Kapitel 1 - One mistake can change your life

 
- Harry, you need to wake up now! hörde jag en ljus röst säga. 
Jag slog upp mina gröna ögon och möttes av Louis vanliga leende men det var lite sorgsnare idag. 
Jag skulle just fråga vad han tänkte på när jag kom ihåg allt som vi bråkat om tidigare. 
- So...how did it end? frågade jag och tittade på honom.
- Well....han harklade sig. We still need to say what they want. They think this is important for our carrer. 
- But they don't even know our fans! Our fans need to know the truth and they going to support us even if we tell them the truth! skrek jag och reste mig hastigt upp så att stolen välte. 
Zayn, Niall och Liam kom ut springande från sminkrummet eftersom det snart var dags för interjuvn.
- Calm down Harry! We can't do anything about it anyway! sa Liam och tittade menade på mig. 
Precis efter han sagt det kom en anställd på studion och sa till oss att det var en minut kvar tills The Keith Barret Show skulle börja och att vi skulle ta plats på scenen. 
Jag log.
- Maybe you can't do anything about it, but I can, sa jag och började gå upp för scentrappan. 
Jag kände killarnas oroliga blickar i nacken. Men jag hade bestämt mig. Fansen skulle få veta sanningen om det så var det sista jag gjorde. 
 
                                              *                              *                               *
 
- And then we got the last question for today boys, sa Keith som höll i showen och log mot oss. 
Vi tittade snabbt på varandra. Det var den här frågan vi alla väntat på. 
Jag tittade ut över publiken och fick se mangementet sitta längst fram i publiken. 
Jag tog ett djupt andetag. Nu gäller det. Nu eller aldrig. 
- What actually happened a few days ago? I think we all wonder that, sa Keith och tittade nyfiket på Zayn och mig. 
Jag tog ett djupt andetag. Nu eller aldrig. Nu eller aldrig. 
- The articel is true, sa jag fort innan Zayn hann öpnna munnen.
Det blev knäpptyst i studion och jag mötte mangementets varnade bick. 
Jag såg hur Keith tittade förvånat på mig. 
- Ehm...ehm...all of that it's true. We hit that man, but only because that he said stupid things about Liam and Danielle's realtionship, sa jag och bet mig nervöst i läppen. 
Nu var det sagt. Våra fans har fått reda på sanningen om bråket men jag ligger nog riktigt illa till just nu. 
Jag såg hur mangementets blickar mörknade och dom reste sig upp. Jag var så körd.
- Well...that was good that you wanted to tell us the truth Harry and I know that your fans will thank you, sa Keith förstående. And thank you all for this interview. 
- And thank you, sa Niall och log ett stort leende för att släta över den pinsamma tystnade som uppstått.
 
                                           *                                            *                                          *
 
Vi satt i rummet som vi blivit tilldelade. Vi var knäpptysta. Jag antar att dom var chockade över vad jag sagt. Om jag skulle var jag faktiskt lite nervös över hans reaktion. 
Vi hörde en mansröst som kom allt närmare han pratade upprört med någon som antagligen var en kvinna. 
Dörren näst intill smälldes upp och in klev mangementet. 
- Harry, I want to talk to you now! sa han med en ganska upprörd röst men han försökte låta sansad. 
- Okey, go on, sa jag iskallt. Jag tyckte fortfarande jag hade rätt.
- Alone, sa han övertydligt och tittade menade på mig. 
Jag reste mig motvilligt upp och alla killarna klappade mig på axeln. Det kändes som om jag var på väg mot min död.
Vi kom ut i korridoren där flera personer hastade fram, antagligen var det en sändning till alldeles strax. 
Mangementet hälsade på några kvinnor innan han öppnade en dörr för mig. 
Det var ett litet kontor med ett bord och två stolar. 
- Just sit down, sa han till mig och jag satte mig ner. 
Jag tittade på honom och väntade på att han skulle börja. 
- What were you doing out there?! Can't you think clear?! sa han och tittade upprört på mig. 
Ilskan träffade mig som ett slag i ansiktet men jag försökte behålla mitt lugn. 
- I just told them what they need to know, sa jag behärskat fast ilskan började bubbla upp inom mig.
- And now you've ruined everything! Don't you know what the newspaper going to write about One Direction now?! skrek han näst intill. 
- I don't care about that! Our fans need to know the truth! sa jag och reste mig upp så att jag stod ansikte mot ansikte med honom. 
- They don't need to know anything! They are just stupid teenagers girls! You can say what ever you like and they believe you! skrek han
- Don't call our fans stupid! They have done everything for us! skrek jag tillbaka. 
Nu var jag riktigt arg. 
- This is very bad for your band and your stupid fans, sa han. 
Han var också riktigt arg. 
- Fine. I leave now, no one call our fans stupid! We love them! And I dont care if you don't believe me, but I don't want to stay here anymore, skrek jag tillbaka och slängde upp dörren. 
- Harry come back! I'm not done yet, skrek han efter mig. 
Jag brydde mig inte ens om att svara. 
Jag klampade ut från våningshuset där studion låg. Jag kände hur ilskan bubblade inom mig och det pulserade i mitt huvud. 
Jag slängde upp bildörren och satte mig bakom ratten. 
Bra att jag hade tagit min egen bil i alla fall, tänkte jag irriterat och backade hastigt ut från parkeringen. 
Hur vågar han ens kalla våra fans dumma? Kalla dom för patetiska tonårstjejer? Utan dom hade det inte varit något oss! 
 
Det började mörkna och jag visste inte hur länge jag hade kört och jag visste inte heller vart jag var någonstans. Förmodligen i utkanten av London. 
Jag hade 10 missade samtal från grabbarna och nog ett 20 tal sms. 
Men jag brydde mig inte om att svara jag var fortfarande upprörd och behövde tid för mig själv. 
Jag är vuxen nu jag klarar mig. 
Plötsligt såg jag en blinkande skylt längre fram. 
" Wayne's bar " stod det med klara röda bokstäver. 
Jag stannade och körde sakta in på parkeringen. 
Det var länge sedan jag var på en bar i utkanten av London. Man brukade inte direkt ha vägarna förbi här. 
Men på något sätt drogs min kropp till den här baren och jag klev sakta ur bilen och tittade in genom fönstrena. Det var redan liv där inne fast klockan bara var nio. 
Jag kanske ska gå in och ta mig en drink ändå, tänkte jag och klev in genom dörrarna. 
Det är ju inte direkt så att det kommer förändra mitt liv eller så.
 
 
Kapitel 1 ute nu då! Hoppas ni gillade det! Kommentera gärna! Det är väldigt kul att veta vad ni tycker om den nu i början! :) 
 
 
 

Postat av: You know who i'm

Yeeey &&&&&&&&&&&&&&&&&&&

2012-11-12 @ 17:56:57
Postat av: Eve

as bra!

2012-11-12 @ 20:38:47
Postat av: IDA

omg jag gråter ju när jag läser älskar er fanfic ni är bäst sluta aldrig <33333

2013-08-30 @ 17:48:47

Skriv dina åsikter här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Åsikt:

Trackback
RSS 2.0