Jag satte mig ner på stolen bredvid Izabellas säng och pustade ut. Jag slöt ögonen och tänkte på vad killarna hade sagt. De hade varit så förstående. De hade sagt att jag skulle kunna spela in mina bitar av skivan sist, när de andra var klara så kanske Izabella hann bli bra innan. De var så omtänksama. Förresten skulle dom ju anlända till Sverige imorgon. Vad fansen måste bli förvånade över att jag inte kommer vara med killarna på flygplanet.

Det knackade på dörren och jag väcktes ur mina tankar.

Ett par gröna ögon tittade in följt av ett par bruna. 

- Hej Niall! 

Det var Johanna och Alexandra som redan var här. De hade med sig varsin bukett med blommor. Jag tog emot buketterna och satte dom i vasen som stod på det lilla bordet bredvid sängen. Antagligen avsedd för blommor. Alexandra och Johannas ansiktsutryck visade både oro och chock. 

- Hur är det med henne?! viskade Alexandra så inte Izabella skulle vakna.

- Det går åt rätt håll, sa jag. Och om det fortsätter så, så kommer hon kunna komma hem imorgon.

- Nästa problem alltså, sa Johanna och tittade tankspritt ut igenom fönstret.

- Mm, svarade jag och tänkte efter lite.

- Izabella får såklart bestämma hur hon vill göra, men jag har ett förslag, eller två faktiskt, sa jag och tittade klurigt från Johanna till Alexandra.

Jag berättade vad jag tänkt ut. Att vi kunde först bo på hotellet som killarna skulle bo på eller om hon ville bo hos någon av Alexandra och Johanna.

- Men sen då? När ni åker tillbaka, eller om hon inte vill bo hos oss?

- Jag har en ide för det med, sa jag och blinkade.

Dom tittade nyfiket på mig och jag log. 

- Men berätta då!! sa Johanna exhalterat.

- Jag tänkte att jag kunde köpa en lägenhet här. Som Izabella kunde bo i, och jag och killarna när vi är här, vad säger ni om det? sa jag och log nöjt åt deras chokade men glada ansikten.

- Så du menar att ni praktiskt taget kommer flytta hit? skrek nästan Alexandra medan Johanna försökte tysta ner henne. 
Mitt leende slocknade. 
- Nja, det kommer ju inte riktigt gå, vi jobbar ju mest i London, men så fort jag har ledig tid eller när vi är i Sverige så kommer vi bo där i så fall, sa jag och försökte nöja mig med det. 
Det var ju trots allt bättre än inget. Jag tänkte köpa en lägenhet till Izabella även ifall hon inte ville det. 
- Men det är ju helt underbart ändå, sa Johanna som försökte vara tyst. Hon tänkte väl antagligen på Harry. 
Jag log åt deras glädje. Detta skulle bli en nystart. Det gäller bara att det fortsätter i rätt riktning. 

Alex perspektiv: 

Det knackade hårt på dörren. Jag blev förvånad. Vem kommer nu? 
Jag öppnade försiktigt dörren. Jag ville inte att det skulle vara Izabella eller Niall. Andreas var helt utom sig av ilska och väntade bara på att få hämnas. Den natten Niall och Izabella hade åkt iväg var det jag som fått stryk. Men han hade inte kunnat få in några bra slag eftersom jag är både längre och starkare än han. Men ett slag på tinningen hade jag fått och det hade gjort så att jag haft en stark huvudvärk ett bra tag nu. 
Dom som stod utanför förvånade mig mycket. Två stora män i polisuniform tornade upp sig rakt framför mig. 
- Hej, du måste vara Izabellas storebror, sa en utav dom med dov mörk röst. 
- Ehm..ja, svarade jag avvaktande, vad hade hänt nu? Hade hon dött? Paniken spreds sig inom mig. 
- Har du din låtsaspappa här? Andreas Karlsson? 
- Ja! Ja! svarade jag snabbt och öppnade upp dörren helt så att dom kom in. Äntligen hade just gått upp för mig. Dom var här för att ta med Andreas till häktet. Poliserna marserade in i vardagsrummet. 
Efter några ljudliga skrik och protester kom dom utsläppandes med Andreas i ett polisgrepp. 
Han spottade och fräste. Han var högröd i ansiktet och hans blick var svart. Han hade förstått vad som hänt. Helt dum i huvudet var han trots allt inte. Jag tackade gud för att mamma inte var hemma nu. 
- Det här är ditt fel Alex och jag kommer hämnas, väste Andreas fram mellan tänderna medan poliserna ledde ut honom genom dörren. 
Jag bara log överlägset mot honom och vinkade. 
Det fick honom att få ett av sina utbrott. Han var nära på att komma loss och komma rakt emot mig men det satte den andra polisen stopp för. Motvilligt fick dom in honom i polisbilen och låste den utifrån. 
Dom gick tillbaka till mig och förklarade häktningstiden och rättegången. 
Jag nickade åt informationen och försökte lägga allt dom sa på minnet. 
Tillslut gav dom isg ändå av och jag tittade bort mot polisbilen när den lämnade grusgången. 
Äntligen var detta över. Äntligen var han borta.

 

Jag suckade hopplöst och la ner mobilen i fickan igen. Det hade varit ett jobbigt samtal från Niall. Jag suckade och öppnade dörren till vardagsrummet där killarna satt. När jag kom tillbaks tittade Louis upp på mig. De andra satt och spelade xbox. 

- Var de Danielle eller? sa han och granskade mitt ansikte.

Han måste ha sett att jag såg orolig ut för han ändrade snabbt ansiktsuttryckt till ett lite mer undrande och höjde på högonbrynen.

- Det var Niall, sa jag och satte mig på sidan av fotöljen som Louis satt på.

- Vad ville han då? sa Zayn och tjöt till när hans gubbe på spelet dog.

- Det har hänt allvarliga grejer, sa jag och berättade hela historien som Niall dratt för mig.

 Alla tittade häpet på mig.

- Så du menar att Niall slått Andreas? sa Zayn chokat.

Jag nickade.

De såg helt tomma ut, som om de inte fann de rätta orden.

- Hur mår Izabella nudå? frågade Harry tillslut.

- Hon mår bättre, om allt går som de ska så skrivs hon ut imorgon, sa jag och gick ut i köket för att hämta något att dricka. 

När jag kom tillbaka med en cola i handen satt killarna fortfarande helt tysta. 
- Jag kan inte fatta att det hänt, sa Louis helt plötsligt och stirrade tomt framför sig. 
- Inte jag heller, Niall lät rätt lugn, men det är ju Niall vi pratar om, han tar det som en självklarhet att försvara Izabella, sa jag och log lite åt Nialls beskyddande sätt.
- Jag går bara och ser över min packning för imorgon, sa jag sedan och gick iväg mot mitt sovrum.

Jag kikade snabbt över min packning och kompletterade med de jag missat. När jag var klar så stängde jag väskan och bärde ut den i hallen. Jag gick tillbaka till killarna som börjat spela xbox igen.

- Jag tar bara och ringer Paul och berättar om allt, sa jag och gck ut i köket för att prata ostört.
Niall och Izabella kunde inte lämna mitt huvud. Jag tror att killarna var lika förvånade och oroliga som jag. 
Paul måste få veta detta så att vi kan ta ett tidigare flyg och se hur det är med dom. 
Jag hörde hur Zayn och Harry pratade om att ringa Alexandra och Johanna. Det skulle nog vart bra om dom också visste att vi kom imorgon. Jag slog Pauls nummer och flera toner gick fram.
Varför kunde inte den mannen svara i telefonen när det behövdes? 

---

Ännu ett kapitel uppe! Nu är det inte långt kvar tills den är slut! :) Skulle väl räkna med till kapitel 50 ungefär! :)