Jag vaknade med ett ryck av en dörr som smälldes igen, och genast kom huvudvärken över mig som ett ilsket bi. Jäklar, jag måste ha festat hårt igår, tänkte jag och gned min panna. Jag slog upp ögonen och mötte soljus som sken in genom fönstret. Vilket ledde till att huvudvärken ökade. Jag stängde snabbt mina gröna ögon igen men öppnade dom lika snabbt igen.

 

Vänta nu, det här var inte mitt sovrum, tänkte jag och tittade mig snabbt omkring.

Rummet hade ljusblåa tapeter. Ingen utav mig eller killarna hade ljusblåa tapeter.

Så vart fan var jag? tänkte jag chockat och reste mig upp. Till min förskräckelse insåg jag att jag var helt naken. Jag började rodna. Vad fan hade jag gjort igår natt egentligen? Jag började känna lite panik och började leta efter mina kläder. Jag hittade mina kalsonger på sovrumsgolvet men inte resten av kläderna. Vad hade jag gjort igår egentligen? 

Jag gick ut ut rummet och fick se en bh ligga precis vid dörröppningen. Det fick mig att rodna ännu mer. Men eftersom det inte verkade vara någon i huset var det ju inte säkert att det var jag som knäppt upp den igår natt, bestämde jag och kom ut i en hall. Jag funderade över vart jag kunde lagt mina kläder men avbröts plötsligt av en hög ringsignal. Det var i alla fall en ringsignal som jag kände igen, tänkte jag och flöde efter ljudet. Ljudet ledde mig in till ett ljust men ganska så litet rum där både kök och vardagsrum fick plats. Jag fick se mina jeans ligga slängda nedanför en soffa. Jag fiskade upp mobilen ur fickan och fick se att det var Louis som ringde plus att jag hade 100 olästa meddelande plus 70 missade samtal. Jag fick skuldkänslor. Stackars grabbarna. Dom måste tro att jag dött eller något. 

Jag tryckte på svara knappen och satte telefonen mot örat.

- Hi, sa jag lite förläget och beredde mig på en utskällning. 

- Where the hell are you? We have called you a millon times but you don't answer! skrek han näs intill fram. 

- I'm sorry, I'm so sorry Louis, I just needed to think, sa jag snabbt för att försvara mig. 

- You could have called us or something! We have been so worried! We were so close to call the police! sa Louis lite lugnade eftersomn han hörde att jag var okej. 

- I'm really sorry Louis, It was so stupid of me, but I'm alright and I coming back soon, I just need to remeber where I am and where my car is. 

- You don't know where you are? sa han och höjde rösten. 

- Ehm...no, not really, but I think I'm still in London, sa jag tyst och tittade ut genom fönstret samtidigt som jag drog T-shirten över huvudet som jag hittar slängd på golvet. 

- You think?! You think you are still in London?! skrek Louis upprört och jag hörde fler upprörda röster i bakgrunden. 

- Louis calm down! skrek jag för att tysta ner honom. 

- I remeber that I was at a club last night and I think I know where it is. 

- Sorry bro, go and find your car, sa han mycket lugnare. 

- I will, I call you if something happen, but I'm okey, sa jag övertygande. 

- Good, we waiting at you in Niall's apartment, hurry up Harry! sa han och la på. 

Jag la ner telfonen i fickan igen och drog snabbt på mig dom. 

Det kändes inte bra att killarna hade vart orolig för mig. Louis hade låtit trött i telefonen. Antagligen hade dom varit uppe hela natten och väntat på mig. 

Jag skakade av mig skuldkänslorna och gick ut i hallen där min jacka var prydligt upp hängd och mina skor stod bredvid varandra. Jag måste verkligen ha gått hit frivilligt igår, tänkte jag medan jag tog på mig skorna. Konstigt att jag inte kan minnas någonting. 

Jag tog jackan i handen och öppnade dörren. Jag tvekade ett ögonblick. Kanske borde jag hitta en nyckel och låsa dörren? Jag vill ju inte direkt att hon som bor här ska få inbrott. Jag skakade på huvudet. 

Hur skulle hon kunna veta att jag vart här? Jag menar hon kanske har pojkvän också? Kanske gick jag bara hit när jag var full för att hitta någonstans att sova. Jag hatar att jag inte minns något alls, tänkte jag och smällde igen dörren. Men efter ett par steg ändrade jag mig och gick tillbaka in genom dörren. 

Ibland hatade jag att jag var så godhjärtad också. 

Jag rotade runt försiktigt i fickorna på jackorna som hängde i hallen men hittade ingen nyckel. Plötsligt fick jag syn på ett nyckelskåp och öppnade det. Det hängde kanske ett tiotal olika nycklar. Jag svor tyst för mig själv. Hur skulle jag kunna hitta rätt nyckel fort? Jag skyndade mig och bara efter ett par nycklar hittade jag rätt och vred om låset tills det sa klick. 

Jag blev lite förvirrrad när jag inte visste vart jag skulle lägga nycklen. Tillslut bestämde jag mig för att lägga nyckeln i min egen jackficka. Jag menar lägger jag den utanför kan ju någon annan hitta den och göra inbrott. Tar jag med den kommer ju i alla fall ingen inbrottstju att ta den, och jag kommer ju inte direkt tillbaka. 

Så detta är nog det bästa sättet

 

När jag kom ut på gatan såg allt så annorlunda ut. Visst jag hade svaga minnen om den här platsen men det var mörkt då. Var sjutton skulle jag gå? 

Jag kliade mig i huvudet och försökte minnas vilken bar jag vart på. 

Var det inte något på W? Wilian's? Wyane's? Wayne's? Där satt den! 

Wayne's bar var det jag hade varit på igår! Jag kollade mig omkring och fick se en ung mamma komma körandes på en barnvagn. Hon såg inte ut att vara mycket äldre än jag. 

- Hey there, I just wonder where Wayne's bar is?

- Hi, ohh...it's not so far from here, just go to left after this street and right on the next street, you can't miss it, sa hon och log mot mig. 

- Thanks, so much, sa jag och log tillbaka. 

Jag skyndade vidare medan jag upprepade beskrivningen i huvudet. Tur att det fanns hjälpsamma människor. 

Plötsligt fick jag syn på min bil. Jag pustade ut. Äntligen kunde jag få åka hem, jag hade fortfarand ingen aning om vart jag var någonstans men det gjorde inget längre, för nu kunde jag ta mig hem. 

Jag tog upp bilnycklarna och startade bilen. 
Jag svängde ut från parkeringen och fick se en stor skylt som visade att den här vägen skulle man köra om man ville tillbaka in till stan. 

Medan jag åkte hem funderade jag över vad som hänt. Jag mindes ingenting mer än ett tjejskratt som verkade väldigt bekant. 

Men kanske hade jag bara drömt? 

 

Så nu var kapitle fem ute också :D

Detta är skrivit av Felicia :)

Hoppas ni gillar det! Kommentera gärna! :D

tror ni, ni kan klara 8 + i kommentarer? ;p