie sover fortfarande i min famn och snart är vi framme vid ännu en dörr. Harry öppnar den och vips så är vi utanför hans lägenhetsdörr. Han låder upp och vi går in och när jag tittar ut ser jag hur ett femtiotal papparazzis och även flertal fans samlats för att få en skymt av oss. Det går då upp för mig att Harry lurat dom. Han tog bara dit Paul för att dom skulle tro att vi va påväg. Att Paul va där fick dem att inte leta någon annanstans. Harry gick för att ringa och säga att vi var i säkerhet och jag tittade noga på hur Paul svarade, sa något till folksamlingen som sedan skingrades. Bara två stod kvar fastbeslutna om att vi faktiskt skulle komma.

- what did he say so they leave so Fast?

- He told them that we were save and won't be talking to them today. AnD he Said that we will talk about it on the interview next week. 

- good, svarade jag och gick för att för första gången lägga Melanie i sin spjälsäng.

 

 

 

vår uppdatering är inte bra nu asså... 

men kan meddela att detta var näst sista kapitlet! dock kommer det en epilog oxå c;

 

 

 

 

 

Dagarna gick och allt eftersom kände jag hur värkarna började komma mer regelbundet. En dag när jag och Harry tänkt oss en härlig slappdag gick vattnet. Jag har gått innan och funderat på om jag verkligen kommer känna när vattnet går. Men det var ingen tveka om saken, en sån sak kan man inte missa. Jag och Harry skyndade oss iväg till sjukhuset. Eftersom abulanserna i stan inte är dom snabbaste tog vi Harrys bil. Han körde långt över hastighetsbegränsningen men tillslut var vi framme. Harry hjälpte och stötte upp mig medan vi tog oss in. När vi kom in skrek Harry på hjälp och det kom genast sköterskor till oss. De la mig på en bår och tog mig genast från ingången. Harry sprang vid min sida, hårt hållande i min hand. Jag försökte andas normalt men smärtan tog över och jag började snart kippa efter luft. Vi kom till ett vitt rum där dom stannade båren. Någon kom med lustgas som dom sa åt mig att andas i. Jag andades djupt och Harry satt och pratade med mig. Han pratade utan att jag lyssnade. Men att höra hans röst gjorde mig lugnare. 

- You have only opened a few centimeters, so the only thing we can do now is to wait for you to open more, sa barnmorskan efter att ha undersökt mig. Jag nickade stelt och kände hur lustgasen hjälpte. 

Barnmorskan och sköterskorna lämnade oss och Harry pustade ut.

- This can take hours, right?

Jag nickade. Han tog fram fotöljen som stod i hörnet av rummet och drog den mot min säng. Han satte sig och tog min hand i sina igen. Han kyssde den innan han la ner den i sina händer på britsen. Han tittade runt i rummet och upptäckde en tv som stod avstängd mittemot.

- Do you wanna watch?

- Why not, svarde jag. Det skadar inte att döda några timmar framför tv:n.

Han satte på och zappade mellan kanalerna. Han hittar en filmkanal som visar en gammal bondfilm. En klassiker. Halva filmen har redan gått och bond är mitt uppe i en biljakt. Vi sitter och kollar i den och efter en stund kände jag hur jag blev sömnig. Jag bestämmde mig för att det va lika bra att ge efter för sömnen och snart sussade jag sött.

Jag vaknade några timmar senare av något som kändes som en förfärlig mensvärk. Tv:n var avstängd och Harry satt och halvslumrade men han öppnade ögonen när han hörde att jag rörde mig. Jag satte mig upp och tänkte att jag skulle ta mig en promenad eftersom jag läst att det hjälpte. Harry reste sig snabbt och var snart vid min sida för att hjälpa mig om det behövdes. 

Vi tog oss ur rummet och började gå runt i den avlånga korridoren. Efter ännu en värk gick vi tillbaka till rummet för att vila. 

 

Åtta timmar senare när värkarna är mer regelbundna sa barnmorskan att jag var öppnad 10 centimeter och att det var dags. Det gjorde så ont att jag inte kunde hålla inne skriket. De kom med mer lustgas och jag andades väldigt oregelbundet. Harry stod vid min sida och höll min hand hårt medan barnmorskan och sköterskorna sa åt mig att krysta. Jag kände hur mitt underliv utändes ut och det kändes som om jag skulle avlida.  De fortsatte att heja på mig och uppmuntrade mig att krysta och ta i. Det brändes och sved och gjorde så ont att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Harry gjorde en ansatts att titta vad sköterskorna höll på med men jag drog honom tillbaka.

- I can see the head Cailtyn, sa han upphetsat. It's close now, you can do it, come on.

Jag kämpade det sista för att verkligen trycka ut, men det gjorde så ont att jag skrek som jag aldrig skrikit förut. Efter en stund blev jag förlamad av smärta. Jag kände inte längre smärtan och de sa åt mig att forsätta krysta så jag tar i för allt jag har kvar. Jag kände hur smärtan kom tillbaka men inte som innan. Och sköterskorna sa till Harry att komma men jag ville inte släppa hans hand. TIllslut lämnade Harry min sida ändå men löftet att vara tillbaka inom en minut. Jag följde noga Harry och såg att han tog sig fram till sköterskorna som stod vid mina ben. 

Dom gav honom en sax och paniken for inom mig. Ska han sprätta upp mig för att hon inte kommer ut? Ska han klippa i mig?

Paniken var onödig för utan det kändes något lämnar han tillbaka saxen och var snart tillbaka bredvid mig.

Jag tittade frågande på honom, men hans blick var inte riktad mot mig utan om andra sidan av mig. Jag vred blicken och fick se en röd skrikande liten varelse. Allt annat försvann och jag kände inte längre någon smärta. Att denna lilla varelse var min och Harrys, som vi skapat och jag fött ut bedövade allt. Barnmorskan la henne i min famn och där har hon nu legat i fem minuter. Tanken slår mig att det inte alls var mig Harry klippa, utan navelsträngen.

Hon ligger mot mitt bröst och har slutat skrika. Jag känner hur hon andas och jag tittar mot Harry som ler. Han strycker henne över ryggen och lägger en hand på min kind. Sedan pussar han mig på pannen och viskar;

- You made it.

- We made it, rättar jag honom och ler.

 

 

BADAM. I'm really sorry för att de tatt så lång tid... massa nationella o annan skit ivägen!! buhuhu...

men nu är hon äntligen ute :'D

nu är bara frågan vad hon heter, e ni spända? ni får reda på de i nästa! ;) 

 

 '

---

Från kapitel 47 (Harrys perspektiv):

 

 

 

Hej på er!

Sitter på Landvetter flygplats och tänkte skriva lite på kapitel 48... Märker då att jag och Felicia har virrat ihop allt!

det är nu APRIL i fanficsen!! 

Eftersom jag är på resandefot, först Prag och nu påväg t Spanien så har inte jag och Felicia kunnat haft så bra kontakt då mitt internet har laggat. men glöm allt om Juni.. Det är FORTFARANDE APRIL.

hoppas detta inte rör till det allt för mycket! 

kapitel 48 kommer ut i kväll eller imorgon. 

kram på er och hoppas ni haft en bra påsk! 

/Frida ❤

Sedan var han så omtänksam så det gick inte att vara sur på honom. Bara sättet han så varsamt höll min hand på. Det fanns inte många killar som var lika godhjärtade som honom.

 

 

 

 

 

 

Jag frustrerade av ilska. Han hade inte bara legat med min bästa vän, han hade ljugit för mig. Det var det som var det värsta. Han hade ljugit mig mitt upp i ansiktet. Jag var så arg så hela jag skakade. Jag presade samman mina händer så hårt att mina knogar blev vita. Jag försökte andas djupt och kontrollerat. Hormonerna spruddlade inom mig. 

Harry bankade på dörren igen.

- Caitlyn! We aren't even together right?

Hans ord träffade mig som ett knytnäveslag. Jag märkte att även om vi inte var tillsamans så kände jag något för honom. Jag kunde inte förneka det längre.

- No, but maybe...sa jag tyst men tillräckligt högt för att han skulle höra. Maybe I have have feelings for you.

Jag hörde hur han höll andan. Jag ville bara rycka upp dörren och se hans reaktion. Hans ansiktsuttryck skulle avslöja om han kände samm tillbaka eller inte. Att inte veta vad han tänkte gjorde mig galen. Kanske hade jag sagt för mycket?

- I'm sorry, var det ända han sa och jag kände hur tårarna började falla okontrolerbart ner för mina kinder. Jag hulkade så mycket aatt jag var tvungen att sätta mig ner. Jag satte mig ner mot väggen i hallen. 

- I'm sorry I've let you down so many times, and that I didn't understand it. I'm really sorry Caitlyn, you need to open the door, I can't let you cry alone. And maybe I have feeling for you too, I don't know, because everything in me is upside down right now. Please Caitlyn let me in.

Det lät som om han bara sa det för att få mig att må bättre, men det gjorde det inte, det kändes bara värre att inte veta exakt. För då kunde jag inte komma över honom. 

Jag reste mig upp igen och torkade av mina tårar på tröjärmen. Jag la handen på låset. Han kunde inte stå därute hela dagen, men skulle jag släppa in honom? Han skulle ta det som om jag förlåtit allt..

Just när jag besämt mig för att öppna kände jag en oerhörd smärta i magen.

- AHHHHHHH, skrek jag och jag hörde hur Harry reste sig utanför.

Det kändes som mensvärk fast mycket värre och det tog inte slut. Jag kippade efter andan och försökte att ta det lungt.

- Caitlyn. take deep breath and try to stay calm, sa Harry oroligt utanför dörren. 

Jag hörde hur det raslade i nyckelhålet, så antagligen försökte han ta sig in. 

Jag andades djupt och värken började avta. Jag låste upp dörren och Harry slet upp den och kom in. 

- How is it? frågade han oroligt och tog tag runt min midja för att stödja mig.

- Should we drive to the hospital? 

Han tittade oroat på mig och torkade mina blöta kinder med baksidan av hans hand. 

- I'm okay, säger jag och pressar fram ett litet leende.

Han pustar ut och tar med mig in till vardagsrummet där han försiktigt lägger mig på soffan.

- Are you sure that you are okay? frågar han och sätter sig på huk vid mitt huvud. 

Jag nickar till svars. Det var bara en värk, det kunde ta flera timmar innan det skulle komma någon mer, det var trots allt två månader kvar till beräknad födsel.

Harry reste sig från min sida och gick till andra änden av soffan och tog upp filten som hängde på armstödet. Han bredde ut den över mig och jag kände hur värmen från den spred sig i min kropp. 

Han satte på tven och satte sig på golvet framför mig. Han tog min hand och bara höll den.

- Tell me if it hurts again, sa han och tittade in i mina ögonon.

- Promise, svarade jag ärligt och han nickde nöjt och vände sig sedan om mot tven, fortfarande med min hand i sin.

Trots vad han gjort visste jag att jag hade förlåtit honom för länge sen. Han varverkligen ledsen på riktigt och jag märkte att han ångrade sig. Sedan var han så omtänksam så det gick inte att vara sur på honom. Bara sättet han så varsamt höll min hand på. Det fanns inte många killar som var lika godhjärtade som honom.

Sen var det bara problemet med Jessica kvar... Hon hade låtsas som ingenting, helt oskyldig. Inte konstigt att hon tog George otrogenhet så bra. Jag suckade för mig själv. Sedan kände jag hur smärtan i magen började komma tillbaka och jag pressade Harrys hand av smärta. Men han var redan snabbt uppe på benen och stod redan framför mig, beredd.

 

 

 

ojojoj! vad händer!?!?

verkar som det löst sig mellan Harry och Cailtyn iaf.. lr?